Nu ska jag berätta om (räkna, räkna) elva ryssar som förgyller vår tillvaro här i Spanien. Det handlar inte om fördomar eller hets mot en förbaskat stor folkgrupp, utan är bara en beskrivning av faktiska händelser.
Man kan förvisso här i turistklustret klumpa ihop många andra människokategorier – plötsligt dök t.ex. ett gäng 70–80-åriga spanjorer upp.
De var ungefär 30 till antalet och ingen av dem längre än 160 cm. Nu är vi ju här på en basketturnering, så vi är till nästan 100 % allihop längre än just 160 cm. Men jädrar vad de körde över oss i matsalen – som små bulldozrar puttade de oss åt sidan, klev före i köerna och tog serveringsbesticken ur händerna på oss.
Nu skulle man, om man är på det humöret, kunna dra slutsatsen att alla spanjorer födda under andra världskriget blev
- korta
- företagsamma
- självcentrerade
- jävligt fräcka.
Men det gör man inte. Nu tillbaka till ryssarna.
Igår vid frukosten kom en liten rysk familj – mamma, pappa, barn – intrampande i bredd. Hade de gått lite som vi andra i spridda flockar utan ordning, hade jag inte lagt märke till dem, men de gjorde verkligen storstilad entré. Pappan var som en Karelin, men bara på bredden. Mamman hade gulfärgat hår som inte hade uppdaterats på ett tag och ögonbryn som såg ut som brända McD-pommes. Sonen var en intressant blandning av de två, vilket man väldigt tydligt såg.
Pappan högg två stora glas cava och erbjöd det ena till sin hustru som skakade nekande på huvudet. Då svepte han dem på tre sekunder blankt. Sedan vidtog en högljudd diskussion om tomater. Jag har förstås ingen aning om vad som sades, men hustrun verkade föredra hela tomater och mannen de redan uppskurna och de accepterade inte varandras preferenser utan hötte mot varandra med tomatskivor och hela tomater tills mannen fick fradga i mungiporna. Under tiden åt sonen femton croissanter, fyllda med och doppade i chokladsås.
Igår väntade vi i 90 minuter på en buss som skulle ta oss till Barcelona. Det gjorde även en rysk familj med samma uppsättning som frukostryssarna och faktiskt med samma utseende som de – fast sju resor svettigare, mer stressade och ilsknare. Jag har förstås ingen aning om vad som sades, men vi tror att pappan hade ställt sig i ”fel” biljettkö och att han när han äntligen fick biljetterna, var så sen ut till bussen att den hann gå. Mamman fann då för gott att skälla ut honom, alla spanjorer och i synnerhet biljettförsäljerskan så att skallet hördes till Minsk. Pappan kunde naturligtvis inte ta detta stillatigande utan svarade med samma inte särskilt milda tonfall. I drygt 20 minuter! Under tiden spelade sonen lugnt spel på sin Iphone.
När vi idag var uppe på hotellets pooltak, satt vi (tio svenskar, fyra britter, tre spanjorer) tyst och läste eller sov. Ibland doppade sig någon i den relativt kalla poolen med ett litet ”ih!”, för att sedan återvända till fläskstekandet.
Då kom fem ryssar i 25-årsåldern. Jag har förstås ingen aning om vad som sades, men vi tror att de talade om för hela världen att de hade anlänt. De som sov, vaknade yrvaket och kisade mot skränet. De som läste, satte sig upp och sköt läsglasögonen i pannan för att kunna se om det var fara å färde. Så tog ryssarna sin medhavda och tydligen lite för ljumma läsk och lade i den lite för kalla poolen så att de som badade, fick göra det med pet-flaskor guppandes vid vattenytan.
Nu skulle man, om man är på det humöret, kunna dra slutsatsen att alla ryssar som är i Spanien är
- högljudda
- skräniga
- otrevliga
- ouppfostrade.
Men det gör man inte. Nu tillbaka till pooltaket!
32 kommentarer