Hoppa till innehåll

Dag: 10 december 2013

I väntan på lucka 10: ett vanligt inlägg om Niandet

Skärmavbild 2013-12-09 kl. 17.54.22

Debattprogrammet på SVT heter ”Debatt” och det har en sajt som heter debatt.se, och där ville man ha mig till att skriva ett debattinlägg om att jag inte gillar att bli Niad.

Självklart! sa jag och fick till och med lite pengar för att göra det trots att jag glömde att hitta på en rubrik och dessutom ignorerade de gängse reglerna för hur man skriver ett debattinlägg. Så här skrev jag:

En gång tog jag in på hotell i Malmö. I receptionen stod världens stiligaste karl – två meter lång, en meter mellan axlarna, ögonfransar som på en ko. Jag hade kunnat vara hans mor, men satte (så gift jag är) igång en stor flörtattack med smicker, frågor om muskler och jag vet inte allt. Vi fick fantastiskt bra kontakt i fem fnittriga minuter, tills han slog ihop klackarna och med sin vackra röst sa:

– Tack, allt är nu klart. Vi hoppas att ni får en trevlig vistelse.

Det var som om han gav mig en örfil. Han niade mig! Hur gammal tror han att jag är? Slyngel!

En annan gång köpte jag med stor hjälp av personalen i en klädaffär något som krävde klädproffsens hjälp. Jag provade, jämförde, tassade omkring i butiken i strumplästen och fick tips om accessoarer som jag inte hade tänkt på själv. När det var dags för betalning, sade biträdet som jag vid det laget nästan kände lika bra som min syster:

– Vill ni betala med kort?
– Ni? Nämen inte behöver du nia mig, vi har ju duat varandra i en halvtimme! sa jag förvånat samtidigt som jag såg mig om för att se om jag plötsligt var fler än en, där jag stod.
– Eh … öh … ih … Va? sa hon som nyss hade sett mig halvnaken. Okej. Has det kort?

Det händer inte så ofta att jag blir niad och jag intalar mig att det beror på att jag är klädd i jeans och har rufsig frisyr. Men när det händer, känns det verkligen helt fel – särskilt när den som niar ju nyss var du och tjenare med mig. Ännu konstigare är det när någon som verkligen inte är serviceinriktad över huvud taget – den som ignorerar mig, fräser ifrån, tittar stint upp i ett blinkande lysrör – plötsligt säger:

– Vill ni ha en påse?
– Vi? Vem? Jag?

Efter ”du-reformen” runt 1968 har niandet (och Duandet med versalt D i text) återkommit då och då i små hövlighetskluster. Jag kan se två orsaker:

Servicepersonal går på kurs och får veta att man niar för att visa respekt för den man talar till, oavsett relation, bakgrundshistoria, ålder eller något annat.
Många med ett modersmål där man fortfarande niar (som i t.ex. franska och tyska med vous och Sie) tar med sig språkbruket in i svenskan och säger som de brukar göra — vilket kan jämföras med att översätta idiomatiska uttryck rakt av.

Vilka uppskattar att bli niade idag? De som är 80 år? Men de var ju 35 år 1968 och har varit med om du-reformen. Vill man plötsligt bli niad i 63-årsåldern? Eller på 72-årsdagen? När man närmar sig 50?

Nej.

När jag pratar om detta på mina föreläsningar om svenska skrivregler, får jag ibland protester det fåtal som vill Dua, Nia och Era både i text och i tal. De säger:

– Det känns bättre så!

Jag protesterar:

– Men känns det bättre för läsaren eller den du just nu talar med? Eller bara för dig?

För enligt mig är det inte skribenten eller den talande servicepersonalen som ska känna sig tillfreds med tilltalet, utan den som de facto blir tilltalad. Och om den tilltalade känner att affärsbiträdet plötsligt är nedlåtande eller avståndstagande genom niandet, har ju den mikrorelation som de eftersträvar helt förstörts.

Så: nia mig inte utan var allmänt trevlig och respektfull på alla andra sätt!

©Lotten Bergman

Det publicerades här och sedan har tydligen en storm tilltagit bland kommentarerna eftersom jag har funnits vara sexistisk och ett perfekt exempel på moraliskt förfall. Det, om något, var väl förvånande?

Share
29 kommentarer