Hoppa till innehåll

En person att tycka illa om?

– Vem var den första person som du tyckte illa om? frågade Sextonåringen mig idag.

Eftersom årtalen sitter som små smäckar i hjärnvindlingarna och jag vet precis vad jag gjorde där och där eftersom jag bodde där och inte där och den där tapeten satt kvar i det där rummet och trappsteget där borta inte var fixat, så …

– Det var en kille i min klass som sköt en fotboll i ansiktet på mig på i april 1976 samtidigt som en annan tjej skrek för att hon hade fått tuggummi i sitt fantastiskt vackra, långa hår och jag hade på mig en röd silkepolo som hade inbyggda svettringar under armarna och dagen eft…
– Oj. Vänta, jag menar en vuxen.
– En vuxen som jag tyckte illa om? Vad svårt! Du då?
– Ja, det var …

Sextonåringen nämnde här vid namn en lärare som hon hade i sjuan. Och bad mig tänka efter igen. När tyckte jag för första gången illa om en vuxen människa?

staffanw
Staffan tyckte jag alls inte om. Och han var ju vuxen. Men hur jag än vrider och vänder på vårt förhållande, så har jag de facto aldrig träffat honom. Här ser han ju till och med rätt söt ut …

– Hösten 1980 hade jag en magister som hade samma manchesterkostym varje dag. Han luktade svett, kaffe och cigarettrök och … nä. Det var nog bara hans lukt jag inte gillade. Manchesterkostymen var grön och han var ihop med musikfröken som hade långt hår och hon ku…
– Handlade allt i din barndom om svett och långt hår?

Sextonåringen var inte alls nöjd och bad mig fundera igen. Jag kom på att jag tyckte illa om en tjej i min klass, som en gång sa att min näsa var ful för hon kunde se rakt in i mina näsborrar och då sa jag att det väl berodde på att hon var så kort. Men nej, en vuxen var det ju jag skulle leta efter i minnet!

– Nej. Jag kan inte! Jag tyckte tydligen inte illa om några vuxna förrän jag själv var vuxen! Sorry.
– Hmmmm.

Och hur är det med er, kära läsare? Kanske kan ni hjälpa Sextonåringen med era minnen från barndomen?

(Jag lovar att uppdatera om jag kommer på nåt.)
_______
Uppdatering!
Kommentatorsbåset har en spaning! Tyska tandläkare har gjort ett outplånligt intryck i Sverige!

Share
Publicerat iBloggen

116 kommentarer

  1. Åj vad svårt. Det måste jag fundera på.

    Långt hår och svett? Långt hår har jag (nästan) alltid haft, men jag troooor inte att jag svettas värre än andra.

  2. Svett långt hår? Det luktar ganska illa. Men jag tycker mera synd än illa om en som råkat elda upp håret.

  3. Jo, den där godsägaren i en film av/med Hasse Alfredson. Han som drivit in arrendet av en torpare och sedan i hans åsyn tänder cigarren med hundringen. Den personen tycker jag oerhört och gränslöst mycket illa om.

  4. Ja, hu ja. Sällan blir man så upprörd av en filmscen.

  5. Men när ni var små? Innan ni blev vuxna: fanns det någon “stor” som ni inte gillade?

    Jag nästan hatade min basketcoach som jag hade i Täby 1983. Men då var jag ju vuxen, faktiskt. (Den mest orättvisa, ogina och fuskande människa jag har stött på. Usch.)

  6. Det var nog den scenen, ja. Men jag har ändrat den en del i efterhand. Vittnespsykologin, igen.

    Jag var nog för dum för att tycka illa om människor. Trodde att alla ville väl.

  7. Ah, jag också kanske?

    Eller så var vi förskonade från dummingar?

  8. Doktorn som skulle ge mig en spruta i skuldran-förmodligen smittkoppsvaccin- och när jag krånglade och var rädd så TOG HAN TAG I MITT NACKHÅR OCH DROG NER MITT HUVUD MOT KNÄNA och stack in sprutan.
    Honom tyckte jag oerhört illa om, och det var famtio år sen i rappet. Jag var fem-sex år.

    Annettes mamma som trodde att jag ljög när jag sa att det inte var jag som just nyst så det ekade. Varför hon prompt ville få reda på vem det var vet jag fortfarande inte. När jag tio minuter senare gick ut i badrummet och snöt mig, så tjoade hon triumferande att det visst måste ha varit jag som nös nyss. Henne tyckte jag illa om för att hon var så korkad, dum och orättvis. Då var jag runt åtta.

  9. Usch ja, det var så den var — och nu när jag har tittat på den igen har jag också tvättat ögonen med en annan scen ur samma film. En som jag vill kalla ett av svensk 1900-talsfilms största ögonblick.

    Jag är inte alltid så förtjust i när långfilm använder känd klassisk musik, för det blir ofta lite enfaldigt (pardon me). Men här sitter ju Guds vredes dag och domedagstrumpeterna exakt rätt. (Och det vete f*n om Stellan någonsin har varit bättre än han var där.)

    … ursäkta, var var vi?

    Vuxna jag tyckt illa om som barn, ja. Jag har lite obestämda minnen av grannar jag ogillade på olika vis när jag var riktigt liten, men det är inte riktigt samma sak som tycka illa om. Hm.

  10. Nu blir Sextonåringen nöjd, Ninja! Det där är precis sådana minnen som hon ville höra talas om!

    När det gäller Stellans änglamarsch, så skulle man kanske på något absurt sätt kunna jämföra den med när Rocky springer uppför trapporna. (Och ängeln som går först, är Björn Andresen – han som blev kallad “världens vackraste pojke” när han var med i Döden i Venedig.)

  11. Nope. Här hänger jag inte ut folk jag tycker –eller genom åren tyckt– illa om. Det är alldeles för personligt.

  12. Tja, de flesta vuxna från min barndom är antingen döingar eller civilagenter, så det kan nog göra rakt detsamma nu.

    För övrigt har jag träffat Staffan Westerberg och han är en mycket trevlig bekantskap med en stor portion självironi och humor.

  13. Dieva

    Jag hade faktiskt en lärare, vete tusan om han inte hade manchesterkavaj, som jag tyckte väldigt illa om efter att han hade antytt att jag fejkade att jag var utanför och mobbad i klassen bara för att han trodde att jag gått undan för att jag sett honom i ett fönster. Det var illa nog att vara mobbad, att sen inte bli trodd det strödde verkligen salt i såren. Svek!
    Men jag har kommit över det nu och det är inte synd om mig.

  14. Det är precis detta (som Dieva skriver) som Sextonåringen far efter: man må ha ett minne av en stark känsla, men hur hemskt det än var och hur uppfylld man än var av just den känslan, så … är det bara en känsla. (Hon och jag pratar alltså inte om barndomstrauman som sätter spår för livet utan bara ”nämen sicken knäpp vuxen, det där var ju inte alls trevligt sagt”.)

    Så: ”Men jag har kommit över det nu och det är inte synd om mig.”

  15. Ninjas upplevelse var ju heeeelt förfärlig, förresten. Men det förstår ni ju att jag tycker.

  16. Se det ur doktorns perspektiv. Ungar som skrämts upp av föräldrar som ivrigt försäkrar att “det gör inte ont alls”. Och “det är inte farligt” och “farbror doktorn är så snäll, så”.

    Inte konstigt att ungarna blir misstänksamma och panikslagna. Jobbet måste ändå göras, och det finns inte hur mycket tid som helst att ägna åt varje unge. Om sedan just den läkaren råkar ut för ett taskigt omdöme på en chattsida fyrtio eller femtio år senare så må det vara hänt.

    I Ninjas fall var det säkert inte alls på det viset. Doktorn var en ökänd buse och fullständigt hänsynslös och känslokall. Det finns sådana också.

  17. Ökenråttan

    En person som jadå inte tyckt illa om är då Dirk Bogarde. Han har, förutom sina märkliga filmroller, skrivit en fin självbiografi i fyra delar: A postillion struck by lightning, Snakes and ladders, An orderly man och Backcloth. (Om nu bara stavningspesten ville lugna ner sej lite och sluta gissa; det SKA stå postillion, inte position.) Han skriver mycket bra och med underbar distans till sej själv.

  18. Ökenråttan

    Ja, Dirk Bogarde à propos “Döden i Venedig”, då.

  19. Christer, the Long Distance PT

    Jag hade inte en utan två sadistiska lärare, ett gift par till på köpet. Kärringen hade jag i lågstadiet och gubbjäveln i svenska och engelska i högstadiet. Riktiga barnaplågare. Tyvärr är det ju inte lätt för ett barn att bli riktigt arg på en vuxen auktoritetsperson, utan man vänder det inåt i stället. Det dröjde tills jag var i sena tonåren innan jag insåg vilka hemska människor de var.
    Jag fick syn på dem från bussen en gång långt senare, jag trodde att de hade dött för länge sedan. Det var väldigt frestande att hoppa av på nästa station och tala om för dem ett och annat, men jag hade barnen med mig så jag avstod från det.

  20. Jag hade en riktig skräcktant till tandläkare, som talade om att det bara skulle göra mer ont om jag krånglade. Spruträdd var jag redan innan. Det har gått över, men tandläkarbesök är fortfarande det värsta jag vet, trots att jag numera har en hygglig och bra och allmänt sympatisk tandläkare.

  21. LupusLupus99

    När jag gick på dagis under 80-talets första hälft så fanns där en manlig förskollärare som mild sagt var högst olämplig för det yrkesvalet..

  22. Håller med dej Christer, det fanns fler vuxna att vara rädd för och känna obehag inför än att inte gilla, dom bara var sådana – läskiga.

  23. Mina skräckvuxna var kanske inte så originella: en elak tandläkare och en ond historielärare. (Fast ibland undrades det förstås varifrån och varför denna sällsynt sadistiska tyska tandläkare kom till vår avkrok av världen, någon gång i mitten av 1940-talet.) Och den onda historieläraren var organiserad nazist före och under halva 1940-talet. Av någon anledning fattade han ett särskilt misshag mot mig. Jag hatar honom fortfarande för att det tog så lång tid för mig att inse hur spännande det är med historia. Och för att han läste upp platsannonser ur lokaltidningen och menade att vi var några stycken som borde ta jobb som hembiträde eller springschas i stället för att sitta där och värma upp en skolbänk i onödan. HATAR honom!

  24. Nu kan jag inte låta bli att tänka på stereotypen “tysk tandläkare”. Hur många tandläkare kom egentligen till Sverige från Tyskland i mitten av förra seklet?

    Jag själv träffade (utsattes för) flera som barn, min andra hälft har fortfarande mild tandläkarskräck p.g.a. en som “behandlade”honom när han var liten, och jag har talat med … jag vill säga oräkneliga men det är förstås fel ord … massor med folk i vår ålder (som alltså gick till tandläkaren som barn på sextio- och början av sjuttiotalet) som har samma erfarenheter. Med detta menar jag inte bara att deras tandläkare var av tysk extraktion utan att de också var bryska och hårdhänta, och saknade tålamod till den grad att de verkade hata barn.

    Byggdes den moderna folktandvården på tandläkare från Tyskland? Och varför minns alla människor dem som på gränsen till sadistiska?

  25. Inte bara på, utan långt över gränsen till sadistisk, i detta fall. Han gjorde klart för en att han verkligen inte hade lust att laga tänderna på bruksungar, han lät förstå att man var en dålig människa (i åttaårsåldern) för att man hade hål i tänderna och han såg till att behandlingen blev så brutal som möjligt. I en FB-grupp “Vi som minns…” från hembygden kom vi in på ämnet tandläkare och skräckskildringarna från just denna tandläkares framfart avlöste varandra. Kanske det är alla mina skolkamrater som du har träffat, Annika? Det var en barnrik bygd, det där, en gång i tiden

  26. Hu, han låter som ett riktigt praktexempel på arten!

  27. Och nu är frågan: finns det ungdomar med tandläkarskräck numera? Eller är alla tandläkare sådär milda och rara som våra här på Folktandvården?

    (Vi hade ett litet bakslag när den nuvarande Tjugoettåringen fick höra orden ”tandställningen sätter vi in nästa vecka” utan att hon hade fått veta att en sådan var på gång. Men annars säger barnen mest “det var alldeles för länge sedan vi var hos tandläkaren, jag vill gå till tandläkaren nuuu”.)

  28. Vi hade en tysk tandläkare på vår folktandvård. En förtjusande tant som var snäll som mannagrynsgröt. Men hon hade egna barn, hennes dotter Manni gick i min klass.

    Doktorn som drog mig i håret var av tysk tandläkarsort, brutalversionen.

  29. I min motsvarande FB-grupp, “vi som växte upp i … på 60-talet”, kom också skoltandläkaren på tal. Han var inte tysk, men brysk. Bedövning fanns inte på kartan och på mig drog han ut fyra tänder under ett och samma besök utan att säga vad han tänkte göra inför varje ryck (det var trångt i käkarna, så han behövde gallra).

    Den tandläkarskräcken tog nästan femtio år att komma över, och det var inte bättre av att jag var extremt svår att bedöva. Det hände till och med att jag skickades hem för att de inte kunde sätta fler sprutor i mig. Det var min nuvarande tandläkare som listade ut att jag behövde bedövas i två steg eftersom nerverna i underkäken låg så djupt. Först en ytlig injektion, och när den tagit körde hon en målsökande spruta rakt in i nerven.

  30. Det är möjligt att min skräcktant var tyska hon med, eller också kom hon längre österifrån. Hon talade med en kraftig brytning vilket förstås inte underlättade kommunikationen.

    Jag har hört sägas att tandläkarna i folktandvården inte kan välja bort att behandla småbarn, som naturligtvis är svårare att diskutera behandling med i genomsnitt än vuxna i genomsnitt, och att därför även de minst lämpade får sin bunt barnpatienter. Men det borde ha kunnat ordnas bättre. Det kanske det gör numera?

  31. Zozzo

    Jag började tycka illa om två vuxna ganska tidigt. I första klass fick man besöka skoltandläkaren. (Han var inte tysk.) jag gick dit med lätt hjärta eftersom jag var van vid en annan tandläkare, en snäll tant. Men denne skulle rotfylla en kindtand, utan att bedöva. Istället borrades det och så petade han mer nån sorts arsenikblandning…det skulle sas döda roten uppifrån. Det skulle ta flera besök, det ena värre än det andra.Hemskt, fruktansvärt smärtsamt. Det slutade med att jag bets och så blev det eastmaninstiutet. Madrasserat rum så det inte skulle höras om man skrek. Men snälla tandläkare, det tog nåt år innan de fick göra nåt mer än titta. Den tandläkarskräcken tog 5-6 år att bli av med, och fortfarande, efter mer än sextio år, känner jag hur kroppen blir stel som en pinne och jag nästan vilar på hälar och nacke i stolen när gammelborren måste användas. Den skoltandläkaren tyckte jag inte bara illa om, jag hatade honom med hela mitt sjuårshjärta.
    Sen tyckte jag väldigt illa om klassföreståndaren i trean. Jag fyllde tio, och vi fick bjuda klassen på karameller på födelsedagar. Fröken sa några väl valda…till mig sa hon nåt i stil med “tänk, ett helt sekel…” Varpå jag sa “nej, tio år är ett decennium, sekel är hundra”. Det skulle jag inte gjort. Fröken kunde inte erkänna att hon sagt fel utan vidhöll seklet och jag fick vackert stoppa undan min karamellpåse och inte bjuda runt. Elaka kärring! Jag tyckte omedelbart illa om henne (tidigare hyste jag bara inte-känslor) och är fortfarande arg på henne.

  32. En liten stund över igen, och jag är kvar i grubblerier över de många utländska — särskilt tyska — tandläkarna i min barndom.

    Så jag försöker hitta lite historik om Folktandvården. Och det jag fann som säger mer än att Folktandvården infördes 1938, i början endast för barn, var en artikel i Tandläkartidningen. Kolla sidan 76 i pdf:en, där finns åtminstone lite uppgifter. (Wikipedia visade sig vara helt odugligt i det här ämnet, kan påpekas. Tydligen är ingen som härjar där intresserad av folktandvård.)

    (oh så spännande, gäspar läsarna och börjar pilla på sina nagelband …)

  33. Ökenråttan

    Strunt i stygga tandläkare, nu gäller det liv eller död. Nämligen för mina exoootiska små SKOTT. Särskilt det där som växte i muren vid poolen. Med hjärtat i halsgropen följde jag Ninjas råd och skar av rotresterna och gjorde små hack i nederkanten av stjälken. Och si: det kom en liten blek rot och så en till liten rot som nu växer som 17; två cm lång. Och inte nog med det! Skottet består av tre blad och en avbruten stjälk. Och nu har det i bladvecket från den avbrutna stjälken växt upp ett hoprullat blad och det kommer ytterligare ett! Jag kan nästan inte sova, av ren upphetsning över detta. Och då kommer frågan: Ska jag byta vatten i glaset där skottet står eller ska jag bara fylla på lite nytt?

  34. Så länge vatnet är fräscht ska du inte byta vatten. Det är i så fall bättre att ta bort lite av vattnet, innan du fyller på nytt. Använd ett sugrör som hävert. Var noga med att tappa upp bytevattnet kvällen innan så kloret dunstar och gasbubblorna försvinner. Annars kan en sån pyttebubbla täppa till en rot, uschianemig.

    Innan rötterna blir för långa så ska du plantera det ursprungliga skottet. Annars är det risk att du skadar rötterna och då kan det gå käpprätt åt pepparn.
    Använd en lätt jord, som är lagom fuktad, stick i en blompinne, gör en lagom grop med tummen bredvid pinnen. Håll skottet i gropen medan du försiktigt häller jord i hålet. Du kan luta skottet mot pinnen eller försiktigt binda upp det, mycket löst.
    Tryck inte till jorden mer än att skottet precis står upp. Tilltryckt jord gör att rötterna inte får luft och att vatten inte kan dräneras.

    De nya bladen är ett friskhetstecken och säger att rötterna nu tar upp näring och vatten.

    Känner mig som Bosse Bildoktron fast fylld av växtkraft då. Det blir spännande att följa vår båsblomma och så småningom få veta vad det är för art.

  35. Min första kommentar på detta handlade om nuläget. Jag har svårt för att namnge eller att på något sätt identifiera folk här- eller annorstädes genom att skildra dem, så jag avstår. Dessutom är det inte så kul att kasta sk*t när man kan slippa. Oh, the Irony:

    Nyss dök det upp en vänförfrågan på FB från en som jag tycker genuint illa om, genuint genuint illa. (På FB känns jag bara vid folk jag träffar eller har träffat IRL och h*n ryms i den definitionen). Detaljer lämnar jag därhän eftersom det finns en möjlighet att det skulle peka ut vederbörande.

  36. Ökenråttan

    Men hjälp, detta är ju värre än första natten hemma med ny bebis. Andas han? undrade vi femhundrade gånger. Han andades.

    Tack Ninja! “Luta skottet mot pinnen” låter tryggt; vi behöver alla lite stöd.
    Agneta i L gav rådet att sätta skottet i ett ogenomskinligt kärl. Jag har kompromisserat och använder att grönslöjat glas. Det står i en 5-liters syltburk, med plast över. Hål har stuckits. Ett litet växthus. Nu får jag lite äppelbrännvin att styrka mej med.

  37. NU kom jag på att jag läst en sak, som kanske har med tandläkarskräck att göra, i alla fall lite. Det var nämligen inte förrän på 70-talet som man på allvar förstod att små barn kunde känna smärta. Tidigare bedövades inte små barn ens vid operation … Huruvida de sövdes, eller vilken ålder det handlar om (troligen spädbarn) vet jag inte så noga, men vad jag vet är att läkare och tandläkare oftast jobbar med vattentäta skott mellan sina proffesioner ( i samma kropp.) Det skulle kunna vara så att den här kunskapen om barns smärta inte var så allmänt spridd bland tandläkare förrän långt senare. Kan det vara så?

  38. Doktorn som behandlade mig en gång i tiden har säkert glömt mig och skulle han komma ihåg så är han ändå säkert död. Förutom att jag inte heter Ninja i pappren, och inte heller bor eller har bott i Klockrike. Så det är lugnt, varken han eller hanoms familj känner sig utpekade, därom är jag övertygad.

    Sammaledes med Anettes mamma. Och skulle hon känna sig bakdantad så kan hon gärna ha det. Anettes är, liksom jag, 55+-are så hennes mamma torde vara minst 75. Minst. Lever hon är sannolikheten stor att hon är civilagent.

    Ingen av dem har heller skickat någon vänförfrågan på fejan, varken nu eller då, så därför är jag fullkomligt lugn över att hänga ut dem här.

  39. Jag var nio när han ryckte fyra gaddar på några minuter. Det kändes, kan jag berätta.

  40. Jag vill också ha ett skott att pyssla med! Men nu kom jag på – jag har ju 30 små basilikaskott, som har fått sällskap av 300 banabflugor, där under plasten … Tips någon? Eller är det kanske bra för skotten med lite flugsällskap?

  41. Det verkar så lätt och självklart, detta med båsblomman.

    Men, som totalt okunnig på området måste jag fråga lite. Det jag funderar över är:

    Hur vet man att vattnet inte längre är fräscht? För mig är vatten som stått sedan dagen före (för att få bort klor och bubblor) ofräscht i och med denna preliminära behandling. Så, då måste man ju byta hela tiden? Och ständigt se till att det inte finns några klor och bubblor i det vatten man ska pytsa i. Inte konstigt att blommor är dyyyra.

    Och detta med att plantera om innan rötterna blir för långa? Hur långt är för långt? Är det nåt som grönfingrar vet inom sig? Hur kan vi andra veta?

    Lagom är ett bra ord. Men vad betyder lagom fuktad och lagom grop? Det är bra att ÖR får råd så att hon kan sova om nätterna. Men vi andra, då? Vi är ganska många som fått nya frågor att fundera över om nätterna.

  42. Integritet och hänsyn borde vara ledord för flera på nätet. Jag har vid åtskilliga tillfällen hållit tillbaka kommentarer och inlägg innehållande namn på personer som inte finns i vare sig Bloggosfären eller på Fejjan. De har ju ingen möjlighet att kommentera då.

    SG: Jag lever med en gammal sanning(?), att vattnet man blommar med ska vara dels kallt ur kranen –varmvatten ger skadliga utfällningar från rören– och dels få stå och vila minst ett dygn, något som förstärktes av orkidetipsen på senare år.

  43. När vattnet luktar illa i syltburken är det i växtsammanhang inte längre fräscht. Tänk vas med gammal blombukett. Ungefär.

    Lagom långa rötter går att sätta ner i en tumdjup grop utan att man behöver rulla i hop eller knipsa av rötterna. De ska bara kunna sättas ner genom att rikta in dem över gropen och sänka stjälken. När den enda rottråden börjar få vitt rotludd i nittio graders vinkel såvet man att det är dags. Det är de rötter som ska ta upp vatten och näring, till skillnad från den första rottråden som visar sig och är
    den som blir lång. Den är till för att stabilisera växten.

    Lagom fuktad jord är jord som reder sig. Reder sig gör jord som man kan krama ihop och den faller i sär i små klumpar. Förblir den i nävform så är den för blöt, smular den sig i småsmulor, ja då är den för torr.
    Gropen är lagom när rötterna precis får plats och når ner till botten av gropen, utan att bli hopknölade-se ovan. Det varierar alltså från stickling till stickling. Jämför för kort elkabel.
    Blir det en grop under roten så torkar den lätt ut eller så får växten lägga för mycket kraft på att rottillväxten för att nå vådis och käk.. Är gropen för liten så bryts roten lätt av och då kan den inte göra tjänst längre. Jämför avklippt elkabel.

    Lagom är ett bra ord, detä då sant och visst. Jämför lagom avständ mellan kabelclips.

  44. Maj Korner

    En som jag tyckte illa om, men bara för en kort stund, var en syster på det sjukhus där jag tog bort polyperna. Vi var ett helt gäng med nyopererade barn i femårsåldern kanske, som satt i en korridor och skulle just bli frisläppta för att gå hem.

    Då kom syster och sa “Vänta lite så ska ni få en present innan ni går!” Min besvikelse var monumental när hon gav oss varsin brun pappåse att kräkas i på vägen hem.

  45. Humlan

    Vår lärare i fjärde klass som började med att låta hela klassen sitta kvar en timme första veckan, för något som bara några i klassen hade gjort. Av henne lärde jag mig att skolan var ett straff (vi straffades ju med kvarsittning) och att i skolan kan du bli straffad för något du inte har gjort.
    Jag avskydde henne verkligen och gör det än i dag.

  46. Tack Ninja!

    Jag förstår bättre nu. En lagom lång kabel var ett bra förtydligande. Där har man ju hjälp av avståndet som ska överkablas. Men jag ser inte riktigt hur man ska göra i rotfallet? Kanske att man gör rotavdrag om den är för lång?

    Nu ska jag börja stjäla sticklingar där jag drar fram. Jag tror att det var/är en favoritsyssla som närstående damer brukade praktisera. Det var viktigt att de var stulna. Inte säker på varför det var viktigt? Kanske för att de annars dog? Eller för att förlusten skulle kännas mindre svår när de dog?

    Men (kom ihåg att det inte finns några dumma frågor) varifrån kommer dom där klorna? Och vart tar de vägen under natten? Är det tandfén som är framme där också? Eller finns det en klofé?

  47. Att berätta om barndomserfarenheter är på sitt sätt tryggt. Man pekar på med all sannolikhet avlidna personer. Värre är att skildra de som har förpestat ens vuxna liv. Människor som ännu lever, verkar och är i yrkesverksam ålder.

    Trots att jag slutade arbeta för snart fyra år sen, bjuder det mig emot att peka ut någon från detta ur mitt förflutna.

    När jag gjorde ett round-up sista dagen på jobbet, i sällskap, kunde vi konstatera att mina vedersakare genom åren har varit åtskilligt färre än vännerna. Och att vännerna höll med utom i ett fall. Det bjuder jag på.

  48. Humlan, du beskriver bl.a. kollektiv bestraffning, som jag skulle kunna jobba med på heltid för att få bort.

    (Får ingen ordning på ordföljden, upprörd blir jag när detta kommer på tal!)

  49. Ökenråttan

    SG: (Du anar inte hur glad jag blev när du ställde dom där frågorna. Jag hade själv undrat, men tänkte att Ninja tar sin hand från mej och mina skott om hon får klart för sej hur himla borta jag är.) Jag skrev det här inom parentes så att inte Ninja ska se eländet.

  50. Stackars Maj Korner!
    Nu tittar jag på Gympaläraren på TV och har full förståelse för om ungarna i 8B inte gillar sin gymnastiklärare … han verkar vara av åsikten att barn ska härdas – 2016!

  51. Är det en bra serie, Pysseliten? (=Ska jag titta?)

  52. (Smart drag att skriva inom parentes. Jag ska inte säga något till Ninja).

  53. Mja, jo jag tyckte nog att förra serien var roligare, men den här är kanske viktigare, lite som Morgans mission. Skolan verkar vara omgärdad av konflikter.

  54. Jag undrar om jag ska se klart “Krig och fred” (ni förstår jag är sjuk igen och har mest bara orkat titta på TV), är boken underlag för en såpa, eller finns det utsikter att serien blir bättre?

  55. Har kommer jag dragande med ett litet tandläkarstrå till stacken:

    “Den stora utmaningen för den nystartade Folktandvården i Norrbotten och i hela landet på 1940-talet var att komma tillrätta med tandläkarbristen. Det bestämdes att de nyutbildade tandläkarnas legitimation det första året bara skulle gälla inom Folktandvården – något som inte var populärt bland de unga tandläkarna som kunde tjäna det dubbla på privata kliniker. Många såg det dessutom som en mindre trevlig uppgift att arbeta bland barn och tonåringar som måste få tänderna utdragna. För att lösa problemet med tandläkarbristen rekryterades under 1940- och 1950-talen många tandläkare från Finland och Tyskland.”
    Står det i jubileumsskriften Sjuttio år med folktandvården i Norrbotten från 2010.

  56. hyttfogden

    Att tro att man tar skott av en art men får nåt annat i stället.
    Överallt växer det humle i gamla trädgårdar som minne av den tid då varje bonde och bergsman bryggde sitt eget öl. Så även på våra
    f d ägor som vi lämnade i höstas. Humle i gamla hönsgårn, humle i syrenhäcken, humle slingrande sig runt en elstolpe, ja det är gott om humle. Så min morbror tänkte en gång att han skulle få med sig några plantor till Västergötland och tog spade och hink för att gräva
    upp lite rötter. Det var sen höst och växtligheten hade vissnat ner så han såg väl inte riktigt efter vad som hamnade i hinken. Sedan blev det vår och vi frågade ingifta moster hur det gick med humleodlingarna. Jodå något stack upp ur jorden och växte som bara den, men på de bladen skulle hon göra en god grön soppa med ägghalvor i. Så några humlestörar blev det aldrig för morbror att sätta upp.

  57. ( Vad försiggår inom parenteserna i det här båset?) (Egentligen.)

    Nybildade rötter är YTTERST känsliga, och ÖRs lilla skott har inte så många att den (hen) kan vara av med minsta lilla bit. Då får den lägga energi på att göra nya, istället för att göra blad som fixar energi och kol till plantan.
    Därför är det viktigt att hålet i jorden är lagom stort. Det är ungefär som fötter och skostorlek. Lagom stora skor är optimalt.

    Serien om gymnastikläraren-som väl inte är någon lärare- är otroligt fånig. Det är ju inte ungarna det är fel på. Det är väl läroplanen som borde ändras?
    Ungar vill visst röra sig, precis som vi ville när vi var små.
    Men de får oftast inte.
    Föräldrar idag klipper inte navelsträngen utan håller stenkoll på ungarna. De får sitta i vagn till fyra-femårsåldern, inte vara ute och leka själva osv.
    Dessutom skulle jag som lärare i den aktuella skolan bli förbannad och förorättad av att det kommer en skitjobbig typ med teveteam i släptåg och talade om i public service att jag gör ett så dåligt jobb att sagda skitjobbiga typ behöver komma och göra mitt jobb, bara bättre.
    Fast det är klart att det inte skulle bli lika mnga tittare om den skitjobbiga typen ägnade sig åt frågan VARFÖR det har blivit som det blivit.
    Enklare då att klaga på ungarna

    ÖR, ta helt enkelt och jämför rotskottet med din tumme. vid kongruens så planterar du. Fortsätt med plastpåse ovanpå krukan. Rötter tycker också om lite värme, så ovanpå ett ljummet element är lysande bra. Blir solen för stark så sätter du bara upp ett litet solskydd av papp eller kartong.
    Fråga på, bara, jag är tåligare än ett pelargonskott.

  58. När jag läser era råd om blomskott förvandlas bokstäverna till små myror som springer av skärmen! Och så kommer ett nytt stycke om gympa i skolan, och då minsann kan jag läsa utan problem.

    Mitt bidrag: Jag har en hibiscus som blommar nu. Och en porslinsblomma som blommar nu. Och en död kaktus som inte blommar nu.

  59. Ökenråttan

    Ninja, du kan inte vara nog tydlig. “Vitt rotludd”, det trodde jag var tecken på att vattnet var ofräscht!
    Fast 90 graders vinkel. Jag får inte ned en gradskiva i det där raka grönskimrande glaset …
    Nyss tittade jag till de små inför natten. Som vanligt fick jag nästan hjärtsnörp. En bit av det nya tunna bladet har fallit av och låg på botten! Kris. Men när jag lugnat mej lite såg jag att det bara var en del av glasdekoren; där är en tunn blå rand som slingrar sej från botten och uppåt. Detta blir för mycket för mej, gamla människa!

  60. Ökenråttan

    Och SG, varför är det viktigt att man stjäl sina små skott? Fråga inte så mycket, du. Det vara ÄR så!!

  61. LupusLupus99

    Mina blommor blommar aldrig. Min teori är att de i själva verket
    inte är blommor utan rätt och slätt gröna krukväxter.

  62. Maj Korner

    Jag har tänkt på en sak. Alla bilder jag sett av Trump i mitt husorgan så har han munnen gapande, förvriden, trutande eller på något sätt öppen. Är det med avsikt som det är den typen av bilder som publiceras eller ser han helt enkelt alltid ut så?

  63. Ninja, vad som försiggår inom parenteserna vet du inget om. Och jag har, som länsmansjäveln, tystemåste.
    Men du ska veta att jag, och många med mig, uppskattar de goda och handfasta råd du består.

  64. Tack, SG, det värmde!

    LL99, dina blommor får antagligen för mycket näring, då behöver de inte blomma, utan har ju hittat en lysande bra plats att bo på. Blir det lite ont om vatten eller näring så är det fiffigt att blomma för fröna r ju betydligt mer härdiga än växten. Sen kan de ju enklare flytta till en förhoppningsvis bättre plats.

    ÖR, inte behöver du gradskiva för att se om luddet står rakt ut från roten, inte.

  65. hyttfogden

    Vet ni förresten hur man räddar livet på en tomatplanta som knäckt stjälken, alltså en stor planta i odling utomhus, inte nått ormliknande grönblekt kravel i en marmeladburk inomhus. Jo man tar ett grönt blad såsom rabarber eller kardborre lägger väl genomfuktad torvströ på detta blad samt applicerar detta förband runt den knäckta stjälken och binder om med bomullsgarn typ mattvarp. Och se, efter en vecka eller så har det i bandaget bildats nytt “skinn” som stagar upp den brutna stjälken. Och efter ytterligare en vecka är skadan avhjälpt men för säkerhets skull låter man förbandet sitta kvar så länge tomatplantan lever.

  66. Hyttis, många har också flyttat humle för att få kottar, men lyckats ta en hanplanta. Ungefär som i Stockholms skärgård, där man kan se hjortronen blomma så det står härliga till. Bär blir det dock inte, eftersom det är övervägande hanplantor, som förökar sig vegetativt.

  67. Det är det berömda filosofen och vetenskapsmannen Gammal Hävd som säger att sticklingar som är stulna rotar sig bättre än sådana som är ärligen fådda. Och Gammal Hävds tillförlitlighet känner vi väl alla till. Jo.

    Apropå ingenting vill jag bidra med en språkspaning från i dag. Hm, var var det nu det stod … i något som hade med spel och dobbel att göra. Få se **letar rätt på syndaren** — en familj har vunnit pengar och tänker åka på fin semester. Resor har aldrig varit något vanligt förekommande, så en resa till Barbados blir en riktig kickspark.

    Kickspark!

  68. Humle kryper vart den vill. Här får man slåss med humle om den inte ska kolonisera hela trädgården.

  69. LupusLupus99

    Ninja, nejdå det är helt i sin ordning eftersom det troligen
    är blomfria krukväxter. Jag tror det är en sådan här jag
    har eller ja två stycken har jag.

    Jag har några andra sorter också som jag inte heller vet vad det är.
    En av de andra är nog en sån här.

    Sedan så har jag en sådan här men den jag har är *ähum* “lite glesare”,

  70. Lite tillbaka till det med bedövning och barn. Ett av mina barn är fött 1973 och visade sig ha väldigt trånga tårkanaler. Jag tjatade på BVC och efter ett tag skulle man vidga dessa genom att sticka nålar genom dom ner till typ bihålorna (jag är lite osäker på anatomin där) och då konstaterade man att eftersom hon hunnit bli ett halvår, så var man tvungen att söva henne. Annars hade man gjort det och bara hållit i henne.

  71. Mina tre första barn (92, 94, 97) fick det berömda hälsticket utan bedövning. Med de två följande barnen (00, 02) var det helt annorlunda, för då hade man kommit på att barn känner smärta.

  72. Vad tusan heter hälsticket? Jag blir knollrig och vill komma på det utan googling! PUB? PUK? UGH?

    Vad jag skulle skriva innan jag klickade på submit (vilket jag gjorde innan jag var färdig för att hjärnan var upptagen med att leta efter namnet på nålsticket) var att barnens smärtkänsla dövades med sockerlösning, en varm famn och klapp på kinden. Inte ett pip hördes från de nyfödda.

    PKU-TEST heter det ju!

  73. (Mycket mystiskt, plötsligt fick jag notifieringsmejl — hetere de? Såna som berättar att nya kommentarer kommit in — från det här stället fast jag inte hade pluttat i någon ruta, men nu har jag varit och abdikerat missiven på därför avsett ställe. Det var kanske någon mjukvara som blev övervattnad och fick rotröta.)

  74. Mycket mystiskt! Det är säkert en spamattack som lurar i vassen!

  75. Det där att barn inte känner smärta är en i sanning underlig vidskepelse som det är helt bisarrt att man tycks ha klamrat sig fast vid så länge — folk har ju rimligen alltid kunnat se och framför allt höra vad spädisarna tycker om ett nyp.

  76. Nu har jag tagit en liten knaprig skorpa och ser vad jag har skrivit.

    Aj då, det var inte helt lyckat och jag vet inte hur det kom sig att jag uttryckte mig så.

    Alltså, “ett stick”, eller “att bli nypta”, eller annan formulering får tänkas in på plats efter vars och ens tycke.

    (Jösses)

  77. OM man insåg att spädbarn känner lika mycket smärta som vuxna så skulle man ju inte kunnat omskära gossebarn på sjunde dagen som man gjort under årtusenden.
    Eller små flickebarn.
    Samma svagsinta resonemang gör ju att man har kuperat valpar, både svansar och öron, helt utan bedövning, och för all del, kastrrar smågrisar utan bedövning. ‘Nervsystemet är inte fullt utvecklat’.
    Jo, pyttsan.

  78. Agneta uti Lund

    Son nummer tre, född 1969 blev för första gången riktigt ledsen vid cirka 10 månaders ålder. Öroninflammation. Gav mig med gossen åstad till öron-näsa-halskliniken vid Lunds universitetssjukhus. Örondoktorn hävdade att så små barn inte känner smärta och stack hål på trumhinnan utan någon form av bedövning. Gossen skrek i högan sky.

  79. Sonen skrek bara för att illfänas alltså?

  80. Pysse, bananflugorna brukar trivas när det är lite för fuktigt i krukjorden. Larverna kan äta av rötterna om de blir för många.
    Ställ en skål med saft och diskmedel under plasten runt skotten. Töm den ofta och gör ny.

  81. Det här båset skulle handla om personer som man kan tycka illa om. Och har kommit att handla om “smärta” och omänskliga läkare som försöker göra sitt jobb.

    Detta med små stick i samband med injektioner och provtagning har blivit mycket överdramatiserat. Vi diabetiker tar våra sprutor och prover dagligen utan att göra mycket väsen av det. Det är först när hysteriska reaktioner kopplas in som det blir problem.

    Alla som gjort lumpen minns väl hur snacket gick i vaccinationsköerna? Och att många tog så illa vid sig att de helt enkelt svimmade sig ut ur den i deras tycke svåra situationen.

    Nej, ett stick är ingen svår upplevelse. Det är ni som gör det till dramatik och ondska.

  82. Jag är också född -69 och opererades vartannat i år i fingret under hela grundskolan. Jag har funderat över bedövningen, sov gjorde jag såklart, men jag hade också drömmar från op-rum lång tid efter, speciellt feberdrömmar.
    Lotten, behöver du bloggtips nu? Kan du inte skriva om “spoken word”? Ska tydligen köras på Dramaten och för mej hopar sig frågorna: var kommer det från, vad är det mer än rim, varför ett engelskt ord (igen), … ?

  83. Tack, Ninja!
    Stick och sticklingar – yes!

  84. Ökenråttan

    Hyttfogden: När du beskrev hur du lagade avbrutna stjälkar kom jag osökt att tänka på den där Makaroni som försökte nåt liknande med luftstrupar av plast. Han skulle ha provat med rabarberblad i stället; då hade det kanske gått bättre.

  85. Ökenråttan

    Ninjas bild av rot med rotludd är något för Annika och hennes vilda associationer, tror jag …

  86. Lille Maken

    Några personer som vi tyckte illa om som barn kan vaken Råttan eller jag komma på.
    Och inte tog våra barn skada av att se Staffa Westerberg heller. Vår dotter kallades alltid kärleksfullt för Lillasyster Yster av sin storebror.

  87. När Skogsgurra, när har båset hållit sig till “vad det ska handla om”?

  88. Christer, the Long Distance PT

    Jag har aldrig fattat det där snacket om att ”Staffan Westerberg förstörde min barndom”. Jag minns honom mest som en lite knasig farbror som lekte med strumpor.

  89. Ökenråttan

    Vem tycker 16-åringen illa om?

  90. hyttfogden

    Ja dumma tandläkare har jag aldrig träffat på varken som liten eller som vuxen men hur många är det av er som Staffan Ws morsa har skådat i munnen? Hon ägnade sig nämligen åt mitt garnityr flera gånger för hon var “min” tandläkare då jag bodde i Oxelösund

  91. Ökenråttan, du har helt rätt om associationerna (och jag tycker att det är så värmande och fint att du filtrerar dina egna genom mig!). Däremot håller jag inte riktigt med om att strupmannen heter Makaroni, för han heter ju Latte Macchiato, ju. I mitt huvud i alla fall.

    För övrigt vet jag inte varför jag blir glad av att Hyttis har haft Staffan Westerbergs mamma som tandläkare, men jag tror det har något med symmetri att göra. Det här båset spretar lika mycket som det alltid gör (som rotludd, m.a.o.) men på något vis hänger allting ihop med allting annat ändå.

  92. Ökenråttan och Annika, jag trodde han hette Macchiavelli.

    När lillgrabben föddes var det en månad för tidigt, så han blev kvar några veckor på sjukhuset för sollampa och annan behandling samt ständiga provtagningar medelst stick i hälarna. Efter ett fåtal dagar drog han fötterna åt sig så snart det kom in en vit rock i rummet, berättar groomen.

  93. Skogsgurra, i anledning av att ditt senaste inlägg tyder på en långt gången grinighet, har jag konsulterat med min inre femåring. hon låter hälsa att du är nästan lika dum som doktorn.
    Det haNdlar ju inte ett enda dugg om sticket i sig, utan om att barn har exakt samma rätt som vuxna att bli behandlade med respekt. Om inte mer.
    Femåringen i mig sa att hon inte alls förstod om doktorn var försenad, röksugen, trött på bångstyriga ungar eller bara less på sin profession.
    Inte heller tycker hon att ovannämnda skäl är några verkliga skäl att dra en medmänniska i nackhåret för att kunna sticka in kanylen.

    Sen undrar hon varför doktorn ska få vara sur, grinig, irriterad och less på krånglande patienter i femårsåldern, men hon ska inte få vara rädd för en, för henne, ny och obekant situation?

    Där håller jag helt med henne, och tillägger att det ligger ett stort överlevnadsvärde, både individuellt och evolutionärt, att vara tveksam inför nya situationer. Det är ytterst liten chans att de gener som får en person att frimodigt möta hungriga lejon, tugga på vilka växter och svampar som helst som växer längs stigen, klättra utan tillstymmelse till höjdrädsla varhelst ett stup uppenbarar sig, får så stor chans att föras vidare.

    Hon låter vidare hälsa att hon vet att jag idag har glömt bort sticket, inte är rädd för sjukvården, men på den direkta fråga som båsmor ställde , svarar att jag kommer ihåg kränkningen och därmed åtföljande personliga avsky för denna oempatiska surgubbe.
    Vilket väl var vad båset skulle handla om?

    Femåring i mig ber mig också be Hyttis att ge dig en kopp kaffe och en klapp på kinden, för det verkar du behöva.
    Samt tycker hon du är så modig och tapper som tar dina insulinsprutor som en hel karl.
    Nu ska hon ut i solen och hoppsa lite.

  94. Hahaha! Staffan Westerberg och Beppe var nog det enda som jag gillade på TV när jag var liten, jag ÄLSKADE Vilse i Pannkakan och Beppes godnattstund.
    Förresten kan jag både skrika och gråta av smärta fortfarande, trots att jag är vuxen och begriper vad som hänt. Sist klämde jag ett finger i dörren och nu håller äntligen min blå-svarta nagel på att trilla bort. I november stukade jag foten så illa att jag trodde den skulle orsaka inställt Vasalopp – då grät jag av ilska också. Ibland råkar PK vara med när jag gör mej illa, då blir jag arg på honom … Det är ingen ände på omoget beteende när jag har ont.

  95. Barnvakten som skällde på mig när jag var fyra och grät för att min mamma hade gått.
    Doktor H som röt åt mig när jag ringde för att min nalle var sjuk när jag var fem år.
    Min pappas nya fru.
    Fröken P, gympaläraren på lågstadiet som nöp oss i vaderna för att vi skulle klättra högre upp i repen.
    Rektor L som sa att skolan inte var för såna som mig när jag gick i sjuan. (Det hade han ju rätt i insåg jag många år senare men så säger man inte till en fjortonåring.)
    Nästan alla mina lärare på högstadiet.
    Ha! Och det var bara ett urval. Jag var en mycket arg (och rädd) liten tofsla när jag var liten.
    Nu är jag gammal och mindre arg på vanligt folk. Och inte alls lika rädd.

    Bra fråga av Sextonåringen!

  96. Som vuxen blev jag riktigt arg på en sjuksköterska som kom fram till mig och Yngsta när hon var tre, när vi satt i väntrummet för att få en vaccinspruta, och tog Yngstas hand och strök på emla-kräm på hennes handrygg utan att fråga först, eller ens hälsa eller se oss i ögonen. Sen tryckte hon på en skyddsfilm och sa att Yngsta måste hålla handen stilla en halvtimme! Först därefter tittade hon på mig. Jag frågade vad det var för kräm och hon förklarade att det skulle bedöva för att vaccinsprutan inte skulle göra ont. Sen satt Yngsta orolig och stel som en pinne i en halvtimme för att inte röra handen, och när hon sen fick sprutan gjorde den superont och hon var inte alls beredd på det och blev jätteledsen. De sprutor hon fått innan, utan bedövning, hade gått bra. Då hade vi pratat innan om att det skulle göra ont men gå över, och hon hade varit lugn och nervarvad innan.
    Dumma sjuksköterskan. Och tänk om Yngsta hade varit allergisk mot emla?

  97. Wow, nu har jag kollat på Trump-klippen med Rachel Maddow. Det är som en ond dröm! Det är ännu värre än jag trodde att det skulle vara. HUR kan han komma undan med det där infantila mobbarbeteendet? Det är obegripligt.

  98. Min första reaktion på det här, var att det går ju inte. Beskriver man någon man bara inte gillar, så pekar man ju ut och i praktiken identifierar vederbörande på nätet. Sånt gör man bara inte med icke offentliga personer. Mycket riktigt så handlar de flesta inlägg här om barndomens plågoandar. Safe and tucked away. Få av dem lever förmodligen i dag.

    Vi har alla i vuxen ålder haft att göra med monster/idioter, men till och med jag som går fri emedan jag slutade jobba för snart tre år sen drar mig för att beskriva personerna i fråga. Det vore fel att peka ut dem.

  99. LarsW: Jag pekar inte ut någon och de andra i båset pekar inte ut någon. Och du pekar inte ut någon. Nu har du sagt tre gånger att du inte vill peka ut någon och det är helt okej. Peka inte ut någon.

    Jag är fortfarande fascinerad av allas våra olika upplevelser och begriper inte hur jag – som ju som vixen blir arg på andra vuxna väldigt ofta – inte blev arg på vuxna när jag var liten.

    Att bli nypt i vaderna på gympan som Anna blev är egentligen en pytteliten handling – som är absolut fullständigt jävla idiotdum!!! NU ÄR JAG ARG PÅ ANNAS FRÖKEN!

    Nu ska jag än en gång fundera på om jag blev arg på en vuxen. Sedan tror jag att jag ska sammanställa alla era dumma vuxna i en lista och skriva en kioskvältare som heter … eh … “Dummisar”.

  100. Oh, Ninja, du anar inte. Vi snackar ond, OND tandläkare här. Långt bortom SG:s erfarenheter av tand- och läkare. När en skolkamrat fick beskedet att en framtand var dålig och skulle dras ut vid nästa besök tog hon och föräldrarna sig samman och åkte till den närbelägna staden för att få ett utlåtande om huruvida tanden verkligen var så dålig. “Nej, för sjutton”, sa den konsulterade tandläkaren “den kan vi nog rädda. Inga problem!”
    Men eftersom skoltandvården var gratis återvände skolkamraten till skoltandläkaren och berättade om beskedet från stan. Den onde (tyske) tandläkaren fnös då hånfullt och sa nåt i stil med att “Jaså, den skulle gå att rädda?!” Och så tog han fram värstingborren och krasade sönder tanden och sa att “Sisådär. Nu får jag städa upp lite här.” Och så blev det utdragning på gängse manér och lite rot-uppresning och sånt. Då är man inte en stressad tandläkare enligt mitt sätt att se på saken utan en MYCKET OND TANDLÄKARE.

  101. Pysseliten: Jag ska defintivt kolla in “spoken word”!

    Macchiavelli–Makaroni–Latte Macchiato-strupmannen är inte bara irriterande för att han var galen och knäpp på alla sätt och vis. Han är dessutom irriterande för att jag skrev ett blogginlägg om honom långt innan tidningarna började skriva om honom eftersom jag hade hittat hans story i en amerikansk tidning – men JAG TRYCKTE ALDRIG PÅ PUBLICERAKNAPPEN! Jag hade liksom vatt först om jag bara hade fått ändan ur.

  102. Oh, oh, oscoop!

    Ack och ve.

  103. Ursäkta, det har varit osedvanligt streeesigt ett par dygn. Så jag har inte riktigt hängt med.

    Men, syster, vi hade ju samma tandläkare under vår grundläggande skoltid. Hur kan då våra upplevelser vara så totalt olika? Och den där snubben från Gävle som du hatade och fortfarande hatar (och som jag faktiskt långt senare hittade som dåvarande nationalist – Svensk Front, eller vad det hette) hade jag också problem med. Men något hat kände jag inte då. Och ännu mindre nu.

    Varför, frågar jag mig kanske en aning yrvaket, har det plötsligt börjat pratas så mycket om hat i Sverige?

    Imorgon är det sista dagen att få ordning på grejerna i Älvkarleby. Sedan ska jag med liv och lust ta del i diskussionerna igen.

  104. Skogsgurra skrev: »Varför, frågar jag mig kanske en aning yrvaket, har det plötsligt börjat pratas så mycket om hat i Sverige?« Jag vet inte, men har givetvis märkt det. Jag kan inte minnas att jag någonsin har hatat någon människa – liten eller eller stor, ung eller gammal. Egentligen vet jag inte riktigt hur det är att känna hat.

  105. Fast hur definieras hat? Jag vet folk som påstår att de “hatar” kalops.

    (Det rätta svaret är “hat definieras väldigt olika”. Oh ja, jag sitter inne med svaret på all världens frågor.)

    “Älvkarleby” tycker jag mycket om. Som namn betraktat, för där har jag nog aldrig varit.

  106. Jag tittade på nästa bås. Där diskuteras om man ska skriva entydigt eller lite så där i största allmänhet – eftersom “alla ändå förstår vad som menas”.

    Om ett ord, ta hat som exempel, definieras väldigt olika, så blir attityden att skriva lite så där i största allmänhet svår att försvara eftersom “alla ändå uppfattar saker väldigt olika”. Knappast en bra grund för en vettig diskussion i vilket ämne det än må vara. Och allra minst i en diskussion om känslor.

  107. Det finns nog en hel del grader av hat. »Jag hatar tomaten och fisken och spenaten och plättarna med lingonsylt.«

    Förr hatade jag havregrynsgröt. Vi fick gröt till skolfrukosten som vi sprang hem till kl 11. Syskonen åt glatt sin gröt. Jag lyckades få ned några skedar innan gröten blev kall och hemsk. Vi hade hembiträde som sedan satte fram min halvuppätna gröttallrik på köksbordet, då jag kom hem efter skolan slut. Om jag inte åt upp gröten fick jag inte gå ut att leka. Så kom jag att hata havregrynsgröt. Inte hembiträdet utan gröten.

    Några år senare då vi börjat med engelska och läste denna vers kände jag igen mig:

    PORRIDGE

    I don’t like porridge,
    Skinny and brown;
    Waiting for breakfast,
    When I come down –
    Whatever happens,
    However late,
    Porridge is always
    Sure to wait!

    Nobody steals it,
    They clear the dish
    Of eggs and bacon,
    Or cheese, or fish;
    They eat the butter,
    And take the tea,
    And all the good things
    Meant for me.

    BUT
    Whatever happens,
    However late,
    Porridge is always
    Sure to wait!

  108. Mitt förhållande till den där överreklamerade gröten är likartat. Det ligger något av duktighets- och prestationstänkande över gröttvånget.

    Samt övervåld och moralitet där läkarnas och tandläkarnas blygsamma och nödvändiga ingrepp framstår som harmlösa i jämförelse.

  109. … och här sitter jag i detta nu och äter min havregrynsgröt …

  110. Christer, the Long Distance PT

    Fast jag har börjat äta äppelgröt till frukost. Man river ner ett halvt äpple och kokar tillsammans med gröten. Sen har man i lite kanel och skivar andra äppelhalvan. Och en skvätt mjölk. Jättegott!

  111. Hej Lotta, du har väldigt många flitiga kommentatorer till dina bloggtexter. Grattis. Det har inte jag, inte numera. Vilket möjligen kan bero på att de som kommenterar “aktuella samhällsfrågor” (som också brukar kallas för politik) häckar på Facebook – och andra asociala medier.
    Och där skriver de sina kommentarer, vilket gör att de som inte läst min bloggtext inte behöver bry sig om att kommentatorerna inte håller sig till ämnet eller ens själva läst min blogg så noga.

    Nå, det här med någon man tycker illa om. Det är ju några grader svalare än hata. Och jag har nog svårt att både hata och tycka illa om personer. Däremot ogillar jag starkt de åsikter som många personer har. Eller jag blir ledsen och besviken över hur en del människor är, eller uppträder.
    Dock, bland kommentarerna ovan hittar jag en som tyckte illa om en tandläkare. Då påminns jag om det som hände mig som skolpojke. Jag var sådär runt tio år. Och den tandläkaren var både brysk och tysk. Jag gapade inte stort nog för tandläkaren. Så han slog mig på käften med den stora sprutan.
    Vilket skapade en tandläkarskräck som satt i under många år. Numera känns det ju ingenting hos tandläkaren. Förutom i plånboken förstås.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.