Resan hit gick bra, även om man på Arlanda på alla tv-apparater visade gråtande människor som sörjde sina anhöriga efter senaste flygkraschen.
Men buhurrr, vad kallt det var när vi kom fram till Atalya sent igår kväll. Eller alltså … kallt och kallt. Det beror ju på, men som en normal novemberdag i Lund, tycker jag nog att det kändes. På en turkisk engelska lät välkomnandet ungefär så här, fast absurt nog av mig översatt till svenska:
– Vår guide som är jag heter Eren, vår busschaufför heter Ali, mina damer och herrar, och kom nu hit med alla era pengar. Jag tar emot pengarna i lobbyn imorrn efter klockan nio och hotellet är faktiskt mycket finare. Pengarna kostar 228 euro och är värda allt som ni får, mina damer och herrar. Om ni inte vill köpa lunchpaketet står ni utanför restaurangen och fryser i regn och snö medan alla vi andra äter och äter maten hela dagen, mina damer och herrar.
Vi åkte i drygt en timme och kom till ett hotell som tydligen är vattenpalats på somrarna. I lobbyn blev vi försedda med plastkortsnyckel och klisterlappar med rumsnumret på.
– Jag ger er nyckelar, ni tar lilla lappen med klister och sätter på stora väskan annars går ni vilse. Lilla bellboyen där tar alla väskorna på en gång i alla fall och ni får den snabbt.
Alla svenskar tar då emot nyckeln till rummet, tittar på klisterlappen, tittar på sin dyrbara väska och sedan på bellboyen och tänker att nääääheru, den här släpar jag upp själv, tack så mycket.
Utom jag och tre till: vi gjorde som vi blev tillsagda – satte på klisterlapp, lämnade storväskan och sprintade uppför de fem trapporna.
Sängen är så hård att jag fick känslan av att vara en fläskkotlett i en gjutjärnsstekpanna när jag lade mig. Jag inspekterade allt:
– Jahaja. Vatten i minibaren. Toan är pappersplomberad med VI HAR STÄDAT HÄR och titta, en vikning på toapapperet (lika underligt varje gång jag ser det: någon har varit framme och pillat på mitt toapapper) och se där finns en hårto…
– DIIIING DDDDOOOOOOIIIIING!
Jag ryckte till som skjuten av en fotbollsspelare och tänkte snabbt ”men det kan väl ändå inte vara ett brandlarm” innan jag kom på att det kanske var bellboyen med min väska och satana perkele, jag har ju inga slantar att ge honom. En femhundralapp är lite väl mycket, va? Oj, en enkrona! Nä fy.
Jag öppnade och in i mitt rum med väskan i famnen klev han. Han gick hela vägen in, bockade, glittrade med ögonen och bockade igen och jag bara stod där och fånlog. Ska man be om ursäkt för att man inte ger dricks? Jag sa tack överdrivet många gånger tills han gick. Baklänges. Långsamt. Lämnande efter sig mer rakvatten än min djefla man har haft på sig sedan vi träffades 1985. Jag somnade en stund senare och drömde om svartmuskiga män med skäggstubb upp till ögonbrynen.
I morse klockan 07:19 plingade det på dörren.
– DIIIING DDDDOOOOOOIIIIING!
Ja, det plingade precis som när min väska anlände, vilket ju som alla vet är helt fel; på hotelldörrar ska det knackas. Jag gick upp, sa ”who’s there?” till dörren, fick inget svar och gick och lade mig igen. Klockan 08:00 ringde telefonen inne på toaletten.
– RRRRRRIIIIING! RRRRRIIIIIIIING!
När det ringer i en telefon som man inte känner till, blir man smått förvånad. När man sover och det ringer som av ett brandlarm av en okänd telefon, blir man rädd.
– YES? skrek jag i toalettelefonen.
– Good mårnink, dis is yours wake up kall.
– But I didn’t … hann jag säga tills jag insåg att det var en automatturk i luren. Och hon hade redan klickat bort sig.
Jag frågade reseledaren varför jag väcktes så tidigt när vi inte skulle åka iväg förrän 10:30.
– Det är vanligt att vi gör så för allas bästa, damen. Att ingen missar den fantastiska frukosten och sover för länge är för alla väldigt viktigt, damen.
Jag har nu betalat mina extrapengar (vilket jag kände till) för alla museiinträden, luncher, båt- och bussresor, kvällsmat och partyn – 228 euro som jag hivade fram i form av turkiska lira (vilket inte var populärt eftersom de vill ha euro) och som jag inte på några villkor kunde få kvitto på. När jag var lite besvärlig och tjatade (med stort leende), sa han att han skulle försöka fixa ett kvitto trots allt. (Tror jag inte ett dugg på.)
Innan jag kastar mig iväg på okända mål på en båt, ska ni få se vad det står i hotellets säkerhetsföreskrifter (där man påstår att gymmet öppnar halv nio när det är halv tio och där man försäkrar att det finns wi-fi i lobbyn, vilket det inte finns):
När man tar in på hotell måste man kolla nödutgångar och läsa brandföreskrifter, har jag lärt mig. Ivrigt slog jag upp ”in case of fire”:
