Hoppa till innehåll

144 sökresultat för ””

Den Röda Tråden 2012

(Ni som är intill döden trötta på att jag inte skriver om gamla underkläder, spaghetti, möglig välling och kassa hotell: vänta. Jag ska bara.)

Bonusbild, bara.
Bonusbild, bara.

Först lite historik.

När Julkalendern 2005 skapades, var DTR faktiskt UPA – utan personligt ansvar. Pfah, säger jag idag – hur kunde jag tänka ut något så trist? Jag måste ha varit upprörd av någon anledning. Säkert på SJ.

År 2006 var det så kompetens. What? säger jag idag och funderar på om man kan låta sånt folk som hittar på att DRT är  “kompetens” vara båsvärdar.

År 2007 var det Tack för maten, den var god. Hälften spydde, resten dog. Well, nåja, nu börjar det se ut som något. Riktigt kul ju!

År 2008  var det Himmel och helvete! Ptja, jorå. Fast jag bröt ju lilltån och blev rånad i samma veva. Men det roligaste detta år var ju den numera försvunna Översättarhelenas teori om att Östen Warnerbring skulle vara med i lucka 24. Vi tar det igen, va?

I facit den 4 december 2008 skrev jag:

_______________

Vi hade igår betat av:
1 Fay Weldon
2 Gunilla Wolde
3 Herbjørg Wassmo.

Detta fick Ö-helena att i förrgår med hjälp av Tillerosas initialfundering dra slutledningen att det på julafton kommer att vara Östen Warnerbring som hemlisbloggar. Allt enligt detta schema:

1 Fay Weldon, 2 Gunilla Wolde, 3 Herbjørg Wassmo, 4 Ian Wachtmeister?, 5 J.W., 6 K.W., 7 L.W., 8 M.W., 9 N.W., 10 O.W., 11 P.W., 12 Q.W., 13 R.W., 14 S.W., 15 T.W., 16 U.W., 17 V.W., 18 W.W., 19 X.W., 20 Y.W., 21 Z.W., 22 Å.W., 23 Ä.W., 24 Östen Warnerbring.

Särskilt den 12 december hade jag fått problem i så fall. Och varför fick inte Axel Wallengren och Elin Wägner vara med inledningsvis?

_______________

År 2009 Hatt … Jag kan här och nu meddela att denna urdåliga röda tråd berodde på att jag hade ont om tid och inte planerade tillräckligt. (Huset brann.)

År 2010 I Am the Walrus med Beatles. Japp, nu börjar jag förstå hur man skapar en röd tråd.

År 2011 Historien om någon – som handlar om en röd tråd! Yes!

Och i år var det ju så vansinnigt enkelt att jag redan efter en knapp vecka fick de första DRT-mejlen. De som skrev, nämnde kungar, jokrar, fyrtal i damer och en farlig massa Jack … ja, ni förstår. Men det är nu det blir riktigt läskigt. För den 2 (andra!) december, skrev hakke till mig:

”Två grekiska referenser redan, Akrostikon och Nestor. Det finns med andra ord absolut INGENTING som tyder på annat än att DRT måste vara Alf Henriksson.”

Visserligen stavas Henrikson med ett s och visserligen har Grekland inget med DRT att göra, men han hade ju nästan rätt, hakke. Förbaskade skitstövel, tänkte jag på mitt milda sätt och trampade vidare med kalenderluckorna och min egen röda tråd.

Alf Henriksons skrivmaskin.
Alf Henriksons skrivmaskin.

Vad hakke inte visste, var att den 24:e luckan skulle vara Alf Henriksons – och det finns inget i världen som kan få mig att ändra min plan (i den mån jag har någon). Kommentatorer kan fara ut mot mig och säga att det är för svårt eller för enkelt eller dumt eller till och med be om en viss hemlisbloggare – jag reagerar omedelbart med trots och tänker NÄÄÄÄ! JAG VILL INTE! (Jag sätter naturligtvis armarna i kors och plutar moget med munnen också.) Det här är min grej! Jag gör som jag vill! Och så slår jag i dörrarna och spiller saker tills jag har lugnat ner mig och letar fram datorn igen.

Nu till fler med sjätte sinne eller god slutledningsförmåga. Mikael skrev i en kommentar redan den 5 december: ”Jag tror att DRT är kortspel. Först fyrtal i damer och nu en kung.”

Ja! Exakt så!

Linisen skrämde mig den 10 december eftersom hon faktiskt hade rätt – om jag hade gått på min ursprungliga plan: ”Idag står det ändå klart att DRT är potatis.” Jodå. Runt den 15 november var jag inne på att bara ha med smålänningar och att DRT skulle vara potatis.

Zkop och Flygbengan mejlade den 12 december:

  • Jokern – trivialt
  • Stephen King – kung
  • Schubert – Spader madam -–spader dam
  • Raskens – knekt
  • Tre vise män -–tre kungar
  • Billy the Kid -> revolverman -> Wild Bill Hickock -> Död mans hand
  • Fossum, Svarta Sekunder – färgen svart

Och de hade ju rätt. Men det var hakke som den 21 december fick mig att sätta en hel kalkon i vrångstrupen, bl.a. eftersom han stavade Henrikson rätt:

Tidigare en joker och de tre senast dagarna Kingen, Queen och Jack. Det står alltmer klart vilken Alf Henrikson-vers som måste vara DRT i år:

Ett kort som en människa fäster sig vid,
kan ge henne oberäknelig frid.
Det kan framkalla glädje vid spelets slut,
det kan ge henne rikedom livet ut.
Ja det kan påverka livet på orten,
så slarva inte med korten!

Och DÄR fick jag ändra på mina planer. Eller fick och fick, det var ju ingen som tvingade mig. Men det var ju exakt den Henrikson-dikten som jag hade tänkt hemlisblogga på julafton, även om den i original låter så här språkpolisig:

Ett ord som en människa fäster sig vid
kan verka i oberäknelig tid
Det kan framkalla glädje till livets slut
det kan uppväcka obehag livet ut
Ja, det påverkar livet på jorden,
så slarva inte med orden!

Alf Henrikson (som var med redan 2009, men va fan) fick då stryka på foten och raskt ersättas av en nästan lika rolig karl. (Förmodligen är det så att alla som är födda 2 februari tänker i samma banor, eller vad säger du, hakke?)

Pysseliten och Christina var inne på blodigt allvar och ond, bråd död, Ökenråttan trodde på gamla filmstjärnor, Jossilurens och Heléne associerade till LSD som DRT, medan PK var övertygad om att hajar var grejen i år. Rosman hade den 19 december en intressant tanke som vi har försökt med tidigare i år: att allt liksom hänger ihop:

Här finns en hel del att jobba med. Det gäller att se sambanden. Ungefär varannan HB hör hemma i tonårshyllan på 80talet, varannan i nutid. David Bowie skrev Song for Bob Dylan, Dylan skrev Jokerman, Jokern är ett spelkort som dyker upp i Alice (Lyttkens) i underlandet. J D Salinger har alltid varit Borta med vinden. I min tyskbok på gymnasiet fanns ett stycke som hette Mein Name ist Franz Schubert, är inte det ett sammanträffande kanske?

Men nu återvänder vi till Flygbengan och Zkop, som på julafton presenterade sin DRT-utredning. Den påminner i stort om hakkes, så jag lägger i röd kursiv stil in några av hans teorier inne i deras lista:

1 Marian Keyes
 – Lucy Sullivan blev spådd i kort (Tarotkort) – Spelkort(alt. Kortlek)
2 Margaret Mitchell
 – Borta med vinden – Scarlett – Scarlet red – Röd – spelades i filmen av Vivian Leigh, Lady Olivier – Dam, Brett satt i fängelse – på kåken
3 Karin Fossum
– Norwegian Queen of Crime – Drottning (boken Svarta sekunder – Svart)
4 Alice Lyttkens
 – Tollmansvit (skrev 54 böcker – som antalet spelkort i en kortlek med två jokrar)
5 Bob Dylan 
– Lily, Rosemary and the Jack of Hearts – Hjärter Knekt (Christmas in the Heart – Hjärter) (samt låten Under the Red Sky – Röd) Billy the Kid – revolverman – Wild Bill Hickok – Död mans hand (pokerhand, två par bestående av svarta ess och åttor)
6 Stephen King 
– Kung – The Shining, huvudpersonen ”Jack” spelas av Jack – Knekt (Black house – svart, kåk)
7 Vilhelm Moberg 
– Raskens – Knekt
8 Ebba Grön
 – Alla visa män – Tre vise män – Tre kungar (Three wise men är också namnet på en pokerhand)
9 Harriet Löwenhjelm 
– skapade fantasivärld som kallades Klondyke – Klondike är en patiens (Det var mycket lek i hennes liv, som var kort, en kort lek.)
10 Franz Schubert
 – Spader madam – Spader dam (samt stycken i Ess-dur)
11 Jokern (samt Jack – Knekt) (In ”Batman R.I.P. Joker deals himself a ”dead man’s hand”.)
12 David Bowie 
– Harlekindräkt – Joker På Jokerkort avbildas ofta en narrfigur/gycklare, en harlekin. Harlekin är även ett spelkort i Kille (uttalas tjille) (The Hearts Filthy Lesson – Hjärter) (Albumet Diamond Dogs – Ruter)
13 Stephenie Meyer 
– Twilightsvit – Cullens bor i designhus – kåk
14 Danielle Steel
 – Queen of Romance – Drottning (hjärter)  “… de gröna skorna med diamantimitationer på stilettklackarna” och diamant = diamonds = ruter.” Hörde inte till förlaget Harlequin, men man kan tro det. Hon har tjänat mycket klöver.
15 J D Salinger
 – Catcher in the Rye – Huvudpersonens förnamn är Holden – Hold´em (vanlig form av poker)
16 Marie Antoinette 
– Drottning – Queen Marie Antoinette had an early flush loo installed at Versailles in 1780 – Royal flush!!!
17 Simon & Garfunkel
 – Bridge over Troubled Water – Bridge Åke Arenhill som översatt låten har designat kortlekar (och Cilla Black, för de svarta korten)
18 Anthony Horowitz – Three of Diamonds, The Diamond Brothers –Ruter tre (samt The Power of Five – femmor)
19 Kungens lilla piga – Kung och drottning
20 Queen –The March of the Black Queen
21 Gökboet – där spelas kort (I filmens huvudroll Jack Nicholson – Knekt)
22 Gunnar Ekelöf – Böckerna Blandade kort och Lägga patience ” Det ena är rutigt …
23 Harry Houdini – utbrytarkung
24 John Cleese – har pokerface – kallas Jack av nära vänner – Knekt

När det gäller John Cleese i lucka 24, så har han även spelat bl.a. kung Arthur och diverse knektar, förstås. Och så fort jag inte riktigt visste om DRT var tillräckligt tydlig, hystade jag in svart och rött eller en massa kärlek (hjärter) eller pengar (klöver) eller galenskap (spader).

Den röda tråden var i år alltså en kortlek (eller en kort lek – helt enkelt Julkalendern om man så vill).

kortlek

Nu kommer vi ihåg alla blåsippor, glöggen på läktarn, en allestädes inte särskilt närvarande Orlando Bloom och det faktum att Louise har bott på Skebokvarnsvägen men ändå inte plockades ur Plommonstopet (som har förärats versalt P i år) och njuter av mellandagarnas stiltje. Eller så kollar ni på statistiken som Sanna & Co sköter.

Tack för i år! (Och ni som fortfarande inte är med och leker denna korta lek: nu kan ni börja läsa bloggen igen.)


 

Psssst. En av kommentatorerna (som vill var hemlig och kommenterar under ett alias) har gett ut en bok nyssens. Coolt.

Share
54 kommentarer

Ingen lucka 21? Jo, men jag måste bara berätta om en brun påse först!

Igår bjöd lillasyster Orangeluvan sina syskon Broder Jakob och Lotten på fantastisk mat på ett ställe som heter Pontus. Bartendern var på extremt dåligt humör när vi hängde lite hos honom inledningsvis, men sedan blev vi nästan förälskade i resten av personalen. På toa tog jag bild på toalettpappersupphängningen eftersom det finns vissa som finner intresse i dylika.

Nästan som en fyrhålare.
Nästan som en fyrhålare.

Vi satt så nära köket att vi såg vår mat tillredas!

Ingen skrek, ingen var svettig, alla bara gjorde vad de skulle och ingen verkade snuvig.
Ingen skrek, ingen var svettig, alla bara gjorde vad de skulle och ingen verkade snuvig.

Det var gott och väldigt trevligt – kanske eftersom det ”kändes som hemma”. (Det var konceptet, sa personalen. Väggarna är tapetserade med bokhylletapeter som funkar! Det såg så mysigt ut så.)

Men kolla – var  hamnade jag sedan?

På väg till tåget hemåt stannade  vi på ett plejs och drack te i stora koppar som de syskon vi ju är – och så fick jag en påse med julklappar av Orangeluvan.

– Till hela familjen! Det finns saker till pappa där i också!
– Tack! Jag eh … du får av mig … på annandan … jag …  eh …
– Tssst, det blir bra så här. GLÖM NU INTE PÅSEN PÅ TÅGET!

Och så skrattade vi tillsammans eftersom det är så vi säger till mig. På samma sätt säger vi alltid till Broder Jakob att han inte ska ta fel tåg eftersom han alltid tar fel tåg och hamnar i Linköping när han ska till Svartöstaden.

Men en timme senare klev jag av tåget i Eskilstuna. Utan den bruna påsen med alla julklappar. Jag upptäckte det omedelbart och svor SATAN och HELVETE och FAN tusen gånger. Under tiden letade jag efter någon människa att tala med. I den bästa av världar skulle jag

  1. få tag i ombordpersonalen
  2. få beskedet att påsen var funnen
  3. kunna säga till dem att lägga påsen på tåget när det imorrn (idag alltså) åker tillbaka österut.

Men den bästa av världar är inte här, den är tydligen i Skottland. För där kan man få tillbaka borttappade saker på studs. Hur jag vet detta? Jo, för hela kvällen twittrade jag som en galning (förlåt alla som inte var intresserade av en brun påse på väg till Hallsberg) och blev RT:ad (att tweeten skickas till alla andra i hela världen, men inte till någon i Hallsberg) och påhejad och given goda tips.

Skärmavbild 2012-12-21 kl. 07.33.25

Nu i morse svarade även SJ:

Skärmavbild 2012-12-21 kl. 07.32.35

Béatrice som gissar i Julkalendern varje dag skrev att jag skulle kontakta taxibolagen i Hallsberg — kanske stod någon vid stationen och kunde haffa tåget?

But no. I Hallsberg står det inte drivor av taxibilar. Och den firma som jag trodde var störst – Hallsberg Taxi – hade bara en bil, och den var ute på långkörning.

En enda människa lyckades jag prata med — hon som svarar i telefon om huruvida tåget är sent eller ej. Hon lyckades se att (och detta är väldigt underligt) all ombordpersonal på tåget Eskilstuna–Hallsberg klev av i Eskilstuna. (Hett tips till alla gratisåkare.) Tyvärr kunde hon inte (och hon försökte verkligen, jag hörde tangentbordsknattret) se om “mitt” tåg skulle återvända mot Stockholm eller åka till … Korpilombolo.

  • Stationen i Hallsberg har öppet till 23, men man kan inte ringa till någon där.
  • Bagport som sköter alla kvarglömda grejer (som jag haft att göra med förut) har inte mer telefontid är 12–16 på vardagar.
  • SJ på 0771-757575 hanterar inte någonsin något av de problem som jag har haft (med min glömska).

Mitt i natten kom ett besked på Twitter från någon som visste att berätta att tåget städas i Hallsberg på morgonen. (Se ovan.) Men vart tar då kvarglömda effekter vägen? tänkte jag listigt. Det som hittas måste ju läggas i en säck och sedan föras till Bagport. Väl?

Därför gick jag upp kl 06 och körde till stationen för att springa genom ”mitt” tåg i den vilda jakten på påsen. Well, det låter sig verkligen inte göras i rusningen när all världens pendlare ska in i ett trångt tåg. Jag haltade (knät igen) fram till en lokförare som hängde ut från sitt lilla bås.

– Hej! Jag glömde en brun påse med julklappar på det här tåget sent igår kväll.
– Neeej, vi har inte hittat nåt.
– Men …
– Tåget städades i morse och då tar dom hand om allt.
– Men vart tar allt vägen sedan?
– Det skickas till Stockholm. Bagport heter …
Skickas?
– Ja.
– Med post???
– Nej, med tåg.
– Men då måste det ju vara det här tåget!
– Nej.

You can’t blame a girl for trying. Jag gav honom mitt visitkort (äntligen fick jag användning för det!) och åkte hem igen.

Så. Det känns så himla mycket bättre när man får häva ur sig om sina olyckor och bedrövelser. Om någon ser en brun, skrynklig papperspåse, blott till hälften fylld med små julklappar som min syster har lagt ner sin själ i … ptja. Mejla mig.

Uppdatering med pukor och fanfarer:
Det kom ett mejl:

Hej!

Påsen togs om hand av mig och lämnades till vår uppsamlingsplats för upphittat igår kväll i Hallsberg. Den tas om hand under fredagen och skickas med lämpligt tåg till Stockholm. Otroligt  att du blir informerad att personal på tåget kliver av i Eskilstuna. Jag och Roger (lokföraren) tjänstgör till Hallsberg som är tågets slutstation. Hoppas nu att du får julklapparna snabbt tillbaka. Ta kontakt med resebutiken i Hallsberg så kan du få besked när dessa skickas.

Avslutningsvis så önskar jag dig en GOD JUL och GOTT NYTT ÅR.

Hälsn. Tågmästare Kenth Bjärnebro Hallsberg.

Dessutom ringde Kenth och hörde sig för så att jag verkligen var nöjd och glad. Och det var jag ju! Sedan måste jag ju också säga att det var skönt att höra att tåget inte for omkring utan ombordpersonal.

Nu ska jag övergå till att vara bekymrad över något annat. Jordens undergång?

 

Uppdatering igen
Nu kom det ett mejl till:

Nu är frågan om jag ska kontakta Josefin. Så att hon inte behöver gå omkring och oroa sig å så.

Uppdatering än en gång
Börjar ni tröttna?

Den bruna påsen med julklappar är nu på väg i lastbil från Hallsberg till Stockholm. Jag försökte stoppa denna onödiga resa, men det gack inte. Nu är mitt uppdrag att kolla på Bagports söksida efter min påse. Som måste heta ”bag” för att hittas. Eller ”plastic bag” om man ska vara noggrann.

Se: papperspåsar kategoriseras som plastic bag, fast av papper.
Se: papperspåsar kategoriseras som plastic bag, fast av papper.

Men nu ser jag att man kan byta språk. Det som står ovan är nämligen på engelska. När man byter till svenska kallas plastic bag för … påse! Heureka!

Share
37 kommentarer

Facit till Julkalendern 15 december 2012

Nämen lucka 15 verkade vara för enkel. Fast ledtrådarna som många nämnde var alldeles förtjusande kluriga.

  • Béatrice och Vovamomo nämnde Greta Garbo, som var lika tillbakadragen.
  • Béatrice och Leda påpekade att det finns en underlig maträtt (bananfisk) efter  “A Perfect Day for Bananafish”. Louise, Aku, Örjan, Nina, Vovamomo pratar om råg.
  • Bland andra Leda, Anna och Kulturchefen yrar om kål efter huvudpersonen i en viss bok (Caulfield).
  • Bland andra Zkop, Kristina, Mikael (”mord i verkligheten”), Linisen, Wickmanskan, Annika och Ökenråttan (”Catchy layout på dagens lucka”) kunde svaret.
  • Förmodligen kunde Hyttfogden också svaret, men hon är så hemlighetsfull att inte ens jag fattar.

PK gjorde så att jag satte en jordnöt i vrångstrupen:

Det var en byfåne från Limerick,
Som i huvet inte var så kvick.
När han läste sin vers,
blev det en stor pärs.
För han fattade inte versmåttet.

Nästan den enda porträttbild som finns!
Nästan den enda porträttbild som finns!

Hemlisbloggarn (som ju inte bloggar som tanken ursprungligen var 2005, därav just hemlisbloggarn som term) var idag J.D. Salinger (1919–2010, kan ni tänka er), som nästan bara är känd för sin debutroman ”Räddaren i nöden” (eller som den heter på engelska, ”Räddaren i rågen” – ”Catcher in the Rye”). Vilket i förlängningen betyder att min lucka lycka kan vara gjord efter bara debutromanen. Som jag ska skriva … sen. Precis som Salinger kan jag sedan ge ut, ptja, tre novellsamlingar, och därefter bara dra mig tillbaka eftersom min fantastiska debutroman kommer att ge mig en hygglig årslön. Resten av livet, jahadå.

I skolan var unge Jerome ett av alla dessa barn som inte passade in. Han spelade teater på dagarna och skrev bokstäver på nätterna och var alltså lite besvärlig på så sätt. Såsom många andra unga pojkar, hamnade han mitt i andra världskriget, där han lyckades överleva landstigningen vid Normandie.

J.D. hade en förkärlek för unga kvinnor och höll nästan på att gifta sig med Eugene O’Neills dotter Oona, tills hon kom på att Charlie Chaplin var ett bättre parti. Då gick Salinger åstad och gifte sig först med en 19-åring, och blev sedan ihop en 18-åring (som sålde hans kärleksbrev när hon inte var stadd i kassa!), varefter han gicfte sig med en 20-åring. Och under hela livet (som faktiskt innehöll en hel del) skrev han och skrev och skrev och skrev. För byrålådan.

Men varför ville han skriva utan att bli läst?  I en intervju från 1972, förklarar han:

“There is a marvelous peace in not publishing. It’s peaceful. Still. Publishing is a terrible invasion of my privacy. I like to write. I love to write. But I write just for myself and my own pleasure.”

Jamen det är ju nästan som jag! För mitt eget höga nöjes skull sitter jag uppe på nätterna och ugglar! Jag ÄR J.D. Salinger!

När det gäller tillverkningen av lucktexten som såg ut om en komihåglista, var allt sådant som händer i ”Catcher in the Rye”. Utom några instoppade ledtrådar här och där – och det allra sista, som ju är en hänvisning till Mark Chapman, som sa att orsaken till att han sköt John Lennon står att läsa i just den boken. Skitstövel.

salinger times

Några få gånger lät Salinger sig övertalas till att publicera småhistorier och många gånger lät han sig övertalas bara för att ångra sig i sista sekund. En av berättelserna som hette “Uncle Wiggily in Connecticut,” gjordes till en fullkomligt urusel film som hette “My Foolish Heart”. Efter att han hade fått se den, bestämde han sig för att aldrig någonsin sälja filmmanus igen. (Men på Imdb har filmen fått hela 6,8 av 10 i betyg …)

Här slår den skygge Salinger på fönsterrutan till en bil. Man kan ju tänka sig vad det berodde på.
Här slår den skygge Salinger på fönsterrutan till en bil. Man kan ju tänka sig vad det berodde på.

Något jag inte hade den blekaste aning om var att den svenske kostexperten Fredrik Colting under namnet John David California 2009 publicerade det som han påstod var fortsättningen på ”Räddaren i nöden”.  Salinger stämde honom och dog sedan, innan ett eventuellt skadestånd hann betalas ut. (Tydligen var boken bara skräp.)

Nu ska vi dra en vinnare! Jag rör om och krafsar runt och hittar … aha, en trotjänarinna: Cecilia N! (Oroa er inte, ni andra. Jag hinner dra upp många lappar innan det blir julafton.)

Lucka 16 kommer vid sjusnåret. Men då sover ni väl, alla.

Share
27 kommentarer

Jag och SJ

(Det kommer en ny julkalenderlucka senare i förmiddag.)

Igår var jag på galej tills jag skulle ta 22:55-tåget hemåt. På Centralen kom Rapport fram och ställde några frågor och jag pratade på ett tag, och hamnade sedan i alla morgonnyhetssändningar med det extremt kloka, välformulerade och ovanliga uttalandet ”Ja, jag kommer att fortsätta att vara beroende av tågen, men också av informationen”. (Mitt uttalande föregicks av en lång drapa om svårfunnen information, men de kan ju inte fylla hela sändningen av ett inslag med mig, vilt gestikulerande, spottande och fräsande.)

Men det är väl bra att SJ gör nåt. Om de inte kan köra tågen, är det enda vettiga beslutet att ställa in dem eftersom tåg som inte kan köras ju inte kan … köras. Om SJ ställer in varannan avgång och sedan kör med dubbelt så långa tåg lite mer sällan under en begränsad tid är ju även det okej. Uppdatering: Men så är inte fallet. Niklas förklarade  för mig i en kommentar att SJ ställer in tåg och kör sedan för att kompensera detta de andra avgångarna med extra korta tåg. Eller extra gamla tåg. Slut på uppdatering.

Men det är så vansinnigt svårt att få information! SJ-appen är ganska bra … när den funkar. Men ack så många gånger det inte står något om inställda eller försenade tåg. Min gångna helg såg ut så här:

  1. Lördag kl. 18:08 till Stockholm inställt (ingen förklaring, ingen notering i appen).
  2. Söndag kl. 10:07 till Stockholm inställt (ingen förklaring, ingen notering i appen).
  3. Söndag kl. 14:44 till Eskilstuna inställt (ingen förklaring, ingen notering i appen).

Just den där eftermiddagsturen i söndags ersattes med en buss som tog sig till Eskilstuna på tre timmar – en sträcka som med tåg tar en timme. Ja, jag är fortfarande arg.

Se här nu till vänster hur det såg ut fortfarande klockan 16:05 i appen: avgången 14:44 är heeeeelt normal.

Vi ger oss iväg till Stockholm (som alltså ligger en timme bort) med ibland tre timmars marginal, vi bokar in oss på hotell (som inte ens har bacon!) för att vara säkra på att inte komma för sent till morgonföreläsningarna och vi missar basketmatcher, julmiddagar, släktkalas och inkomster för att … för att … ja … varför?

Men om man ser lite positivt på det hela, så får man bloggvirke, prata med intressanta människor, uppleva okända stationers spårsopa mitt i natten och ibland även lära sig hur en Stentofon ser ut.

Vid Cityterminalens bussplats 15 finns ett eluttag som funkar!
Vid Cityterminalens bussplats 15 finns ett eluttag som funkar!
Share
17 kommentarer

Julkalendern den 10 december 2012

Sådärja, nu är drygt en tredjedels kalender körd! Båset liknar en kreativ skrivarverkstad med muskötkunskap, ljudfilosofier, omöjligheter och allmänna rapporter om tingens beskaffenhet. Men allt är egentligen hemliga ledtrådar!

Vinnaren som drogs ur hatten var Agneta – som satt på rätt svar och till och med hade hemlisbloggaren i bokhyllan.

(Anja och alla andra som inte riktigt vågar kasta sig ut från tians trampolin: läs programförklaringen och häng på!)


Lucka 10

(Vinjettmusik.)

 

– Du Drutten.
– Ja, Jena.
– Jag har tänkt på en sak.
– Vaddå?
– Kalle Anka på julafton.
– Ja just det. Men vad tänkte du då?
– Jo i jultomtens verkstad. Hur kul är det egentligen?
– Men det är väl roligt med alla militärerna som marscherar in i …
– Nej, det är just det. Jag tycker att det är ett nöje endast för överklassen.
– Men halleluja, Jena! Det är precis samma sak som jag har tänkt på! Den där dockan som ser ut som Alfons och som dansar en spökdans, usch, mordet på hans pappa och den sprättande regnbågsöringen som inte har något vatten och den döda flickan – Ellen – som sjöng så vackert. För att inte tala om trädens konung som dyker upp utan förvarning!
– Du Drutten.
– Ja, Jena?
– Nu förstår jag inte alls vad du pratar om.
– Jaså, nämen då tänkte jag bara på fel sak. Här, ta lite chips. Jag bjuder.
– Tack, Drutten.

 

(Vinjettmusik.)


Jag ska som vanligt försöka komma med facit till midnatt och ny lucka i ottan, men det beror på om tågen går som de ska eller om jag sätts på en buss som bara går och går och aldrig kommer fram.

Share
191 kommentarer

Facit till Julkalendern 9 december 2012

Tallyho på er alla! Och särskilt då tallyho på Anja, som inte vågar kommentera under december, men som gjorde det ändå!

Lucka 9 kunde många av er – googlingen ledde er fram till en vettig lösning i de fall som kunskaperna inte redan satt där på en liten pinne i ert minne. Den vettiga lösningen fick sedan ledtrådar som var extremt klara av Agneta (som har böckerna i bokhyllan!) och mindre tydliga som t.ex.

  • aggressivsuicidala fåglar
  • lövade hjälmar
  • böcker i udda format.

Samt förvånansvärt ingående kunskaper i muskötämnet, lyssna nu på Skogsgurra:

”Musköten var en stor och tung pjäs utan refflad pipa och avsedd för rundkulor. Geväret är finkalibrigare och alltid refflat och avsett för ’projektiler’, dvs. cylindriska/avlånga kulor.”

Några exempel nu:

Fredrik I: Låt sista dronten som snubblar i vår natur,  snubbla alltjämt mellan fjällar och gran och fur.

Rosman: Påminner mig om ” den gamle sjömannen” som jag lärde mig i ett Kalle Anka-äventyr där Kalle helt hade snöat in på strofen “Vad felas dig? Jag grep en pil/och sköt vår albatross”.

PK, som alltmer antar formen av en haj, gissade så här: Idag gissar jag på Hajp. Eller Smulp haj.

Zkop: Den misstänkte erkänner ett brott som omöjligen kan ha begåtts.

Jag är alls inte säker (och får säkert be om ursäkt på denna plats om en liten stund), men tror att Mikael var först med rätt svar – med en relativt tydlig ledtråd också: Tallyho! Idag tror jag att jag kan!

Leda visste också precis vad det handlade om: Dagens HB tycks ha klarat sig från både åtal och rättegångar, såvitt jag kan se. Men straff blev det. HB fick sluta på Konstakademien och så var det med den illustratörskarriären.”

  

Det som avsågs i det underliga dokumentet (som jag hade lämnat kvar massa skräp och ologiska faktafel i, bafatt) var den roliga poetissan och illustratören Harriet Löwenhjelm (1887–1918). Hon, Karin Boye och Edith Södergran brukar ibland nämnas i i sammanhanget ”döda, kvinnliga poeter som var bra”, och det får man ju säga stämmer. Det lite annorlunda är att Harriet (det känns som om vi har lagt bort titlarna, som om vi är gamla polare nu) inte blev erkänd som konstnär förrän efter döden i lungsot, blodhosta, tuberkulos och galopperande feber.

Det här med tbc var så intressant att jag fastnade i lite statistik. Man kom på effektiv medicin i början runt 1942 och vaccinerade dessutom alla nyfödda barn i Sverige från 1940-talet till 1975. År 1940 insjuknade 18 400 personer och 383 dog, medan 404 insjuknade 2002. (TBC-CHOCK: numera ökar fallen – 643 insjuknade år 2009! Ta på er munskydd och stäng dörrarna!)

Harriet skrev och ritade och lekte fantasilekar med sina syskon såpass effektivt och lärorikt att hon kom in på Konstakademien. Dock slutade hon efter två år eftersom konstnärliga genier förr sällan kunde stöpas i formar och hade svårt att rätta in sig i leden. Tsssst, sa Harriet och åkte hem och ritade en bild och skrev en dikt. Men ingen ville lyssna på henne. Ingen ville ge ut hennes alster och ingen ville betala henne för illustrationerna. Men hon lät sig inte nedslås utan gick på i ullstrumporna och gav själv ut sina dikter.

 

Men så kom hostan. Alla älskade henne och ville vara med henne (även om förlagen inte ville ge ut henne), men hon var tvungen att skickas iväg på sanatorium – till de andra hostande. Fast där hade de rätt kul med maskerader och andra fester:

Några månader innan hon dog skrev hon i dagboken:

”Tänk att vid detta laget vet jag knappt hur många jag erbjudit att hålla mig i handen när jag dör. De får väl sitta ikring mig och hålla en i hvart finger.”

På en annan plats i dagboken:

”Igår fann jag en död älg i skogen, fast hvad som fanns kvar af stoftet var endast ben och hår, men jag släpade hem den bit för bit. Den hade en sån vacker skalle och den måtte ha varit smal öfver höfterna som Wilhelm.”

I många dikter beskriver hon lyckan att få barn, vilket låter förvånansvärt äkta med tanke på att hon inte hade några barn:

Tänk, vad allting konstigt och krångligt

med ens blivit lätt att förstå.

Hjärtans allra käraste barn,

så väl att du kom ändå.

(Ur ”Är det du, är det du, allra käraste barn”)

Harriet tror att vännerna är drontar.
Harriet tror att vännerna är drontar.

Dikten som jag hade gjort om är ”Jakt på fågel”, som avslutas så här:

Jag har skjutit en dront, jag har skjutit en dront.
Och nu går jag till byn, där som bröderna bo.
Nu vänder jag åter, men tom är min kont
och jag ropar ej mer: tallyho, tallyho.
Och jag talar väl ej om det undret, som skett.
Jag känner er väl, I ha´n förr mig belett,
I krasse, förkrumpne och sene att tro.

Och i egenutgivna boken såg den ut så här, med en ovanligt mager och förskrämd dront:

Ja, jag gillar Harriet Löwenhjelm.

Men nu är det dags! Plommonstopet och lapparna! Pul och trassel, lapp på lapp och här draaaar jag … Agneta! Som ju hade böckerna!

Och lucka 10 kommer vid fyrasnåret inatt, japp. Sova gör vi den 25 december.

Share
24 kommentarer

Ett helt vanligt inlägg om hotell, snö och tåg

Jag är ju på vift i snöstorm och bor på fyra olika hotell under veckan, och känner att det kan man ju inte göra utan att rapportera. Ni som vill öppna julkalenderluckor med gåtor hittar lucka 6 här nedanför.

Igår skulle jag föreläsa på Scandic Järva Krog i Stockholm – eller i och i, förresten. Det ligger utslängt bredvid motorvägen mot Arlanda och för att komma dit måste man åka tunnelbana, pendeltåg och buss, vilket inte så lätt görs i snöstorm. Därför bestämdes det att jag skulle ta plats redan kvällen före föreläsningen för att få sova och med säkerhet komma i tid och inte försent eftersom det sällan är bra när man är den som ska vara i tid mest av alla.

I receptionen hittades inte min i förväg gjorda bokning, så den fick bokas om. Under tystnad. Inga problem. (Jag försökte småprata, men hörde faktiskt inte vad tjejen i receptionen svarade eftersom hon talade så väldigt tyst.) Under tiden lyssnade jag på vad de andra gästerna och hotellfolket sade till varandra:

– Kan jag beställa väckning?
– Nej, tyvärr, det går inte. Vi hade väckning förut, men det funkade inte så i somras var det massa som missade sina flyg så vi har fattat ett beslut som gäller alla.
– Har ni en bankomat?
– Nej, tyvärr, den är trasig. Kanske macken runt hörnet hjälper till om du köper något.
– Har ni en vattenkokare som jag kan ta upp på rummet?
– Nej, tyvärr. Men du får köpa te och kaffe här.
– Kan jag ta ut pengar här i receptionen?
– Nej, det går tyvärr inte.

Jag tänkte då att de förmodligen hade hakat upp sig och helt enkelt inte kunde svara annat än nekande, så jag sa:

– Måste jag som betalar nästan 1 700 kronor för ett förvånansvärt litet rum med svinkallt badrum verkligen betala 15 kronor för att få ta varmt vatten till lite te?
– Njänjäeeee … ok, det kan vi väl bjuda på.

Jag säger att detta är ett litet rum för 1 700 kronor, men förr i tiden bodde ju sjubarnsfamiljer på samma yta, så vem är väl jag att knorra?

Ni ser överkastet på bilden ovan? Well, det fick inte ligga kvar där så länge eftersom badrumsgolvet var så kallt att jag började leta appar som mäter temperatur. (Den uppfinningen kommer nog till iPhone 8.)

Överkast/badrumsvärmare.
Överkast/badrumsvärmare.

För att få upp värmen lite, begav jag mig till träningslokalen – som faktiskt var lite större än mitt rum.

Där cyklade jag på motionscykeln i 90 minuter. Trodde jag – väggklockan i lokalen stod fortfarande på sommartid, så det var i verkligheten bara 30 minuter.
Där cyklade jag på motionscykeln i 90 minuter. Trodde jag. Väggklockan i lokalen stod fortfarande på sommartid, så det var i verkligheten bara 30 minuter.

Det fanns bacon till frukosten, men den var tyvärr kall – äggröran likaså. Däremot gick föreläsningen lysande och uppåt 40 av språkligheter upplysta personer fick bege sig hemåt i snöyran, styrkta av nya skrivregler.

Själv tog jag mig via denna busshållplats till Centralen på bara 90 minuter.
Själv tog jag mig via denna busshållplats till Centralen på bara 90 minuter.

På Centralen fick jag order att inte ta 15-tåget som min icke ombokningsbara biljett sade att jag skulle, utan 12-tåget, som skulle avgå klockan 14. Detta innebar att sittplatserna på tåget var lite för få:

Men förr i tiden fick man ju vara glad för att ens ha ett golv att sitta på.
Men förr i tiden fick man ju vara glad för att ens ha ett golv att sitta på.

Detta 12-tåg anlände klockan halv åtta på kvällen och sedan dess har allt funkat perfekt: Scandic Opalen i Göteborg lät mig ta upp mat på rummet, har vattenkokare och varmt golv inne på toa.

Men det var ett tag sedan man valde dekoren …
Men det var ett tag sedan man valde dekoren …

Och så måste jag förstås visa upp kaviarmaskinen över alla kaviarmaskiner:

Man trycker bara på handtaget!
Man trycker bara på handtaget!

I eftermiddag ska jag ta mig till Borås och checka in på ännu ett hotell. Allt kan hända!

Share
16 kommentarer

Julkalendern den 4 december 2012

Efter att jag hade förstört för alla mobiltelefonssurfare under gårdagen, spårade kommenatorsbåset med gissningarna totalt ur och allt handlade i slutet om svamprecept och underliga dödar – inte nödvändigtvis i kombination. (Synnerligen läsvärt.)  Vann gjorde Luslina, som stolt gissade på Salman Rushdie.


Lucka 4

Guss och Keff hade svårt att stava, men drog sig inte för att skriva en roman i replikform eftersom de hade så tråkigt. Så här:

– Fan åxå! hördes husets hjälpmadame ryta i linnekammaren.
– Svär måttlit, å betänk att det var hon själv som ställde te detta kolorume!

Det hela handlade om hårda prövningar, oäkta barn och oönskade graviditeter, vilket, om man försjunker i tysta, vemodiga betraktelser, kan sägas bero blott på fruntimrens oförmåga att hålla på sina lustar. De två fortsatte med dialogarbetet, men inte förrän de hade kommit överens om att ta bort vissa obetonade stavelser i orden – för att få en än mer talspråklig stil:

– På den tidn som kommerseråde inte hade dubbelhaka å brillor å podager och portvinstå var han en grann karl. Det begrip väl varenda horunge att …
– Vet hut och tystna, satans käring! svarade madamen med en röst som var allt annat än blid.

Men Guss och Keff var ändå inte nöjda med sitt försök till vardagsflykt.


Såja. Facit kommer nog vid midnatt om jag känner mig själv som jag tror att jag gör. Lucka 5 kommer sedan.

Nu kommer vi till ett par krångliga dagar när jag står på mitt onda knä och föreläser när jag och mitt onda knä inte åker tåg i snöstorm eller inspekterar mögliga hotellduschar. Men vi ska klara av det!

Share
177 kommentarer

Facit till Julkalendern 1 december 2012

Innan jag avslöjar namnet på gårdagens hemlisbloggare, ska jag för en gångs skull gå igenom några av ledtrådarna med er – särskilt för nykomlingarnas skull. Jag tänker mig att ni tänker så här:

Åh hu, vilken dålig limerick. Den haltar ju.
Rimmen är inte heller ok.
Första raden nämner versmått och en okänd stad? Nejdå, ”akrostikon” är ju en namndikt där man läser ett ord uppifrån och ner genom att titta på första bokstaven i varje rad. Titta, det blir ju S-U-S-H-I!

Slingrande versmått i Akrostikon
utan kvinnlig support i trikån
ser Sullivans gåtor och nycklar.
Herrarnas gurkväxter hycklar:
idoliserar meloners silikon.

Hm. Konstigt med versaler och gemener, kan det ha någon betydelse? Nej.
Underlig användning av skiljetecken. Strunt samma.
Sullivan, kan det månne vara Gilbert O’? Nej.
Vad heter nycklar på engelska? Keys!
Gurkväxter är bara med för att de är fallosar och sådana ska alltid ingå i en limerick – särskilt tillsammans med meloner. Vänta nu, meloner är ju gurkväxter. Vem är född i Limerick på Irland?

Aha! Hon Marian Keyes! Som har skrivit bl.a.  ”Vattenmelonen” och ”När Lucy Sullivan skulle gifta sig” samt ”Sushi för nybörjare”!

Visst är det så det går till?

Det var roligt att läsa kommentarerna om ”rätt” som i sushi. Mycket fyndigt! Sedan nämnde Örjan ”vatten” på ett intressant sätt, men jag kunde inte utläsa om han var melonerna på spåret. Nykomlingen ”Det är jag” (som vi ju måste hitta på ett nytt namn till för undvikande av förvirring) kommenterade precis exakt på pricken så lurigt som man ska:

”Detta förstod jag Ages ago. Allow me to explain. Det gäller att vara Engaged och ha Patience. Så blir det lätt A Sensation Novel.”

Tyvärr var det alls inte rätt.

Kronfrun var först med att fastna på ”nyckelordet” och Flygbengan & Aku hängde på. Poeterna Bengt O. Karlsson, Hyttfogden och hakke satte sedan igång att akrostikonera sig, Pysseliten föreslog att Flygbengan (”kycklinglitteratur”, haha), Linisen, Zkop, Babs och Kronfrun skulle slå sig ihop i en vivetvemdetärklubb, och då talade hakke ur skägget:

Kurviga versmått på lodrätt fem
Enklast om du lägger på en rem
Ylar något om nycklar
Ej är ute och cyklar
Så plötsligt du fattar att detta är … vem?

Ser ni? K-E-Y-E-S!

Jag förstår att ni var fler som hittade rätt svar, men måste stoppa här. (Ni får hemskt gärna skryta i kommentarerna här nedan; det är bara roligt!) Det enda jag själv inte är säker på är förstås hur Översättarhelenas ”Ha!” kunde leda så många till rätt svar.

Marian Keyes (f. 1963) är alltså en irländsk författarinna som i sin ungdom (enligt sig själv) var en medelmåtta vad gäller allt (precis som Johan Rheborg). Hon läste juridik och ekonomi (precis som Johan Rheborg), tills hon plötsligt och utan förvarning en vacker dag upptäckte att hon kunde skriva (precis som Johan Rheborg). Och då satsade hon på den karriären, bara så där.

Dock hade hon innan dess drabbats av grava alkoholproblem och djupa depressioner (och här slutar förresten likheterna med Johan Rheborg) och började skriva små noveller som terapi. ”Romaner är för långa”, sa hon, när en förläggare bad henne skriva en sådan. Hon lydde dock – motvilligt – och har nu gett ut tio eller tretton stycken. (Tydligen varierar uppgifterna för att vissa ibland räknas som noveller, ibland som romaner.)

Marian Keyes sägs vara en av de första inom genren chic lit och böckerna beskrivs som jätteroliga beskrivningar av självupplevd

  • depression
  • alkoholism
  • skilsmässa
  • hustrumisshandel
  • psykisk störning.

Jättekul.

När hon senast drabbades av en depression, bakade hon tårtor tills hon kände sig bättre … och fick förstås ge ut en bok om det. Och ser man på – hon är kakformsgalen!

Det allra senaste nyheterna om henne är att hon lider av svår skrivkramp och tandvärk och har blivit så beroende av Twitter att hennes man (på uppmaning) har stängt av Marians konto. Hon följer enligt ett strikt schema ett par tv-serier (Strictly Come Dancing, It Takes Two, Homeland, I’m a Celebrity … Get Me out of Here, True Blood, Friday Night Dinner, Michael Palin’s Brazil, Irish Masterchef och Richard E Grant’s Hotel Secrets) och läser böcker precis hela tiden. Jaja, men basket har hon minsann inte tid att träna, nähedå.

NU PRISUTDELNING!

Plommonstopet har jag haft med mig hela dagen (till Saltsjö-Boo, Stora Essingen, Vallentuna, Bandhagen, Strängnäs och Eskilstuna) utifallatt dragningen skulle måsta ske på bortaplan. Men nu sitter vi här tillsammans. Jag rör om och draaaar en … lilla Dammråttan! (När man vinner ska man mejla adress och storlek till mig så får man en t-shirt i postlådan.)

När ni har läst ända hit, ligger en ny lucka ute: nummer 2!

Share
25 kommentarer

Radioprat, nykörkort, steampunk-stad och Språktidningen samt Göteborg i ett enda inlägg

I morse vaknade jag extra tidigt för att sparka igång en gammal skrivare som skulle vikariera för den vanliga som tvärdör som av brusten halspulsåder så fort det blir lite ebb i tonern. Jag är inte jättebra på att vakna tidigt – min talang ligger mer åt nattsuddarhållet. Och inte fick jag ordning på skrivaren heller.

Sedan flög jag på lätta fötter trots knärelaterad hälta in i studio 1 i Radiohuset i Eskilstuna, som ser ut ungefär så här:

"… och när borstbindarna inte svor eller drack borsten, sprang de fem trappor ner och ut på Luntmakargatan och snabbdrog så många halsbloss som möjligt innan de sprang fem trappor upp igen …"
“… och när borstbindarna inte svor eller drack borsten, sprang de fem trappor ner och ut på Luntmakargatan och snabbdrog så många halsbloss som möjligt innan de sprang fem trappor upp igen …”

Därifrån hastade jag in i gamla fabriken som numera går under namnet Munktell Science Park för att hinna lyssna på Julian Stubbs. På ett intressant sätt berättade han om sina erfarenheter t.ex. från London, som har förvandlats från en otrevlig industri-betongig stadsmiljö till det som OS-invigningen lyckades förmedla. Och så sa han att “Rome wasn’t built in a day”, vilket fick mig att hugga publikmicken och med glittrande ögon och ett leende som gick upp ovanför öronen tjoa på den brittiskaste engelska jag någonsin kunde:

– I know a shortcut when it comes to building Rome in one day: we in Eskilstuna can use our industrial environment and make this into ”The Steampunk City of Sweden”! Isn’t that a fantastic idea?

Man kan säga att jag gick lite med håven, ja.

– Well … it’s a beginning … sa Julian. Have you been to Newcastle?
– Yes I have (sa jag fastän jag inte är riktigt säker på att det är med sanningen överensstämmande).
– Well, there you go. It’s a start.
– Please tell everybody about steampunk! sa jag och tänkte att jag då skulle få njuta av hans flytande engelska.
– You do it! sa han.
Oh dear, hörde jag mig själv säga till publiken medan jag fortfarande log, he doesn’t know what it is.

Och där förlorade jag nog Julian. Min definition av steampunk var lam och ganska mesig (varför berättade jag inte på svenska istället?) och vips, togs micken ifrån mig, varpå jag insåg att jag var tvungen att rusa vidare.

Jättemycket steampunk.
Jättemycket steampunk.

Jag hamnade då på Trafikverket. Mitt körkort har sedan jag bytte namn till Lotten fortfarande skrikit CHARLOTTE med stora bokstäver, och det har jag nu (efter påpekande av en polis) blivit tvungen att byta ut. Processen var så effektiv att jag nästan inte hann le mot kameran innan det var dags att parkera bilen vid stationen – för 61 kronor. Iiiih. Men nu till det mest fantastiska: jag lämnade in bilnycklarna på Pressbyrån och bad dem ta hand om dem tills den djefla mannen kommer och hämtar dem ikväll. Och de protesterade inte!

Nu ska jag strax kliva in på Språktidningens redaktion för att där föreläsa om det svenska språkets utveckling och sia om framtiden samt lära alla att stava till KASJUNÖT så att de kan vinna stort i Wordfeud. I samma sekund som klockan slår 16, ska jag snabbhalta till Centralen för att hinna åka till Göteborg innan snöovädret landar på rälsen –  som ju också är väldigt steampunkig om man tänker efter.

Steampunkräls!
Steampunkräls! (Ingen lövhalka.)
Share
77 kommentarer

Kan du inte hitta det du letar efter? Försök att förfina din sökning: