Som jag berättade för ett par veckor sedan, visade det sig att det på inga villkor är tillåtet att rycka på axlarna, peta sig i näsan och strunta i att man fyller år. Femtio år that is. Den oskickade inbjudan som vi lyckades knåpa ihop och bara sprida via nätet i okontrollerade former löd nåt sånt här:

Det blir inget av
• vita linnedukar
• serveringspersonal
• krocket i linnebyxor
• vals i frasande långklänningar.

Däremot en massa
• bullrig, glad och nördig konversation
• utbrott av musik och talarkonst
• stök, bök, trill och muntrationer.

Presenter behöver man inte ta med sig, däremot MAT och DRYCK i någon form; vi kör helt enkelt knytis! (Utan att kontrollera vad ni tar med: vi hoppas helt enkelt att det blir bra ändå.)

Jag är helt lugn och cool – det här är något av ett socialt experiment och skulle det gå helt åt fanders så blir det bra ändå: vi har en pizzeria runt hörnet och spenderbyxorna på. Min djefla man är lika muntert lugn som en filbunke. Jag sa nyss:

– Vad säger du om att ta bort all skit?
– Eh … öööh …? (Förvirrad blick svepte över köket.)
– Och bara ställa ner i källaren?
– Okej!

Sa han och gick ner och ställde sig i källaren.

Men vad tror ni om att vi i alla fall tar bort påskpynt, julpynt, bröstkalaspynt, simfötter och stövlar i storlek 27?