Hoppa till innehåll

Dag: 14 mars, 2014

Djuren i Turkiet

Äventyret i Turkiet fortsätter. Så här har vi det:

Jätteskönt! (Not.)
Jätteskönt! (Not.)

Vi var igår på ett museum som består av grottkyrkor; samma urgröpta klippformationer som jag har berättat om tidigare.

– Ladies and gentlemen, vi aaare goingk to a uppåner-museum, sa vår guide flera gånger.

I mina anteckningar står det med feta bokstäver ”uppåner-museum???”. Inte förrän vi klev av bussen och möttes av isvindarna och snön förstod jag att det handlade om ett ”open air museum”.

Här kommer vår guide och ger oss raki. I bussen. Strax efter lunch. Sheriff-giraff! svarar vi, för det gör han när han säger skål.
Här kommer vår guide och ger oss raki. I bussen. Strax efter lunch. Sheriff-giraff! svarar vi, för det gör han när han säger skål.

Utomhusmuseet bestod av de sju grottkyrkorna i Görem, som är från 400-talet till 1000-talet och tyvärr rådde fotoförbud inne i dem så ni får lita på mig: det fanns kyrkomålningar kvar och de var mycket vackra.

Detta är en av dem – se i vänster bildkant och kisa lite så syns liiiite av målningarna. Eller …
Detta är en av dem – se i vänster bildkant och kisa lite så syns liiiite av målningarna. Eller …
… så tittar ni här på min förstoring.
… så tittar ni här på min förstoring.

Museet var så fullt av huttrande turister att köerna in till de olika kyrkorummen påminde om Gröna Lund i juli. Jag mötte en grupp på runt 25 amerikaner som alla gick och bar på varsin vattenflaska som vore det en varm sommardag och inte den absolut kallaste dagen i modern tid. (Jag lovar. Luleå i januari är ingenting mot detta.)

Här kommer min frusna grupp gående med guiden Eren först (randigt paraply).
Här kommer min frusna grupp gående med guiden Eren först (randigt paraply).

Men ”inne” i museet fanns även hundar. En japansk turistdelegation tog sig an några av hundarna och klappade om dem, poserade med dem och fotograferade sådär som nästan bara japaner kan. Fast jag borde inte ha låtit dem hållas; det handlar inte om kyrkohundar eller museihundar utan om herrelösa hundar som är skitiga, skabbiga och slitna men till synes välmående. (Jag har än så länge inte sett någon mager hund.)

Men en mager häst har jag sett. I Kappadokien – vars namn kommer från fornpersiskan och betyder ”landet med de vackra hästarna”.
Men en mager häst har jag sett. I Kappadokien – vars namn kommer från fornpersiskan och betyder ”landet med de vackra hästarna”.

Det här med alla hundarna är kanske svårt att föreställa sig. Tänk på vilket bostadsområde som helst i Sverige. Tänk er att alla människor som äger hund samtidigt går ut med jycken (och låter den kissa på min brevlåda som vanligt). Ta nu bort alla människor, reflexvästar och koppel, ur fantasibilden så har ni Turkiets hundbestånd som i en liten ask. Det är herrelösa hundar precis överallt här. Överallt!

Hej hundarna!
Hej hundarna!

Katter har jag däremot bara sett ett fåtal. Inte heller lemurer, zebror och papegojor går omkring på gator och torg. Men några kameler och dromedarer.

– Vaffan gloru på? sa dromedaren till nudelpuman.
– Vaffan gloru på? sa dromedaren till nudelpuman.
Jag visste inte att kameler 1) bajsade så fjuttigt 2) sponsrades av AGA.
Jag visste inte att kameler 1) bajsade så fjuttigt 2) sponsrades av AGA.

Längs vägarna har vi dessutom sett hästar, kor, getter, hönor, ankor och får – men helt utan inhägnader eller koppel. De bara vandrar omkring obekymrat som om de är på rymmen och inte vill väcka uppmärksamhet.

– Det kommer en turistbuss till, Brunte!
– Ssccchhhhh, beta som om det regnar, Pålle.
– Agda är på väg mot vägrenen!
– Klara! Kan du mua bort Knatte, Fnatte samt Tjatte från diket!

Vilka tokar är det då som åker på sådana här resor? Det är bland annat 80-åriga pensionärer, nykära 40-åringar, unga, fnittriga dalmasar, ryssar, estländare och västeråsbor samt en amerikan. Det enda vi har gemensamt är nog att vi är snåla tycker om att tro att vi har gjort ett kap; resan kostar ju inledningsvis inte ens tusenlappen. Sedan kostar den och kostar och kostar och kostar – men det är inga överraskningskostnader som ballongflygningsföretagets plötsliga ”commission” utan sådant som har angetts tydligt i förväg.

Samtalsämnena i gruppen varierar och handlar förutom barnbarn och sjukdomar även om

  • när Leifs farsa köpte en tv till VM-finalen 1958 (fotboll, ni vet) och glömde antennen
  • när Eva tappade bort Leif på en flygplats och hans skor och skärp plötsligt kom åkande på bagagebandet
  • att juniorbasketlandslaget runt 2004 var jättebra
  • när Erik runt 1950 sprang 100 meter på 10,1 sekunder
  • att Monica har haft TBC, difteri och tyfus och fortfarande lever
  • att förmatchen mellan Traneberg och AIK (före VM-finalen 1958 – samma som ovan) fick ställas in
  • Marias djupa men onödiga ångest pga. mattinköp
  • vad man inte kan göra i Dalarna
  • vad man kan göra i Dalarna
  • öl.

Igår när Monica och Erik (sjuttinieåthalvt båda två) checkade in på sitt hotellrum hade någon glömt att städa. Inne på toan var det inte bara stökigt, den förre gästens exkrementer låg även kvar som bomärke. Erik (han med 10,1 sekunder på 100 meter kolstybb) sprintade ner till receptionen och sedan tog det minsann inte mer än drygt en halvtimme innan en städare kom släntrande.

Att vi dessutom blev serverade dessa efterrätter gjorde dagens tema fullständigt självklart:

Jättegott.
Jättegott.
Mums.
Mums?

Under lunchen förvånades vi storligen av en ny ingrediens på buffébordet eftersom det är samma samma samma hela tiden. (Men det är gott — särskilt sopporna är fantastiskt goda och grönsakerna fräscha och … kalla.) Det nya var:

Harry Kuvert!
Harry Kuvert!

Alla försåg sig glatt. Monica stoppade in tre i munnen på en gång och sa lugnt ”dom här var lite starka”. Från andra bord hördes ”OJ”, “nämen vaff…” och ”hjälp vad var det där” samt ”HELVETE”. Det var ju inte alls bönor utan rejält starka chilifrukter.

Avslutningsvis ska jag visa upp en intressant service på en bilmack. Underligt var det eftersom det till synes är gratis, vilket ju inget annat är.

Fem meter upp går en vattenledning som läcker något alldeles bedrövligt. Plask, plask, skvätt säger det.
Fem meter upp går en vattenledning som läcker något alldeles bedrövligt. Plask, plask, skvätt säger det.
Men så svänger bilar in från vägen och så kör de långsamt genom drippdroppet för att tio sekunder senare köra ut på vägen igen i en från damm befriad bil.
Men så svänger bilar in från vägen och så kör de långsamt genom drippdroppet för att tio sekunder senare köra ut på vägen igen i en från damm befriad bil.

Nu ska vi (tyvärr) åka till en smyckefabrik. Kommer jag att låta bli att köpa diamanter, guld och platina i femtiotusenkronorsklassen?

Share
40 kommentarer