Jag pratade med en nästan jämnårig d… det bär mig emot, men jag måste nog skriva ”dam”. Vi pratade om när USA:s collegegrabbar vann OS-hockeyn mot ångloken från Sovjet, och så föll replikerna ungefär så här:
– Jaaa du. OS … Vad kul det ska bli i augusti! sa jag och såg framför mig forna tiders Anders Gärderud, Ulrika Knape, slängda brottarmedaljer och cyklister som glider omkull på regnvåt asfalt.
– Pfffft. Jag tycker att alla ska bojkotta OS. Som när USA gjorde det mot Moskva-OS 1980. Som protest mot Sovjets invasion av Afghanistan. Japp, det tycker jag.
Man kunde ha hört en knappnål falla om inte braket av min egen tappade haka hade stört så. Jag slog ut med armarna och höll en föreläsning om ickenyttan av bojkotter trots att jag egentligen bara vet att just OS-bojkotten 1980 var onödig. Sedan såg jag mig tvungen att kolla hur det kom sig att det blev bojkott, och då visade det sig att det ju var den 21 mars 1980 som president Carter meddelade omvärlden om sitt bojkottbeslut utan återvändo.
Innan dess hade han varnat Sovjet några gånger, försökt få bundsförvanter i andra stater och till och med skickat Muhammad Ali till en massa länder i Afrika – för att övertyga dem om att hänga med på bojkotten.
Stackarna som hade sprungit, stretchat, lyft skrot och simmat och sett fram emot OS i fyra år blev förstås förtvivlade. Någon föreslog att man ju skulle kunna samla alla under en neutral OS-flagga och delta under protest, men vips hotade Carter att dra in passen för alla atleter som funderade på att göra något så ickeamerikanskt.
På kartan här kan man se hur många länder (de röda) som slutligen övertalades av Ali eller andra pratkvarnar och hängde med på bojkotten, bl.a. Canada, Norge, Västtyskland, Japan, Kina, Saudiarabien, Gambia, Ghana, Argentina … Några länder protesterade lite lamt genom att inte delta på invigningen eller bara ha en flaggbärande representant eller att gå in under SOC-flaggan. Ojojoj, vad ryssarna led av det.
Jag fortsatte att prata med damen:
– Men inte hjälper det väl att bojkotta OS om man vill få igenom förändringar? Det är i längden lika effektivt som att betala lösensumma till kidnappare eller tro att klimatförändringarna lindras om man sköljer ur sina mjölkkartonger men ändå flyger till Thailand då och då!
– Nej, alla andra ska bojkotta. Eller inte alla dårå. Men dom bra. Så att vi …
– Så att vi tar många medaljer! Aha!
Nu kollade jag lite snabbt här vad som hände när USA och 65 andra länder bojkottade OS 1980 och vad som hände när Sovjetunionen och 13 andra länder bojkottade spelen 1984.
Sveriges medaljregn i OS
- 1976: 5
- 1980: 12
- 1984: 19
- 1988: 11
(Förresten: 1976 bojkottades spelen av 28 länder och 1988 av 7 länder.)
Jamen, jomenvisst, det visade sig ju trots allt att det är effektivt med en bojkott. Fast egentligen räcker det förstås med att Norge bojkottar vinter-OS om två år.
Får man klaga? Jag anser faktiskt att Kanada fortfarande heter Kanada med K på svenska.
Annars är jag heeeeelt med på att Norge ska bojkotta nästa vinter-OS.
Tänk, mitt starkaste minne av Moskva-OS är avslutningsceremonin där publiken på läktarna hade tygstycken (eller vad det nu var för material i fyrkanterna) och tillsammans höll upp dem och byggde bilden av maskoten, björnen Misja. Och så var det rörelser (vändningar av färgrutorna) så att det såg ut som om tårar tillrade, för Misja var så ledsen över att det var slut. Å vad vi alla (alla vi som såg spektaklet tillsammans — jag har en känsla av att det var ett kompisgängtillfälle) tyckte det var fint. Heh.
När jag började på Nationalencyklopedin 1988 diskuterades huruvida Burma skulle heta Burma eller Myanmar. Vi anade inte att vi fattade rätt politiskt beslut när vi valde Burma – men artikeln var ju liksom redan skriven så det var bra att vi fick den tryckt. Sa vi.
När det gäller Canada, så hamnade detta förtjusande land på C efter mången lång nattmangling, och så skriver jag sedan dess eftersom reglerna i redaktionshandboken icke må överträdas (för då rynkar Uno Dalén barskt pannan). Men kanadensare är man med k, precis som att något som kommer från Provence är provensalskt.
Om detta är konsekvent utfört i svenskan och i alla uppslagsverk och ordböcker? Nooooo.
Wow. Det visste jag inte ens.
Huh. Jag tycker helt enkelt att Canada ser fel ut, lika fel som det skulle vara att plötsligt döpa om Italien till Italia eller Spanien till España!
Ack.
(Förtydligande som jag just kom på att jag kunde lägga till: Jag har aldrig haft Nationelencyklopedin själv, och ytterst sällan använt den till någonting alls — jag slog väl i den någon gång på biblioteket, bara — så att landsnamnet är ett c-ord däri hade jag verkligen ingen aning om.)
Men hur stavar jag själv nu då?
NationAl kunde det gärna ha stått. Och jag som var så stolt över att jag fick till ”-encyklopedin” raskt och rätt på första försöket!
Vi skulle faktiskt kunna göra en låååååång lista på hur olika städer och länder heter ”fel”. Venedig, anyone? Helsinki? Kopenhag och Gotebårrj!
(Uj, nu kom jag att tänka på Staffan Schmidt och Vienna/Venice-fiaskot, som var så hemskt så jag inte vill länka till det fast jag vet att det finns därute …)
Jag såg det häromveckan, faktiskt – det var ju han som pratade i radio när Palme blev skjuten. (Och jag ville inte heller länka till det.)
Jag läste-eller hörde- en gång att när man har egna namn på städer och länder så är det för att staden och landet är viktigt för en. Små oviktiga städer och länder långt bort ids man inte ge ett eget namn.
Så jag håller helt med Annika att Kanada ska stavas med K.
Liksom att vi fortsätter säga Helsingfors, Storbritannien, Tyskland, Italien etc.
För övrigt var en av de amerikaner som drabbades av bojkotten Jamie Lee-Curtis som var simmare och hade kvalificerat sig till OS.
När sen ryssarna inte kom till Los Angeles 1984 vart hon less.
Wow, det visste jag inte, Ninja!
Tony Curtis dotter? Wanda?
Jajemensan, det stämmer det.
Fassan henoms hade byggt en egen simpöl, med olympiska mått, åt henne hemma på tomten.
Annika, jag håller med om K/C/anada men vart ska man dra
gränsen? Vad är skillnaden mot t.ex. Costa Rica eller
Colombia eller Kroatien?
När det gäller ländernamn finns det en liten skrift som ges ut av UD eller dylikt och i den hittar man de ländernamn och nationalitetsord som torde användas officiellt här i landet. Och då finns det ju inget som hindrar att vi, den enklare boskapen, också hakar på. Annika, minns du vad det där lilla rättesnöret heter?
Ländernas namn!
(Där Kanada har K! Och Burma heter Myanmar!)
Här är en mer officiell länderlista – men där heter Kanada fortfarande Kanada.
(Återkommer. Detta måste utredas. Jag kontaktar NE meddetsamma.)
NE svarar:
”Vi har faktiskt inget officiellt rättesnöre utan har en del egna stavningsregler som vi följer. Till exempel när det gäller Canada, Cuba och Mexico, där det svenska uttalet inte ändras när man väljer landets egen stavning.
Vi är ju också lite trögare när det gäller förändringar av namnformer. Det är ju lättare med en dagstidning där man kan ändra sig på dagen, medan vi måste ändra i tusentals artiklar och kartor.”
TT-språkets lista över stats- och nationalitetsnamn åtnjuter en viss auktoritet hos den som jobbar med medier. Och är grundad på praktiska överväganden och praxis. Man kan ju följa den i de delar man vill.
(Dessutom får man vägledning om vad invånare som ivorianer, ghananer, bissauguineaner, kapverdianer, panamaner och kittsianer, barbadier, grenadier och emeratier, bhutaneser och gaboneser, kongoleser och togoleser, och förstås jemeniter och monegasker kallas, vilket är rätt kul.)
Ckanada? Chanada? Khanadha? Kan vi inte bara bunta ihop dom med USAarna och kalla dom transatlanter?
Föreställ er en nyhetsuppläsare med det ordet i manus.
Translanter?
Trasslanter?
Tasslanter?
Tanslanter?
Jag håller med Magnus A. På mitt jobb kör vi med tt-sprakets lista rakt av.
Hah!! Där kom jag lunkande på väg till Konsum och vem får jag se, om inte Zlatan! På väg in i garaget i sitt nya hus. Han såg lång och berömd ut. En knippa tonårsflickor som också passerade idolen bröt fullkomligt ihop. När dom rundat hörnet blev det ett fnitter och kvitter
och Guu, de va han, N’hä, JOOO! Ja, det VAR han. och så den arma tösen som inte sett nåt. Hon blev alldeles knäckt. Nåväl, mina damer: Ta det lugnt; han lär dyka upp igen i dessa trakter.
Och så finns det kannada, som är ett betydande språk i Indien. Fast det visste inte jag första gången jag läste ordet i ett oklart sammanhang.
Ska Zlatan bo granne med dig i krkan nu när Stenmark har flyttat? Really?
Fast jag bor nästan där Christer Lindarw firar midsommar.
Hmmm … ”en del egna stavningsregler som vi följer” låter ju faktiskt lite sisådär, det måste jag säga. Hur som helst lättar det mitt hjärta att sådana som TT håller på det jag håller på. (Den käre filosofen och vetenskapsmannen Gammal Hävd har sin plats i vissa sammanhang, tycker jag.)
Monegask är för övrigt ett av mina älsklingsord, som jag önskar att jag oftare fick tillfälle att använda.
Och ÖR:s Lassie är verkligen en jättehund!
Javisst, Lotten. jag måste väl få kompensation, för sjutton!
Nu bli’re OT, men jag har just sett Slaget om Storbrittanien på Netflix. Ni vet, den gama storfilmen från -69. Ruskigt bra, och allt det där, verkligt finfina flygscener, MEN, och nu ett verkligt MEN.
Varför har alla kvinnor sextiotalsfrisyrer? Och karlar med vita, rymliga stickade tröjor med hög polokrage? Inte en söm på najlonstrumporna, som alla kvinnor dessutom verkade ha.
När försvann fenomenet att man hade det aktuella modet i filmer från en annan tid?
Frågar en som aldrig frågat förut.
Förövrigt så gillar jag inte att TT kallar personer från Australien
för Australier. Det låter helfel. Australiensare låter mer rätt.
Den oförlikneliga Catharina Grünbaum skriver om nationalitetsord.
Inte minst om australier och australiensare.
Det fanns ju många som gjorde en etnisk uppdelning mellan de två orden, som förefaller onödig.
Tennisspelare från Australien har till exempel i praktiken nästan alltid varit australiensare. Utom Evonne Goolagong Cawley.
(Fast jag trodde att dom på Madagaskar kunde heta malagasker eller någonting ditåt.)
Till ”bojkottsoffren” kan jag lägga till Lee Kempden bäste fristilsbrottaren på min High School i Ohio – han ansågs vara en av de största guldaspiranterna i USA’s brottningslag.
Som tillägg under temat ”6 degrees of separation” och med hänvisning till artikeln: den omnämnde ”The Great Dan Gable” tränades på High School av Bob Siddens, vars dotter var stipendiat hemma hos oss i Bränne på slutet av 60-talet. Bob Siddens var tydligen en legendarisk tränare, invald i flera ”Hall(s) of Fame”.
Välkommen broder Tomas, länge sedan du skrev här.
Din information om Bob Siddens var ny för mig.
OT- just fått meddelande från vår första stipendiat Carol Mengel att hon kommer till Stockholm veckan innan midsommar, och gärna vill besöka Bränne.
Förresten ang stavning av geografiska namn. Är din hustru från Melaka, Melacka, Malacka eller Malacca (Wiki-stavning)?
@ Örjan:
Melaka på lokalspråket (Bahasa Melayu) eller Malacca (troligen från någon av kolonialstaternas språk). För övrigt kan man säga att hon är uppvuxen i förorten Björnkulla (Bukit Beruang).
Tomas: malaysiska björnar. Vilka varianter finns där?
@ Örjan,
Sun bear, eller malajbjörn på svenska (enligt Wikipedia)
@Annika: a propos monegask kom jag att tänka på mosebaskerna, invånarna i Mosebacke Monarki, också en ganska sällan använd nationalitetsbeteckning.
Ökenråttan: Du var inte på Consum då?
Malajbjörn. Googlingsresultat http://tinyurl.com/gw8jjwf
Det där med bojkott av OS har jag helt missat. Är det Dilma som gjort något dumt? Eller handlar det om att man är tveksam till att drygt 10 000 personer från hela världen ska komma till Brasilien och låta sig stickas av myggor med zikavirus? I så fall kan man väl flytta någon annanstan? Eller? Nähä?
USA bojkottade Moskva-OS 1980för att Sovjet gått in i Afghanistan.
Så då bojkottade ryssarna Los Angeles-OS 1984.
Ba’fatt.
Karin, bojkott av RioOS vet jag inget om men däremot så riskerar
det ryska friidrottslandslaget att bli portade från OS i Rio.
Aha! Tror jag…
Jag misstänker att idén med bojkotterier av OS liksom tappade status efter -80 och -84, för vid bägge tillfällena hoppades förstås de bojkottande att spelen skulle bli avslagna och fiaskoartade och att folk bara skulle vara måttligt intresserade av dem och inte räkna dem som ”riktiga” — med så skedde ju verkligen inte alls, inte någon av gångerna.
Bara ett enda enkelt exempel: Ingen som var intresserad på den tiden kan glömma de brittiska medeldistanstitanernas kamp i Moskva — Coe mot Ovett på 1500 och 800 meter, menar jag — för där skapades ren och skär friidrottshistoria.
Se där vad on topic jag kan vara!
Dags att hoppa i annan påse igen?
En monegask, en mosebask och en montenegrin kommer in på en bar och … äh, jag har inget skämt att bygga därav. Men jag gillar inledningen. (De vill i alla fall dricka kaffekask, läskeblask och grenadin. Ack. Vad är det för del på mig egentligen?)
Det räcker faktiskt med de två raderna, Annika. Det kan bli ett tema med många förvecklingar. Men jag tycker att mosebasken ska dricka kasken. Båda företeelserna är ju genuint svenska.
Alldeles riktigt, SG! (Kasken kom först för att jag tänkte på den först, helt enkelt.)
Maj Korner: Consum känner jag inte till. Och jag vet att det nu heter Coop, men det ger så trista associationer: cooped up i nåt litet trångt utrymme. Nej, Konsum hette det och det får det heta. Vad är Consum?
ÖR, jag fick just ett meddelande som nog närmast berör dig:
The man who invented autocorrect has died. Restaurant in peace.
ÖR, Consum(e) kanske är som åsyftas?
De vill säga förtära eller förbruka.
Vadå förtära eller förbruka? Hörru Maj i Hörnet: Vad avsåg du ejenklien?
Kanada-Canada, Konsum-Consum, Koop-Coop osv. Lite lättsamt med glimt i ögat, skulle jag tro.
Jaså, jaha, lite tjuuusigare, liksom. Glimt i ögat eller ej; jag trodde det var nåt DOLT BUDSKAP. Ha!
Men ”Restaurant in peace” fattade jag. Det var skoj.
Jag är inte här fastän jag är här – kan sedan igår inte logga in. Och jag som ville tala om att Jan-Öjvind Swahn är död. (Han kallade mig klåpare 1990.)
Och med ”logga in” menar jag ”kommentera i blått” samt eh, ja just det: ”blogga”.
Jag åt middag med JÖS på Gothia Towers för ganska länge sedan. Vid grannbordet, inte samma bord – där hade han något som jag uppfattade som ditkommenderad släkt med lämpligt urval barn. De uppmanades ”hylla” den store JÖS och han kommenterade, kritiserade, berömde hyllningarna. Jag tyckte det var pinsamt.
Ännu pinsammare var det att se honom tillsammans med den verklige klåparen E. B. (vill inte skriva ut namnet). Lund fostrar olika karaktärer. Ofta till det extrema och inte alltid med gott resultat.
Ah! Jag är blå igen! (Inloggningsproblem är inte att leka med. Sanna mina ord.)
Vi kallade honom JÖSen (jag hette LOS; alla på NE hade versala namnakronymer) och var lite skraja för honom. Men ojojojojojoj, vad han var full av fakta. JÖSses.
Amen typist asså! När jag för en gångs skull får skaka hand med en usa:nsk president, då är det den sämste dom har haft. Bu!
Brorsan hanses, Sven Christer, ussare vikken fin översättare! Den bästa vi haft i Sverige, alla kategorier, och en fin författare tillika.
Honom saknar jag.
Gack till bubbleteket, gott folk och låna ’Stanna alla klockor’, ruskigt ruskiga och bra spökhistorier.
PK: Så var det. Majlis.
Oh!
Ja, jag hörde om Jan-Öjvind (ett namn att noga iakttaga när man skriver på tangenter för det är så lätt att slå fel …) Swahn på eftermiddagen; det var nästan den enda nyheten de fann spridningsvärd utöver eländet i Bryssel, just vid det tillfället (klockan tre?).
Jag blev alltid glad av hans bisarrt delade glasögon, tyckte han var trevlig att höra på i radio och teve, och har några böcker där han skrev på ett härligt och levande vis om roliga och intressanta ting inom folkloristik.
Hur han var som privatperson har jag inte den blekaste aning om, varför jag icke uttalar mig om honom som sådan.
— och så har vi hans bror Sven Christer, som Ninja så värdefullt apostroferar när vi nu ändå är inne på ämnet.
Utmärkt översättare, utmärkt författare, utmärkt skribent. Det står många böcker i de här förefintliga hyllorna med verk av honom själv, utöver alla dem han har översatt.
Hur går det till när en hel familj blir så begåvad?
Ninja: Antager din Kola skulle springa likartat efter 3 månaders inaktivitet.http://www.expressen.se/tv/omtalat/gladjekaos-hunden-stella-far-antligen-leka-igen/
Nej, Örjan, Kola springer fort, hon joggar sällan så där städat och lååångsamt.
Ninja: Med springarglädjen borde vara likartad.