Hoppa till innehåll

Dag: 15 december, 2015

Facit till Julkalendern 14 december 2015

Hyttfogden fastslog på måndagseftermiddagen att hon hade löst gåtan, men råkade skriva det i Skogsgurras namn. Så kan det gå; nu kommer det för alltid stå i eldskrift som är huggen i sten att det är på det viset.

Annars var det lite rörigt idag eftersom fokus omedelbart hamnade på det som var tydligt: att det var en fullständigt bedrövlig, ny text till ”Ärliga blå ögon”-introt från 1970-talet. Konstiga, hopblandade namn med mystiska mejladresser som ledde till Asien och Oceanien, kan det vara nåt? Eller en vilsen kakelugn, som inte ens jag fick ordning på. Dessutom fick vi lära oss att Woody Harrelsons pappa var yrkesmördare, att tunneln genom Hallandsåsen kostade oss 1,2 miljoner per meter samt att keso egentligen bara är köttfärs av mumintroll.

Is99esa:
Tonga och Macau om det är relevant, ja inte vet jag?

Maggan:
Det formligen kryllar av ledtrådar i mailet. Till och med 00:31 är en.

embryo:
fast i den här användskallelendern googlar ju ingen
alla glögglar

hakke:
Javisst ja, jag skulle rimma en snutt.
Nu är det facit om en minutt.

Idag har ni tillåtselse att hoppa direkt till plommonstopet längst ner eftersom jag är irriterad och arg nästan hela vägen ända dit … Sorry …

tonimorrison

Toni Morrison (hette Chloe Ardelia Wofford när hon föddes 1931 precis som att jag en gång i tiden hette Charlotte Stenson fastän jag nu heter Lotten Bergman, men inte får jag nåt nobelpris, inte) är (vilket alltid påpekas fastän det inte har någon som helst betydelse för hur väl hon uttrycker sig i skrift) svart. Det får man säga på engelska (black), säger Toni, men jag vet inte riktigt hur det är på svenska numera.

Nu måste jag varna känsliga läsare. Eller lättstötta. Eller nåt. För nu ska jag i vänliga ordalag försöka förklara vad som irriterar mig – jag som inte är svart utan till ytan både blond och blåögd – när det gäller att etikettera folk.

god-help-the-child1.
Toni Morrison har byggt sitt författarskap på just detta mörka pigment. Hon beskriver hur det känns att som svart amerikan bli diskriminerad och hon gör det mycket väl. Men det handlar ju inte om en färg,
utan om motsättningar mellan människor som fördomsfullt anser att hudfärgen betyder något. 
Expressens Nils Schwartz beskrev i våras handlingen i (den ännu inte översatta) ”God Help the Child” på detta vis:

  • Som barn pekade hon ut en ung (vit) lärarinna som skyldig till sexuella övergrepp mot barn på hennes skola. När lärarinnan efter 15 år i fängelse friges, söker Bride upp henne för att skänka henne en stor summa pengar, men blir brutalt misshandlad.
  • När (den svarte) pojkvännen Booker överger henne, söker hon tröst hos sin (vita) bästa vän och arbetskamrat, som henne ovetande knappast är att lita på.
  • Bride bestämmer sig för att leta upp Booker som flyttat långt bort. På vägen dit kör hon av vägen och bryter benet, men omhändertas av ett (vitt) hippiepar som dragit sig undan moderniteten. De är illegala fosterföräldrar till en (svart) flicka, vars mor inte bryr sig om henne. Booker är för sin del sedan barndomen besatt av sorgen efter sin bror, som föll offer för en (vit) pedofil och seriemördare.

Men vad hade de för storlek på skorna och hade någon glosögon eller koppärrig hy?

Toni-Morrison
Toni Morrison på 1970-talet.

2.
Någon skrev att Toni Morrison är ”det svarta psykets D.H. Lawrence”, vilket jag hoppas är lika obegripligt för er som för mig. Har inte svarta, vita, gula eller rödfnasiga psyken genomsnittligt ungefär samma funktion?

3.
Morrison får ibland frågan om hon kan tänka sig att skriva om ”vita människor” och finner frågan förolämpande för att hon anser inte att hon ska behöva bevisa för någon att hon kan skriva om ”vita människor”. Well. Om jag skriver en bok om ishockey och någon frågar mig om jag inte skulle kunna skriva om knyppling i nästa bok, lovar jag att inte bli förolämpad.

4.
I alla artiklar om henne står det:

”År 1993 blev Toni Morrison den första svarta kvinna någonsin att få emottaga nobelpriset i litteratur.”

Selma Lagerlöf var den första bleksiktiga kvinnan som fick detta pris. Gabriela Mistral var den första kvinnan med väldigt högt hårfäste som fick priset, så det borde ju stå på baksidan av hennes böcker.

toni_2

Morrison är svart och kvinna, men när hon får priset får hon det för att hon är skicklig på att skriva. I vilket fack hamnar alla duktiga skribenter med ovanligt stora öron? Tänk om en blåögd, rödhårig kvinna får nobelpriset och hennes böcker handlar om hur hon som varande blåögd och rödhårig hela tiden blir [fyll i lämplig fördom].

5.
Hjälp mig att förstå: hur man ska kunna röra sig framåt, minska rasismen och sudda ut gränserna mellan de olika ”raserna” (som man envisas med att säga i USA) när alla hela tiden påpekar vilken ”ras” den där och den där tillhör?
Kolla vad det står på baksidan av den svenska översättningen till ”Älskade”:

“Älskade är ett mästerverk som inrangerar Toni Morrison inte bara bland de verkligt stora färgade författarna utan bland de allra främsta nu levande amerikanska.”

Jösses. Blir inte ni också irriterade?

Summa summarum: jag borde skriva böcker om hur jag hela tiden misstas för att vara en blond bimbo och hur jag inte lider av det – inte det minsta lilla. Och Toni Morrison borde börja prata om sig själv som en människa bland alla andra människor.

ur morrisons hem
Bara så att ni ska få en uppfattning om hur hon skriver i ”Hem”. Kolla, bottiner. Och ”då” istället för ”när”. Hm, intressant.

Förresten. Toni Morrison verkar ha haft en normal uppväxt (nu försöker jag släta över utbrottet ovan) med många böcker och musikinstrument i huset. Hon gifte sig med herr Morrison från Jamaica och fick ett barn och skilde sig när hon väntade barn nummer två, och blev sedan lärare samtidigt som hon skrev och fick böcker utgivna. Och 1993 kom då nobelpriset. Ena sonen skrev hon flera barnböcker med (han dog 2010), den andra verkar inte göra väsen av sig. Senast har hon jobbat med en operauppsättning av Othello, med fokus på fru Desdemonas relation till sin svarta piga Barbary.

Här är titlarna som fanns i lucka 14:

De blåaste ögonen (The Bluest Eye, 1970)
Sula (Sula, 1973)
Solomons sång (Song of Solomon, 1977)
Tjärdocka (Tar Baby, 1981)
Älskade (Beloved, 1987)
Jazz (Jazz, 1992)
Paradis (Paradise, 1997)
Kärlek (Love, 2003)
En välsignelse (A Mercy, 2008)
Hem (Home, 2012)
God Help the Child (2015)

toni-morrison_write

Såja. Trallalaaaaa. Humdidum. Åh, te och knäckemacka. Mums. Tiddeldi. Visst är det skönt när jag nu har blivit på lite bättre humör igen?  🙂 Peace, love and understanding to all of you.

Plommonstopet och jag sitter i Storasängenlandet (våra två 120-centimeterssängar) och … och där, hoppsan, kom en vit mans namn upp-ploppande: PK! (Det är förmodligen fusk eftersom han ju har skrivit under finurliga alias hela dagen!)

Lucka 15 kommer att krocka med radioprat och föreläsningsjobb, men jag gör mitt bästa för att få ut den som vanligt!

Bonus
Den kände filosofen – och numera min polare – Morgan Freeman har sagt ”Race seems to me to be less and less a subject worth discussing.” morgan freeman

Share
55 kommentarer