Hoppa till innehåll

År: 2015

”Det som inte dödar oss” av David Lagercrantz

Vanligtvis när jag läser en bok, sitter jag med notisar och penna och antecknar allt som jag tycker är irriterande. Sedan gör jag inget med anteckningarna. Jag bara drar loss notisarna och slänger dem och lämnar tillbaka boken på biblo.

(Läsekretsen skakar på huvudet och muttrar att jag är sjuk och måste kliva ner från mina höga hästar och istället bara låta mig sugas in i historierna. Men si, det går faktiskt inte. Och nu ska jag försöka förklara varför. Utan spoilers eller extralysen.)

Stieg Larssons Millennium-trilogi har som bekant fått en fjärde del (liksom), skriven av kameleonten David Lagercrantz som (verkar det) kan anamma vilken stil som helst. I hans Zlatan-bok hörde man verkligen Zlatans röst bland bokstäverna. På ungefär samma sätt har han lyckats skriva en hel bok på ett Stieg Larssonskt sätt med allt vad det innebär, t.ex.

  1. sömnlöshet
  2. litanior om rollkaraktärers liv och leverne
  3. smärta
  4. eviga diskussioner och teorier samt idéer om oförklarliga skeenden som läsaren redan har fått förklarade för sig till, men som rollkaraktärerna inte förstår (var inte oroliga: jag förklarar nedan)
  5. obesvarade frågor
  6. en verklig person mitt i allt det fiktiva
  7. telefoner, telefoner och telefoner
  8. lättläst stil, om än inte särskilt välformulerad.

1. Sömn.
Varken Lisbeth Salander eller Mikael Blomkvist (de två huvudpersonerna) får sova. De är hela tiden intill döden trötta och när de väl får sova en stund, vaknar de av konstiga ljud, onda aningar eller smärta. De andra rollfigurerna är också trötta och har svårt att tänka klart eftersom de inte heller får sova. Kanske är detta ett berättartekniskt trick: ingen är särskilt snabbtänkt, rolig eller välformulerad eftersom de alla är så ini bänken trötta?

2. Litanior.
En gammal advokat (som inte är trött eller skjuten, men som ändå lider eftersom han har drabbats av stroke) får äran att för oss läsare berätta om Lisbeth Salanders onda tvilling, som heter Camilla. Och soooom han pratar. Sida upp och sida ner sitter han och berättar för Mikael som funnes det ingen morgondag; Mikael som ju hade behövt sova istället för att sitta där och lyssna. Se här hur advokaten mal på:

lagercr

En taxichaufför som swischar förbi i handlingen och som inte berättar något om sig själv, får av berättarrösten lite blod och själ i en inskjuten bisats  … men jag förstår inte riktigt varför:

lagercrantz

3. Smärta.
Ajajajaj. AJAJAJ! Lisbeth blir skjuten och kan varken gå eller tänka klart, men häller bara lite whisky i såret och lägger sig att sova. (Men vaknar förstås av smärtan eller mystiska ljud.) Även sömnlösheten gör ont, för den ”bultar i pannan”. Andra blir torterade av bovarna eller nerslagna av Lisbeth. Det gör helt enkelt väldigt ont på alla hela tiden.

lagercrantz
Släng dig i väggen. Bruce Willis.

4. Läsaren vet redan
Det coolaste avsnittet i boken är när ett barn som heter August räddas av Lisbeth, som har hackat sig in i en dator där bovarnas planer avslöjas. Detta får vi läsare ta del av. Men sedan måste vi genomlida polisernas funderingar om vem det är som har gjort vad och hur denna kunde göra det och kanske var det si, kanske var det sååå? Men vi vet ju allt redan – hade det inte varit mer spännande för oss om vi var lika ovetande som poliserna? Aha, det är ett berättartekniskt knep som ska få oss att … eh. Hm. Öh.

5. Obesvarade frågor
Folk svarar inte när de pratar med varandra. ”Hon svarade inte” och ”Han svarade inte” är så vanligt att man börjar misstänka att de är döva och helt enkelt inte hör varandra. Dessutom svarar de inte i telefonerna – ganska ofta för att de inte orkar. Ibland mot sitt bättre förstånd och de har inte ens vett att kolla vem det är som ringer … Grrrrr.

lagercrantz
6. Verklig person
Paolo Roberto dök plötsligt upp och var stor hjälte i ”Flickan som lekte med elden”, vilket då var både jättehäftigt och obegripligt. David Lagercrantz instoppande av en verklig person i ”Det som inte dödar oss” är fullständigt barockt eftersom Johan Norberg inte fyller någon som helst funktion för handlingen och bara nämns en gång.

lagercrantz

Uppdatering!
I det allvetande båset vet man besked: Lagercrantz och Norberg har lämnat sina respektive (olika) barn på ett och samma dagis i under 20 år … Slut på uppdatering.

 7. Telefoner.
Det är ett evigt ringande. Alla ringer till alla. Ideligen. Hela tiden. Mikael och Lisbeth träffas fysiskt inte förrän på bokens sista sida …

8. Lättläst.
Språkligt är det alltså enkelt på gränsen till simpelt och ganska ofta lite svengelskt, ibland till och med slarvigt. Vi får av okänd anledning två gånger höra om en viss man som har varit gift två gånger och vars båda fruar har dött. För det är för själva historien inte alls viktigt.

lagercr
Kapitel 20. Okej, han är mysko.
lagercr
Kapitel 28. Okej, vi har förstått att han är mysko.
lagercr
En man som heter Ed nämns vid namn så många gånger att man blir snurrig.

Men svårläst är det icke.

Såja. Det var det. Nu kan jag riva bort alla notisar och slänga dem för nu har jag fått ur mig några av åsikterna som brände hål i min själ.

Jag läste förresten boken på padda, vilket är både praktiskt och smidigt samtidigt som det är opraktiskt (urladdning) och … fult. Den kostade närmare 200 kr och nu kan jag inte ens ge bort den till en loppis.

mellanrum
Att läsa digitala böcker är en mardröm när det är rak högermarginal. (Kan man kanske ändra på det i inställningarna?)

Och är det då en bok som jag kan rekommendera? Nej. David Lagercrantz är som skribent alldeles förträfflig och som imitatör fantastiskt duktig. Däremot är han inte någon deckarförfattare, vilket jag nog får säga att Stieg Larsson var eftersom de böckerna funkade som knark på mig: ”Bara en sida till, bara ett kapitel till, bara en liten stund till …”

Är jag då upprörd över att Stieg Larssons minne vanhedras och att man trampar på hans grav genom att man inte frågade honom om lov innan han dog?

Neeeeej.

Det här är precis som i alla andra branscher där det ena följer på det andra och sequels skrivs av nån annan än prequelen och melodislingor av ABBA hamnar i Madonnas låt och Stella McCartneys klädkollektion ser ut nästan som alla andra klädkollektioner och Ikeas möbler liknar möbler från finbutikerna. Jag tycker nog att det hade varit värre om Lagercrantz’ bok faktiskt hade haft ”Stieg Larsson” på omslaget eftersom Stieg Larsson verkligen inte har ett endaste dugg med boken att göra.

Nu ska jag läsa Jo Nesbø.

Share
86 kommentarer

Rutiga galonbyxor

Det är roligt att med jämnåriga prata barndomsminnen.Våra barn berättar också om vad de minns – hiskeligheter som att alla andra hade Pokémonkort och Gogos.

gammalsko

Våra föräldrar pratar om

  • vargavintrar
  • primitiva toaletter
  • baddräkter utan resår.

Jag brukar själv dra upp vedermödor som

  • Niveasalva på kinderna
  • stickiga strumpbyxor med häng i grenen
  • tunga, bruna ”promenadskor”.

Dessutom kunde dessa tre tortyrinstrument kombineras fritt med varandra så att det blev obekvämt att bara tänka på att ta några steg framåt.

Och så har vi ju den fullständigt fantastiska ”fastna med låren på stolen-känslan”. Det var nämligen galon på bilsätena och på varenda konditoristol i hela Sverige, samtidigt som kjolarna slutade strax nedanför midjan. Man tog en tugga på lilla syltkakan, drack lite ur muggen med varm choklad, lyfte med ett sklisschhh-ljud på ena låret som satt fast på stolen. Så sög man lite på ena flätan, tittade på kakan som nästan var slut och så lyfte man på andra låret som satt lika fast som det första. Sklisschhh.

Det var tider, det.

Galon var för övrigt inte alla galontyger i världen utan faktiskt bara just den galonen som tillverkades i en speciell fabrik: Gamlestadens Konstläderfabrik. Om man tar de festilade två förstabokstäverna i fabriksnamnet och sedan klistrar ihop dem med de tre sista i ordet nylon, har man vips en etymologi.

galonreklam
Säten av galon. OCH VERSALER!

Någon reklammakare har helt klart suttit med synonymlexikon:

”Varför kan inte en elegant sak få vara praktisk? Jovisst – GALON! Mjukt och lent i handväskor, robust och tåligt i barnbyxor, lättvättat (och snyggt) som möbel- och bilklädsel. Färgvackert och följsamt i damjackor, stryktåligt och aptitligt som bordbeklädnad. Frappant och lätt i damers regnkappor, vattentätt och smutståligt i – damers regnkappor … därför väljer även damerna … GALON.

Bilden visar en interiör från SAS nya Caravelle-plan med distingerad GALON-klädsel. Den oömma och eleganta resväskan är också i GALON. Alla dessa GALON-varor (och många därtill) finns i affärerna. Men kom ihåg, att GALON® är ett inregistrerat varumärke och tillverkas endast av en enda fabrik, GALON AB, Gamlestadsvägen 14, Göteborg, tel (031) 25 02 20, Stockholm (010) 10 85 40.”

Eftersom Stockholm har 010 och inte 08 som riktnummer, är texten skriven före 1962.

galonfabrik_jornmark.se
Och så här såg Galonfabriken ut 1969. (Bild från jornmark.se.)

Men nu till mitt allra starkaste minne av galon:

rutiga galonbrallor
Rutiga galonbyxor från runt 1965.

Mitt allra, allra första minne är alltså galonrelaterat. Jag var tre år och stod iklädd rutiga galonbyxor och tittade snett uppåt, och där i ett fönster satt en flicka med rött hår. Hon tittade tillbaka, ner på mig. Sedan gick jag vilse, men det minns jag inte ett dugg av.

Uppdatering
Kommentatorskan Pysseliten skickade nyss en fantastisk bild på det som hon var klädd i när det begav sig.

rutig galon
Har ni sett något blankare? Rena rama underverket!
Share
85 kommentarer

Förbättringsförslag till passagerarfärjetrafiken

Om man bor i Helsingborg åker man snabbt och lätt till Helsingør för att fylla på ölförrådet då och då. Man kan också med fördel ”tura”, och då sitta och åka fram och tillbaka på båten nästan hur länge som helst och dricka upp ölen på plats.

beer
Öl.

Om man vill åka till t.ex. Åland, Finland, Ryssland eller Baltikum kan man också åka färja. Detta har jag gjort kanske 15 gånger i mitt liv, och det händer verkligen, verkligen inte något nytt på den fronten. Man dräller ombord på båten, lär sig på vilket plan restaurangerna är, försöker få plats i sin hytt, går och går och går tills man hittar överallt och sedan dricker man en öl. På kvällen kan man äta buffé och dricka mer öl och klämma på gosedjuren i tax-free-shopen, där det också finns mer öl. Sedan kan man roa sig medelst disco, karaoke och trubadurer eller vika ihop sig nere i hytten där det nog egentligen är meningen att man bara ska sova av sig ölen.

msvictoria
M/S Victoria, liten och smidig.

Kanske finns det modernare jättebåtar än dem som jag och Orangeluvan åkte till Estland med, men v… oj, nu ser jag att de ju inte är gamla! Vi tänkte liksom ”upphottade båtar från 1980-talet”, där vi tittade på trianglar och halvmånar, rökfärgat glas och pastellfärgade tavlor. Men … M/S Romantika är från 2002 och M/S Victoria från 2004!

msromantika
Inredning på M/S Romantika.

Hur som helst borde vi anlitas som analytiker av alla passagerarfärjebolag. Vi vet ju nämligen vad dagens kräsna, presumtiva båtresenärer vill ha! (De som redan gillar att dricka öl, skräna, sjunga och dansa är nog nöjda. Vi tänker på alla som inte är kunder idag.)

Önskelista!

  • Wi-fi som funkar. (Det finns förvisso internetvågor, men de är ganska trassliga och funkar bara tidvis.)
  • Tysta avdelningar med bekväma mysmöbler och en sjuhelvetes massa eluttag.
  • Fler eluttag i hytterna – och då gärna på åtkomliga ställen.
  • Sittplats i fönstren!
onlyone
Våra urladdade apparater på sängen och till vänster i bild det enda eluttaget just där.
eluttagorange
Orangeluvan kollapsar efter klättringen mot eluttaget.
eluttag
Lotten kravlar upp till eluttaget.
inwindow
Här har vi pallat upp oss med täcken och kuddar. (Rumpa, ben och fötter somnade därför snabbt.)
landgang
Det skulle också vara trevligt med mer ordning och reda och mindre panik vid landgång. Det blev stopp i trappor och hissar och alla stod på varandra och stämningen var … mindre trevlig.

Avslutningsvis en inredningsdetalj i en av barerna. Det är nästan så att man får Ernst-vibbar:

citrontak
De gröna citronerna som finner sig i att bli upphängda i taket på detta finurliga sätt, förtjänar verkligen vår respekt.

Share
50 kommentarer

KGB-museet i Tallinn: #epicestonia

Vi börjar med frågan som jag avslutade förra inlägget med: det är en brosch! Svindyr, handgjord skinnbrosch med snören!

Fast nu fortsätter vi med ännu en dagsrapport. Ber om ursäkt för att inlägget är kilometerlångt, men det här är så intressant.

hen_lotten
Pälsallergiker Bergman klappar lyckligt fjäderfä. (Avsiktlig tvekan vad gäller syftning.)

Vi lever rena rama lyxlivet här i Estland. Resan är så välarrangerad att vi bara häpnar. Guiderna är bra, maten förträfflig (även om jag lyckades beställa friterade fiskbullar som smakade kartong) och alla människor alldeles förtjusande. Vi har träffat ester, svenskester, hönor, gamla tanter, skäggiga ungdomar och allt däremellan. Därför måste jag ju berätta om vårt hotell som inte alls var perfekt fastän vi fick en svit eftersom det låg drivor av damm och pappersskräp under sängen, personalen var totalt ointresserad av oss och våra frågor om stora temuggar …

est_toa
… toapappershållaren hängde på sniskan och toaborsten var både trasig och urläbbig …
alger_est_hot
… och det fanns mögel (eller om det var alger) i duschen.

Hur som helst. Kassa hotell är ju faktiskt bara intressanta. Nu till en stor upplevelse!

Vår guide tog oss upp på en höjd i Tallinns gamla stadsdel. Där stod i runda slängar 300 turister (till vilka vi förstås inte alls räknar oss) och tog bilder på utsikten. Så även jag. Men mest intresserade jag mig för den här fågeln:

blodigafaglarskrika
Pälsallergikern fortsätter med fjädertemat. Gråtruten beställde små brödsmulor och blev efter en stund skitsur när jag bara levererade Lagerkvistcitat: ”Min ångest är en risig skog där blodiga fåglar skrika.”

Från den där utkikspunkten kunde man se ett stort 22-våningshotell som byggdes i rekordfart 1969–72 av Sovjetunionen, men med finska arbetare som fick riktig lön. Det byggdes alltså av kompetent folk, vilket var så ovanligt att byggplatsen under de tre åren besöktes av drygt 7 000 inspektörer som ville se hur utländsk arbetsmoral fungerade i praktiken. (Ett likadant hotell byggdes samtidigt i Leningrad, men det tog fem år längre att färdigställas.) I början av projektet utbröt en brand, som dock hemligstämplades och helt enkelt inte hade ägt rum, för sådana misstag ”fanns inte”.

viru
Hotell Viru, som är nyrenoverat och flott trots att det har gått 43 år sedan det byggdes i ”mikrobetong”.

Det var ett på alla möjliga olika sätt ett synnerligen ovanligt hotell och alla ville antingen jobba där – eller ta in där. Världens kändisar – astronauter, rockstjärnor och politiker – kom dit och oooo:ade och aaaaa:ade storögt och alla som jobbade på hotellet fick en hel vanlig månadslön i dricks per dag. (Jazzmusiker var dock portförbjudna eftersom jazz var det mest västerländska som fanns: ”Lyssna på jazz ena dagen, så förråder du ditt land nästa dag.”)

Särskilt sovjetiska pampar och högdjur drogs hit och idyllen var total: ”Det är ju precis som utomlands!” sa alla. Vanliga ester hade förstås inget där att göra utan skulle snällt hålla sig undan eller möjligtvis städa rummen.

tallinn_viru
Hotell-tv 1973! Med utländska kanaler!

Vad inte många visste, var att bakom de där bokstäverna på fasaden (inte de nya, moderna högst upp på taket utan de strax under) fanns en helt vanlig balkong.

23_viru
Alltså på våning 23 …
virubalcony
Här står Orangeluvan och jag på den där balkongen med andra turister. (När han där med kepsen sa att han kom från Hawaii, gick det ett avundsjukt sus genom församlingen.)

Även balkongen byggdes av de intet ont anande finska byggarbetarna som itutades att här skulle man ha en bar och ett café. Men det var ju ingen som kunde vara där ute, förstås; officiellt fanns det ju ingenting på 23:e våningen. Och än idag används den inte till något – annat än ett KGB-museum dårå.

smoke_viru
Men vilka går numera upp till balkonen och röker? Hmmmmm… sa jag och fotograferade bevisen som låg i ett hörn och skräpade.

Hela Viru-hotellets verksamhet baserades under nästan 20 år på spioneriet som sköttes från våning 23. Det där med ”mikrobetong” är egentligen ”hälften cement, hälften mikrofoner” och alltså ett estniskt skämt. KGB-agenterna hade bl.a. dolda kameror i väggarna, mikrofoner i porslinet och antenner till avlyssningsutrustningen i ventilationstrummorna. Det hela präglades av en pappersexercis utan dess like och precis all dokumentation sparades.

babusjka_viru
Alla våningsplan hade förstås en babusjka som antecknade när gästerna kom och gick, vilka de hade med sig och hur pass mystiska de verkade. All denna dokumentation finns sparad!

Men så kom det en dag under senåret 1991, när alla agenterna på en given signal släppte allt de hade för händer och stack. Esterna gick nyfiket in i lokalerna, som alltså numera är ett museum …

ingenting_kgb
På den här dörren står det ”Här finns ingenting”. Bakom den dörren fanns …
TLNPM2:VIRU HOTELL, KGB TUBA, 23.KORRUS :TALLINN, EESTI,05NOV10 Viru hotellis avatakse peagi 23. korrus ning KGB tuba huvilistele uudistamiseks. pl/FOTO PEETER LANGOVITS, POSTIMEES
… KGB:s spaningscentral på 23:e våningen. (Den här bilden togs i december 1991. Foto: Peeter Langovits.)

När vi nu klev in i rummet som ses på bilden ovan, såg det nästan precis likadant ut. Man har satt in några skyltdockor i sovjetiska uniformer, bytt ut och flyttat på några saker och ställt in den säng som brukade stå där, men annars ser det ut precis som när ryssarna flydde. Allt är originalprylar, inget är moderna artefakter eller kopior.

gasmaskrum_kgb_viru
Gasmask gick alla omkring med hela tiden – eftersom det var lag på det. Alla visste att maskerna var av utomordentligt dålig kvalitet, så man sade: ”När larmet kommer, ta på dig gasmasken och spring mot din grav.”
apparat_kgb_viru
Elen är fortfarande inkopplad så att de kvarvarande apparaterna (vad de nu är) kan lysa och blinka.
slarv_est_
Nämen, det är ju nästan så att man känner sig som hemma.

Vår utmärkte guide berättade hur personalen fick ställa fram de buggade tallrikarna av specialporslin som inte kunde gå sönder och hur de fick bannor om just den tallriken hamnade i diskmaskinen. När batteriet tog slut, var det bara att kassera och ta nästa buggade tallrik.

Om personalens trofasthet behövde kontrolleras, lades plånböcker och portmonnäer fram, till synes fyllda av pengar från den kapitalistiska västvärlden. Man skulle då lämna in allt ”bortglömt” till KGB-agenterna. Om personalen av nyfikenhet eller fullt normal girighet öppnade t.ex. en portmonnä, exploderade en färgpatron i ansiktet på dem. Ett lämpligt straff för en sådan bedrövlig person kunde vara att resten av livet arbeta som diskare på Hotell Viru, där man ju bara fick vanlig lön och inte kunde njuta av dricks från alla hotellgäster.

spionkamera
Här provar jag en spionkamera med vidvinkel, gjord för att sitta i en vägg när man t.ex. ville ha koll på mystiska, amerikanska sångerskor.
kontor
I ett annat rum satt en agent och arbetade med räkneapparat och en hypermodern reseskrivmaskin samt en telefon med nummerskiva …
telefoner_est
… och en utan …
tv_kgb
Där inne finns också en av de fantastiska färg-tv-apparaterna som visade utländska program (se den svartvita bilden ovan). Med touchkontroller!

En kuriosadetalj har man också placerat i museet. När Brezjnev dog 1982, skrev den estniska dagstidningen Noorte Hääl en nekrolog som sedan översattes och granskades i hela tre dagar i Moskva. Man kontrollerade dolda budskap och undermeningar och godkände den slutligen. Men redan 1984 dog ju hans efterträdare, den gamla KGB-tjifen Andropov, och det blev dags för samma noggranna kontroll av tidningens arbete. Moskva läste Andropovs runa, kontrollerade eventuella underligheter och godkände sedan texten så att den kunde publiceras.

runor_kgb_viru
Men ingen lade märke till att tidningen hade tagit en rövare och publicerat exakt samma text som två år tidigare …

Det här med den ryska ockupationen 1940–91 präglar fortfarande esterna. Den yngre generationen är blandad: antingen är man fullt medveten om föräldrarnas umbäranden och lite lagom oroad av vad Putin har för sig, eller så vet man, men bryr sig inte. Vi träffade även ungdomar som verkligen inte bryr sig, som inte vet mer än vad vi vet och som bara njuter av det för dem fulkomligt normala livet.

Ryssarna som fortfarande bor kvar i Estland (ungefär 30 % av befolkningen på 1,4 miljoner) är naturligtvis inte en homogen grupp, även om man talar om dem som blott ”ryssarna”. De ester som vi talade med (tyvärr fick vi inte chans att tala med några ryssar) kom med olika besked och hade vitt skilda åsikter om dem

  1. ”De är så roliga, ryssarna! Och vackra! De låter och lever rövare och är så lössläppta och allmänt stökiga! Jättehärliga!
  2. ”Skitstövlar hela bunten. De håller sig för sig, går i ryska skolor, vägrar att lära sig eller sina barn estniska och tror att de är förmer.”
  3. ”Ryssarna har faktiskt börjat integrera sig. De gillar att den estniska regeringen satsar på det estniska språket och de bor ju kvar här och inte i Ryssland av den anledning att de nog ser sig mer som ester än som ryssar.”

Alla tre upplever alltså situationen olika. Och ja, så är det väl med allt här i världen; inget är blott svart eller vitt. Det mesta är grått.

litenpippi
Dagens fågeltema avslutas härmed med en väldigt liten, halv, död fågel på en trottoar i Tallinn.

 

Share
56 kommentarer

En lärorik livsresa: Tjugoettåringen har ordet!

För nästan prick ett år sedan skrev jag inlägget ”Utbildning i kringelikrokar och karriärskiften?” för att jag ville att kommentatorsbåset skulle fyllas av bevis för att det faktiskt går att plugga lite här och där alternativt inte plugga alls och fara omkring som ett rö för vinden och ändå överleva och vara glad.

Det hela handlade om den dåvarande Tjugoåringen (vilket jag inte talade om), som var vilsen och olycklig och inte visste vart hon skulle ta vägen eftersom hon faktiskt hade hamnat helt fel trots att hon bodde med brorsan, den dåvarande Tjugotvååringen, i en perfekt lägenhet i Lund och dessutom gick på en utomordentlig utbildning som skulle ge henne en rejäl civilingenjörsexamen.

Men det var ju inte alls perfekt, rejält och utomordentligt. Det enda hon gladde sig åt egentligen var basketaktiviteterna i Eos och fästmannen (ergo ”spanjoren”) i Helsingborg. Men vad tusan – hon får förstås berätta själv vad som hände sedan! I give you: Tjugoettåringen – Ida Bergman – the survivor! (Med mina irriterande avbrott här och där. Men det ska vara precis så; mammor avbryter och är irriterande.)


 

”För ett år sedan gav jag mig ut på mitt livs resa. Jag menar inte bildligt eller själsligt, utan en faktisk resa med flygbiljett, tungt handbagage och portionspack med tvättmedel. Så här var det …

ida_barcelona
Jag är den blonda på första raden, strax ovanför N:et.

I augusti 2014 åkte jag och tio andra basketfrälsta svenskar till Spanien för att tillsammans med 100 andra internationella basketungdomar volontärarbeta under det största som finns: basket-VM. Min packning bestod inte bara av solkräm, tunna t-shirtar och ett spansk-svenskt lexikon, utan också av övningsböcker i linjär algebra, svarta jeans och blossande ångest. Direkt efter VM-finalen, skulle jag nämligen åka tillbaka till ingenjörsstudierna på LTH i Lund och katakomberna i E-husets källare.

Jag njöt av volontärsresan, trots att kosten till stor del bestod av vitt bröd, mat indränkt i tomatsås och tunga pommes frites. (Eftersom min fästman är spanjor, kan jag bestämt hävda att maten vi bjöds på var undermålig på alla sätt. Spansk, vällagad mat på bra råvaror är det bästa som finns i matväg.) Vi fick se världens bästa basketspelare in action och skröt hejvilt om upplevelserna genom sociala medier. Tyvärr kan jag inte visa upp några bilder från matcherna; jag tog nämligen inte en enda bild på spelarna, trots att jag flera gången både fick chans och tillåtelse att göra det. Vissa saker behöver man helt enkelt inte skryta om, det är själva upplevelsen som betyder något.”

ida_boll
Inte en basketspelare så långt ögat når.

Jag – mamma Lotten – avbryter lite med att stånka över att avkomman trots indoktrinering och upppfostran tror att man kan uppleva saker utan att dokumentera allt noggrant. Förlåt, fortsätt nu Ida:

”Nåväl. Trots att jag njöt av resan, låg det hela tiden en molande sorgsenhet över mig. Snart skulle vi åka hem till Sverige och skolan skulle sätta igång.

Min spanjorfästman hade till hösten 2014 fått både jobb och spelarkontrakt i Eskilstuna, så jag skulle inte bara återvända till programmeringsstugor och hopplösa matematikprofessorer i Lund, utan dessutom till en liten bubbla av ensamhet. Jag skulle återvända till en tillvaro där jag försökte räkna ut hur långt i utbildningen jag skulle komma utan att klara en enda programmeringskurs, och där unga, osäkra män flyttade på sig när jag satte mig bredvid dem.

Jag längtade efter det där som min storebror och min pappa hade berättat om: om att inte kunna slita sig från universitetsområdet trots att dagen är slut, att ta på sig tunga uppdrag trots tidsbrist för att det är så förbannat kul, och att virka vänskapsband som räcker livet ut.

Inget av det där kände jag.

Prick 17:01 efter dagen sista föreläsning placerade jag rumpan på cykelsadeln och cyklade hem så fort jag kunde, jag var på prick två fester under hela året och gick hem strax efter halv elva båda gångerna, och jag tillbringade prick hela helgerna i baskethallen om jag kunde. Jag trivdes i Eoshallen, men inte i datorsalen eller på studentpuben.”

Ursäkta. Lotten här. Nu måste jag avbryta igen. Slabb och stök och sena onsdagskvällar på pub är ju und… Förlåt, ordet är ju inte mitt:

”Hursomhelst, vi tar oss tillbaka till resan. Bland dessa volontärmänniskor trivdes jag — jag engagerade mig i diskussionsgrupper för coacher under kvällarna, spelade mig till semifinal i en 3×3-turnering och ställde mig framför alla hundra volontärer och höll både tal och presentationer. Än idag hyser jag otroligt starka känslor för ett dussin av dessa 100 volontärer, och jag kan ärligt säga att några av dem är lika viktiga för mig som några av mina vänner som jag känt i ett decennium. Så här skulle det kännas att leva! SÅ HÄR känns det att leva!  En dag, någonstans i Barcelona, insåg jag, varken plötsligt eller tvärt, att den här resan var bland det bästa som hänt mig.

Vilken förbryllande känsla.

Den kvällen ringde jag min ömma moder för dyra utomlandssamtalspengar och grät. Jag förklarade att jag hade bestämt mig för att hoppa av plugget i Lund — eller begära studieavbrott som det egentligen heter — och flytta tillbaka till Eskilstuna tillsvidare. Jag skämdes för beslutet. Att lämna fantastiska Lund och underbara basketklubben Eos och åka tillbaka till Eskilstuna och börja om på ruta noll.”

Lotten här igen. Sorry. Jag frågade Ida lite oroligt nu vad jag svarade i telefonen, för att som t.ex. mina föräldrar säga att det är för dyrt att prata i telefon från utlandet kan jag väl inte ha sagt? (Under mitt high school-år i USA ringde jag hem en gång – på julafton.) Men sa jag något vettigt till Ida?

”Du sa något i stil med att det skulle kännas dåligt en tid framöver, men att alla i min närhet tyckte att jag gjorde rätt och att det var rätt beslut och att ingen i Eos skulle bli arg på mig och att det var jobbigare för mig än för omgivningen. Vilket ju var sant!

Men själv svor jag bara åt mig själv, där jag var i Spanien: Själviska himla bortskämda prestationsprinsessa!, tänkte jag om mig, jag är så mesig och vek och dålig och fan och hans moster! Jag låg alltså i en trång och spansk och knakande våningsäng och grät över att jag hade bestämt mig för att börja leva.”

idatummeupp
Ida och volontärlivet.

Förlåt, nu avbryter mamma Lotten igen. Ungefär i den här vevan var jag i Lund och när Ida väl hade beslutat sig för att hoppa av Lundastudierna, släppte jag allt jag hade för händer och glömde i villervallan att ta hem hennes prylar eller fundera på hur storebrorsan skulle klara sig. (Alldeles utmärkt, skulle det visa sig.) Åter till Ida:

”Åter i Sverige och åter i Lund. Jag rafsade ihop skor, plastdjur (jag är en hängiven Schleich-samlare) och hörlurar och sade upp mina coach- och matchstatistikuppdrag i Eos. Sade hejdå till mina vänner i klubben, kramade min älskade lundastorebror hejdå på en regnig tågplattform och åkte tåg i 4 timmar och 26 minuter.

I Eskilstuna möttes jag av övriga syskon, en just då skäggig spanjor och mina föräldrar.”

Skärmavbild 2015-08-26 kl. 23.22.05

”Här stod jag, i cementstaden jag vuxit upp i, och var tillbaka på ruta noll. Eventuellt ruta minus ett. Jag hade varken en utbildning att gå till, ett jobb att gå till eller en egen bostad att gå hem till. Jag var återigen arton år och hade just tagit studenten och bodde hemma hos mamma och pappa. Jag hade backat två år och den enda skillnaden var att jag som tjugoåring hade hittat mitt livs kärlek och att jag visste att det är skillnad på Java och java (men vad det är för skillnad kan jag inte för mitt liv förklara).

Så såg livet ut i prick tre veckor: -lös på de flesta sätt. Men, så kom den berömda vändningen. Plötsligt slutade motvinden att trassla mitt hår till tovor, och förvandlade sig till en lätt, medföljande höstbris. Det kändes som i Tranströmers C-dur.

I oktober fick jag ett jobberbjudande.

Och så ett till.

Och ett till.

Och så ett annat jobb — ett skribentjobb som blev ett redaktörsjobb — och plötsligt var det april och jag hade en två TRE deltidsjobb. En månad senare fick jag fast halvtidsanställning som receptionist, jag arbetade för Svenska Basketbollförbundet med en hel rad projekt och jag hade dessutom sökt en spännande treårig distansutbildning och som grädde på moset, tillsammans med min spanjor fått erbjudande om hyreslägenhet ett stenkast från tågstationen.”

Skärmavbild 2015-08-26 kl. 23.22.38

Förlåt, nu måste jag snyta mig. Fortsätt, Ida!

”I augusti förra året var jag olycklig och ångerfull över mitt vägval i livet. Jag var uppriktigt sagt ledsen, sådär ledsen så att man känner sig förkrympt och oviktig.

I september förra året var jag lycklig över att äntligen ha hittat rätt umgängeskrets och jag fattade ett beslut som skapade en stor storm i mitt ganska välfungerande liv, och tittade avundsjukt på alla runt omkring mig som hade hittat precis rätt i livet.

I oktober förra året var jag arbetslös, studielös, egen-bostadslös och till knäna doppad i helvetesjävlaskit. Jag var precis i den situation man inte vill vara när man är tjugo år gammal.

Ett drygt halvår senare satt jag på anställning, bostadskontrakt och förväntan.”

brannboll_bergman
En nytagen familjebrännbollsbild får illustrera idyllen.

”Nästa vecka börjar jag plugga på heltid, samtidigt som jag fortsätter min halvtidstjänst som receptionist. Jag engagerar mig inom basketen, skriver på bloggar och webbmagasin, bor i en vitmålad tvåa tillsammans med min spanjor (som fått en ettårig lärartjänst), har en välfungerande cykel, ett litet sparkonto och vänner över hela världen. Nu ska jag bara hitta självförtroendet, sedan tror jag att jag på riktigt kan säga att allt har löst sig.

På nio månader kan man vända upp och ner på sitt liv — utan att behöva bli med barn. Och det hela började med mitt livs resa, som kanske, trots allt, var en själslig resa förklädd i solkräm, tunn t-shirt och ett lexikon under armen.”

Tack Ida! 

Share
42 kommentarer

Lurch i Familjen Addams

Familjen Adams” var från början en tecknad serie av Charles Addams, men den enda variant som jag har tittat på är den svart-vita tv-serien som sändes i USA 1964–66.

Fester_lurch_1966
Den här, med Chaplins pojke (Jackie Coogan) som Onkel Fester och den där långe som Lurch.

Den som liksom jag är lite nostalgiskt lagd, kommer att gilla introt här:

Hur jag såg Familjen Addams har jag ingen aning om eftersom den började sändas när jag var för liten och mamma och pappa för den delen inte ens ägde en tv då. (Bevisminne: vi gick hem till en granne på Vildanden i Lund för att titta på månlandningen 1969. Jag somnade.) Men den gick väl kanske i repris på 1970-talet?

Ted Cassidy (1932–79), som spelade betjänten Lurch, var 206 cm lång och (förstås) basketspelare. Men han var så mycket mer, och det måste jag ju lista här eftersom man istället för kungalängder och den nu kraschande börsen i Kina kan fylla hjärnan av komplett onödig information. Den långe Lurch var nämligen ett geni!

  • Han började tredje klass när han var sex år och gick i alltså i åttan när han var elva (och då 185 cm lång).
  • Han hade en sagolik röst, och kunde även sjunga och spela flera instrument (även om han inte spelar cembalon i Familjen Addams på riktigt).
  • När han spelade collegebasket snittade han 17 poäng och 10 returer (vilket är bra).
Ted_Cassidy1
Lurch i 17-årsåldern.

Försök att ignorera de fullständigt hysteriska, pålagda skratten och kolla nu när Lurch lär sig att dansa:

Denna dans spred sig som en löpeld (dåtida uttryck för det nutida ”Youtube-succé”) och vips, skapades ”The Lurch”, som Ted gärna visade upp i alla amerikanska musikprogram. Han verkar inte alls ha varit ledsen för att han faktiskt (med mina mått mätt) utnyttjades,  utan tyckte om att ”ha kul”.

– Vilken roll vill du bli ihågkommen för? undrade en intervjuare.
– Jag vill inte bli ihågkommen för något! svarade Ted.

Förutom rollkaraktären Lurch och den där dansen, gjorde Ted Cassidy röster till hur många tv-serier (bl.a. speakerrösten och morranden i Hulken) och reklamsnuttar (med Wilt Chamberlain!) som helst. Och så fick han jobba med Boris Karloff och agera mot Paul Newman!

ted-cassidy_butch cassidy
Här knäar Paul Newman stackars Ted Cassidy i skrevet i Butch Cassidy (!) & the Sundance Kid.
lurch_1940t
Se där, han påminner ju lite om allas vår Dolph Lundgren.

Ted Cassidy dog efter en relativt enkel hjärtoperation som följdes av komplikationer, men jobbade in i det sista. Bland annat med en totalt och komplett icke-charmig reunionversion av Familjen Addams från 1977. (Titta inte.)

Men den här är finfin – den ska ni njuta av:

Sensmoral: det är bra att vara basketspelare.

(I förra inlägget skrev jag om ett illa skött hotell; i kommentatorsbåset diskuterades därför fiskbullar. Om jag nu skriver om en sedan länge död skådespelare kommer kommentatorsbåset förmodligen att diskutera skosnören.)

Share
66 kommentarer

Ett synnerligen oturligt hotell: Scandic Ariadne

Jag har ju skrutit härs och tvärs om hur jag var en bland nästan 2 000 andra inbjudna till Sveriges Radios 90-årsfirande.

tent_sr
Middagen avåts i ett jättetält på SR-parkeringen – se skylten.

Seminarier om framtiden (där vi ombads att inte skvallra för konkurrenterna, så ni får inte veta att man ska satsa hårt på sociala medier och att vara ute bland folk så mycket som möjligt för det får jag ju inte tala om) följdes av en hejdundrande fest med en meny som faktiskt var bland det godaste jag har ätit. Va? Ni vill veta vad vi åt? Okej, jag är inte nödbedd. Förrätt, huvudrätt och efterrätt i tur och ordning nu:

forratt
Torskrygg från Skagerrak inkokt med svenskt brännvin och Bjäre fänkål. Serverades med Piteå löjrom, vaktelägg från Ljusterö och mixad dressing av jordärtskocka och Västerbottensost samt smörstekta brödsmulor och salladsskott från Austad gård i Spekeröd. (Vego-variant: Pastej på getost från Österlen med gotländska betor och svartvinbärssötad kräm, semitorkade gula betor i form av friterat fras samt saltrostade solroskärnor från Saltå Kvarn i Järna.)
huvudratt
Hängmörad biff från Mälardalen med ugnsbakade, gotländska rotfrukter, karljohansvampsmajonnäs och norrländska chililingon samt rödvinssky och krämig svamppotatis med rotfruktskrisp. (Vego-variant: Saltbakad sellerirot med stekta, värmländska kantareller och odlad, halländsk svamp som serverades med varm, syrad rosmaringrädde, flagor av bakad Västerbottensost och reduktion av skånsk äpplemust.)
efterratt
Karamelliserad mjölkchoklad med havssalt. Sorbet på havtornsäpple, kolasås sötad med honung från Östgötaslätten och smaksatt med småländsk rosmarin samt puffad mörk choklad. (Att det ser ut som köttfärslimpa och potatis som är på väg in i tekniker-Mickes mun, är helt korrekt.)

Menyn var inte nedskriven eller publicerad någonstans eftersom den skulle vara hemlig in i det sista, men  jag gick under desserten in i köket och hötte lite med nävar och pekfingrar och flirtade med någon som verkade vara lite chefig, även om han inte var menyskaparen Stefan Karlsson (Årets kock 1995).

kockar
Ja, stackarna stod och lagade mat och lade upp mat på 6 000 tallrikar i den här miljön.
styrke_henriksson_marklund
Sedan sjöng och spelade Tove Styrke, Linnea Henriksson och Petra Marklund och överallt var det karaoke till klockan 04 på morgonen.

Men det var faktiskt inte det som var det intressantaste under detta firande.

Det var istället Scandic Ariadnes fantastiskt illa skötta oturliga hantering av de 500 (?) som bodde just där. Nu ska ni få höra!

do-not-disturb-sign-hanging-on-a-hotel-door-handle-3d-illustrationAllas rumsnycklar (magnetkort var det förstås) låg upplagda på ett bord, så det var bara att gå fram och ta sitt lilla kuvert och trampa – som i mitt och min rumskompis fall – nio trappor upp. Jättefiffigt … om det inte vore för den lilla detaljen att det hängde en stör-inte-skylt på dörrtrycket.

Jag knackade först lite försiktigt på dörren och haffade sedan första bästa städerska, som knackade hårdare och när hon inte fick svar, helt resolut öppnade dörren. I vårt rum klev då en förvånad tjej upp ur sängen.

– Förlåtförlåtförlåtförlåt!
– Det här här mitt rum, jag ska bo här i tre nätter …
– Förlåtförlåtförlåtförlåt!

Vi gick ner till foajén igen. Varför åkte vi inte hiss? För att det

  1. är bra med motion
  2. var 30 meter långa köer till hissarna
  3. vi anade att vi skulle få vår beskärda del av köande under kvällens festligheter.
line_radio_ariadne
I hotellreceptionen ställde vi oss i en lång, ständigt påfyllande kö med andra radiomedarbetare som hade problem på något sätt.

Problemen hopade sig bland hotellgästerna, som gick i trappor och åkte upp och ner och upp och ner i hissarna. Några hade kort som inte funkade, några hade inte hittat sina nycklar, några hade fått enkelrum fast de var två, några hade liksom vi hittat främmande på rummet – om jag nu låter antyda att kaos rådde, är det helt korrekt. Vi fick efter 45 minuter ett nytt rum och installerade oss snabbt för att byta om och på den lilla stund som fanns kvar göra oss lite vackrare.

minsang
Gissa vilken säng som är min.

En av männen på köbilden ovan fick först ett kort som inte funkade, så det är därför han står i klagokön. Då fick han ett nytt rum, men när han kom in i det, låg massa saker utspridda i rummet: en portfölj, en resväska, några klädesplagg, en necessär. Han blev förbannad och gick ner igen och med klampande steg fram till receptionisten, där han påminde om Guldlocks björnar när han röt:

– Det är någon som bor i mitt rum!!!
– Nej, han har checkat ut.
– NEJ. Det har han inte.
– Jooo …
– Vems saker ligger i mitt rum då?
– Han måste ha lämnat kvar sina grejj… Vi fixar det!

Hotellstädaren skred på order från högre ort raskt till verket och tog bort den främmande, tydligen slarvige mannens prylar och placerade allt i ett hörn i receptionen. Radiomannen installerade sig och började byta om till festen medan vi andra fortfarande stod i kö. Då klickade det till i låset och in i radiomannens rum klev … en mycket förbryllad hotellgäst som bara en halvtimme tidigare hade installerat sig i ”sitt” rum för att sedan gå ner och ta en snabb drink i hotellbaren.

– Men … har jag kommit f… Var är min…? Här bor ju jag …?
– Nej, inte längre, sa radiomannen, varpå den förbryllade mannen försvann ner till receptionen och inte sågs till mer den kvällen.

När vi kom hem på natten fallerade korten igen; vissa funkade en gång men inte två, andra funkade tre gånger men inte fyra. Personalen bad om ursäkt så ofta de kunde, men irritationen från alla SR-medarbetare var påtaglig.

Själv gillade jag kalabaliken: det är ju så roligt när det blir fel.

Fanns det vattenkokare och te samt badrumsmatta i vårt rum, undrar ni väl nu? Neeeej – men en jättehögljudd fläkt som nog bidrog till att vi sov så gott.

fotograf_trummis
Bonusbild: Kvällens (mingel)fotograf till vänster hade samma frisyr som Linnea Henrikssons trummis.
Share
53 kommentarer

Att läsa Ikea-katalogen och Språktidningen på en gång

Jag fick liksom halva Sverige Ikeakatalogen i brevlådan häromdagen. Den försvann omedelbart eftersom familjemedlemmarna är vansinnigt trötta på mitt årliga, relativt monotona och enkelriktade samt faktiskt på alla fronter tröttande prat om särskrivning och andra … skrivexperiment. Alla på Facebook påtalade det ”olämpliga” i att kniven var i fokus på allra första uppslaget. Well.

vaffaneredarforettstreck
Kanske var det bara för att distrahera från andra underligheter?

Harrkl. Det är ju som så att jag … som bekant … har svårt att hålla fokus när det enligt de svenska skrivreglerna står ”fel”. Se gärna på mig som en sned gurka eller en felkonstruerad såg: jag funkar liksom inte när jag fastnar i språnget.  Skärmavbild 2015-08-20 kl. 22.50.51

Kolla på texten ovan. Jag tvekar alltså (som en vägrande häst framför ett hinder) strax efter det versala IKEA och kommer ungefär till katalalogapp… innan jag måste backa till IKEA och kolla vad det var som blev tokigt. Sedan söker jag förstås tröst och förståelse på annat håll och skickar en tanksamhetens tanke till rubrikmakaren som satte in ett fullkomligt korrekt mellanslag mellan upptäcka och ellipsligaturen.

Men i nästa sekund … oh no. Ellipsligatursmellanslagssabotören har varit framme.

Skärmavbild 2015-08-20 kl. 23.15.06

Jag bläddrar lite fram och tillbaka. Kollar på soffor och bokhyllor samt mattor, inser att det är en tydlig trend med transparens samt att Ikea nog vill bjuda in kunderna genom att visa äkthet, ursprung, ärlighet och varornas beståndsdelar. (Eller så läste jag bara det nånstans.)

ilse_ikea_liv
Men hur många liv har du, Ilse? (Ah. Hon är kanske en katt.)

Plötsligt faller min blick på något till vänster, lite bakom Ikeakatalogen (ergo IKEA katalogen): Språktidningen! Så ljuvligt! Jag måste genast tvätta av mig särskrivningsbesudlingen genom att hoppa ner i ett bad av korrekt placerade mellanslag!

Jag lär mig kvickt att en selfie som bara föreställer en snopp (hej alla spamrobotar) kan komma att kallas snoopie, att ”magnetröntgen” inte är röntgen utan magnetkameraundersökning (vårdpersonalen säger ”MR” som förkortning för magnetisk resonanstomograf) samt att språkgranskning bygger på synnerligen bred kompetens. Men vänta, vanudå?

myskoetymologi
Ordet ”taxi” skulle alltså komma från en tysk familj? Vabaha?

Verkligen? Nu måste vi kolla i SAOB.

saobtaxi

I klarspråk nu (SAOB är inte alldeles lättläst): pffft för familjen ”Turn und Taxi”!

Nu förstår ni vilket hårt liv jag lever, va? Rödpenna och gula notisar kantar min väg medan mina spritpennor dras till av Vägverket fabricerade museiskyltar. (Om de inte tillverkades 2010 eller senare, för då är det allas vårt älskade Trafikverk som har snurrat till det.)

Men, förstår ni, det beror bara på att jag ju är synnerligen bredkompetensig.

Share
100 kommentarer

Tekniska museet i Stockholm

Jag och Tolvåringen ska minsann göra det till en finfin tradition att dagarna före skolstart gå på museer; det var så få besökare där idag att vi ett tag trodde att vi var de enda överlevande. Men hur bra är det egentligen, Tekniska museet i Stockholm?

Vart vi än i museet vände oss, såg det ut så här.

trasigknapp
Trasig knapp.
intevev
Vev som inte vevade.
skarmpaj
Skärm som var paj.
trasigknapp
Trasig knapp.
inteknapp
Bortsprungen knapp.
skarmtrasig
Ännu en trasig skärm.
trasiglampa
En lampa som skulle lysa när vi cyklade – så saaaatan vad vi cyklade. (Men den var trasig. All rörelseenergi for all världens väg.)
hangdskarm
En hängd skärm som hängde i de fem timmar som vi var (hängde) där.
avbrott
Väldigt trevlig skärm med tanke på de nostalgiska vibbarna, men icke desto mindre verkligen avbrott.

Och CO2 ska ju inte skrivas så här:

Skärmavbild 2015-08-18 kl. 22.46.28

Jag kan ju skriva rätt till och med i en sketen liten blogg som den här, och med tanke på att Tekniska museet kan trolla med laser och bildspel och stoltsera med alla upptänkliga datorspel, så skulle man ju kunna tänka sig att en liten indexerad tvåa inte är så svår?

Men nu till pudelns kärna: det är ett fantastiskt museum! ÄNDÅ!

gammaldator
En gammal sketen dator: tumme upp!
milktetra
De första gamla mjölktetrorna!

Ni som är som jag minns säkert Herkules Jonssons storverk, där man i avsnitt 5 och 6 utreder mysteriet med den försvunna skolmåltiden. Om inte: spola fram till …

milktetror
… efter 8:30 häääääär.
jagkundeinteslitamig
Det finns en hel vägg med gamla teknikprylar!
uttagsautomat
Och där fanns en hel jädra bankomat från tiden innan de hette bankomater!

Men vilket teknikmuseum med självaktning har inte i sin utställning …

fredastairesskor
… Fred Astaires dansskor …?

De är bara i storlek 39 (att han inte trillade omkull då, han var i alla fall 175 cm lång) med broderade guldpaljetter och han bar dem i ”Easter Parade” (1948). Bättre bild från Tekniska museets sajt nu:

fredastairesskor

Jag vill på intet vis förstöra detta otroligt fina utställningsföremål, men faktakontrolltanten i mig har inte hittat dessa skor på några bilder från ”Easter Parade”. Kan ni hitta bevis? (Gamla filmprylar från och med 40-talet är deponerade på Tekniska museet och skorna sägs vara en gåva från filmbolaget Metro Goldwyn Mayer till Svenska filmsamfundet.)

Hur som helst: vi rekommenderar Tekniska museet varmt, särskilt utställningen Digital revolution – som dock bara pågår till 30 september 2015!

Share
63 kommentarer

Lite förlamad

Vi bor ju inte i storstan utan lite mer som liksom halvt om halvt på landet. Man kan cykla till centrum på tio minuter och hitta en bäverdamm på blott några minuters avstånd samt ta sig till till T-centralen i Stockholm på 59 minuter och det är faktiskt perfekt på alla sätt och vis.

(Detta tog mig säkert fem minuter att knattra fram. Orsaken får ni reda på strax.)

En väldigt trevlig rundgångspromenad med grusvägar, byskola, skogsstig, villahus, badplats och smultron kan man ta från vårt hus på detta vis:

promenix

Men där vid krysset måste man plöja sig genom en stig som kantas av brännässlor. Fakirer och svärdslukare må gilla’t, men själv känner jag mig mer som prinsessan på ärten där mitt modiga jag och mitt fega jag konverserar med varandra.

– Oh dear. De är ännu högre idag.
– Off you go.
– Det kommer att göra ont.
– Och?
– Det gjorde ont igår.
– Och du överlevde. Everything that doesn’t kill …
– you bla bla blaaaa… pfffffffttttttttt! Tänk om jag dör i en anafylaktisk chock!

Men igår cyklade jag ner till stigen med häcksax och kantklippare samt en sekatör och så klippte jag och röjde och for fram som ett jehu medan jag tänkte:

”Men varför tog jag inte med mig kameran så att jag kunde föreviga och dokumentera min bedrift?”

Så nu får ni tro mig på mina ord: jag har gjort en fantastisk insats och fått en helvetisk träningsvärk. Jag kan knappt borsta tänderna och en enkel snytning kommer inte på frågan. Barnen får ta hushållspapper och nypa till i min näsa och säga ”fräs””, vilket de med tanke på sin fina uppväxt med grönt snor varannan månad borde vara bättre på, om jag får säga det själv.

(Nu har jag försökt att skriva ovanstående i säkert en timme. Det går inte som en löpeld. När jag ska skriva R med vänster långfinger, busar höger pekfinger och lägger sig på J. JJJJJJJJJ betyder alltså R. Delete, delete, delete.)

Idag kom jag iväg för en inspekterande promenad och kunde konstatera att det var en fin insats jag gjorde; de f.d. stolta brännässlorna ligger numera i drivor som döda soldater i Leningrad 1942.

Men naturligtvis glömde jag ju att ta bilder igen, så nu får ni hålla till godo med ett par döda djur från min promenadväg. Som, om man hårdrar det, faktiskt är intressantare än brännässlor.

orm
Orm.
mus
Mus.

Japp. Jag fotograferar bara djur med tre bokstäver.

Share
47 kommentarer