Designern, författaren och alltiallon William Morris gjorde tyger och tapeter som var oerhört vackra och oerhört blommiga. (Och naturligtvis fortfarande är det.) När jag var liten fanns det diverse William Morris-mönster här och där hemma i det Stensonska huset, och jag tänkte alltid:
– Hu. Jätteblommigt. Irk.
Men så blir man äldre och lär sig dricka kaffe och äta krabba samt uppskatta blommiga mönster. Därför var jag och kusin Ann under den sista dagen i England inne i Standen House (ritat av Philip Webb, kompis till William Morris), som var fullproppat av dessa blommor. Ute var det äkta tulpaner (gäsp), inne var det blommiga gardiner, tapeter, kuddar och lampor.
Det ser inte ut som ett normalt, stort, brittiskt hus och är fyllt av roliga rum och finurliga gångar. Familjen bodde på plan ett och två, medan tjänstefolket hade tredje våningen för sig själva med utsikt över hela nejden (fler fönster finns på andra sidan huset). Tornrummet är placerat ovanpå vattentornet – hela den beigegula delen till höger är alltså ett vattentorn!”The Drawing Room” hade en och annan blommig grej.
Det var faktiskt väldigt hemtrevligt med alla dessa blommor, men jag fäste mig kanske lite mer vid sådant här:
Flotta kladdskydd på alla dörrar.En kotte på alla stolar, pallar och fåtöljer som man inte fick sitta på eller i.Hellskotta, vilka snygga lampor!Köksspisen var enorm och inramad i svart.Ooooh, den där smatten med soffa! Där vill jag sova middag! På kottarna!
Men vet ni vad de också har i detta ljuvliga land? De har lattjolajbangubbar som pratar omkull en samtidigt som de tankar bilen!
Tanten som får sin bil tankad kan inte förmå sig att lämna tankgubben, för han är så himla rolig.
Det var som förr i tiden, liksom fast med extrafinessen ”jag tankar din bil – men jag är dessutom både rolig och trevlig”.
– Men miljön här …?
– Äh, vi ska alla dö nån gång. Jag tar ett djupt andetag så känns det nästan som om jag är på puben.
Jag fick ett mejl från en läsare som vill vara lite blyg och hemlig:
”Lotten! Här går man och väntar i timmar, dagar och snart en hel vecka på det allra viktigaste: frukostbilden! Är äggröran god? FÅR DU NÅN BACON?”
Självklart.
B&B-breakfast i Devon.Riktig äggröra, för bövelen! (Bara 26 ägg.)
Bob, som är B&B-tjifen, rör ägg och steker bacon och tomater och kastar korvar in i ugnen med alla oss gäster hängande i kjolarna. I morse slog han sönder en nyinköpt, svensk glasskål samtidigt som han berättade roliga historier och rabblade meningar på svenska.
Den gamla prästgården köpte han för fyra år sedan. Hela det första förfärliga året gick åt till att överklaga olika förbud och skaffa tillstånd för verksamheten och via en advokat betala en enorm summa pengar för ett obskyrt papper som ingen egentligen förstår sig på. Det finns nämligen forntida regler som säger att prästgården inte får användas som hotell, så hans B&B-verksamhet får liksom inte vara hotelliknande. Men nu när allt är igång, är han glad som en en lärka och vill göra äggröror till tacksamma blondiner resten av livet.
Södra England har kustturistorter, pirar, ebb & flod samt regn. Solen sprängde sig dock fram i Teignmouth under några fina minuter igår, och då lyckades jag med mobilen ta denna panoramabild. Men vad är det för kärra där i förgrunden?
En bättre bild från andra sidan vill ni förstås ha.
Vad äääär detta? (Bortse från däcken på kanten; de har satts fast senare.)Finfin patina.
Jo, det är en badmaskin. ”A bathing machine”. Det var ju på det viset i 1800-talets pryda Storbritannien att de flesta män fick sprätta omkring i pyjamasrandiga badkläder på stranden … men att kvinnor inte fick det. Som en burka på hjul rullades kvinnoblomstren istället iväg – ut i vattnet – i dessa täckta kärror, tills de var såpass långt från stranden att ingen som inte hade kikare kunde se de liljevita vaderna.
Bathing machines på stranden i Oostende (Belgien), där man tydligen var lika pryd.När badmaskinerna senare på dagen hade rullats ut i vattnet, såg det ut så här.
Antingen spändes hästar för badmaskinerna, eller så drogs de ner i vattnet av starka kvinnor. Japp – inte ens med ögonbindel fick männen komma det täcka könet nära. Det här är förstås lika tramsigt som nutida nakenkroppsfixeringsregler och överdrivet skylande pga. fåniga idéer. (Ursäkta, men jag begriper det verkligen inte.)
I Sverige var vi nästan lika larviga – män och kvinnor hölls åtskilda till i början av 1900-talet, när man skapade badskandaler i Mölle och alla ville bada hela tiden. Citat ur en tidningsartikel från 1925:
”Faktum är att det enda svenska folket för närvarande orkar sysselsätta sig med är simning.”
Håhåjaja, eländes elände.
Avslutningsvis: vad har hänt med fönstren här nedan?
Andra dagen på landsbygden i södra England inleddes med en bilfärd som hette duga. Som bitvis kändes livsfarlig. Och kanske lite blåsig. Samt väldigt Bondsk.
(Sänk ljudvolymen: man hör bara massa vindbludder där jag sitter som Isadora Duncan.)
Hm. De är verkligen väldigt duktiga på att köra på fel sida här.
I en liten slottsbutik bjöds vi på provsmakning av nya tesorter, som naturligtvis inte hällldes upp ur en termos utan bryggdes i realtid. Vi tre valde tre olika teer, varför tre olika tekannor trollades fram. Men … vad var det som stod där på bordet bland alla teerna?
Se vad te-reklamgörarmänniskan dricker …
– Are you drinking coffee while selling tea? Got you!
– Ooooh, sorry, I mean, I love tea, but, oooh, sorry! You know … we all need our coffee …
Jag lovade dyrt och heligt att inte tala om detta för någon. I England.
Och vips, satt jag i en Jaguar, där alla i framsätet matchade bilklädseln med sina täckjackor.
Vädret här är svenskt, engelsmännen är engelska och det svenska och engelska språket blandas hej vilt eftersom alla brittiska män i sammanhanget är gifta med svenska kvinnor. Så här såg de ut på den tiden det begav sig – när britterna kom en masse till Stockholm för att undervisa:
Engelsmän med svenska flickor 1976. Kusin Ann längst till höger, hennes mustaschprydde Mike i bildens mitt.
Bilden ovan illustrerade en tidningsartikel om publivet i Stockholm, som sades vara på utdöende nu när McDonald’s hade öppnat på Söder och ett ”hamburgerkrig” hade utbrutit.
– Icke då! sa britterna och bjöd laget runt på mer öl, gifte sig med svenskorna och fick tvåspråkiga barn.
Kusin Ann med Mike en minut efter vigseln 1976. Att de gifte sig i jeans utan sina föräldrar närvarande gjorde då ett oerhört stort intryck på mig och jag ansåg att de var det coolaste brudpar världen hade skådat. Sedan gifte jag mig som en mespropp i vit klänning i kyrka med alla upptänkliga släktingar på plats …
Anledningen att jag är här i England är alltså att de unga tu på bilden ovan firar 40-årig bröllopsdag. Igår var vi ute på restaurang här i Kenton, och då höll jag på att brinna upp. Och kan ni begripa – det hela fångades på bild!
Här fotograferas jag, samtidigt som mitt hår börjar brinna.
Kusin Ann tog bilden, ryckte till, pekade mot mig och sa:
– Hhhh … fffffff … pppphhh … här!
(Hon sa förstås ”hair”, men det fattade jag ju inte.)
– Va?
– Håret! Eld!
Snabbt och instinktivt samt säkert påverkad av en stickande lukt och värme i nacken – plus Anns skräckslagna ansiktsuttryck – lyfte jag händerna till hästsvansen och kvävde elden. Det hår som brann upp, skakade jag ner på menyn och fotograferade.
Lite förkolnad nudelfrisyr.
Middagen fortsatte och när det var dags att gå hem, frågade jag personalen om jag möjligtvis skulle kunna få köpa mitt vinglas eftersom det var så rasande trevligt att dricka ur. Diskussion uppstod om huruvida det var glaset eller sällskapet som bidrog till den trevliga känslan, men slutligen fick jag besked – självklart skulle jag få glaset gratis; jag hade ju nästan brunnit upp på kuppen.
På väg hem med mitt flotta, flottiga glas – som jag ju betalade med mitt hår.
