Hoppa till innehåll

Robban Broberg 1940–2015

robbanbrobreg
Med penna i hand.

allt är en dröm
som en poet
ställer jag dikt
mot verklig-het och varm
är du i fantasin
här i min skrivmaskin
bär mej
poste restante
air mail
bort ifrån jante
par avion
med denna sång!
vill jag skicka dej ett brev men tyvärr
så har jag inget kuvert
adressboken har kommit bort å
jag har inget porto
varje gång som jag telefonerar
så får jag höra att du inte existerar

Ni vet hur man blir ledsen när de begåvade dör iväg med tidens hastighet och man har glömt att hylla dem? Så är det inte med Robert Karl Oskar Broberg – här i bloggen har han nämnts flera gånger under åren.

När budet med frånfället nådde hela Sverige i förmiddags var de blixtsnabba på SVT: redan strax efter tio kördes ett minnesprogram igång. Lite haltande på sina ställen med kvickt uppringda Robbanspecialister.

– Hej Stefan Sundström! Berätta hur du lärde känna Robban Broberg!
– Va? Känner? Jag kände inte honom, inte ett dugg. I så fall har ni ringt till helt fel person. Jag gillar’n bara.

Boken ”Robert Brobergs galleri finns det inga galler i” från 1992 ligger uppslagen framför mig. Det är 1,2 kg teckningar och handskriven text som är ganska svårläst och i långa stycken riktigt trist. Men så kommer ett gäng självporträtt som går från bl.a. Wilhelm Tellporträtt via Gotohellporträtt, Mjällporträtt, Senkvällporträtt och Shellporträtt till …

tratt_robban
… självpåträtt tratt …

I långa partier fantiserar han om hur han åker vespa med Chagall, Picasso och van Gogh och vad de hittar på och hur de river av en och annan låt mellan varven och så avslutar han allt med att detta hans påhittade möte inspirerade honom precis lika mycket som om det hade skett i verkligheten. Idéerna bara sprutar ur honom och någonstans har han en drivkraft att faktiskt genomföra sina planer och hugskott.

Den där vespan som han åker på (och som även nämns efter 25 minuter här), har en egen historia. Det var dans i Blå salen, och bland inträdesbiljetterna lottades en vespa ut. Robban och hans kompisar beslutade sig för att när vinnarlotten ropades ut, skulle han och polarna tjoa och skrika som om det var de som hade vunnit. Sagt och gjort – ”vinnare är 394!” följdes av ett himla hurra-ropande med unge Broberg i spetsen. Plötsligt kallades Robban upp på scenen för att ta emot vespan. Skamsen, men fylld av en euforisk buskänsla, lydde han – och fick order att ta fram sin entrébiljett … som visade sig vara just 394.

På väg upp på scenen sprack hans byxor och succén var ett faktum. ”Jag gjordes till åtlöjje [sic] och tappade ansiktet, men hellre det än att visa rumpan.”

vilkarattar_broberg
“Kill your darlings” hade en nutida redaktör muttrat här.

Som bekant hade Robban Broberg genom åren som flera andra artister olika egon:
1957–1968 Robban
1968–1974 Robert Karl-Oskar
1974–1982 Zero
1982–2015 Robert Broberg

Men vad ligger bakom den här artikeln om ”Roban”?

robbanbrobergtidning

Och så till min egen jagmöttelassierobban-upplevelse. För 1985 uppvisningsbuggade jag inför massa folk på KTH. Hedersgäst denna kväll var Robert Broberg, som hade synts på bilden nedan om …

robbanbroberg
… jag (till höger) inte hade haft en sån jättestor rosett i håret.

Enligt boken som jag fortfarande sitter och bläddrar i, har vi teckningslärarinnan Lilian Anselm att tacka för att det verkligen blev nåt av Robban Broberg. Innan hon kom in i hans liv ”funkade inte skolan för mej”, skriver han.

”I början var jag nog ett sorglöst och lydigt barn – men sen när man började bli medveten om skolans krav, puberteten, det s.k. yrkesvalet m.m. Då började jag känna mej väldigt osäker, vilsen, stängd, hindrad och inlåst.”

Men så kom Lilian och sa att det var okej att vara vänsterhänt och spretig, musiker i ena stunden och konstnär i nästa. Robban frågar sig:

”Vad hade (vänster-)hänt om dom hade tvingat mig att spela med höger? Hade det blivit några låtar då?”

Låtom oss skicka en tacksamhetens tanke till alla lärare som förstår att se begåvningarna när de står där och spretar.

Sista ordet får Robban själv – sista uppslaget i boken.

hejnurobban


 

Fast nu kom jag på att jag inte kan undanhålla er länken till The Pling Plong Show. Baowaoing!

Share
Publicerat iBloggen

39 kommentarer

  1. Som gammal radiomänniska ligger den här mig särskilt varmt om hjärtat. Hur många rapporter från SMHI jag har suttit av genom åren törs jag inte ens tänka på.

  2. Ja, ledsen blev jag. Men milt och lite skönt ledsen.

  3. Ökenråttan

    Jag skrev en kommentar som slank ut till höger … igen! Vaerehär?

  4. Jag kommer inte ihåg mycket från Lattjobolaget Pling och Plong, men jag minns att jag längtade att vara ett av de där barnen.

    När jag hörde att han nu dött så tänkte jag: nu får han åka likbil.

    Vilken tur vi har att den där läraren sa att han fick vara spretig och vänsterhänt! Tack!

  5. Örjan

    Tack för texten. En kärleksförklaring.

  6. Ökenråttan

    Jag ger mej inte. Med min trångt subjektiva inställning fastnade jag på Robbans rad “adressboken har kommit bort” och vill nu beklaga mej över att bytet till Mountain Lion medförde att min mejl skadades såtillvida att adressboken försvann. Och jag kan ta emot inkommande mej men inte svara på dom! Vad är detta!!

  7. Robban var en sådan artist som man kunde gilla utan att han var med i Tracks eller Bagen, som båda hade premiär 1984, (samma år som “Raket” kom.) Jag var 15 år.
    Jo, jag gillade Robban, fattar inte ens att han blivit så gammal att han kunde dö. Han var ju en ung och poppig farbror hela tiden.

  8. mikaels

    Vackert, Lotten, och värdigt. Väldigt fint, tack.

    Hans frånfälle berörde mig mer än jag trodde, med tanke på att jag inte tänkt på honom knappt alls på säkert över tio år, än mindre lyssnat; men han är en sån där som alltid funnits, och alltid ska finnas.

  9. Johan a.k.a. Pseudonaja

    Tack Lotten!

  10. Agneta uti Lund

    Ökenråttan, det låter som om din installation av nytt OS inte har lyckats helt. Be att någon kunnig tar en titt på det hela. Normalt ska allt fungera.

  11. Agneta uti Lund

    Robban minns jag faktiskt från skiffel-tiden på femtiotalet, via radion tror jag – möjligen teve också, och har sedan dess givetvis lyssnat på det mesta han gjort och beskådat vad teve har visat, men jag har aldrig sett någon föreställning live. Jag tänkte ju på honom härförleden och länkade till Lockrop då lock var på tapeten här i båset.

  12. Ökenråttan

    Ut åt höger … igen. ?????

  13. Jag tar mig friheten att ploppa in några av Robban-kommentarerna från förra båset eftersom jag var lite sen med att publicera den här texten.

    Skogsgurra skrev:
    Hösten 1957 gick jag första året på Thorildsplans HTL. På julfesten dök det upp en jävla tok som kallade sig Robban. Han hade en hink och ett kvastkaft, en gammal tvättbräda och lite annat. Och några polare.

    Å så drog dom igång. Det var ett jävla tryck.

    Nästa gång jag träffade på Robban var när Carola kom ut. Och Tjejer! Och dubbelföreställningen på Globen. Där var pappa Ingenjören med i publiken och det blev ganska så känslosamt när Robban körde ”Spring inte så fort, Pappa”

    Ingenjören hade nog aldrig accepterat att Robert inte också blev Ingenjör. Men den kvällen tror jag att han tänkte om.

    Och nu är Robban död. Det blev tråkigare nu.

  14. Annika skrev:
    Jag har sett honom några gånger. Särskilt lyckat blev det den sista gången då vi var några som gett en vän och hennes man en föreställning i present eftersom hon fyllde femtio. Hon heter Elisabeth — och Robban inledde konserten med låten “Elisabeth”!

    Och så har jag ett Lassie-möte också: En gång när jag åkte tåg (vart var jag på väg? Lund, tror jag) satt Robert Broberg tvärs över gången från min sittplats. Så nära att jag utan ansträngning kunde se hur han höll på med någon form av “mind mapping” i ett anteckningsblock, han fyllde en sida alldeles tätt med ord och enkla teckningar, i massor med olika färger.

    (När jag först fick se att det var han var jag tvungen att kväva den där fåniga impulsen som stundom dyker upp vid oväntad kändis-spotting, instinkten att utropa “Nej men hej, vad gör du här?”)

  15. LarsW skrev:
    Som gammal radiomänniska ligger den här mig särskilt varmt om hjärtat. Hur många rapporter från SMHI jag har suttit av genom åren törs jag inte ens tänka på.

  16. Mikaels skrev:
    Tjejjer hade vi hemma när jag var ung, vi spelade i stort sett sönder den, måste ha hört den tusentals gånger, kan nog fortfarande de flesta texterna.
    Men inget slår Båtlåt, så fantastiskt bra och finurlig.

    Rekommenderar Lars Linders runa i dagens DN, helt i Robbans egen stil.
    En sällsynt bipolär karriär, skulle han väl själv ha sagt.”

    En efter en lämnar hjältarna oss, usch så tråkigt 🙁

  17. Ninja i Klockrike skrev:
    Uppblåsbara Barbara och Carola var så finurliga att till och med min lätt pryda mamma uppskattade dem. Säger mycket det.

    Bätte vara ute på hal is och ha det glatt än att gå i lera och sörja har länge varit något av ett ledmotiv i mitt liv.

  18. Bra runat, Lotten!

    (Och vad fint att du stoppade in kommentarkopior)

    Vi glömde ju säga möllenöh, också. Så nu säger jag det. Möllenöh!

  19. Några karameller från Robbans ymnighetshorn bärs sannerligen med i det bräckliga käril som är jag. Jag hummar på hans låtar och texter mest hela tiden där jag går och skrotar i tillvaron.

    Det jag tycker är fascinerande är spännvidden mellan hans framvällande fantasi och det välputsade resultatet; hans texter är så extremt genomarbetade när det gäller rytm och ring. Han var i sanning en stor poet; det hade varit intressant att se vad han kunde åstadkomma i ett mer konventionellt lyrikformat.

  20. Ökenråttan

    Ja, Robban ingick ju i vårt bilreseprogram (tillsammans med Ivan Boring och Djurens brevklåda, det blev fel där, men det får stå kvar; Robban might have liked it). Robbans texter kom att omformas lite efter våra medpassagerares låga ålder: “Jag måste hej jag måste hej jag måste hejda mej när jag sej en farlig grej”. Mycket pedagogiskt, eller hur?

  21. Ett försök till Homage, som ni sätter lätt som en plätt:
    Den trilla lägården på Bosemacke hade nicke blivit appnådd för mälmanheten och baretterna voro ej uppgrävda; droppsnöarne hade betat sig upp genom fiolårets samlövningar och höllo juste på att SLUTA NU för att ämna splat åt de tåligarömande blaffranslommorna, vilka agat sydd under frukostsamt träronpräd; syrenerna väntade på ytlig synd för att få gå i moll, men landarne oböjde ännu filterkarlar i sina ruttna kroppar åt fobinkarne, som börjat hygga sina valklädda skor mellan mast och regn; ännu hade ingen fotomänniska pantat Sandhamn sedan sista vinterns mö hade gått bort och därför vredes ett besvärat viv därinne av både djur och mormor. Spårvagnarna höllo på att massa upp skärp, som de sedan gömde under stekpannorna på avigsidans hus; de Dragos som piller av kraksylar från sista fyrhösteriet, de lackade valmen från unga träd som året förut supit ur skolan på Dalenros – och allting sågade de! De hittade Lappar i bersåer och kunde mellan kickorna på en fotbänk draga fram tårappar efter kunder, som icke glasats där sedan dosefjinagadden i jorf.

    Där var ett vil och ett lik.

    Let-tråd: Semikoloneringen är exakt, om jag inte har gjort fel.

  22. Kvällsblaskor är ju ofta halvdumma (jag läser ändå, det är en så inbiten vana att jag har svårt att låta bli om vi ändå är någonstans där de saluförs …) men jag tyckte Haftonbladdret gjorde lite fint ifrån i sig i dag. Tidningen var alldeles grådassig, så att vi trodde att det skett någon olycka i tryckeriet. Men på framsidan benämndes Robban “artisten som satte färg på Sverige” — och när man kom till de många sidorna i mitten som handlade om hans liv och karriär fick man se att de var i perfekt färgtryck! Dessutom var han på bild på ett par andra ställen i tidningen, och de bilderna hade också full färg — även på samma sidor som sådana där det fanns svartvita(-gråa) foton. Snyggt gjort.

  23. Fint, LarsW! (Jodå, Bosemacke ledde rätt. Trädde lett.)

  24. Tack. Annars glömde jag: Kudos till den som kan högläsa min drapa inför oförstående utomstående utan att komma av sig.

    Det vore smickrande för Robert.

  25. Det finns nog inte så många oförstående utomstående när det gäller Robban.

    Robban kastade inte bara om bokstäver – det kan vem som helst göra – han hade ofta mer än en association bakom det som kunde framstå som oförmåga och misstag. Det är konst.

    Den prisade Båtlåten tycker jag är ganska enkelt hopkommen. Borda och tjära och vara vågad är inte alls i klass med hans mera lyckade grejer.

  26. Kan inte annat än instämma med SG. Bala taklänges är inte så svårt, men av de underfundiga ordlekarnas absoluta mästare, det var han allt.

  27. Örjan

    Förlåt. tydligen 3:e 1981.

  28. Alltså, Lotten, dina talanger äro tusenfaldiga, men aldrig hade jag kunnat gissa att du var buggmästare. Också. Båsträfftema!!!

  29. Tihi, tack, Ninja!

    Jag kommer dock aaaaldrig ifatt Robban när det gäller Sommarprateriet.

    (Frånvaron beror på bilkörning till Skåne. Nu äter vi hamburgare i Lund, ska strax bege oss till Viken.)

  30. Dina

    Som 3-åring skrålade lillasyster Uppblåsbara Barbara på T-banan. Tror inte det var någon som trodde det berode på dålig uppfostran.

    Håller helt med Pysse om att han är/var för ung för att dö. Och med Mikaels om att han alltid skall finnas där.

  31. Säg hej till HEJ!

    Och bilen går bra?

  32. Idag har vi fikat i ett dockskåp, eller möjligen en lekstuga … Lite som en mix av Brobergs lekfullhet och Pippi Långstrumps påhittighet. Och alla bakelser hade bär och allt var pastellfärgat. Galet! Men fint och fantastiskt vällagat.

  33. Och bilen går bra?

    Ni anar inte … men vänta, jag kanske hinner skriva ihop en liten rapport? Måste bara städa ett kök först.

  34. På fredag ska man städa, det gör varenda tant….

  35. Det var en FANTASTISK dokumentär, Örjan!!!

  36. Nääää! Förbaskade upphandlingar.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.