Månad: mars 2016

Sextonåringens ofrivilliga tågresa

Publicerat av Lotten Bergman den 28 mars 2016 10:21

Sextonåringen har bytt gymnasieskola (mer om det en annan dag) och måste numera ta buss–tåg–promenad till lektionerna i Strängnäs. Det tar ungefär en timme från dörr till dörr och på vägen kan allehanda saker hända: bussar kan bli sena för att resenärerna är många eller måste tanka sina busskort, snön kan lägga sig på tvärsan och tågen kan avgå både för sent och för tidigt.

Nu har Sextonåringen även varit med om hur tåget som hon tar inte åker dit hon ska.

(Det här har vi varit med om förr i släkten. Broder Jakob skulle ta en helt vanlig buss från Björkskatan till centrum i Luleå, men hamnade i Svartöstaden. En annan gång hamnade han i Linköping när han skulle till Stockholm. Ja, ni förstår.)

Tåget kom in på perrongen hemma i Eskilstuna. Sextonåringen klev på, satte sig ner, tog fram ritpapper och hörde högtalarrösten säga:

– DETTA ÄR DET EN TIMME FÖRSENADE DIREKTTÅGET TILL STOCKHOLM! DETTA ÄR ALLTSÅ DIREKTTÅGET TILL STOCKHOLM!

Sextonåringen rafsade ihop sina saker och älgade ner till närmaste dörr … som var ur funktion. Stora, orangefärgade lappar var klistrade på den och hon kunde inte annat göra än att springa till nästa dörr, samtidigt som hon hörde hur alla de fungerande dörrarna stängdes. Innan hon var framme vid en.

Eskilstuna–Strängnäs tar 15 minuter.
Eskilstuna–Stockholm–Strängnäs tar 105 minuter.

tagkartan — Bilden kommer från Tågkartan, som jag verkligen kan rekommendera. Gröna prickar är tåg som är i tid, gula prickar är tåg som är minst 4 minuter sena, röda prickar är tåg som är mer än 15 minuter försenade. Just nu verkar alla vara i tid, halleluja.

Min stora, lilla dotter ringde från tåget och var alldeles, alldeles otröstlig. Konduktören kunde naturligtvis inte få ett direkttåg som inte stannar att stanna, även om flera andra passagerare hade gjort exakt samma misstag som dottern. ”Det är bra att sysselsätta sig med konkreta ting när man är förtvivlad”, tänkte jag och satte Sextonåringen att mejla till sina lärare. Medan jag sms:ade Orangeluvan:

– Du är inte möjligtvis i närheten av Centralen för en mostrig insats?

Johodå.

Hon avbröt sin färd mot jobbet och tog sig till Centralen och köpte världens mest omständligt tillverkade varma choklad och en fantastisk macka samt lydde mina order som kom som sms. (Vi är ett sms:ande släkte på samma sätt som att vi är ett vilseåkande.)

choklad_macka — Mackan och chokladen i Orangeluvans hand.

Jag komprimerar härmed konversationen:

– Hon kommer till spår 19.
– Okej, jag väntar nere i tunneln.
– Hon kommer att ha tio minuter på sig att ta sig från spår 19 till spår 11 där tillbakatåget går.
– Skyltarna stämmer inte.

Där borde vi ha anat oråd. ”Skyltarna stämmer inte” är nämligen ett uttalande i samma kategori som ”orienteringskartan är fel”. Man ska bli misstänksam.

sms1

Men. Det var inte alls Sextonåringens tåg som hade stannat. När jag (de blåa bubblorna ovan) skrev ”tåget har stannat” skulle jag ha skrivit ”tåget står still i Södertälje”.

Nu blev det plötsligt väldigt ont om tid. Jag försökte kolla på Tågkartan samtidigt som Sextonåringen försökte förstå var hon var någonstans. När hon saktade in på Södra station (en pendeltågsstation), trodde hon att hon var framme. Så det skrev jag till Orangeluvan, som blev lika lättad som jag:

Här gav vi nästan upp. Sextonåringen ringde och tjoade osammanhängande saker och sa plötsligt ”men nu är jag på tåget”.

– På tåget hemåt?
– Ja, puuuuh.
– Men Orangeluvan då?
– Va? Näe …?
– Vilken perrong är du på?
– Eh, 12. Eller 12 b kanske.
– Men du skulle ju komma till 19! Vänta!

Jag tog bort telefonen från örat och började sms:a till Orangeluvan, som fortfarande stod i kulverttunneln under spåren – den där gula som är så kall och fuktig.

Orangeluvan förstod verkligen ingenting och försökte skriva samtidigt som hon halvsprang fastän hon inte förstod varför eller egentligen vart. Jag satte telefonen till örat igen och bad Sextonåringen att ropa på sin moster genom de fortfarande öppna tågdörrarna på tåget som skulle ha avgått för tre minuter sedan.

– Ropa på henne!
– Okej!

Nu hör Orangeluvan sitt namn, men kan inte för sitt liv begripa

varför
varifrån.

Hon tar två steg uppför en trappa, vänder och tar två steg ner, vänder igen och tar sjumilakliv uppåt och inser att Sextonåringen ju hänger ut genom en tågdörr och att hon noooooog kommer att hinna fram för att leverera tröstmaten.

Och det gick! Med några sekunders marginal hann chokladen och mackan levereras med en snabb kram!

macka2 — Enligt Sextonåringen var det Orangeluvans insats som gjorde att resan hemåt blev uthärdlig.

smstarar

Sensmoral: mat är lösningen på nästan alla problem.

32 kommentarer

Nu ska vi inte ha det alltför kul

Publicerat av Lotten Bergman den 25 mars 2016 00:12

”Påsken infaller som alla vet den första helgen efter den första solförmörkelsen efter vårdagjämningen.”

Kjell Swanberg (1944–2008)

Jag har sällan sett så många uppsluppna påskfirare som just nu! Vart jag mig i påsken vänder, står det en leende människa med en sillburk i handen och tjoar KLATJOFS! [glapåschk]

Kan det månne vara så att den i år rekordtidiga påsken kommer precis i rättan tid – nu när vi hatar varenda liten vilsekommen snöflinga som sedan i december har strävat neråt men liksom inte lyckats? När påsken kommer som den brukar i april, är kanske alla lite allmänt gladare eftersom vädret är vänligare och ljuset ljusare; då behövs ju inte massa färgglada påskharar och lediga dagar.

Beppe_egg — Ägg-Beppe kan man inte få nog av.

Idag är det långfredagen. Som inte är lång och som inte längre (sedan 1969) är tråkig utan som vilken jädra halvröd dag som helst. Vi måste repetera så att ni inte glömmer att det var tristare förr. I give you Allmänna ordningsstadgan, SFS 1956:617 §10:

Å juldagen, långfredagen och påskdagen efter klockan sex på morgonen må icke anordnas offentlig tillställning. Länsstyrelsen äger dock medgiva undantag för tillställning, vars innehåll och syfte kan anses förenligt med högtidens helgd.

Vi måste göra om den. Allmänna ordningsstadgan från 2016:

Å långfredagen efter klockan sex på morgonen må ni icke titta på Facebook annat än undantagsvis eller vid trängande frukostrapporteringsbehov. Systembolaget, vars innehåll och syfte kan ifrågasättas i och med högtidens helgd och nubbevisans varande, har stängt för att inte uppmuntra.

Och vad kan man denna långfredag laga för äggrelaterad rätt? Ah, naturligtvis ett halvpocherat, blankt ägg som vilar på en skiva bayonneskinka, som i sin tur simmar i madeirasås.

94 kommentarer

Bort gå de …

Publicerat av Lotten Bergman den 22 mars 2016 21:31

Jösses vad de dör, kulturpersonligheterna. Idag var det mannen med de tudelade glasögonen: Jan-Öjvind Swahn. Och att jag väljer att hänga upp ett blogginlägg här och nu bara för hans skull, kommer ni att förstå strax.

Så här satt han hela tiden med massa, massa uppslagna böcker. (Bildkälla.)

Pappa Sven-Öjvind fick med sin fru Anna fick fyra barn, som i tur och ordning hette

Jan-Öjvind
Cajsa-Lena
Sven Christer
Bo.

– Sven-Öjvind! Jag är på det viset igen!
– Det var då själva … var det inte tillräckligt med tre barn? Vad ska vi ta för namn till den då? Jag orkar inte!
– Lugn, kära du. Jag ordnar det.

Jan-Öjvind var en av några män som läste allt som skrevs till Nationalencyklopedins 20 band 1989–1996. Jag var redaktör för drama, teater, dans, geografi, litteratur och idrott och bestämde vilka uppslagsord som skulle vara med, hur långa artiklarna skulle vara och vem som skulle skriva dem samt vilka som skulle granska dem innan jag själv redigerade ihop alla åsikter och rättelser. Sedan skickades de förhoppningsvis korrekta och välskrivna artiklarna i ett stort, tjockt kuvert till bl.a. Jan-Öjvind Swahn. Han korrade alla artiklar med grön penna och en väldigt yvig, spretig stil.

Och han var inte mild och fin i sina kommentarer. Ofta strök han hela stycken och skrev interjektioner med utropstecken i kanten med sin gröna penna. När jag var alldeles nybliven redaktör inom ämnet geografi, fick jag tillbaka en artikel som var mer grön än vit som pappret den var skriven på. Längst ner stod det:

VAD ÄR DET FÖR JÄVLA KLÅPARE TILL REDAKTÖR
SOM HAR REDIGERAT DEN HÄR SKITEN?

Den artikeln satte jag upp på anslagstavlan så att jag kunde läsa versalerna varenda, vareviga dag.

Men skriva om allt det som han kunde, det kunde han – trots att NE:s redaktionshandbok, formatet och det begränsade utrymmet inte tillät några som helst utsvävningar. Uppslagsordet ”dröm” i NE avslutas Jan-Öjvindskt på detta stiliga vis:

”Rörande den medeltida tron på djävlars agerande som förförare i fromma människors erotiska drömmar, se incubus och succubus.”

Och så har vi ju alla finesserna i Bra Böckers gröna lexikon …

nosparning — Bildtexten i Bra Böckers gröna lexikon, uppslagsordet är ”parning”.

48 kommentarer

Bojkotten av sommar-OS 1980

Publicerat av Lotten Bergman den 20 mars 2016 22:26

Jag pratade med en nästan jämnårig d… det bär mig emot, men jag måste nog skriva ”dam”. Vi pratade om när USA:s collegegrabbar vann OS-hockeyn mot ångloken från Sovjet, och så föll replikerna ungefär så här:

– Jaaa du. OS … Vad kul det ska bli i augusti! sa jag och såg framför mig forna tiders Anders Gärderud, Ulrika Knape, slängda brottarmedaljer och cyklister som glider omkull på regnvåt asfalt.
– Pfffft. Jag tycker att alla ska bojkotta OS. Som när USA gjorde det mot Moskva-OS 1980. Som protest mot Sovjets invasion av Afghanistan. Japp, det tycker jag.

Man kunde ha hört en knappnål falla om inte braket av min egen tappade haka hade stört så. Jag slog ut med armarna och höll en föreläsning om ickenyttan av bojkotter trots att jag egentligen bara vet att just OS-bojkotten 1980 var onödig. Sedan såg jag mig tvungen att kolla hur det kom sig att det blev bojkott, och då visade det sig att det ju var den 21 mars 1980 som president Carter meddelade omvärlden om sitt bojkottbeslut utan återvändo.

Innan dess hade han varnat Sovjet några gånger, försökt få bundsförvanter i andra stater och till och med skickat Muhammad Ali till en massa länder i Afrika – för att övertyga dem om att hänga med på bojkotten.

sarantakes_ali_kenya_ap — Här försöker Ali övertala Kenyas regering om att en bojkott är rätta vägen att gå.

Stackarna som hade sprungit, stretchat, lyft skrot och simmat och sett fram emot OS i fyra år blev förstås förtvivlade. Någon föreslog att man ju skulle kunna samla alla under en neutral OS-flagga och delta under protest, men vips hotade Carter att dra in passen för alla atleter som funderade på att göra något så ickeamerikanskt.

På kartan här kan man se hur många länder (de röda) som slutligen övertalades av Ali eller andra pratkvarnar och hängde med på bojkotten, bl.a. Canada, Norge, Västtyskland, Japan, Kina, Saudiarabien, Gambia, Ghana, Argentina … Några länder protesterade lite lamt genom att inte delta på invigningen eller bara ha en flaggbärande representant eller att gå in under SOC-flaggan. Ojojoj, vad ryssarna led av det.

invigningmoskva1980 — Ett kakfat av människor i Moskva 1980.

Jag fortsatte att prata med damen:

– Men inte hjälper det väl att bojkotta OS om man vill få igenom förändringar? Det är i längden lika effektivt som att betala lösensumma till kidnappare eller tro att klimatförändringarna lindras om man sköljer ur sina mjölkkartonger men ändå flyger till Thailand då och då!
– Nej, alla andra ska bojkotta. Eller inte alla dårå. Men dom bra. Så att vi …
– Så att vi tar många medaljer! Aha!

Nu kollade jag lite snabbt här vad som hände när USA och 65 andra länder bojkottade OS 1980 och vad som hände när Sovjetunionen och 13 andra länder bojkottade spelen 1984.

Sveriges medaljregn i OS

1976: 5
1980: 12
1984: 19
1988: 11

(Förresten: 1976 bojkottades spelen av 28 länder och 1988 av 7 länder.)

arwidss_baron_haremenb — Våra tre guldmedaljörer 1980: simmarna Pär Arvidsson (vars son är med i USA:s alpina landslag) och Bengt Baron samt fäktaren Johan Harmenberg.

Jamen, jomenvisst, det visade sig ju trots allt att det är effektivt med en bojkott. Fast egentligen räcker det förstås med att Norge bojkottar vinter-OS om två år.

65 kommentarer

Ingemar Stenmark: 60 jädra år gammal

Publicerat av Lotten Bergman den 18 mars 2016 23:58

För prick tio år sedan rotade jag bland mina tidningsurklipp och fann några notiser om Ingemar Stenmark. Och nu är det dags igen; fenomenet fyller 60 år idag.

Som alla andra också vet att berätta, stannade Sverige när Ingemar åkte i Madånnadikampiljo, Vengen, Kitsbyel, Santanton och Valdisär. Var det på en helg, såg vi till att inte vara ute i backen just då (vi som inte gillade slalom tyckte att fler Ingemar-tävlingar borde ha körts på helgerna) och var det på en vardag, ställdes lektionerna verkligen och på riktigt faktiskt in så att alla skulle kunna kolla på Stenmark.

lotten_slalom_78 — Slalom-Lotten som inte alls ville åka slalom 1978.

Och så ändrade den där jädra Särschlang världscupreglerna för att sätta fälleben för vår Stenis. Min lärare i OÄ (ungefär samma som samhällskunskap, förstår ni ungdomar) använde den elake regelmannen som ett bevis på att kapitalism inte funkar medan han dunkade sin tummade Maos lilla röda i katedern.

En gång åkte Stenis alldeles särdeles hemskt och föll och tog sig i mål och vann ändå. En annan gång vann han med flera sekunder. Och en gång var det alldeles ohyggligt spännande när Filmäär och Stenmark var de enda två som kunde vinna, men … Sedan hände nåt och så hände nåt och så vann någon, men jag har ingen aning om vad det var för att jag just då var jättejättebekymrad över mina stora svettringar under armarna och att Den Stora Kärleken inte var i skolan just den dagen.

Så nu utnämner jag den 22 februari till internationella svettdagen.

39 kommentarer

Sakprosan i Börssalen

Publicerat av Lotten Bergman den 16 mars 2016 19:57

Förutom väldigt långa (gärna svettiga) män, tycker jag ju om Börssalen i Svenska Akademiens lokaler i Stockholm.

borssalen_2016_lotten — Det gäller att vara tidig så att man får sitta långt fram, vetni.

En gång var jag där och jobbade med salig Lennart Hellsing, en annan gång var jag där på seminarium. Jag uppför mig då som amerikaner som plötsligt får träffa presidenten eller som när en sexåring får syn på Zlatan: jag gapar, fnissar och dansar omkring lite på de litterära tiljorna. Blir helt enkelt lite fånig.

borssalen_varuhiss — Så här skickar man förnödenheter och pennor mellan själva salen och förrådet (?) uppe på balkongen.

borssalen_sladdar — Men även Börssalen pyntas av sladdhärvor.

Idag var jag i Börssalen hela dagen för att lyssna på människor som pratade om ”litterär sakprosa”. Det är en motsägelse i sig eftersom sakprosa tydligen inte kan vara litterär. (I beg to differ jättemycket.)

sakprosa_wiki — ”… utan litterära ambitioner…” (Wikipedia)

ne_sakprosa — NE är luddigare och tydligare på en gång. Intressant.

Föreläsarna pratade på norska och svenska samt skånska, en finne pratade ljuvlig svenska i den av sakproseskribenter och dokumentärförfattare fyllda lokalen och det var hur trevligt som helst – och så fick jag ju prova på en ny sorts lunchwrapp.

Sushiwrap_ — Absurt på alla sätt och vis.

Men det enda jag egentligen lärde mig under dagen, var faktiskt att

det fortfarande finns massa människor som försörjer sig på att ge ut böcker fastän ”ingen längre köper böcker”
en wrapp med sushi i är en mingeldödare eftersom allt lägger sig som en fastklistrad degklump i gommen och omöjliggör vettig artikulation
talarstolar inte riktigt gör små människor rättvisa.

talarstol_borssalen — Talarstolen hette Gargantua och åt upp talaren.

Men lite inspirerad blev jag allt: nu vet jag precis vad jag ska tala om när TNC (och Ingemar Stenmark) fyller år på fredag …

Sakprosan och Rikstermbanken borde faktiskt gå hand i hand mot solnedgången och skaffa små populärprosaiska, små och gemena folkbildande barn som strävar mot folkbildning.

68 kommentarer

Varföre åkte jag inte Vasaloppet eller Tjejvasan eller vad det nu var jag skulle åka?

Publicerat av Lotten Bergman den 12 mars 2016 12:54

Idag ska ni egentligen inte hänga här, utan hemma hos Pysseliten. Men förra årets intensiva skryt om skidåkningens fasor och ljuvligheter slutade ju dels med att jag drabbades av hybris eftersom jag åkte Stafettvasan i basketmatchställ så jävla snabbt, dels med att jag bestämde mig för att åka skidor resten av livet. Jag må ha trillat var hundrade meter och lika mycket på platten som i backen, men däremellan for jag fram som en gasell. Sägs det.

vasaloppet_pah — Alldeles för stolt över min insats 2015 är jag här.

tjejvasan_anm — Anmälan till Tjejvasan 2016.

Jag anmälde mig och betalade och skulle definitivt åka Tjejvasan 2016. Dessutom drog jag med mig minst tre andra i fallet, varav Pysseliten var en.

Snövita vidder, ljuvligheters ljuvlighet och de knastrande knäna som pallade skidåkning alldeles utmärkt, räckte alls inte till när jag i somras drabbades av hälkuddepaj. Eller nåt. Privat sjukgymnast (600 kr per behandling), hokus pokus och styrketräning med allt från gummiband till tortyrinstrument från medeltiden och lite mer hokus pokus hjälpte inte. Den 5 januari kom domen:

Men skidåkningen – som kostade mig ett par fantastiska stövlar som stals, en axel som gick sönder i en nedförsbacke och en helvetisk massa tid och fokus som försvann från mitt basketspel – finns ju kvar.

stolenboots — De ack så stulna stövlarna.

Jag måste bara bli miljardär och forska fram konstgjorda hälkuddar och skidstödhjul först.

Men! Hur gick det för Pysseliten? Bröt hon i Evertsberg? Körde hon i mål? Kolla.

60 kommentarer

George Martin (1926–2016) och munspelet

Publicerat av Lotten Bergman den 10 mars 2016 12:05

Stackars Pete Best som inte var bäst, som blev kickad ur Beatles, och som inte ens fick bli kallad ”den femte Beatlen” eftersom George Martin ju av förklarliga skäl fick den titeln. Mackan (kallar jag plötsligt Paul som vore vi polare) och Ringo har inte ens förklarat för honom vad det var som egentligen bidde fel. Men sanna mina ord – hans tid kommer.

BEATLES-1961 — Paul, John, Pete och George 1961. När Pete Best är den ende kvar i livet och vi har skrivit runor över de numera kvarvarande två, kommer Pete att bli ett hett villebråd för alla journalister.

Men nu till George Martin som dog igår. Och som (hörni ungdomar) inte är författaren till Game of Thrones, även om just den George Martin ju ”är gammal och tjock och kan dö när som helst”, som ett av mina barn sa nyss.

”Love Me Do was the best song they were able to offer”, säger George Martin i klippet ovan och förklarar att han inte alls var nöjd med den eftersom han ville ha en riktig hitlåt …

Det finns många böcker som analyserar Beatles’ musik och som oerhört noggrant redogör för vem som sa vad under inspelningarna – den bok som jag har läst heter ”Revolution in the Head”. Och nu blire musik!

The-Beatles-1963 — Beatles våren 1963 – Johns glasögon sitter inte där de borde eftersom de inte ingick i hans image. (Och apropå glasögon: här är Pauls.)

När Beatlarna kom till Abbey Road-studion den 5 mars 1963, hade Paul och John med sig ett skrynkligt papper med en idé till en kort låt som de kallade From Me to You. George Martin lyssnade tålmodigt när de spelade låten fyra gånger, och sa sedan att den ju var både kort och väldigt enformig, men att han skulle kunna trixa och fixa lite.

Han sa åt dem att inleda med da-da-da, da-da, dun dun da och munspelstut, oooo:a lite, sjunga lite i falsett och stoppade på ett ställe (efter en minut) in en lång paus mellan orden ”from me” och ”to you” och lät John spela munspel där och vips, hade låtfragmentet blivit hela två (2!) minuter långt och en färdig produkt. (I mono. Man ska lyssna på Beatles i mono. Munspelet är bara med i monoversionerna. Mono. Och därmed basta.)

En annan version från Anthology.
En live-version utan munspel.
En liten snutt som jämför introt i mono med det i stereo.

För övrigt satt lilla Lotten redan i fyraårsåldern och övade på engelska – förmodligen pga. en japansk men engelskspråkig barnflicka.

takako_watanabe — Här står jag med Takako Watanabe från Yokohama.

Jag räknade då till elva på det här sättet:

one
two
three
four
five
six
tin
ton
aj
dont
no

De här raderna i From Me to You översatte jag också:

I’ve got arms that long to hold you = ”Jag har armar som är så långa att dom kan hålla i dig”

Det funkade jättebra. Tills jag kom till

I’ve got lips that long to kiss you …

Då fick jag gå och fråga någon hur långa läppar funkade.

georgejobbartepaus http://www.thebeatles.com/photo-album/working-george-martin — Tepaus i kostym och slips den 5 mars 1963. John, Ringo, George H., Paul och George M.

George Martin var en musik-redaktör. Om texter finge bearbetas som musik med månadslånga manglingar och snillrikt samarbete, hade en annan sorts texter skapats än de texter vi oftast läser idag.

Bonus
Rolig läsning om ett möte med George Martin.

70 kommentarer

I Karlstad hittade jag en slogan …

Publicerat av Lotten Bergman den 8 mars 2016 23:51

Idag föreläste jag i Karlstad om mina kära skrivregler. Lovely – de 200 åhörarna skrattade och höll med mig på nästan halleluja-nivå ibland. De tyckte dessutom att jag var osedvanligt vacker, eftersom jag i reklamen till tillställningen såg ut så här:

När jag ju faktiskt i verkligheten ser ut så här:

Arrangörerna var givmilda och gav mig en hotellövernattning, vilket jag ju uppskattar nästan lite väl mycket. Nu har Scandic i centrala Karlstad varken vattenkokare att låna ut eller temuggar att dricka ur, men väl …

… strykbräda och strykjärn så att min hoodie kan bli platt …

lampalampa — … fantastiskt många sänglampor så att jag kan läsa alla mina Dostojevskij som jag reser omkring med …

… Nya testamentet där minibaren en gång stod så att jag kan läsa om apostlarna och uppenbarelserna utan att råka bli lullig.

Den där papperskorgssopsorteraren är förresten intressant; det är inte alldeles klarlagt vad som ska ligga i vilken behållare och på andra hotell har jag mer än en gång sett – håll i er nu – hur de töms i en och samma sopsäck. Stoppa pressarna! Ring polisen! Miljöbrott!

Nåväl. Hotellen har i alla fall numera wi-fi, så jag ska inte klaga på pulveräggröra och sådana petitesser.

Jag tog bussen upp till Karlstads universitetsområde och stannade framför huvudingången med tappad haka. Det berodde inte på latinet vid entrén, för sådant har väl varje universitet med självaktning.

Nej, men se vad det står där till vänster! LÄS!

babycorner — ”Nobody puts Baby in a corner” – från den där snuskiga dansfilmen, ni vet, med den läckert höftsvängande Patrick Swayze!

Med citatet vill man i Karlstad säga ”Låt ingen sätta sig på dig! Tro inte på signaler om att du inte duger, att du inte är tillräckligt bra”. Så tolkade jag det inte alls, men jag tycker att det är stencoolt att citatet står där! Så ska konst ju funka för att imponera på mig:

Plötsligt tvärstopp.
Gapande mun.
Ett förvånat ”vaaaa?” i kombination med rotande efter kamera.
Sprint in i byggnaden för faktakontroll.
Tankar på Patrick Swayzes nakna bringa.

Tack, Karlstads universitet!

52 kommentarer

Spanjoren och hans baskethjärta dunkar vidare

Publicerat av Lotten Bergman den 6 mars 2016 21:44

Jag berättade i förra kommentatorsbåset att spanjoren i familjen fick lite ont i hjärtat i torsdags. Eftersom det finns hjärtsjuka i släkten (pappa fick pacemaker när han var 25 år och farfar dog när han var 40), beslutade vi oss för att uppsöka läkare akut (efter att ha lytt order från 1177). Vi blev otroligt väl omhändertagna av sjuksköterskan Andreas, som till vår stora förtjusning var gammal basketspelare.

julleekg2 — EKG! (Skorna är faktiskt bara i stl 45,5.)

Snabbt kopplades en EKG-apparat upp medan Andreas småpratade om sin basketkarriär i Stockholm och sina vrickade fötter och jag försökte bräcka honom genom att berätta om mina egna vrickningar.

– … och sedan tre gånger 1983, fem gånger 1988, och …
– Jaha … oj. Ojoj, sa Andreas långsamt till spanjoren samtidigt som han granskade pappersremsan med hjärtaktiviteter. Julián. Skulle du säga … att du är … vältränad?
– Ja, sa spanjoren snabbt.
– För du vet, alltså, din puls … du är nere på 42 slag per minut, och det är liksom i klass med Ingemar Stenmark.
– Oj? sa den numera enbart svenskspråkige spanjoren och tittade på mig eftersom jag inte ännu har lärt honom allt jag kan om Stenmark.
– Och ditt hjärta är ovanligt stort …
– Men det är väl okej?
– Och så har du blåsljud …
– Ja, det har jag. Men det är väl okej?

Andreas lät till en början bekymrad, men blev helt lugn när han förstod att han hade med en elitidrottsman att göra:

Trots blåsljud kan man bli 100 år.
Låg puls har man om man är vältränad.
Hjärtat är en muskel som växer som vilken muskel som helst när man tränar den.

Sedan tömdes spanjoren på massa blod, och Andreas sa åt oss att vänta på provsvaren. Och som vi väntade. Vi har sällan väntat så mycket. Så vi pratade med andra patienter, luktade på handspriten, hittade några internetvågor …

jullekollasteto — … kollade stetoskopet (vi visste ju att hjärtat funkade) …

jullekollarcm — … fann att vi hade vuxit …

… och försökte komma på hur man mäter blodtryck …

Med kännarmin sa jag som Dr. House:

– Mycket bra: 120 över 90, precis som det ska vara. Du har inte lupus.

Vi väntade och väntade i drygt sju timmar tills vi faktiskt inte orkade vänta längre, utan ”fick tillstånd” att åka hem för att hinna sova lite innan det blev dag igen. Men denna väntan var inte det värsta. Det värsta var ju att spanjoren hade missat träningen just denna kväll.

– Men det är bra att vila, försökte jag trösta. Tänk på alla idrottsmän som har vilat sig i form. Och på alla våra skidhjältar som kommer tillbaka efter skador och vinner OS framför alla som har tränat utan avbrott! Och i tidningen Buster var det alltid …
– Fast jag ville ju träna, sa spanjoren och tänkte på den kommande lördagsmatchen.

Bonusvideo som jag trollade fram som reklam inför matchen.

Så kom lördagen, när vi (eller herrlaget dårå) skulle spela match mot KFUM Central från Stockholm. Hela familjen var på plats, spanjoren spelade någon minut här och där och satt lite då och då på avbytarbänken och hela matchen var obehagligt jämn. Jag försökte då att medelst telepati få coachen att byta in min svärson.

johannes_julle_byte — Självklart funkade telepatin. Här väntar han (12) med lagkompisen Johannes (5) på att få bytas in.

Vår spanjor kom in på planen, stänkte in treor och sprang omkring som ett jehu. När det var nio sekunder kvar av matchen, stod det 73–73 och hela Eskilstuna Basket och spanjoren försökte att inte

passa bort bollen
göra nåt annat slarvigt
ta ett dumt skott vid fel tidpunkt.

Förklaring: man bör ta skottet så att det finns lite tid kvar att stoppa i en retur på om skottet inte går i korgen, men inte så tidigt att motståndarna om de tar returen hinner anfalla en gång till. Nu hände detta:

Filmaren stönar högt av spänningsfrustration och räknar ner sekunderna … och så tar vår spanjor sista skottet i precis rätt ögonblick … OCH GÖR POÄNG! Vi vann med 75–73!

Spanjoren blev matchens lirare, fick massa priser, blev intervjuad av lokalblaskan (som dock inte tog med allt han sa om laginsatsen) och hans telefon fylldes av gratulationer samtidigt som hans föräldrar ringde och tjoade eftersom de hemma i Spanien hade följt händelserna via statistik som löpande läggs ut på nätet under alla matcher.

Sedan åkte vi hem och åt spagetti med köttfärssås.

61 kommentarer