Månad: maj 2015

Informationskollaps: papper, appar, internet, röksignaler …?

Publicerat av Lotten Bergman den 18 maj 2015 12:32

Tänk er en zombiefilm. Och tänk er hur gatorna är fulla med zombier. Lite så här.

Tänk er nu att zombierna på gatorna inte är zombier utan helt vanliga människor på väg till jobb, skola och tåg. De är i alla olika åldrar och det spöregnar förstås och alla har jättebråttom och paraplyerna flärpas upp åt fel håll och de verkar alla dras mot busshållplatsen antingen norrut eller söderut, och en sak har de alla gemensamt:

DE ÄR JÄTTEFÖRVIRRADE

mesta_gillbergav. — Där har ni vår gata.

Gatan ska nämligen asfalteras idag, och då har två busshållplatser stängts av.

Men … (sssccchhhhhh!) … det sker i största hemlighet. Så att ingen ska bli irriterad, kanske. Informationslappen (den mig veterligen enda information som finns) sitter inne i busskuren och är kamouflerad. Ssschhhhh!

infolapp_busskur — Det som inte syns, finns inte.

Till saken hör att just denna busshållplats är den där skolbarnen (6–10-åringar) går av. Hur det gick i ottan vet jag inte, men en sexåring är inte särskilt bra på att förstå vad som händer när bussen plötsligt och utan förvarning går en annan väg och man sedan blir avsläppt på ett helt annat ställe än man är van vid. Ingen information har delats ut i brevlådor, det finns ingen information inne i bussarna och skolan var inte informerad. Jag ringde expeditionen:

– Vad säger du? Busshållplatsen stängd? Men hur länge? Stackars barn! Jag ringer genast runt till alla lärare!

Och nu återvänder vi till det faktum att man överraskas tidigt på morgonen av att bussen inte kommer. Man tar då – om man är någorlunda vuxen och äger en smart telefon – fram appen, för den hänvisas det ju alltid till av de berörda instanserna

Länstrafiken
Kollektivtrafikmyndigheten
kommunen
bussbolaget som ibland heter Veolia, ibland ~~Transfer~~ Transdev.

appenbussen — But noooooooo. Enligt appen kommer bussen som vanligt.

Nu måste vi granska kartan och se vart vi ska ta vägen! ”Bynäsvägen” är namnet på hållplatsen, inte på vägen som man står på, det måste man veta. Och om man står och tittar på kartan, är den helt felvänd (inte orienterad med verkligheten) och … ungefär så opedagogisk som en karta någonsin kan vara.

kartamesta — En röd prick med ”du står här” brukar ju vara fiffig. Kanske även en nord–syd-pil?

Jag pratade på kort tid med säkert tio förvirrade ~~zombier~~ människor på gatan och puttade uppåt trettiosju stycken (varav fem med rollator) i rätt riktning – och bidrog sedan med tydligt formulerad, skriven information. Fast hur gör man för att synas i detta överfulla informationssamhälle?

busslapp — Jo, man tar sin fulaste handstil, klistrar upp med illgul tejp upp en anskrämlig lapp på ett asymmetriskt sätt.

Förutom med skolan, har jag pratat med Länstrafiken, blivit kopplad till trafikupplysningen, sedan hänvisad till Veolia (Transfer) som bara har hand om busschaufförerna, återkommit till kommunväxeln, lämnat meddelande och hittat en fantastisk kvinna på kommunen som blev lika upprörd som jag. Samt äntligen även talat med Sörmlands Kollektivtrafikmyndighet:

– Nej, vi kan inte ändra i appen. Men allt står ju på Länstrafikens hemsida!
– Men man går inte in på hemsidan varje gång man ska åka buss.
– Fast … vi brukar faktiskt mejla till dom som gör appen.
– Kanske dags att ringa för att det ska hända nåt?
– Men dom är fem stycken och jag vet inte vilken av dom jag ska ringa och om jag mejlar så får ju alla fem mejlet.
– Push-notiser som kommer från appen, det kan jag rekommendera. Samt att det inte står i appen att bussen ska komma när den de facto inte kommer på hela dagen.

Jajajaaa. Vi befinner oss i en konstig tid i internets barndom och det finns barnsjukdomar och allt kan inte funka bla bla bla bla. Men hur är det nu … finns det inte folk som är anställda för att vara experter på just sånt här?

81 kommentarer

Toleransbalans och lite fnyspys

Publicerat av Lotten Bergman den 15 maj 2015 13:23

Jag anser som bekant en himla massa saker. Dessutom har jag rätt och alla som tycker annorlunda har förstås fel. Det underliga är att det finns så många andra åsikter – och att de som tycker tvärtemot mig, anser att de har rätt.

Brasklapp för eventuellt nytillkomna läsare:
ibland är jag inte helt allvarlig.

Sådant som jag anser, är till exempel:

Ungdomsidrott ska vara fylld av glädje och gamman och alla ska få delta lika mycket och aktuell forskning på området håller med mig: ”Huvudmålet med tävlandet i unga år är att stimulera till långsiktig utveckling och ett livslångt idrottsintresse, inte att kortsiktigt vinna segrar och låta några sitta på bänken.”
Så länge ingen annan skadas, får folk faktiskt klä sig precis hur de vill och ha vilken frisyr de vill (även om alla egentligen borde ha hatt).

taggigaskor — ”Så länge ingen annan skadas” är förstås en definitionsfråga.

Vin och champagne är jättejättegott. Lever är mindre gott. (Ojojoj vad jag sticker ut hakan.)
Det är roligt och nyttigt att kunna sitt språk och ”språkpolis” är alls inte synonymt med ”SS-soldat” – det kan istället vara en kvarterspolis som spelas av Sune Mangs.

Men så kommer folk och får göra precis tvärt om! (Va? Får inte jag bestämma, jag som har så rätt? är min omedelbara tanke.)

Ungdomsidrottsledare toppar och elitsatsar i barnlagen – med föreningens goda minne. (Jag blir galen av detta, men jobbar i motvind!)
En kolumnist får betalt för att skriva att skidåkare gör fel som sminkar sig. (Jag får lust att i protest köpa läppstift och rullskidor!)
Pekpinnarna haglar och allmän prohibition ses som en lisa för själen, levern och alla. Skål!
Det är bättre att för tydlighetens skull skriva 45 °C än 45° C. Denna regel gäller för att °C är en enhet och 45° är en vinkel samt för att C bl.a. är tredje bokstaven i alfabetet. Men om jag påpekar det, får jag bannor för att alla ska få skriva om de själva vill. (Grrr. Alla fattar inte vad du menar.)

Vi återvänder till DN-artikeln om hur man (eller ”kvinnor” i just detta fall dårå) sminkar sig när de ska tävla i skidåkning. ”Att addera mycket prål, eller skönhet, är att säga: det du ser är viktigt. Att inte göra det är att säga: det jag säger är viktigt.”

Skrrrnnnnfff! (Att inte komma med argument utan bara fnysa föraktfullt är tydligen en härskarteknik. Okej, någon gång ska väl vara den första: fnys, fnys.) Låt mig nu visa några bilder från förr, när människorna inte var ”lika toleranta som vi är idag”. Fnys, fnys. (Källa.)

Män skulle på 1800-talet vara män och kvinnor skulle vara kvinnor – på samma sätt som hundar ju är hundar och traktorer är traktorer. Men det finns ju så många hundar! Och traktorer!

1883-yale — Så länge männen klädde ut sig till kvinnor i skrynkliga kjolar och knärosetter ”på skoj”, var det okej, roligt, eggande och fräckt. (Yale, 1883.)

1890_tal_Charles H. McCaghy — Men apropå eggande. Om kvinnor klädde sig i tajts och fotograferades med alla kurvor, lår och knän synliga (även om inte mer än nästippen var oklädd), kallades de ”lösaktiga fruntimmer” och hanterades som avskum och prostituerade och kunde till och med arresteras för sina strumpbyxor. (USA, 1890-tal, Charles H. McCaghy.)

1870-Fanny-and-Stella- — Och apropå arresterade. Frederick Park och Ernest Boulton blev just detta när de valde att gå ut på stadens gator och torg klädda på det här viset. (London, 1870.)

På 1800-talet var de med andra ord komplett galna och inte alls så toleranta som vi är idag, eller huuuur? (Oj, ursäkta, jag känner en fnysning bubbla upp ur mitt inre.)

Så tusan heller. Det är bara det att vi är icketoleranta mot åsikter och företeelser på andra områden idag. Försök att hojta ”jag skulle vilja vara hemmafru” och se vad som händer …

nakenbild — Nakenreklam! Plums i baljan! (Källa.)

Näe. När jag blir stor, ska faktiskt jag bestämma hur allt ska vara.

66 kommentarer

Internationella kuriositetsdagen …

Publicerat av Lotten Bergman den 13 maj 2015 19:24

… är det inte idag. Eller någon gång under året, även om kanelbullar, stroke, semikolon och nästan alla andra företeelser får den uppmärksamhet som … vissa av dem förtjänar.

Jag tänkte mig liksom att det kan se ut så här:

Därför kommer ni nu att få läsa om vad som hände under invigningen av Berlin-OS 1936. Då var det inte så mycket operasångare, fyrverkerier, hallå och ståhej utan lite lugnare. Alla marscherade in i takt och bockade och neg mot Hitler och ingen vågade ta fram sin mobiltelefon eller falla ur ledet utan de ställde sig i givakt och … där!

– Nämen!
– Jösses!
– Hallå!
– Titta!

När alla hade samlats på innerplan stod det nämligen klart att något mycket underligt hade hänt, och alla vexillologer tog sig åt pannan och häpnade.

berlin 1936 — Siegfried Eifrig (1910–2008) kommer här trippande med den olympiska elden.

Nej, det handlade inte om Tysklands hakkorsprydda fana utan om Liechtensteins och Haitis flaggor. Som såg ut så här:

Flag_of_Haiti_(civil).svg — Haitis flagga 1936.

Visserligen tävlade just dessa två länder inte mot varandra under spelen (Haiti hade bara en deltagare som dessutom lämnade w.o.), men identiska flaggor kan man ju inte ha! Liechtenstein åkte hem efter spelen, tillsatte resolut en snabbutredning och lyckades redan 1937 anta denna flagga istället:

Liechtensteinsflagga — Liechtensteins nya flagga med krona.

På Haiti har de bytt flagga lika ofta som vi i Sverige diskuterar innehållet i vår nationalsång, men just nu ser den ut nästan som den gjorde 1936. Back to basic, liksom.

haitis — Haitis nya flagga med palmträd, frygisk mössa, eldvapen och ankare. Jättesvårt att rita ju.

Vad coolt – man kan jämföra de två länderna här! Haiti använder 99 % mindre el än Liechtenstein!

Er tur: kasta kuriosa på varandra!

78 kommentarer

Att bo i en termos

Publicerat av Lotten Bergman den 11 maj 2015 00:08

Nu kommer jag att bli rik! Jag har inspirerats till kioskvältaren alla kategorier! Jag har manus till en roman!

I påskas kom min mamma hit med påskägg i miniformat. Alla barn fick varsitt som rymde ett par godisbitar (så där lagom lite). Samma dag kom min pappa hit med det största påskägg som världen någonsin skådat (lagom mycket till ett kompani eller så).

popsegg — Pappas påskägg. (Som detta från 2013.)

De små äggen fick vara med i äggjakten, som går till så att jag gömmer lappar med ledtrådar och så springer alla omkring och letar efter dessa lappar tills de kommer till den sista lappen som leder dem till godisäggen. I filmsnutten nedan spionerar jag och inväntar en attack eftersom det på lappen som barnen snart hittar står ”i mammas öra”:

När skatten hade hittats, smofsades innehållet i småäggen upp av barnen upp på ett par sekunder. Det stora ägget tronade på köksbordet och nallades i tills alla blev gröna i synen och började slänga längtande blickar bort mot grönsaksskålen och någon sa att det hade suttit fint med en kall avrivning. Eftersom det stora ägget fortfarande var till 2/3 fullt när vi gick och lade oss, gömde jag det i källaren som mammor ju plägar göra.

Sedan gick en vecka eller två. Jag kom att tänka på ägget och blev sugen på lite choklad, så att jag gick ner i källaren och fann att jag var lite sent ute.

Någon hade smygätit! Ägget låg på sniskan och papper låg slarvigt slängt i småbitar lite här och där. Det var visserligen en hel del kvar, men inte så mycket. Irriterande, på min ära. Där stod jag och ville äta godis, men det hela såg lite oaptitligt ut, så jag stängde locket och gick muttrande upp för att hitta tjuven. På vägen till denna rättegång hängde jag en tvätt, sorterade ett par skohögar, borstade tänderna och skrev en handlingslista och skalade potatis och … glömde helt bort godisägget. Jag har alltså inte ställt familjen till svars, inte utrett detta med lördagsgodis och förklarat tandtrollens ondska, vilket kanske var tur.

För idag fann jag något oväntat.

Fylld av energi eftersom redigeringsjobben är avklarade och jag idag varken hade basketmatcher eller champagnefrukostar att roa mig med, tog jag ett hejans röj i källaren. Jag fick ihop fem stora, svarta plastsäckar med allsköns bråte, fick ett löpband på plats (tyvärr slår man huvudet i källartaket), slängde trasiga porslinskarotter och dammsög upp en farlig massa godispapper i småbitar.

I en sladdrig, hålig kartong hittade jag en trasig gammal termos som förutom glassplitter var full av små träbitar och träull och … massa annat som jag i den skumma belysningen inte kunde urskilja. Jag tog upp hela lådan till köket och hann skrika ett Doris Day-skrik när jag plötsligt tyckte att något rörde på sig i lådan. Det är väl det som är stenåldersinstinkter – hur orädd jag än är när det gäller spindlar, möss, råttor och ormar så skriker jag till om mitt undermedvetna får för sig att en musattack är på G.

För där gick jag de facto omkring och bar på …

Den lilla musen som hade trillat över en skatt och kämpat mer än någon mus någonsin har kämpat, sitter förmodligen och vrider sina händer och begråter sitt öde. Jättemänniskan Lotten har flyttat på allt som går att äta och dessutom snott allt det där som musen tänkte leva på i höst.

Romanen? Jo, jaget är alltså en mus i en källare. Plötsigt dimper ett ägg ner från himlen och … eh. När jag tänker närmare efter … Det blir kanske inte en så himla lång roman …?

68 kommentarer

Fly mig ett undermedel!

Publicerat av Lotten Bergman den 9 maj 2015 22:18

Jag har suttit stilla så mycket under de senaste fyra dagarna att jag har drabbats av svaga nerver, lungrossel, träsmak i rumpan, knastriga senor och axelkramp samt ryckningar i högerögat. That’s what redigering, översättning och korrläsning gör to you.

Under pauserna har jag sprungit upp och nerför trapporna, hoppat en två, tre studs på studsmattan, gjort ett par sit ups och hängt tvätt med extra yviga gester. Eftersom min deadline var ytterst snäv, var det helt enkelt så det fick gå till. Sova har jag fått göra ungefär mellan midnatt och 06, så nu tittar jag i november av pur utmattnad.

MEN JAG HANN! Jag är färdig! Pfuitt, kviddevitt! Champagne laget runt! (Blir ju billigt eftersom jag är den enda i familjen som nyttjar spiritus.)

Fast visst borde jag köpa lite medicin för att stå ut med alla mina nya symptom?

Huvudförkylningar far all världens väg om man röker astmacigg.

50 kommentarer

Ska vi diskutera ”tiggarna” lite?

Publicerat av Lotten Bergman den 7 maj 2015 12:08

Håll hårt i armstöden. Sätt er samtidigt bekvämt och se till att ingen läser över axeln. Det här är så infekterat att jag knappt vågar trycka på knapparna.

bettleri — En sån där gammal skylt som ser nostalgiskt trevlig ut så länge man inte funderar på bakgrunden …

Först en definition: jag skrev ”tiggarna” i rubriken för att jag just nu tänkte ta upp just dem. Oavsett vilket folkslag de tillhör eller vilket land de kommer från.

Jag undrar nämligen hur i hela jävla friden det här problemet ska lösas: tiggarna som sitter i ur och skur på alla gator och torg och numera även ute på vischan utanför den lokala matbutiken dit det är nästintill omöjligt att ta sig. I Eskilstuna säger de hejhej för att påkalla vår uppmärksamhet, medan de i andra städer (t.ex. Lund och Linköping) som jag har upplevt det är – och förlåt mig nu för ordvalet – mer aggressiva.

(Och, ska det tilläggas: jag har inte något vettigt förslag på lösning. Än.)

1786 James Gillray handed to King George III — Karikatyr av James Gillray från 1786: kung George III får stora pengasäckar samtidigt som en amputerad (men till synes ändå vältränad) tiggare lider i vänsterhörnet.

I dagens DN står det på sidan 6 (vilket min pappa uppmärksammade mig på):

”För att komma till rätta med EU-medborgare som tigger krävs en politisk diskurs om de fattigas rättigheter inom EU som går tvärs igenom nationella gränser och som vare sig är baserad på krav på olika förbud eller enbart baserad på paternalistiska kortsiktiga åtgärder.”

De som skriver så illa är Per Eriksson (professor vid Lunds universitet och rektor för universitetet 2009–2014 samt generaldirektör för Vinnova 2001–2008) & Hans Swärd (professor vid Lunds universitet i socialt arbete som forskat om fattigdom, hemlöshet och sociala problem).

Nu ska vi se om jag kan bena ut vad det är de skriver utan någon som helst kommatering, men med ord som ”diskurs” och ”paternalistiska” samt ett underligt ”vare sig”.

Kanske så här?

För att komma till rätta med EU-medborgare som tigger, krävs ett politiskt samtal om de fattigas rättigheter inom EU. Detta samtal ska inte hejdas av nationella gränser och varken baseras på förbud eller kortsiktiga åtgärder som inskränker individens frihet.

Om jag nu har tolkat meningen korrekt, har jag några frågor:

De ” fattigas rättigheter” ska diskuteras. Men ”de fattiga” är banne mig en annan sak än ”tiggarna”.
Hur ska man kunna diskutera på ett vettigt sätt när länderna med sina nationella gränser inte är överens och hanterar detta på så många olika sätt?
Men om en kortsiktig åtgärd funkar kan man väl ta till den – även om den är paternalistisk – för att sedan gå vidare till en mer permanent lösning? Allt ska väl kunna diskuteras förutsättningslöst?
Får Norge vara med och diskutera fastän norrmännen inte är med i EU eller är det bara de nationella gränserna som inte ska hindra diskussionen?

Jacques_Callot_Beggar_1622 — ”Tiggaren” av Jacques Callot (1622).

Enligt Wikipedia ligger det till på detta vis:

Danmark – tiggeri är förbjudet och kan ge upp till 6 månaders fängelse.
Finland – tiggeri är tillåtet sedan 1987.
Frankrike – tiggeri är tillåtet, men inte med barn eller aggressiva djur i sällskap. Till 1994 var allt tiggeri förbjudet.
Grekland – tiggeri är förbjudet och kan ge upp till 6 månaders fängelse eller böter (3 000 €).
Italien – tiggeri är förbjudet i sällskap med djur eller barn, men ingen bryr sig. Så italienskt.
Luxemburg – tiggeri är tillåtet så länge tiggaren inte ingår i en grupp eller om det är organiserat (definitionsfråga). Under 2014 arresterades 1 639 romer (alltså inte ”tiggare” eller ”fattiga”) som efter några timmar på polisstationen släpptes, men fick sina slantar konfiskerade.
Norge – tiggeri är förbjudet i vissa distrikt, i andra inte.
Portugal – tiggeri är tillåtet.
Rumänien – tiggeri är förbjudet om tiggaren kan arbeta. (”Is able to work.” Snacka om luddig formulering.)
Storbritannien – tiggeri är förbjudet, men brott mot lagen för inte med sig några konsekvenser. Det finns sedan förra året en regel som säger att europeiska tiggare och hemlösa ska skickas hem omedelbart och att de inte får komma tillbaka in i landet på ett år, men den efterföljs inte.
Sverige – tiggeri är tillåtet ”så länge det inte är tvingande (det vill säga människohandel) eller påstridigt (det vill säga ofredande)”. Gatumusiker räknas också som tiggare, men så länge de inte propsar på betalning för musiken, är det tillåtet.
Tyskland – tiggeri är tillåtet, men inte med barn i sällskap eller om man ljuger om syftet.
Ungern – tiggeri är förbjudet; man får inte ens plocka upp saker ur allmänna sopkorgar.
Österrike – tiggeri är förbjudet i vissa distrikt, i andra inte.

(Fyll gärna på i kommentatorsbåset om ni vet mer.)

Häromdagen gick jag från ena änden av Eskilstunas centrum till den andra. Jag räknade på tio minuter (centrum är inte större, nej) till 13 ”hejhej” från tiggare och under hela promenaden gav jag 0 kronor i pappmuggarna. Jag hade kunnat ta ut pengar och ge en tia var till dem, men jag vill inte att tiggeri ska funka. Faktiskt.

So sue me. Jag hjälper till på andra sätt, men (och nu tar jag till ett Bibelcitat, vilket är lika vanligt som att jag går på handbollsmatch) hur jag gör det, har ingen med att göra:

Nej, när du ger allmosor, låt då inte vänstra handen veta vad den högra gör. Ge din allmosa i det fördolda. (Matt. 6:3)

(Uttrycket ”den vänstra handen vet inte vad den högra gör” har däremot i företagsbranschen kommit att betyda ungefär ”organisationen funkar inte”.)

tiggare 1916 — ”Den gamle tiggaren” av Louis Dewis (1916).

Så. Har ni några idéer eller synpunkter? Läs inte mellan raderna och lägg inte ord i munnen på mig: jag är bara konkret och bekymrad, men har ingen lösning!

83 kommentarer

Service – pah!

Publicerat av Lotten Bergman den 5 maj 2015 00:23

Jaha. Nu har jag blivit så gammal att jag anser att jag ska bli behandlad med mer respekt och vördnad än jag blir. Kalla mig gärna surkärringen Bergman i fortsättningen.

Ingmar-Bergman — I analogi med ”surgubben Bergman”.

Sent i söndags kväll – efter tre dagars basketcup i Eskilstuna – anlände jag till Stockholm och skulle köpa mig något att äta. Även om det är dyrt, så brukar jag köpa alldeles fantastiska smørrebrød på Centralen.

– Hundratrettifem kronor.

Jag knappade in mina siffror och skulle precis dra ut kortet när jag såg att grabben i kassan hade tagit betalt för kaffe också – alltså 160 kr. Här hade jag kunnat klaga på att en slät kopp bryggkaffe kostade 25 kronor, men jag var mer fokuserad på att han hade gjort fel. (Jag dricker mycket sällan kaffe till kvällsmaten.)

– Men nu tog du betalt för en kaffe också.
– Oj.
– Mmm. (Jag var nästan helt tyst i mitt sammanbitna hummande.)
– Vill du ha en kaffe?
– Nej.
– Men nåt annat? Vatten?
– Nej.
– Läsk?
– Neeeej, jag vill verkligen bara ha maten. För 135 kr.
– Men … är du säker?
– Jaa.
– Men jag vet inte hur man … äh … jag måste fråga.

Han bad om hjälp av en tjej som inte ens slängde ett getöga på mig och så fick jag skriva på alla upptänkliga kvitton med personnummer fastän jag inte hade gjort nåt fel.

– Okej, pengarna kommer tillbaka till ditt konto om tre–fyra bankdagar.
– Så nu ligger jag ute med 160 kr extra i tre dagar?
– Ja!
– Men det är inte så bra, va?
– Jag kan inte göra nåt.

Jag gick sedan med mina tre smørrebrød till Stockholms hotellmecka strax norr om stationen. På Central Hotel var restaurangen stängd, så min danska kvällsmat fick inte intagas med en kall öl, utan med vatten. (Helt okej, surkärringen fick ju i alla fall mat i magen.)

I morse när jag checkade ut, passade jag på att tala om att det var vähäldigt kvavt i det annars utmärkta rummet som bara kostade 990 kr.

– Det var väldigt kvavt i rummet.
– Mhm.
– Finns det något ventilation som jag glömde att sätta på?
– Neeej. Den som finns är på.
– När jag kom tillbaka efter frukosten kändes det alldeles bedrövligt instängt, så då öppnade jag fönstret (sa jag nog mest för att jag ville prata lite mer).
– Jaha.
– Fast då stod ju folk och rökte nedanför …
– Oj.
– Ja … eh. Tack så mycket …
– Tack. Välkommen åter!

Hotellet var trevligt tapetserat med kända byggnader i Stockholm – alltså fototapeter med hus. Min säng stod därför precis nedanför det röda huset på Stortorget i Gamla stan.

lottensover — Och jag hade tydligen på mig en randig negligé?

När jag igår klev av pendeltåget i Rotebro, gick jag fram till mannen i spärrkuren för att fråga om bussen till min föreläsningslokal.

– Ursäkta, buss 360, var hittar jag den?
– Bakom mig.
– Förlåt?
– Bakom mig.

Bakom honom stod ingen buss, men däremot en hysteriskt fnittrande kvinna. Jag tittade väldigt förvirrat på henne. Och på mannen igen.

– Vad menar du? sa jag.
– Bakom mig! sa mannen.
– Du går ner för trappan där borta och till höger och sedan till höger igen, sa den fnittrande kvinnan äntligen.
– JA JUST DET, BAKOM MIG! sa mannen igen.

Men det var ju kul att de hade kul, där i kuren.

Jag skulle kunna fortsätta här med att berätta om att jag fick tillbaka för lite när jag betalade med pengar, att en stor instans tog sju timmar på sig att besvara ett bråttom-mejl och dessutom svarade med goddag yxskaft. Samt att en busschaufför medan han körde som en busstjuv talade med en kompis som hängde halvvägs över ratten – vart har alla fina skyltar som förbjuder samtal med föraren under färd tagit vägen, måntro? (Det kan säkert Ninja-Malin i kommentatorsbåset svara på.)

Men jag fortsätter inte att gnöla – jag ska sätta mig att sura med armarna i kors och underläppen plutande istället. (Det är säkert precis lika effektivt.)

84 kommentarer

Sluta skrika och bråka …?

Publicerat av Lotten Bergman den 1 maj 2015 17:27

Jag pratade nyss med Tjugotreåringen (han som ligger i Lund för att bli civilingenjör). Han har kommit på att han aldrig i sitt liv har grälat med någon.

– Och jag tänker heller aldrig gräla.
– Men tänk om d…
– Nej, man kan visserligen ha olika åsikt, men man måste faktiskt inte gräla.
– Men hur ska du k…
– Man kan resonera sig fram.
– Men om den andra som du resonerar med anser att det är sunt att rensa luften och säga vad man tycker?
– Jamen då kan man ju göra det utan att för den skull höja rösten.
– Men då kanske man spricker av ilska!
– Kanske det. Men jag är aldrig så arg att jag ens är i närheten av att spricka.

I nästan alla meningsutbyten är det ju så att någon halvvägs in i diskussionen kommer på att det inte är värt att diskutera längre, eftersom det är

en petitess
så att den andra faktiskt har rätt
trevligare att inte gräla.

Men så känner man att ptja … jag ska stå på mig …?

Detta apropå att jag under tre dagar ska bo, äta och leva med massa människor i en basketturnering: Sveriges största med 239 deltagande lag från hela Europa. Och för en gångs skull såg jag inget av denna hysteri:

parent yelling at player — Gräl på små barn. (Det här är en arrangerad bild som jag har hittat, ba.)

Alla coacherna var lugna och kloka, spelarna verkade vara nöjda med livet och när någon begick ett misstag på planen, hörde man bara ”bra försök” och ”helt okej”! Är det inte så att man kan bli lite tårögd på kuppen? Det är precis så här det ska vara när man är ett barn och ska ha kul. (Det är en helt annan sak när det handlar om elitidrott – då vill jag se blod, svett och tårar och att mitt lag vinner.)

Femtonåringen (hon som är lång, vinner mattetävlingar och ska bli konstnär) spelade idag en match som laget förlorade med en ynka poäng. Och hur deppade var de över detta?

Själv är jag inge vidare på att gräla. Det kan ha att göra med att jag sedan 30 år grälar blott och endast med min djefla man, men det slutar alltid ganska snabbt med att han säger förlåt för att han ju hade fel och så är vi vänner igen. Jag har helt enkelt fått för lite träning i grälandets konst.

(Här borde jag ha slängt in en jättestor smiley för att ni ska kunna vara säkra på att jag uttrycker mig på ett inte helt allvarligt sätt. Men jag vill inte.)

43 kommentarer