Hoppa till innehåll

Dag: 12 maj, 2014

Att prata telefon i nattmössan

ringring– Pling plong ding dong klinkeriklonk! sa min mobiltelefon vid halv ett inatt.

(Det är en underlig melodi som bara plonkar när okända personer ringer. Signalen har kommit att bli riktigt ångestskapande – när okända personer ringer till mig är det nästan alltid något besvärligt som krävs i luren.)

– Förlåt att jag ringer så sent, sov du? sa en röst som jag varken kände igen eller inte kände igen.
– Ja.

Det här är faktiskt en mognadsfråga: när man har kommit till en viss ålder slutar man väl att låtsas att den som ringer inte stör? Förr sa jag alltid – oavsett hur brutalt jag väcktes – att jag var vaken.

– Förlåt, ursäkta. Men lastpallen har hittats, den är i Örebro nu så ni kommer att få allt till i morgon bitti som det var lovat.
– Vad bra.

Nej, det var förstås inte snällt att låtsas att jag ville ha en försvunnen lastpall med okänt innehåll, men jag var liksom inte på banan än. Jag tänkte inte klarare än att jag blev glad över att lastpallen hade hittats, oavsett till vem den skulle eller vad den innehöll.

– Vill ni ha ersättning för besväret med …
– Ja, egentligen vill jag ha ersättning, men i så fall bara för att du har väckt mig mitt i natten eftersom du har ringt fel.
– IGEN? DU ÄR DEN TREDJE!

Stackars karlkillen (som lät som en 24-åring i mitt sömniga öra) förklarade att han hade ett mobilnummer, men att lappen som numret stod på hade legat ute i regnet och alla siffror var suddiga och han kunde inte annat än chansa. Han bad om ursäkt och vi lade på.

mystiska pallenOch sedan kunde jag inte somna om. Så då låg jag och fnissade åt en av mina basketkompisar – den person i Eskilstuna Basket som gör mest och detta med det allra gladaste humöret: Pedda. (Som jag har berättat om tidigare.) I lördags under basketcupen föll han ner i en soffa (som turligt nog stod i hans eget hem) och somnade klockan sju på kvällen. Hans fru Sara såg till att han låg bekvämt (men borstade inte hans tänder, vilket ju är alldeles bedrövligt med tanke på tandtrollen) och såg sedan detta fantastiska ske:

Peddas telefon ringde och han svarade och talade i flera minuter på detta vis med en av de många basketungdomar som hjäper till under cupen:

– Ja, mhm. Ja. Kan du ta det igen? Mmm. Mhm. Jaså. Kan du ta det en gång till? Mmm. Ja. Just det. Kan du ta det en gång till? Jaså.

Sara lyssnade med ett halvt öra på Peddas repliker tills hon hörde avslutningsfrasen:

– Okej. Puss puss!

Och eftersom det bara är hon som är på pussnivå med Pedda, ryckte hon till och telefonen ur handen på honom. Tonåringen i andra änden av telefontråden, som alltså hade talat med en sovande människa, hade problem med massa soppåsar som skulle placeras på ett för honom okänt ställe och ett par nycklar som skulle forslas till någon på ett annat ställe. Så här:

– Hej Pedda! Vi står här och vet inte vart soppåsarna ska forslas!
– Ja, mhm.
– Vet du?
– Ja. Kan du ta det igen?
– Alltså soppåsarna efter att alla har ätit kvällsm…
– Mmm. Mhm.
– … vi vet liksom inte var de ska vara. Och nycklarna ska till nån som heter …
– Jaså. Kan du ta det en gång till?
– SOPPÅSARNA! VAR SKA DE VARA?
– Mmm. Ja. Just det. Kan du ta det en gång till? Jaså.
– Pedda? Hallå? Var ska vi sätt…
– Okej. Puss puss!

Och nu till något som inte alls har med detta att göra, men jag tyckte att bilden var så rolig att ni får den på köpet. Engelska fopollsklubbarnas namn kan ni, väl?

nottingham

Share
34 kommentarer