I godan ro satt vi på verandan och åt – 14 personer med korv i mun och solsken i blick. Nej, alla åt inte – några klättrade i träd, gungade på gunga eller hoppade på studsmatta. Plötsligt hördes ett litet skrik, och ett barn föll med sin pappa ihop på studsmattan. Barnet hade ont och pappans blick sa ”nej, nej, nej”.
– Är det foten? ropade jag från verandan.
– … foten … ynkade barnet.
Jag och Nittonåringen har ju gått på idrottsskadekurser, så vi vet att det gäller att agera med blixtens hastighet.
– Linda? tjoade Nittonåringen.
– Uppe vid gröna toan!
Hon rusade uppför trapporna medan jag tog ett vackert gasellhopp från verandan för att med händerna knipa åt om foten. Jag flög som Stålmannen med ett uppdrag att rädda världen från undergång och jag kände att min insats skulle göra stor skillnad.
Men något blev fel. Titta på bilden så ser ni stålställningen under den blåa, vadderade kanten. Stål är hårt, brutalt och inte särskilt behagligt att konfrontera ens en ljummen sommarkväll. Kanske tog jag avstamp med det onda knäet, kanske är jag inte så smidig som jag tror, kanske fokuserade jag mer på barnet än på avståndet mellan verandan och studsmattan. Någon Christian Olsson är jag ju inte. (Eller så är det just det jag är med tanke på alla hans skador.) Något blev fel.
Alla på verandan drog efter andan som på OS 2012 när Gabrielle Douglas föll från bommen.
– ALLT ÄR OKEJ! ropade jag och klättrade upp på studsmattan och grep om barnets skadade fot.
Nittonåringen kom snabbt med lindan och vi förklarade (som vi hade lärt oss på kurserna) att det är viktigt att agera inom 20 sekunder och att lindan ska lindas så hårt att foten nästan blir blå och att man efter 20 minuter ska ta loss allt och linda om foten igen, men då inte så hårt. Skadan visade sig tack och lov vara en oskada, och barnet skuttade en halvtimme senare omkring som om ingen skada vore skedd.
Själv satt jag tolv timmar senare på akuten med detta ben.
Jag måste ha suttit och väntat i ett förrådsrum på akuten, för det var ett himla spring i skåpen runt omkring mig. I rummet intill satt någon som hade blivit biten av något jätteroligt. Mina öron fladdrade som parabolantenner ju borde kunna fladdra, men allt jag hörde var:
– Nej, jag anade ingenting. Jag som den komma emot mig med blottade tänder och sedan högg den tag i mig häääär och bara vägrade släppa!
När personal från en i trakten närbelägen djurpark dök upp hos den patienten, bestämde jag mig för att det var ett panterbett.
Vårdpersonalen fortsatte att springa fram och tillbaka och hämtade än det ena, än det andra inne hos mig. Varje gång någon kom in, lyfte jag förväntansfullt på blicken, men det var inte mig de ville åt. Jag installerade mig – och kände mig faktiskt som hemma.
Plötsligt kom en Harlekin-snygg läkare och sa att mitt ben ju såg förfärligt ut, men att det nog inte var någon fara så länge inte det pyttelilla såret började spruta var. Röntgen visade en stund senare inte ens en liten spricka, så jag fick tillåtelse att fortsätta leva loppan resten av sommaren.
Nu har bulan lagt sig något och jag skimrar lite vackert i svenska flaggans färger (vilket ju måste vara bättre än t.ex. den tyska) och jag fokuserar på att inte halta. Av någon outgrundlig anledning gör det jätteont att ligga ner med hela kroppen i horisontellt läge, så jag låg och sov så här i natt:
Och var har ni ont?
Tackar som frågar, ingenstans alls för tillfället.
Oj! Färgkod 174 – det värsta jag sett näst efter mitt nyligen i ölkällardörr islagna huvud. Det är mera 229.
Verkligen synnom!
I ryggen. Om man lyfter ett skalblock och samtidigt vrider sig lite oförsiktigt är det lätt hänt. Tyvärr syns det inte alls att det är synd om mig.
Lillpluttan har förstoppning och ont i magen. Vi Behandlar med paraffinolja och hoppas att det ska lösa sig.
Nämen stackars Lotten, har du gjort illa dig igen? Och rejält också! Kan du inte nöja dig med små myggbett? Mitt hjärta går ut till dig, som det heter på engelska.
Och till Niklas och Lillpluttan. Hon kanske borde få mygg i st f blandfärs ett tag?
Men käre tid vilken osis? Min egen otur i dag? Att KB tagit fram fel årgång av Svenska Slöjdföreningens Tidskrift åt mej.
Aj! Eller som de skriver på hamrikannska, OUCH!
Mystiskt att det är skönare vertikalt än horisontalt, annars brukar ju ansvällningar få högre tryck i nedåtläge och lägre tryck i uppåtdito.
Jag har inte ont någonstans men upptäckte nyss att de jeans jag har på mig har spruckit i baken. Jag märkte det för att det drog så kallt om skinkan (vad det blåser, hörni, det är inget skönt alls ute och vi som ska på en utomhusblueskväll (oj vad nära att jag skrev utomhusblus) i kväll). Och hoppas jag innerligt att tyget inte hade börjat rämna redan när vi var på stora sjukhuset i morse (i anledning av den andra hälftens öga, igen igen, nu har vi hållit på i ett halvår och åkt till ögondoktorn men i dag togs ett stygn — togs ett stygn ut ur ögat alldeles bredvis linsen, blä — och detta ska vara sista sista sista besöket).
Den första streckgummebilden trodde jag var en streckgubbebild, där det röda var pappan och det gula det stackars barnet som trillade omkring hur som helst uppe i luften. Men sedan såg jag ju på bild 2 att det var en nudelsoppsfrisyr.
Skavsår vid vänster stortå efter en solig eftermiddag med seriöst turistande längs kullerstensgator. Men klagar inte, har det oförskämt bra.
Ja, felleveransen på KB gjorde ju inte ONT, men nu har jag skurit mej i tummen, längs med, som om jag hade velat dela den i två delar på längden. Det gör lite ont, men framförallt – blodet sprutar.
En gång för 33 år sedan skar jag mig sådär — liksom längs med. Jag sa saaaaataaaaan helveteeeeee samtidigt som jag skakade handen uppåt och neråt, sådär som man gör när man liksom vill skaka av sig smärta eller en envis tejpbit på pekfingret.
Det var blod på väggarna, golvet och i taket i flera år efteråt. CSI skulle ha jublat!
Bara lite skav i ena tumgreppet efter att ha rensat ogräs. Och en bruten fot men den gör inte ont just nu (den är väääldigt oakut bruten, drygt 23 år sedan).
Jag antar att det inte lönar sig att be dig ta det lugnare. Förresten, varför bestämde du dig för panter? Kan det inte ha varit en apa eller fågelspindel eller så?
Dieva: Fågelspindlar har inte så mycket tänder.
Hoppas du kan sova bättre i natt!
Tror att även CID skulle ha jublat åt blodstänken.
Själv låtsas jag att jag inte har ont någonstans – det funkar rätt bra.
På tal om blod och skador, så var jagmed om något rätt läbbigt en gång i yngre tonåren. Min ett år yngre bror och jag hade precis ätit skollunch i hemmet (där ingen annan fanns närvarande) och skulle just ge oss iväg tillbaka till våra respektive skolor.
Aj och oj.
Jag är också väldigt nyfiken på vad det var för ett djur. Och nästan ännu mer nyfiken på hur det var tänkt att personen från djurparken skulle identifiera djuret. Fanns djuret på sjukhuset? Kunde personen från djurparken identifiera djuret endast med hjälp av bitmärket? Hade personen som blivit biten lyckats rycka några fjädrar/borst/hårstrån/fjäll från det aktuella djuret? Och så vidare. Och så vidare.
forts.
Övriga syskon hade redan kilat iväg. Vår lägenhet låg på andra våningen och den svängda trappan från första plan låg inne i lägenheten och hade en matta fastsatt med en mässingsstav på varje trappstegs inre sida. Min bror satte fart nedför trappan och föll sedan handlöst eftersom en mässingsstav hade lämnat sina fästen så att mattan låg lös på ett av trappstegen. Han hade glasögon av glas (plast i glasögon fanns nog inte ännu) och de gick sönder och skar nästan av hans ena ögonlock. Blodet sprutade. Jag fick in honom i badrummet och duschade av hans ansikte och drog fram några rena handdukar till honom att vira om ögat och så ringde jag till mammas jobb, som lyckligtvis låg i närheten. Mamma rusade hem och for med min bror till sjukhuset, medan jag återvände till skolan. Broderskapet fick sys med rätt många stygn och fick också glas-splitter i själva ögat bortplockat och gick sedan omkring med en svart piratlapp för ögat en tid. Lyckligtvis blev det inga bestående men av det hela, men vi fick trappmattans fästanordningar översedda – stängerna försågs med någon liten grej som gjorde att de inte längre kunde glida ur sina fästen.
En gång när min då ettårige brorson kröp omkring på förskolegården och stoppade allsköns saker i munnen sådär som ettåringar plägar göra stoppade han en svamp i munnen. Just den svampen, skulle det visa sig, tillhörde flugsvampsläktet (och hade fler än ett kors i svampboken) och brorsonen hamnade på akuten. Och nu kommer jag till poängen i kråksången. Knutet till sjukhuset fanns en jourhavande svampexpert. Hur fantastiskt är inte det? I samma stund som brorsonen kom till akuten slöt den jourhavande svampexperten upp och identifierade svampen och brorsonen fick korrekt behandling och är idag en ytterst välmående åttaåring. Den jourhavande svampexperten lät meddela att det var tur att det fanns ett otuggat exemplar kvar av svampen för honom att identifiera eftersom han inte befattade sig med vare sig tuggade eller stuvade exemplar.
Oh, Sara is back!
(Schäkta, måste rusa och torka lite. Olycka i köket.)
Efter en ”stor operation” i mag-tarmsystemet på Ersta har jag ont gissa-var jag än går. Straff: En förberedande srålbehandling sköt lite bredvid (ryggraden), och mer eller mindre bedövade 18 av 20 tår permanent. Nu har jag svårt att gå balanserat (men detgör inte ont, iaf). Att gå i trappor utan att hålla i ett räcke kan jag inte längre.
Bonus: Strålarna träffade även Prostata, vilken enligt läkaren ser ut som en 25-årings. Tack och bock!
18 av 20 tår?
På två personer, eller ser du dubbelt?
Ha! Bravo, Cecilia N! (Jag läste och bara accepterade att Lars W har känsel i väldigt få tår.)
Jävlar! Tio skulle det vara, men läget är inget att larva sig över. Stortårna är intakta än så länge. De andra av och till. Det är bara en tidsfråga innan någon ser mig ta ett snedsteg in i bilen och ringer polisen om ett efterdagsfyllo. Det som gör ont, är annars att gå i ett visst tempo. En knöl i höften hurrar då. Det gör inte jag.
Har ont i ryggen för det mesta. Bästa boten är träning, så hård som möjligt, och stretching.
Ölbula i huvve. Som sagt. Gjorde egentligen inte ont. Men skriet måste ha hörts drygt 300 meter. Grannarna (glesbygd) undrade vad som hade hänt. Ett skri av ilska över att jag aldrig lär mig.
Cecilia: Haha! Brast ut i skratt här. Att jag missade det! LarsW, tråkigt med tårna, men kul att de är tjugo! 😉
Var har jag själv ont? Nä, det har varit en hyfsad dag, faktiskt, åkommorna har hållit sig i skinnet. Tog en skön kvällspromenad, det gick utmärkt att promenera och det var precis lagom svalt och härligt.
Grattis på namnsdagen Sara!
Men Lotten, aj och stackars! Och ”pole” som vi säger på swahili när någon slagit sig eller fött barn. Eller om man tycker att någon ska ta det lite lugnt. Inlägget blev extra spännande eftersom jag klickade lite snett och trodde att jag läste någon helt annans blogg. Jag blev glatt överraskad över den frejdiga tonen och de pedagogiska illustrationerna, men så plötsligt dök en bild upp med en person som verkade bekant. ”Men”, sade jag upprört till mig själv ”det där är ju Lotten! Vad fräckt att sno hennes bild bara sådär. Vet hon om det, månne?” Och gick jag upp till mina behändiga bokmärken och klickade mig hit. Och här är jag…
Inte ont nånstans, men tenderar att bli täppt i näsan när jag dricker vin. Och det kan vara nog så besvärligt . *sniff*
Med tjugo tår i mitt tillstånd hade jag gärna betalat extra för specalsydda dojor, bara jag hade kunnat gå ordentligt och det inte hade känts i varje steg. Nu är det inte så. Ett piss i Mississippi för många, jag veet. Men alla har vi våra egna skalor när det kommer till kritan.
Blir nu lite sugen på att få se skor för folk med 18 okänsliga och 2 normala tår.
Åh, Agneta: Jag gillade din cliffhanger där: ”skulle just ge oss iväg till respektive skolor” ….
Men Karin – ”när någon slagit sig eller fött barn” – likställs dessa olyckor på swahili?
(Även jag har läst blogginlägg som hör till ”fel” person och förvånat slagits av den frejdiga tonen. Lärorikt och ännu ett bevis för att vi alla egentligen skulle kunna vara litteraturvetare.)
Tur att du inte befinner dig i vårt kök, Lady Vab-a-lot, för du hade haft svårt att andas nu.
Lars W, alla lever mitt i sin egen verklighet. Har man ont så har man, det gör ju inte mindre ont för att nån annan har mer ont. Man ska akta sig för Pollyanna-leken.
Själv har jag måttligt ont just idag, annars är det knäna och tummarna som gör ont av artrosen i dem. Fötter och axlar gör inte ont just för tillfället. Jag är så lyckligt lottad mitt i allt att jag blir bättre av att vila, och av att träna. Bara inte repetitiva rörelser.
För tillfället är dessutom Fröken Fjolla och Fröken Fjupp på semester i skärgården med äldste sonen, så jag behöver inte anstränga mig med hundpromenader heller. Å så började semestern idag. Suck. Aaahhh.
Kan någon virka ett par supertofflor som passar stl 42, så får vederbörande igen utlägget. Och Lotten måhända en bild som går i klass med Kattbilden på Fejjan.
Enligt (osäker) uppgift finns ett samband mellan näsans täppthet och vinets billighet, så det kan bero på att jag köpte budgettjut. Eller så får jag skylla på förkylde sonen eftersom jag så klart har vabbat i ett par dagar.
Hur ser ett par supertofflor ut Lars W? Berätta så virkar jag.
LarsW: 18 eller 20 tår . so what?
Prostatan påstås ha fått extraskjuts.
Mellantån?
Tack, Karin!
N-M: Jag har en hemma med artros, så jag vet att det alltid finns någon som har det värre. Lite Monty Pyton blir det när jag berättar att hennes höfter har hoppat ur fyra gånger under våra år tillsammans. Läser man om stegling (Galgbacken ligger bara några hundra meter från där vi bor) får detta en alldeles särskild innebörd när man har detta i bagaget.
Jag var guschelov närvarande vid tre av dessa uthopp och kunde göra det lilla i väntan på ambulans. Det fjärde måste jag inhämta hennes medgivande om för att berätta om här. Det var en mardröm, och inget att ens försöka att lustisifiera sig över.
Vin blir jag inte täppt av, bara törstig — och nu menar jag inte törstig på mer vin eller så, utan torrkladdig-i-munnen-törstig. Jag tycker om vin (i alla fall rött) men måste alltid ha vatten bredvid, eller åtminstone efter.
Utomhusblueskvällen var trevlig (dock något sval, fast det blev kvällssol efter ett tag), med god mat (vilket vi väntade oss), med en trevlig fårskock som gick och gömde sig längst bort i hagen när det var långsam blues och kom tillbaka — så nära det gick! — när det var mer rockigt (man trodde ju i sin enfald att fåraktighet yttrade sig ungefär tvärtom — eller menar jag ”… i sin fåraktighet att enfald …”), samt slutade i rimlig tid (vilket inte är ett dugg konstig eftersom den ägde rum långt bort i skogen så gästerna var bilburna) (det är inte klokt vad det är trevligt med ekologiska matmänniskor långt bort i skogen som ordnar musikkvällar med mat) (fast vi hade nog missat att det var om vi inte råkade känna den ena matmänniskan).
Inget blodvite uppstod, i alla fall.
För övrigt tänker jag på sådana där stickade tåsockor (ungefär som fingervantar fast för fötterna, alltså) och försöker föreställa mig dem med tio tår på varje. Randiga! I många olika färger! Tyvärr var det så länge sedan jag stickade att jag nog nästan har glömt hur man gör, och har jag inte det så kommer jag ändå inte att börja igen.
Höftleder som hoppar ur låter verkligen otäckt, så det förstår jag att man inte gör sig lustig över.
A: Sambon har fått höra, utan att säga emot, (och hon har fött barn!) att urhoppade höfter är den värsta smärtan, därefter dito knäleder. Detta från proffsen på SöS.
Jag sitter alltid och viftar med öronen på akuten!! Jag blir till rena rama avlyssningscentralen faktiskt. Mest för att det är trist att vara på akuten och det fördriver tiden. Har en hel del historier att berätta om konstiga skador/sjukdomar, samtal här och där, personal som vankar av och an, och en massa annat sådant.
I hela armen! Man får det när man har den i en husvagnskoffert som har gått i baklås på ena sidan och som ett barn kommenderas att trycka in så hårt det går på den andra.
Hela historien på taigatankar
Lyssning på akuten, och tittning på akuten. En gång när jag var fjorton blev jag distraherad under exakt fel ögonblick, och bromsade inte när jag nådde cykelstället utan drämde ansiktet i det korrugerade plåttaket på detsamma. Fullträff på ena kindbenet resulterade i blodsprut (jag har fortfarande ett fem centimeter långt — eller brett, om man tänker horisontalt — ärr där), men det jag minns mer än allt annat i samband med den fåniga olyckan var den medelålders karl som stod och småpratade med en läkare i akutmottagningskorridoren när jag blev föst till ett behandlingsrum.
Den karln hade ett par byxor vars ena ben var helt blodgenomdränkt, han lutade sig lojt mot en rullbår, både lät och såg helt avspänd ut, och förklarade lugnt för doktorn hur han hade burit sig åt för att såga sig i benet med motorsåg.
Vid min hatt! Nu tror jag bestämt att Karin hittat ett nytt ställe att gå vilse på – i bloggdjungeln!
LarsW: Kontakta Bloggblad på hennes blogg med samma namn (hon kommenterar här ibland också) . Där kan du beställa handgjorda tofflor. Jag har ett par förträffliga muddar av hennes fabrikation som jag tar till när jag har ont i handlederna.
Dessvärre har Bloggblad slutat handarbeta p g a ont i kroppen. Och jag kan inte virka. Eller ja. Det blev ett par grytlappar i våras, men tofflor skulle jag nog inte ge mig på.
Ninja-Malin! Virka tofflorna till Lars W! Sedan kan vi göra en karta över vilka (virka) som har fått vad av vem kors (-stygn) och tvärs över båset!
Har inte LarsW dementerat ryktet om de tjugo tårna?
Annars finns det en Hyttfogde som virkar.
Förresten – var finns Lina med sina virkade djur? Tror att hon fanns någonstans i Östergötland och hamnade på sjukan för något år sedan.
Hallå Lina! Du kan nog få ihop till monstertofflor om behov skulle uppstå?
Har ett underbart röd-rosa-orange garn som nog ska passa alla tårna. Virkning påbörjad!
Broderar initialerna ovanpå!
Men en snygg läkare piffar ju upp sjukbesöken. När barnen var små gick vi med dom hos doktor Björn; så stilig, kunde ha gått in vid filmen utan vidare. Där kom man med sina snoriga ungar och blev i alla fall lite uppiggad av att titta på lille doktorn. Så ytlig är jag.
Niklas, hur går det med Lillpluttan och hennes mage?
SG: Jag dementerade 22:19 i går. Sort of. Annars har även jag ett bidrag till Akuthistorierna. Vid en av sambons urhoppningar kom jag att samtala med en sköterska och undrade då om det stämde att det hände mer vid fullmåne?
-Pah. Helt fel. Vidskepelse, kom svaret. Lite senare (fråga mig inte hur jag kom dit) nämnde jag att det var tre dödsfall i vår port de första veckorna vi bodde där.
-De kommer alltid i tre, sade hon då. Vidskepelse eller statistik? Jag nändes inte fråga.
Annika, det gick inte bra. Vi upptäckte inte förstoppningen i tid och lyckades inte häva den. Kloaken hade liksom blivit en stenhård klump som vi dels försökte mjuka upp med paraffinolja, dels pilla ut försiktigt. Hon dog sent igår kväll.
@lotten 19 juli, 23.01: Jajamän! Pole kan användas vad som än inträffar: barnafödande, fallolyckor och julhelger. Mycket praktiskt.
@Nilkas 15.28: Men så sorgligt!
Jag tror att alla dina barn vid något tillfälle har gjort just det feltrampet du gjorde vid denna studsmatteentré, mamma.
…bara knäna höll.
Niklas: Nej, vad ledsamt. Stackars liten! Men ni försökte i alla fall.
Here’s a question for you: Om man står vid spisen och meckar med en kastrull med ängssyra (tänk spenat; samma färgpotential), på överkroppen iförd ett plagg som är hälften vitt, hälften svart (vertikalt) och det då skvätter från kastrullen; På vilken del av plagget hamnar (det starkt färgande, gröna) skvättet? Så klart: På den vita delen. Suck. Fram med marseilletvålen!
Nu frågar ni: Ser du inte ut som en pajas i ett sånt plagg? Svar: Jo.
Och ni som såg mej på KB i går, iförd sagda plagg, lägger nu ihop två och två och tänker: ” Aha, det var han som är Ökenråttan!”
Va ba – blev någon förvånad? Hade ni trott att jag är en tjej? För det där med Lille Maken, då kanske? Guuud, så konventionellt; bättre kan ni.
Nämen ojojoj vad det händer grejer här — Tjugoettåringen kommenterar, lillpluttan dör och Ökenråttan byter kön!
Man ska aldrig ge dem namn. Då blir det dubbelt svårt när de inte klarar sig.
Sorgeliga saker hända … och det är inte lätt att rädda små, små fågelungar. Barndomsminne: jag och några av mina syskon tog en skadad gråsparv omhand. Den var mer eller mindre döende då vi fann den, men vi lyckades kurera den och en dag då vi var i skolan, var den så pigg att den lämnade sitt sjukläger i en skokartong och hoppade runt i mitt och lillasysters rum. Samma dag satt vår hemsömmerska, som var döv, i detta rum och lade upp eller ner våra sommarkläder (detta inträffade innan det var vanligt med färdigsydd konfektion. Hemsömmerskan dök upp några dagar på hösten och några dagar på våren.) Då vi kom hem från skolan fann vi vår nästan återställda sparv död på golvet. Den hade råkat komma under symaskinstrampan och sömmerskan hade inget hört.
SG, lyckligtvis kändes ”lillpluttan” mest som ett smeknamn. Det hade varit värre om Lisa och Sluggo inte hade klarat sig för tre år sedan.
Gjorde ett test och fann att jag var med typ 80% sannolikhet man, medan PK var med typ 60% sannolikhet kvinna. (Dock inte testet jag länkat till, då detta var många år sedan.) Något för Ökenråttan?
Fint kämpat, Niklas. Synd att det inte gick vägen denna gång.
Kollade testet, Pysseliten – lite fuskiga frågor om hur lång man är och hur smal midjan är i förhållande till höfterna, och om man kallar revbensarealen ”bröstet” eller, t ex, ”tuttarna”.
Aha, jag kollade tyvärr inte så noga. När vi gjorde ”gender test” var frågorna av typen ”Hur vill du helst dö?” 1) Falla nedför ett stup, 2) Drunkna i en damm … och ”Vilken färg föredrar du i sovrummet?”
När jag sökte nu hittade jag mest test för att bestämma könet på babyn, inte alls det roliga testet vi hade gjort.
(jag slänger ur mig en fråga, och tittar sedan inte in på jähättelänge …)
Ack, Niklas, så tråkigt. Men heder åt dig (er) för försöket; det är ju inte precis lätt att föda upp fågelungar.
Hur vill jag helst dö? Somnande över en bok. Stupande över en grepe i ett trädgårdsland. Ramlande nerför en bergsknalle på en skogspromenad. Plötsligt uppäten av lejon. Skrattandes ihjäl mig.
Tja … hur vill ni?
Lätt. Med stövlarna på.
Annika, för fan!
Det var först för sent som jag började fundera på vad du skrev. Och det må vara fånigt eller inte. Men du skrämde mig rejält med ”tittar sedan inte in på jähättelänge …”
Titta in snart igen!
Ett annat roligare test.
Igår var vi ett gäng som var ute och kollade på lite brum-brum.
Ska det förresten vara stor eller liter bokstav på brum-brum?
Först var vi utanför Nora någon km norr om Skofthyttan.
Sedan var vi vid Skäggebol, strax norr om Ölsboda.
Det ligger ungefär mitt emellan Degerfors och Svartå.
Nästan i Annikas trakter skulle jag tro?
På vägen till Skäggebol (vi åkte via Karlskoga) så passerade
vi en skylt på vilken det stod ”Ganbergsdal 4”. 😉
Så jag, kan man säga, var på lite båssightseeing igår. 🙂
Den där skylten finns på tre ställen. En i Öfalla, en i Lerängen och en i Hörnet. Fyra kilometer på alla tre. Vägverket har tydligen rationaliserat.
Själva var vi i Askersund med omnejd större delen av dagen men hemma idag. Slå en signal om ni är kvar i området. Källarsval öl med risk för skallskada kan ställas i utsikt.
Gurra, tack för erbjudandet men vi är redan hemma.
Angående Askersund så antar jag att det var där alla gamla
bilar höll hus igår?
Vi mötte en hel del gamla fina bilar igår och vi undrade vart
de skulle/vart de hade varit. Jag såg dock nu på morgonen
att det hade varit en bilträff i Askersund.
Jo. Det var ganska trångt. Vi höll oss i utkanten. Det räckte. Många fina bilar där också.
Pysseliten: Aj då. Jag har ett manligt ringfinger! (Längre än pekfingret.)
Annika: Hallå? Vart ska du ta vägen?
I Askersund måste man stanna till och köpa chokolade (hör ni det danska uttalet?) hos Venus choklad. Choklad är ju så nyttigt! Och godare än hos Venus är det svårt att hitta. Tunna mjölkchokladplattor med kanderade syrener … Eller konjakstryffeln … Eller vad som – ALLT är gott.
Nej, jag ska inte ta vägen, jag bara uttrycker mig slarvigt så dags på dygnet. (Vad var klockan? Nästan ett, ser jag. Gästerna hade nyss lämnat oss men whiskyn var inte riktigt slut. Ni ska vara glada att jag stavade begripligt.) Jag menade nog bara att jag ställde en fråga men inte observerade svaret förrän ett halvt dygn efteråt.
SG har varit i Askersund! Om du åkte riksväg 50 därifrån så passerade du bara några hundra meter härifrån.
Och ja, Venus Choklad! Det kostar, men OJ vad det smakar!
och: jag har fortfarande en ganska manlig hjärna …
Förresten tror jag att många medbåsister kan bli lika roade som jag av vad jag just hittade, nämligen det här bildgalleriet. Jag för min del skrattade så jag nästan dog. Man tar bort en enda bokstav ur en boktitel och får en heeelt annan titel, och i galleriet finns omslagen som blir resultatet (allra, allra mest skrattade jag åt ”One hundred ears of solitude”).
Annika, vad roligt! Madame Ovary, The DaVinci Cod, The World according to Gap! Tyvärr kan jag inte se bildgalleriet, vad har de mer för titlar?
Pysse: Ja, man har nog begränsad nytta av manliga ringfingrar… Hur känns det annars att ha en manlig hjärna? Är det som att kunna se ultraviolett, eller så?
Animal Arm, Oliver Twit…
Här finns mer!
Jag önskar bara att det var lika lätt på svenska, men vårt språk lånar sig inte på samma sätt till sådana lekar. Hm. Det här måste jag fundera på, känner jag. Några borde det ju gå att få till.
Annika
Du får inte göra så där. Jag såg frågan om hur man helst vill dö. Det rätta svaret är förstås ”Helst inte” men om man nu ska till så är det nog bäst att det sker snabbt och odramatiskt. Med stövlarna på, alltså.
Och så lägger du till att du inte ska komma tillbaka på jähättelänge.
Det är ganska olikt dig att plötsligt bli suicidal. Men livet (och döden) är ju fullt av överraskningar så jag började fundera över den djupare meningen i din kommentar. Klockan fem på morgonen vaknade jag plötsligt med insikten om vad du faktiskt hade sagt. Kastade mig på kbd för att om möjligt avvärja en tråkig utveckling.
Nu var det ju inte så illa. Hur kunde jag få för mig något sådant? Jag ska försöka hålla igen lite nästa gång. Vara lite coolare.
Ack, Ulf Lundell
Kapten Nemos bar, P.O Enqvist
Övarna i Skuleskogen, Kerstin Ekman
Ånger från andra våningen (jaja)
Bo, Tage Danielsson
Ordisk Familjebok
Ar, Jan Guillou (om modern arealberäkning?)
Sista revet hem, Moberg
Det går ju, även om skrattfaktorn blir rätt låg.
Påminner om de ändringar man åstadkom på sina skolböcker genom att ändra bokstäver eller ta bort några. Minns just nu »Förtorkad tysk dramatik« och Ellen med kokroppen. Länken leder till originalet på den senare, den första hittar jag inte.
Pysseliten – även jag har längre ring- än pekfingrar. Men jag tror inte det betyder något alls.
Tänjer man lite på regeln om EN bokstav kan man få
Statisk Årsbok
Åh, IMpopulär metereologi har jag läst.
NM: De svenska var ju också kul! Särskilt ”Ack, Ulf Lundell”… det har man ju velat säga många gånger under årens lopp, av olika anledningar.
Obs, Uffe!
Det var inte Lotten som hittade på det.
Nej, för det var JAG!
Ja, det såg jag väl att det var NM! Det skrev jag ju? Störtbegåvat, om ni frågar mig. Jag kommer inte på en enda!
Vem ligger månne bakom:
Väder
Agor
Al till svenska nationen
AuL, det måste väl vara Stindberg! Kolla stavningen på tavlan!
Jag drog upp era titlar ur dyn till ett nytt inlägg! Kopiera gärna och skriv även där inne i det båset!
https://www.lotten.se/2013/07/namen-assa-man-kanske-bara-har-25-somrar-kvar.html
Visst är det Stindberg! Kanske lät namnet r-löst för en norrman.
Nu ska jag kolla in Lottens nästa post.
[…] hur jag – den glada mamman med rosiga kinder, glittrande ögon och ett jättestort och mystiskt blåmärke på vänsterbenet – trallar och leder en skock oskyldiga barn in i en skog. (Eller om man ska […]
[…] till höger: svullet skitknä (åtta månader sedan operationen), jättebula (tre veckor sedan felhoppet) och blå, svullen fotled (dit bulans blod har runnit) och så ett skitigt vinglas med isbitar […]
Igår på morgonen så märkte jag att mitt vänstra öga var lite svullet. Det syntes knappt och värkte bara lite när jag blinkade. Jag tänkte inte så värst mycket på det utan gick till skolan som vanligt. Jag misstänkte senare att det kan ha varit pga att det har blåst så in i helvete mycket de senaste dagarna (ursäkta mitt fina språk).
Men nu ska ni få höra.. jag vaknade kl. 3.30 imorse av att mitt öga kändes mer svullet. Jag gick upp och in till badrummet för att titta i spegeln. Ni anar inte hur rädd jag blev när jag bokstavligen såg Quasimodo i spegelbilden. Han hälsade på mig med stor glädje, medans jag nästan gjorde på mig. Ögat är dock inte rött eller irriterad, så ögoninflammation är uteslutet.
Jag tror nog att mina kära vänner vid namn vaglar har börjat komma på besök nu. Denna vagel sitter då på insidan av vänstra ögonlocket, så ni kan ju tänka er hur jag ser ut just nu.