Från Kungliga biblioteket till Melodifestivalen
Ett av mina favoritställen är ju Kungliga biblioteket, och där hade jag igår ett jobbrelaterat möte. Men eftersom KB håller på att byggas om, måste man låsa in sina kläder i en barack utanför huvudbyggnaden och sedan stoppa sina datorer, plånböcker, pennor och annat livsnödvändigt i en genomskinlig plastpåse som på Arlanda och lämna kvar väskan i baracken … och det kändes så spännande att jag blev alldeles till mig.
Spontanintervjun med vakten på plats blev däremot blott med ja och hrrrm besvarad. Tydligen är vaktjobbet i KB-baracken ett uppdrag som inte bjuder på rånare, bovar, banditer och utpressningssituationer.
Men lite brottslig hade jag lätt kunnat bli genom att bara norpa med mig skåpnyckeln och gå hem.
När jag hade varit mötesseriös och redigeringsallvarlig i flera timmar, sammanstrålade jag med Orangeluvan och två av våra barn för att äta lite inne i Solna Centrum före vidare festligheter i Den Nya Arenan där Zlatan vanligtvis gör en massa mål. Men inne i Solna Centrum var det totalt kaos eftersom melodifestivalartisterna där måste uppträda med sin låt och sedan kränga skivor, planscher och t-shirtar.
Måste? Ja, jag skriver ”måste” för det kan inte vara särskilt kul. En låt sjungs (nåja, det är play back), sedan blir det autografskrivande och smajlande i en timme medan låten spelas non stop i hela centrumet. När jag blir popstjärna ska jag förhandla bort den delen av kändisskapet. Eller kalla in Arne Weise som stand-in. (Mer om honom om en stund.)
Men huuuuu sicken tradröv som manade på alla unga fans! Kön med unga människor i glassfärgade frisyrer ringlade sig i trippla led hundratals meter och … ja, så här lät det:
”Vi måste hjälpas åt och höja tempot annars blir vi aldrig färdiga! Det finns tider och passa och det måste gå fort!”
Så här roade var Yohio och hans två musiker:
Gitarristen och basisten vilade sig i form medan huvudpersonen i en underbar frisyr skrev och skrev och skrev.
Promenaden till Den Nya Arenan (som, okejdå, den heter Friends) var lika lång och mörk och halkig som vanligt, men till slut kom vi helskinnade fram till … eh … Barnens dag! Det var kommers som jag aldrig har sett kommers någonsin förr; mat och dryck och lotterier och frågesporter och 28 000 människor på plats – som gjorde allt för att få betala så mycket som möjligt för ljuspinnar, öronploppar, lättöl och popcorn på detta gigantiska genrep.
Obegripligt många människor. Alla var dessutom extremt glada över att få vara med!
Och nu kommer några avslöjanden – om någon till äventyrs läser detta före finaltävlingen den 9 mars och inte vill veta vem som överraskade, vem som var utklädd till brandman och vad Carola konstigt nog hade på sig: sluta läsa. Nu.
Här kommer spoilers och extralysen!
När Danny vid några få ögonblick inte var klistrad vid manuskorten, anade man en lätt och ledig improvisatör – jag blev glatt överraskad och imponerad. Släng korten, Danny – det blir jättebra!
Danny var så här lättklädd – inte för att han har en ovanligt vacker bringa utan för att brandmän ju alltid är klädda på detta vis.
Föreställ er alla framrusande barns enorma besvikelse när den person som stod i denna lilla lätta vårkappa inte var Sean Banan utan … Arne Weise.
Det är prick 30 år sedan ”Främling” vann, så naturligtvis kom Carola och rev av den. Eller rev och rev, hon pep av den – sjöng den som vore hon 10 år gammal, var vad hon gjorde. I en gul kostym som såg ut så här.
Men inte bara Carola kan styra ut sig – se som jag såg ut!
Klart bäst låt tyckte jag (till min egen stora förvåning) var Robin som sjöng ”You”. (Han måste ha putsat på framträdandet, för så här skrikig som nedan var han inte.) Uppdatering efter den riktiga finalen på lördagskvällen: ROBIN VANN JU! (Det är väldigt konstigt: jag brukar alltid tippa fel.)
Genrepskvällen avslutades med en halvtimmes promenad till tunnelbanan i den här miljön – 30 000 människor (varav minst 10 000 satt i barnvagn) bland tutande bilar och tutande bussar på trånga villagator:
Ännu en spontanintervju gjordes – en av vakterna på tunnelbanan berättade mycket nöjt att melodifestivalåskådare inte slåss lika mycket som fotbollsfans. Och att de sjunger mindre. Oooh, the irony.
