Hoppa till innehåll

Dag: 7 september, 2013

Tips till alla som nu har drabbats av resesug: Berlin

1.
Åk till Berlin
. Strunta i drömmar om Thailand och New York. Ta inte ansvar för nära och kära utan åk solo! Hoppa över storhandlingen i blott en vecka (ät upp den mat som finns hemma och fyll på med havregrynsgröt och löksoppa) och lägg den tusenlappen på en flygresa. Sälj platt-tv:n. Be dina föräldrar eller barn om ett lån. Väl i Berlin måste du kanske råna en bank eller sjunga på gatorna för att ha råd till ditt uppehälle – men nu är du ju i alla fall utomlands!

2.
Bo på ett skithotell, men se till att skithotellet ligger nära en tunnelbanestation. (Inte så svårt: allt ligger nära tunnelbanan.) Om jag hade vetat bättre hade jag valt ett skithotell närmare Alexanderplatz (istället för Kurfürstendamm) eftersom jag hela tiden hamnar där.

4.
Köp ett flerdagarskort till bussar och tåg. (Det kostar nästan ingenting jämfört med Stockholmskortet.) Det heter Berlin Welcome Card och eftersom man inte behöver visa upp det varje gång man ska åka, ligger det liksom bara i tryggt försvar så länge man inte blir rånad eller bestulen på plånkan.

4.
Tag ingen som helst hänsyn till omständigheterna och utlandsvistelsen utan leta verkligen upp en pub med tv eller (i värsta fall) en streamingsändning av Sveriges landskamp om Sverige spelar landskamp. (Igår handlade det visserligen om fotboll, men det gäller nog alla landskamper.)

Inte förrän Irland hade gjort 1-0 på Sverige (och Tyskland på 31 olika tv-kanaler hade gjort 2-0 mot Österrike) hittade jag en streamingtjänst som visade alla de fina landslagsspelarna – som små pixelerade legogubbar.

Irland–Sverige på datorn och Tyskland-Österrike (gäsp) där uppe.
Irland–Sverige på datorn och Tyskland-Österrike (gäsp) där uppe.

Det gick med svenska ögon som vanligt åt skogen med allting och Zlatan sprang för lite och Israelsson sparkade ut bollen fel och Lustig och Larsson gjorde allt fel och när Elmander och Anders Svensson hade satt varsin strut och de svenska rapporterna mest löd ”nä, det kommer att gå åt helvete” och ”det spelades bättre boll på Gunnar Nordahls tid”, sa de irländska kommentatorerna så poetiskt:

”Sweden has raised a sunshine over their yellow tops, but put a dark cloud over the Irish team.”

Vi vann med 1–2 och krigsstilsrubrikerna idag handlar om att Zlatan inte ville kommentera en viss komikers uppträdande.

5. 
Inled hela vistelsen med att turista via cykel. Jag kan så innerligt rekommendera Fat Tire Bike Tours, som utgår från Alexanderplatz (under Fernsehturm). (De finns även i Paris, London och Barcelona.) Tänk er att det är tydligt angivet:

”Vi åker klockan 11!”

Då åker ju inte alla grupper klockan 11, förstås. De turister som kommer tidigt för att de är på de viset, åker kanske redan klockan 10:45. De som kommer i lagom god tid kommer iväg strax efter 11 och de som kommer för sent för att de är på det viset, kommer iväg för sent och det gör ingenting alls. Ingen betalar i förväg, ingen har hjälm (om man inte är på det viset, för då får man förstås en hjälm) och ingen måste ens lova att de vet hur man cyklar.

Det finns olika turer och olika guider och olika cyklar och olika turister och allt är så genomtrevligt att jag nästan dör av myschock.

Alla cyklar heter något så att man inte ska tappa bort den.
Alla cyklar heter något så att man inte ska tappa bort den när man går runt och tittar på sådant som inte tillåter sig cyklas på.
Här cyklar vi om kring vid Potsdamer Platz, som under kalla krigets dagar bara var ett stort no mans land mellan murar och taggtråd.
Här cyklar vi om kring vid Potsdamer Platz, som under kalla krigets dagar bara var ett stort no mans land mellan murar och taggtråd.

Här kommer lite av all information som guiderna fullkomligen öser ur sig:

Fernsehturm byggdes i Östberlin bara för att man i Västberlin hade byggt ett jättehögt radiotorn. Det är absurt högt och pråligt — allt för att vinna den ständigt pågående tävlingen. Det var bara det att eftersom Östtyskland funkade som det gjorde, fanns det inte tillräckligt duktiga ingenjörer som kunde färdigställa tornet, så man köpte den tjänsten av … Sverige.

Åh, jag är en fotokonstnär.
Åh, jag är en fotokonstnär.

Berlin är en stad med enorma skulder. Guiderna säger än miljoner hit, än biljoner dit och byter valuta hela tiden – men helt klart är att det inte har varit gratis att göra Berlin till den stad det är idag. (Men det var det kanske värt?)

Eftersom hela Berlin bombades som vore det i en tecknad film, är det snudd på obegripligt att det som såg ut så här …
Eftersom hela Berlin (och andra städer i Tyskland förstås) bombades som vore det i en tecknad film, är det snudd på obegripligt att det som såg ut så här …
… idag ser ut till exempel så här.
… idag ser ut till exempel så här.

När det gäller just byggnaden ovan (hjälp mig gärna med namnet) – Französischer Dom –  så finns det en exakt likadan byggnad mittemot, vid samma torg – Deutscher Dom. Och båda är nyproduktioner. Allt på dem är återställt utom …

… statyerna, som är i original.
… statyerna, som är original.

Så varför höll statyerna när resten bombades sönder och samman? Sanningen är att Hitler redan 1936 började förbereda för kriget och helt sonika tog ner statyerna och lindade in dem i bubbelplast (förlåt, jag kanske inte ska skoja om så allvarliga ting?) och sänkte dem i floden Spree. Efter kriget plockades de upp – helt oskadda.

Man har alltså återställt gamla byggnader som om det inte fanns en gårdag. Jag har pekat på tusen och en byggnader och som den blåögda blondin jag är, sagt:

– Men det där huset – hur kommer de sig att det klarade sig undan bomberna?

Det gjorde det inte. Det är återuppbyggt som det såg ut före kriget.

Typiskt nytt hus.
Typiskt nytt hus.

Egentligen finns bara ett hus (sanning med modfikation) som inte en enda gång blev träffat, och det var Hitlers nazisthögkvarter – hans Luftfahrtsministerium. (Antingen för att britterna tänkte att om vi bombar deras jätteviktiga hus kanske de bombar vårt, eller för att det var ett fantastiskt landmärke från luften eftersom det är så stort och man då visste var bomberna skulle släppas eller bara för att det faktiskt under andra världskriget var vansinnigt svårt att pricka rätt och de bara missade.)

Luftfahrtsministerium-huset från ovan. (Dit upp cyklade vi inte.)
Luftfahrtsministerium-huset från ovan. (Dit upp cyklade vi inte.)

Men eftersom det var brandbomber som släpptes, klarade sig ofta husväggarna även om allt annat försvann. I den obeskrivliga röra och misär som då var den forna huvudstaden, satte de kvarvarande – kvinnorna – igång att röja. Männen var antingen döda, för gamla, för unga eller i fångläger. (Ber om ursäkt om jag här och nu påtalar det uppenbara för alla som känner till krigshistorien, men jag försöker vara pedagogisk.)

Det fanns naturligtvis inte heller några bulldozers, inga traktorer, ingen järnväg och knappt ens en rullebör. Dessa kvinnor som knackade loss murbruk från tegelstenar och flyttade hela ruiner kallades ”Trümmerfrauen” och började sommaren 1945 med sitt storverk — att röja så att man i alla fall kunde komma fram på gatorna igen.

Trömmerfrauen hösten 1945.
Trömmerfrauen hösten 1945.

Och in kommer de allierade och säger:

– Nämen hörni vad bra ni jobbar, det här ska ni få betalt för. Se nu till att ni inte jobbar mer än åtta timmar per dag så att ni sliter ut er och här, förresten, här får alla som jobbar som Trümmerfrau extra matransioner. Let’s boost the German economy!

Som en pendang till bilden ovan, kommer en nutida från dagens tokigaste Berlin-projekt: att bygga upp det forna slottet

– Galet jobbigt, va grabbar. Alltså.
– Galet jobbigt, va grabbar. Alltså.
Angela Märkel och grabbarna samt storsponsorn som är en brun läsk från USA har nämligen beslutat att detta slott (bild från en vinterdag 1900) …
Angela Märkel och grabbarna samt storsponsorn som är en brun läsk från USA har nämligen beslutat att detta slott (bild från en vinterdag 1900) …
… som pga. alltför stora krigsskador sprängdes på 1950-talet …
… som pga. alltför stora krigsskador sprängdes på 1950-talet …

… ska återskapas. Tyskland har visserligen inte längre någon kungafamilj (jo, de finns, men de är inte längre kungliga), men minst ett par slott ska varje huvudstad ha. (Byggnadsarbetarna där uppe står och tittar på en fasadprototyp.)

Jag önskar så att man i Sverige i alla fall ibland byggde några lite vackrare hus än de hypermoderna. Mina arkitektvänner tycker att jag är en bakåtsträvande dummer som inte kan se skönheten i de rena linjerna, men … en krusidull här och där hade kanske inte med dagens byggmetoder varit så svår att få till?

Men nu till viktigare ting!

Det tredje av mitt hotellrums fem hörn.
Det tredje av mitt hotellrums fem hörn.

Alla rapporter från Berlinresan 2013:

Idag vaknade jag i Berlin

Tejakt med champagnegalopp

Tips till alla som nu har drabbats av resesug

Tyskarna anlägger minnesmärken och funderar på Vergangenheitsbewaltigungen

Loppmarknaden på Bernauer Strasse

Share
63 kommentarer