Jag satt här och skulle skriva en liten artikel om diminutiv och det faktum att vi på svenska är lite röriga och inkonsekventa medan man på spanska, tyska och italienska har mer ordning på sina småändelser.
Diminutiv är alltså en ändelse som antyder litenhet. Man brukar ta -is som i dagis som exempel, men jag vet inte om jag håller med. Ett dagis är väl inte ett litet daghem? Däremot ligger det franska diminutivet -ette kvar och skvalpar i cigarett, som ju är en liten cigarr. Nåväl, här skulle alltså skrivas en liten artikel. (Artikelis? Artikling?)
Men jag kom helt av mig och gick vilse på datorns surfvågor som i forna tider när man klickade och klickade och inte kunde sluta; jag hittade gammal cigarettreklam. (Ni som har sett Mad Men känner igen er.)
Tiderna förändras. Oskar Linnros anmäldes 2011 till Konsumentverket för att han sjöng ”har samma trasor, går och röker samma Marlboro” i Från och med du eftersom tobaksreklam är förbjuden i Sverige. Forskning har nämligen visat att man efter att ha hört ordet c*gar*tt (jag måste nog censurera mig nu för att inte sabba er framtid) blir röksugen i en hel månad.
Själv är jag komplett och totalt osugen ända sedan 1977, när jag och fyra kompisar kröp in i en snögrotta och rökte Minden tills vi upptäckte att man behöver syre för att kunna andas.
Och hur gick det med diminutiviteten då?
Artikeln? Ja, den är ju fortfarande extremt oskriven …
Jag har allvarligt börjat fundera på att börja röka. Eventuellt röka på. Kan väl inte skada.
Kan du inte börja med nikotintuggummin och arbeta dig uppåt?
(Röksvamp lär däremot vara farligt numera.)
Som storkonsument av Röda Prince tillåter jag mig att vara först med denna numera nästan utnötta särskrivning:
Rök fritt.
Yey!
Intressant tanke att börja försiktigt och arbeta sig uppåt. Men jag är så otålig till min natur att jag nog inte klarar av det. Lika bra att göra en omvänd kall kalkon. Så att säga.
Röd Prince – eller Gauloise Caporal – känns lockande.
Nu ska man ju sitta på utefik och röka vattenpipa. Det förvånar mej att dom flesta verkar okej med denna rökning. Jag tror att vattenpipan kan vara en inkörsport till nikotinrökning (det är ofta lite nikotin i vattenpipan).
Det kanske vore något, eller är det för hipt?
Lewis Carroll. Fet mask som sitter på en svamp och röker vattenpipa. Njae, kanske inte riktigt så.
http://scifi.stackexchange.com/questions/20575/what-was-the-hookah-smoking-caterpillar-smoking
Vilket minne du har! Den rökmasken hade jag glömt bort!
Nu flyger jag till Halmstad, lite glad att jag inte bokat tåget idag (det grämde mej först, men idag är jag nöjd.)
Fascineras av damen med den lena halsen, hennes ansiktsfärg ser lite ansträngd ut? Men det beror väl inte på cigaretterna får man förmoda.
Men Pysse, som nykter nikotinets sedan 21 år har jag ingen egen erfarenhet men jag är ganska säker på at jag läst att det är väldigt mycket nikotin (och annan skit) i röken från en vattenpipa. Avkylningen av röken gör att man inte känner smaken och styrkan lika mycket.
Niklas, så kan det nog vara. Jag har hört argument FÖR vattenpipan att den inte innehåller någon eller lite nikotin. Jag bryr mej egentligen inte om vilket, jag tycker bara att det är en onödig grej som kan lura unga vidare till cigaretterna. Men så är jag rabiat rökmotståndare också. Nästan militant.
(Hej Jönköping! Vi mellanlandar här.)
Nej, röka har jag gjort så det räcker.
I stället hittade jag lite intressanta bilder, det brukar ju båset gilla.
Nämen när fick folk för sig att -is var diminutiv? Är inte, har aldrig varit. Dagis, fritids (glöm inte d-et), Käftis (tandläkarhögskolan) är slangord. Någon liten hundis eller hästis har jag inte sett till.
HAR vi egentligen några d. i svenskan? (Grunnar, grunnar). Det borde finnas några medeltida exempel…
Vad gäller diminutiv upprepar jag mitt favoritexempel cello, som är förkortning av diminutiv av augmentativ! (Violone=stor fiol, violoncello=liten, stor fiol)
Och bara för att förvirra folk skriver fransmännen violon när de menar violin (som förstås också är diminutiv av viola).
Just det Christer. Violonen är väl violinfamiljens basinstrument och kontrabasen hör egentligen till gambafamiljen? (Ja, jag har kvar nördkunskaper från min tid som kontrabasist men de sitter lite löst.)
Mja Niklas, där måste jag bli ännu nördigare.
Eftersom violone alltså betyder stor fiol kan det stå för lite av varje, beroende på tid och plats. Nu för tiden menar man oftast en stor gamba som antingen är i kontrabasstorlek och stämd en hel oktav under den vanliga basgamban (D-violone, DD-GG-C-E-A-d) eller mellan cello- och kontrabasstorlek, stämd en kvint lägre än basgamban (G-violone, GG-C-F-A-d-g). Men på 1500-talet betydde det ofta bara basgamba, och ibland har beteckningen använts för cello eller basse de violon (typ en något större cello, ofta stämd en helton lägre). På 1700-talet var det å andra sidan vanligt att kalla kontrabas för violone. Man kan alltså inte ens vara säker på i vilken oktav musiken är tänkt att spelas!
Och precis som det inte var ovanligt på den här tiden att man stavade sitt eget namn lite olika är det är inte ens säkert att samma person använder beteckningarna konsekvent. J. H. Roman skriver violone både för kontrabasstämman i Drottningholmsmusiken och för basstämman i flöjtsonaterna, som förmodligen ska spelas på cello (eller åtminstone i 8-fotsregistret).
Om man därtill lägger att själva instrumenten förekommer i en massa olika varianter och hybridformer blir förvirringen total. Kanske ännu ett ämne för en tråkföreläsning? (Fast jag tror inte att tio minuter räcker.)
Diminutiv – hur är det med -ing, som i geting, killing, är inte det en diminutivändelse? (Getingen med sina antenner ser ut som en liten, liten getabock. Jämför engelska ”hornet”!)
Christer: ”J. H. Roman skriver violone både för kontrabasstämman i Drottningholmsmusiken och för basstämman i flöjtsonaterna, som förmodligen ska spelas på cello” – vilken underbart förvirrande mening vid första genomläsningen, vilket naturligtvis var meningen. Sannerligen ett fint exempel på något som inte är ett dugg tråkigt fast det måhända kan verka så. Kan du inte få ner det till tio minuter (som är mer än man tror)?
Och för det tredje, alldeles utan annan anledning än att fler än jag kanske finner det intressant: underkläder genom tiderna, eller i varje fall några hundra år.
@och – varför”d” i fritids? Detta är något som stör mig oerhört idag.Det är inte en förkortning – det är ett gammalt svenskt mönster att bilda slanguttryck genom tillägg ”is” som i fegis, godis, snackis, dagis mm. Det heter alltså ”fritis” – ”fritids” är hyperkorrektion!
Nä, fritis är väl en typisk s.k. vaktis-bildning. Inget -d-.
Så skriver Karl Ljungstedt i Språkets lif, inledning till den jämförande språkvetenskapen 1899:
”En annan än mera produktiv bildning är den på -is t. ex. tjenis (= tjänare), svagis (= svagdricka), champis (= champagne), vara stupis (= stupfull), gå i bakis (= bakrus), bondis (= bondånger), stukis (= en hög cylinderhatt, ’storm’, som lätt kan bli stukad), komma på dekis (= dekadans), otis (= otur), vara såvis (af fr. sauver), på tumis (= på tu man hand), vaktis (= vaktmästare), prosis (= procentare), Labbis (= Laboratorium), Teknis (= Tekniska högskolan i Stockholm), Gästis (= Gästgifvaregården och Stadshotellet i Uppsala), Opris (= Operakällaren i Stockholm) o. s. v. Om också denna tendens uppstått inom den relativt lärda studentslangen af de talrika lat. och grek. orden på -is (t. ex. axis, funis, βάσις, θέσις etc.), så har den dock, som vi se, nu gripit vida omkring sig och blifvit i hög grad guterad.”
Dela en flaska svagis på tumis, det kanske vore nåt?
Läs också Dagis och andra elliptiska ord på -is hos Svenska klassikerförbundet!
En bättre länk till Dagis och andra elliptiska ord på -is är allt
http://www.klassikerforbundet.se/dokument/Dagis%20och%20andra%20elliptiska%20ord%20pa%20-is%20.pdf
På swahili kan man flytta substantiv mellan bantuspråkens substantivklasser genom att byta ut eller lägga till klassprefix och på så sätt få dem att hamna i dimunitiva eller augmentativa substantivklasser (och att därigenom bli mindre eller större). Genom att kombinera klassprefixen med ett och samma rotmorfem kan man i undantagsfall uttrycka upp till sju olika storleksgrader för t.ex. ett föremål. Återkommer med exempel (korg är ett sånt ord, om jag minns rätt) om jag hinner.
”cigarett, som ju är en liten cigarr” och därför borde stavas cigarrett, med två ’r’, eller?
Klas Östergren gör det iallafall: https://www.adlibris.com/se/bok/den-sista-cigarretten-9789100123994
medan Wiki vacklar: http://sv.wikipedia.org/wiki/Cigarett.
SAOL har formerna både med ett och två r. Likställda.
Ja, Magnus, swahili!
Harambe!!
FANTASTISKA BÅSET!
Jag har varit så frånvarande, så frånvarande och kommer så att vara ända till sena kvällen och jösses vad mycket intressant det fanns här! Underkläderna!
Jag får bidra med ett annat fantastiskt kommentatorsbås: Lingvistbloggens.
Min mormor rökte Craven A, och nu när jag ser reklamen förstår jag varför.
Annorlunda berättelse.
http://tinyurl.com/nx4lrqd
SAOL, SCHMAOL; SAOB har bara cigarrett 😉
Åkej, nu råkade jag hitta en … tja … rökpaus kanske inte är rätt ord, men en rökande William Shatner som … tja … sjunger är inte rätt ord, men han framför Rocket Man på ett sätt som … tja … bara blir roligare ju längre det pågår. (Dvs, om man ska titta ska man titta på hela.) Mot slutet skrattade jag så tårarna rann.
Så här, i det här Båsets sista skälvande minuter före Lottens tvärdödande av detsamma, återgår jag till ämnet: rökning.
Jag är 62 år gammal och har rökt sen jag var 14. Att jag började berodde på att jag ville bli socialt accepterad i en grupp jag ville tillhöra.
Jag har försökt sluta fler gånger än jag kan räkna. Mitt bästa är ett knappt år i slutet av 80-talet.
Jag har läst att kanske 15% av rökarna helt enkelt inte kan sluta. Jag är helt klart en av dem.
Jag läste för några år sedan att sommarhemvändande ambassadörer anmärkte att Stockholm har blivit skräpigare med åren, särskilt när det gäller fimpar. (Rökförbudet på krogen!).
Jag har inte lagt en endaste fimp på gatan sedan den dagen.
Jag har i alla år respekterat rökförbud där sådant råder.
Over and Out.
Annika: DDM, som är särskilt förtjust i William Shatner, kommer att älska din länk. Själv är jag väldigt fascinerad av hur blank han var.
Och med vad ska jag tvärdöda detta bås, tycker ni? Recept? Hälsenor? Glasögon? Spanjorer?
Shatner är ett fenomen, ett av naturens mysterier, sui generis, ofattbar och älskansvärd. En osannolik blandning av talanglöshet och begåvning, charm, självironi och ikonstatus som inte går att bedöma efter normala måttstockar. Stel som en pinne som kapten Kirk, och världen är bättre när han finns, än den skulle vara utan honom.
Är min korta och glasklara värdering av William Shatner.
Pssst, förresten! Magnus A.:s länk till is-orden är väldigt nyttig.
Lotten: Låt prestationsångesten regera.
Förbaskat, var la jag nu prestationsångesten?
Kopiera alla kommentarer och gör det till ett inlägg så kan båset leva vidare.
Nu hittade jag svaret: på söndag publiceras det 100:e inlägget i rad. Då borde jag bafatt det är kul hoppa av dag 99 kanske?
Det verkar så utstuderat att hoppa av dag 99, hoppa av nu vetja, så blir det nån mening med det hela. I alla fall inte som jag kan se.
Hoppa över (skippa) 99-an?
Tror jag dig inte om.
99-an kan också vara en mjukglass.
Berättade hon på sitt oerhört hjälpsamma vis, och allt stod genast klart för alla.
Ninja Hear, hear!
Jag har tappat räkningen på alla meningsfulla konversationer som har tvärdött under den här resan.
Är ”snippa” en diminutiv? Kanske både en feminisering och diminutiv, av det där andra ordet. Jag tycker det, och därför gillar jag inte att det ordet har fått sånt fäste i språket. Vår borde heta nåt alldeles eget och inte nåt förminskat manligt. (Allvarligt sidospår, kanske det, men en väsentlig fråga.)
Annika, du har rätt! Geting och killing är riktiga diminutiver. Om Pysse kallar sig Pyssling kan hon skippa -liten.
FRITIDS (med d)…
detta därför att ordet är bildat på basen fritidshem. Daghem blev dagis, fritidshem blev fritids. Tills någon tappade bort ursprunget och tyckte att fritis gick väl lika bra. Dvs den klassiska vägen för ord att förändras med tiden! För oss stofiler som var med från början ser det bara konstigt ut med fritis.
Ja, och!
Källing är kattunge, eller var, åtminstone i vissa dialekter.
Äsping är antingen huggormsunge eller -hona, men om det är just en diminutiv är nog lite oklart för det är bildat till asp (enligt projekt Runebergs nätversion av Svensk etymologisk ordbok) som man kan se hääär under ordet strömming vilket i sin tur är bildat till ström, helt enkelt. Äspingar hänger i aspar enligt gamla folkföreställningar, men knappast särskilt ofta i verkligheten.
Då fattar jag varför spänning användes om tjugofemöringar. Det är alltså diminutiv av spänn!
Penning, om enkronor, är det jag känner till. Herr Arne och gänget, you know the drill.
Penning är direkt uråldrigt, såg jag häromdagen när jag kollade upp pence som har samma rot. (Och pfennig och penni och flera andra.)
Men spänning hade jag aldrig träffat på — så roligt!
Med min elbakgrund var det oundvikligt. Kan nog egentligen inte påstå att ordet använts om småmynt av något slag. Ber om ursäkt.
Det gör det inte ett dugg mindre roligt, hörredu! (Jag hade mina aningar, ju …) Undrar just om jag inte ska lägga mig till med det — fast nuförtiden finns ju inga växelpengar i den fysiska verkligheten längre. Vi får säga det om de där priserna som bara syns på konotkortskvittot. 99:49 kr blir lika med nittinie-spänning.
När det nu ändå har spårat ur så har jag funderat över namnet Stolpängen. Har det odlats stolpar där?
Hur gör man när man odlar stolpar? Sår man? Eller sätter man små plantor eller skott? Och, i så fall – är det sådana som kallas stolpskott?
Jag har funderat ganska länge över detta. Men en dag hände det sig att jag upptäckte att det finns en väg i norra Karlskoga som heter Stolpängsvägen. Då fick jag förklaringen. Det var tydligen någon som i forna tider drivit avträde på den där platsen och stolpängen var den dialektala varianten av stolpengen, dvs avgiften för toalettbesöket.
Off kååårs!
Och jag kan ju bidra med ett ord jag såg i lokalblaskan i förmiddags och hade stora problem med att läsa rätt: protestavhopp. Jag läste spontant med tyngdpunkten i mitten, så det blev prote-stavhopp,som givetvis omvandlades till protes-stavhopp. Oj vilka konstiga bilder detta orsakade i mitt inre.
Jag har alltid trott att båda mina förnamn är diminutiver.
Viveka = lilla Viva
Agneta = lilla Agnes
Och jag tror att Annika är en diminutiva av Anna.
Vi måste införa protestavhopp i paralympics!
Och Charlotte (som ju är mitt namn egentligen) betyder ”lilla Karolina”, vilket jag alltid förr fann så trist.
Zlatan betyder för övrigt ”gyllene”.
Ja, jag är en liten liten Anna, så har ock jag förstått det.
[…] fönstret heller. (Air conditionen skulle ju ha saboterats då.) Hemskt. För att inte tala om snögrotteincidenten […]