Hoppa till innehåll

Dag: 21 juli, 2014

Monty Python Live (mostly)

Igår var jag på en happening.

biorio
Biohappening!

Happeningar är inte alltid av hög kvalitet utan ibland bara lite underligt konstiga. Ibland är de imponerande för att happeningskaparen är kompetent, ibland är happeningar bara en enda stor gäspning. Men en sak vet jag: jag gillar dem – även när de är lite dåliga och heter t.ex. John Cleese.

Men nu är frågan vad de hade för avsikt, gubbarna i Monty Python, som

  • under sommaren levererade fem liveföreställningar i London – med många tv-klipp från förr
  • gjorde den sjätte föreställningen direktsänd till massa biografer över hela världen
  • säger att de aldrig mer ska jobba ihop.

Vad det ett spektakel för att John Cleese ska kunna betala underhåll till sina exfruar? Var det kanske bara ett storslaget hejdå för att de verkligen gillar att stå på scen men inser sina begränsningar nu när de inte ens under pistolhot kan göra sina silly walks utan att gå sönder? Gjorde de allt för vår skull – alltså publiken? Eller vänta … jag struntar i deras avsikt!

dansare
Sillywalks-vikarier.

Men nu gick jag händelserna i förväg.

Först beställde jag min biljett redan i april, vilket ju bara det är konstigt när man som jag helst inte planerar något i förväg. Sedan dök en gammal NE-kollega upp och erbjöd både sällskap och sängplats endast ett stenkast från bion. Och slutligen infann vi oss till föreställningen, där vi välkomnades av en man som berättade att det skulle bli varmt, att bion bara hade en fungerande toa och att vi gärna fick köpa vin och öl i pausen (hurra, paus på bio!).

meddelandemannen
– Men pga. utskänkningsmyndigheten får ni inte dricka alkoholen här inne i salongen och heller inte ute på gatan utan bara på den 4×5 kvadratmeter stora avsatsen precis vid entrén, sa mannen till de 300 törstiga i salongen.

Och så började det!

nedrakning
Med en 30 minuter lång nedräkning. Efter åtta minuter kom jag mig för att fotografera det absurda.

Under den halvtimmeslånga väntan satt vi alltså där i biosalongen och kunde inte annat. Jag vet inte hur det var menat, men om vi hade suttit på ett trevligt torg med storbildsskärm eller på något annat ställe där man skulle kunna sitta och småprata, sippa på en ljummen champagne eller titta på förbipasserande hade det säkert varit toppentrevligt. Små dokumentära snuttar dök upp var femte minut och vi fick se Eric Idle förtjust skratta åt sitt manus och unga dansare öva på att gå riktigt silly.

python_skratt
Palin, Idle och Cleese i fnittertagen.

Men så började det! På riktigt!

(Fotboll igen? Japp. Vissa saker kan man se på för få gånger.)

Vi fick se 100 meter för dem utan något lokalsinne alls, maraton för inkontinenta och många andra gamla sketcher som många i publiken kunde utantill. Detta varvades med direktsända sånger och replikskiften på scenen i London, där de mest kända numren också framfördes sådär som vi är vana att se dem. Allt var textat på engelska, vilket gjorde att vi omedelbart kunde se när de improviserade eller bara tappade repliker.

hela montyganget
Den sedan 1989 döde Graham Chapman (med pipa) inspirerade gänget till den alternativa titeln ”one down, five to go”.

Terry Jones (längst ner till vänster på bilden ovan) spelade som vanligt brittiska underklasskvinnor med bravur och skrikig röst, medan Terry Gilliam agerade som en riktig skådespelare och dessutom skuttade omkring som en glad hundvalp när han inte hängde från taket, kräktes eller pruttade. (Vilket jag är på tok för fin i kanten för att skratta åt.)

gilliamhanging
Terry Gilliam före och efter ett välriktat gevärsskott från John Cleese.
idlebruce
Eric Idle, som en av ungefär 15 australiensiska män som alla hette Bruce.
papegojsketchen
– This is an ex-parrot!

Ett bestående intryck är tyvärr den ganska tragiska figur som är John Cleese. Han ser osunt plufsig ut, hans röst är ansträngd, ögonen små och trötta och han rör sig inte alls smidigt. Jo, jag förstår att han är gammal, men de är alla födda mellan 1939 och 1943. När han och Michael Palin drog av papegojsketchen, hittade Cleese på repliker som var väldigt svåra att förstå, medan Palin var den redigare och tydligare i sammanhanget. När de hade fnittrat åt förlorade repliker och trasslat in sig i resonemang som inte riktigt hade med den döda fågeln att göra, vände sig Palin till oss och sa med ett snett leende:

– Oh dear. I don’t this this is going to get good reviews.

Eric Idle var pigg och glad och han och Michel Palin var igår de två som jag njöt mest av. Mike Meyers och Eddie Izzard dök upp som överraskningar, dansarna var såpass avklädda att vi såg allt och lite till – även Pythongrabbarna var ibland så avklädda att Madonna hade stått sig slätt.

Monty_drag
Michael Palin och Eric Idle, till synes bekväma i situationen.

Vissa skämt är så gubbigt trista att man häpnar och funderar över vilka rådgivare gubbarna har haft, annat är fräscht och roligt och nypåhittat medan åter annat är gammalt och dammigt och alldeles, alldeles underbart.

Om någon av er till äventyrs ska se föreställningen (förstås inspelad eftersom de inte framträder tillsammans igen någonsin), ha då överseende med sådant som har åldrats utan något som helst behag. Och lägg för guds skull inte märke till de ergonomiskt fotriktiga skorna som gubbarna har på fötterna och som inte alls passar med någon av karaktärerna.

Men skratta mycket!

sopnedkast
Själv roade jag mig storligen genom att nu på morgonkvisten spegla mig i en sopnedkastlucka – humor på hög Monty Python-nivå.
Share
43 kommentarer