Jag berättade i förra kommentatorsbåset att spanjoren i familjen fick lite ont i hjärtat i torsdags. Eftersom det finns hjärtsjuka i släkten (pappa fick pacemaker när han var 25 år och farfar dog när han var 40), beslutade vi oss för att uppsöka läkare akut (efter att ha lytt order från 1177). Vi blev otroligt väl omhändertagna av sjuksköterskan Andreas, som till vår stora förtjusning var gammal basketspelare.
Snabbt kopplades en EKG-apparat upp medan Andreas småpratade om sin basketkarriär i Stockholm och sina vrickade fötter och jag försökte bräcka honom genom att berätta om mina egna vrickningar.
– … och sedan tre gånger 1983, fem gånger 1988, och …
– Jaha … oj. Ojoj, sa Andreas långsamt till spanjoren samtidigt som han granskade pappersremsan med hjärtaktiviteter. Julián. Skulle du säga … att du är … vältränad?
– Ja, sa spanjoren snabbt.
– För du vet, alltså, din puls … du är nere på 42 slag per minut, och det är liksom i klass med Ingemar Stenmark.
– Oj? sa den numera enbart svenskspråkige spanjoren och tittade på mig eftersom jag inte ännu har lärt honom allt jag kan om Stenmark.
– Och ditt hjärta är ovanligt stort …
– Men det är väl okej?
– Och så har du blåsljud …
– Ja, det har jag. Men det är väl okej?
Andreas lät till en början bekymrad, men blev helt lugn när han förstod att han hade med en elitidrottsman att göra:
- Trots blåsljud kan man bli 100 år.
- Låg puls har man om man är vältränad.
- Hjärtat är en muskel som växer som vilken muskel som helst när man tränar den.
Sedan tömdes spanjoren på massa blod, och Andreas sa åt oss att vänta på provsvaren. Och som vi väntade. Vi har sällan väntat så mycket. Så vi pratade med andra patienter, luktade på handspriten, hittade några internetvågor …
Med kännarmin sa jag som Dr. House:
– Mycket bra: 120 över 90, precis som det ska vara. Du har inte lupus.
Vi väntade och väntade i drygt sju timmar tills vi faktiskt inte orkade vänta längre, utan ”fick tillstånd” att åka hem för att hinna sova lite innan det blev dag igen. Men denna väntan var inte det värsta. Det värsta var ju att spanjoren hade missat träningen just denna kväll.
– Men det är bra att vila, försökte jag trösta. Tänk på alla idrottsmän som har vilat sig i form. Och på alla våra skidhjältar som kommer tillbaka efter skador och vinner OS framför alla som har tränat utan avbrott! Och i tidningen Buster var det alltid …
– Fast jag ville ju träna, sa spanjoren och tänkte på den kommande lördagsmatchen.
Bonusvideo som jag trollade fram som reklam inför matchen.
Så kom lördagen, när vi (eller herrlaget dårå) skulle spela match mot KFUM Central från Stockholm. Hela familjen var på plats, spanjoren spelade någon minut här och där och satt lite då och då på avbytarbänken och hela matchen var obehagligt jämn. Jag försökte då att medelst telepati få coachen att byta in min svärson.
Vår spanjor kom in på planen, stänkte in treor och sprang omkring som ett jehu. När det var nio sekunder kvar av matchen, stod det 73–73 och hela Eskilstuna Basket och spanjoren försökte att inte
- passa bort bollen
- göra nåt annat slarvigt
- ta ett dumt skott vid fel tidpunkt.
Förklaring: man bör ta skottet så att det finns lite tid kvar att stoppa i en retur på om skottet inte går i korgen, men inte så tidigt att motståndarna om de tar returen hinner anfalla en gång till. Nu hände detta:
Filmaren stönar högt av spänningsfrustration och räknar ner sekunderna … och så tar vår spanjor sista skottet i precis rätt ögonblick … OCH GÖR POÄNG! Vi vann med 75–73!
Spanjoren blev matchens lirare, fick massa priser, blev intervjuad av lokalblaskan (som dock inte tog med allt han sa om laginsatsen) och hans telefon fylldes av gratulationer samtidigt som hans föräldrar ringde och tjoade eftersom de hemma i Spanien hade följt händelserna via statistik som löpande läggs ut på nätet under alla matcher.
Sedan åkte vi hem och åt spagetti med köttfärssås.
61 kommentarer