En gång i tiden kände jag en väldigt hoplappad bergsklättrare som vi kan kalla Martin. Han var inte en inomhusklättrare – de som har tjockmadrasser framför själva klättringsväggen.

Nej, han var en alpinist med vitt på näsan, fnasiga läppar och en miljard brutna ben – samtidigt som han faktiskt var en eminent basketlirare. Vi fann varandra under basketklubbens drive i ett köpcentrum; unga talanger skulle vaskas fram och vi upplät oss båda till att tala basketens lov. På en estrad, framför ett stort nylonschabrak med klubbens emblem på, stod vi och på ett inte alls subtilt sätt lovade alla som gick förbi evig lycka, guld och gröna skogar samt perfekt hållning – om de bara vågade komma på i alla fall en basketträning. 

Det här skedde på den tiden som man inte nödvändigtvis siktade in sig på att värva 6–8-åringar utan faktiskt kunde välkomna tonåringar som nybörjare till klubben. En frimodig tjej i 17-årsåldern kom fram till oss och sa att basket hade ett oförskyllt dåligt rykte, men att hon faktiskt ändå föredrog sport med lite action och risktagande. Jag agerade då som Goldie Hawn i unga år och fnittrade sött, medan jag lät Martin hålla låda.

Martin gestaltade på ett övertygande sätt en hukande, basketspelande Groucho Marx eftersom han precis hade blivit utskriven från lasarettet med en nästan läkt, bruten rygg. Han hade dessutom ordinerats narkotikaklassade piller som inte gjorde saken sämre, och avslutade sin basketreklamshow med att visa upp de 327 från klättringen ackumulerade ärren. Tjejen deklarerade då att basket nog var tuffare än hon tidigare hade trott och att hon skulle tänka på saken.

Efter otalet fall från stup och snubbel över bergskammar var Martin halvt om halvt hospitaliserad, van vid passerad mat och kompis med andra sjukhusvana storstadsgrabbar som liksom han ideligen hamnade på akuten. (Men de för att de ju pryglade upp varandra i gängslagsmål, inte för att de var alpinister.) Ögonbrynen spretade som plockepinn och fläskläpparna agerade skyddsvallar mot näsblodsforsar – och när tuffingarna var tillräckligt rehabiliterade, tävlade de gärna mot varandra i en uthållighetskamp som involverade peanger i kroppsdelar.

Sista gången jag träffade Martin, stod vi i en biofoajé med var sitt glas champagneaperitif (ständigt denna champagne!) och han förklarade att han kände sig lite kymig och bad om ursäkt eftersom han brådstörtat skulle ge sig iväg med ett gäng som skulle klättra upp på Matterhorn och att han då skulle bli tvungen att hoppa av uppdraget att med mig coacha 12-åriga basketkillar. Han skojade till det – som han alltid gjorde – och bad om amnesti för sitt ”brott” med hänvisning till att han ju var ”målsägande”, och så pekade han på några av sina många ärr och blinkade, samtidigt som han sa:

– Målsägande, fattar du? Brottsutsatt! Jag är ju så brottsutsatt! Hihiii!

Martin klättrade en vecka senare upp på Matterhorn, men kom bara halvvägs upp till toppen eftersom han där tog ett felsteg och föll ner i en bergsskreva tillsammans med tre av sina klättrarkompisar.

Han var bara 21 år när han dog.

Fotnot
De 20 orden från ordkunskapsdelen i gårdagens högskoleprov finns med i texten ovan – och minnet av Martin aktualiserades blott av ordet alpinist.