Häromdagen ringde Sveriges Radio och frågade mig vad jag tyckte om ordet ”hen”. Det var inte i sändning, så jag pratade på om ditt och datt samt knäskador och hade hur trevligt som helst med en av producenterna som planerar radiosändningarna.
Jag har nu lyssnat på det färdiga inslaget, som är minst sagt affekterat från programledarhåll. Själv är jag alls inte särskilt upprörd utan snarare lite avmätt ointresserad som inför en speedwaymatch eller hallonlikör.
Fakta om hen är att
- det är ett könsneutralt pronomen
- det är vansinnigt värdeladdat för vissa – antingen positivt eller negativt
- alla som säger att det är ett jättebra ord som signalerar ett queerpolitiskt ställningstagande är väldigt engagerade
- alla som säger att det är ett jättedåligt ord som signalerar ett queerpolitiskt ställningstagande är väldigt engagerade
- alla som säger att det bara är ett ord som kan vara praktiskt när man vill slippa krångla med ”han/hon” är lite lagom engagerade
- gamla stelbenta getter som vill återgå till hv- och fv-stavning är väldigt engagerade
- det inte finns med i SAOL.
När SAOL kommer ut med nya upplagor firar jag och andra likasinnade med champagne och lus(t)läsning. Vi pluggar in nya stavningar och gläds över nyorden – och slår vad om vilka som överlever till nästa upplaga.

Till den senaste (trettonde) upplagan av SAOL stoppades keff och guss in – ord som jag fortfarande inte har fått tillfälle att nämna i andra sammanhang än ”trettonde upplagan av SAOL”. Några ord som kom på förslag men som inte anammades av svenska skribenter är (med SAOL-årtal inom parentes)
- jass (1950 & 1973)
- klaun (1923)
- vaksin (1973 & 1986)
- vinersnitsel (1950)
- jos (1973 & 1986).
I analogi med t.ex. bukett och kurage hade vi idag kunnat skriva
- bulevard (1900 & 1923)
- suvenir (1900 & 1923)
- nugat (1923 & 1973 [inte 1950!]).
Men det gör vi inte – fast om det beror på att vi är stelbenta gamla getter (se ovan) som gillar franska ou eller för att stavningen inte riktigt motsvarar uttalet, vet jag inte riktigt.
Ibland känns tejpifierade ord konstiga inledningsvis – dejta, fejka, skejta och tajma – men efter en invänjningsperiod tycker vi att de ser okej ut, precis som förkortningar som till en början måste skrivas med versaler för att vi ska fatta: CV, AIDS, IT, DVD och VD. (Numera skrivs de alltså med gemener.) Likadant är det säkert med hen — vi kommer att vänja oss och inte alls känna av något queerpolitiskt ställningstagande när det dyker upp som en ersättning för ”hon/han”.

Kommentatösen Karin berättade att någon på skoj ville kalla DN för Daghens Nyheter och frågan uppstod då om det var olämpligt eftersom DN ”ju har förbjudit ordet”.
Det har nu DN inte gjort. Man måste läsa ordentligt fel för att tycka att DN har ”förbjudit” hen som ord. (Påhittet ”Daghens Nyheter” är däremot jätteroligt!)
Om jag använder hen som ord? Nej, för att göra läsningen så smidig som möjligt, ändrar jag (än så länge) till plural. Så här:
”Fråga någon kompis om han/hon vill gå på bio.”
”Fråga några kompisar om de vill gå på bio.”
Om inte annat för det är roligt att gå på bio med många.
_____
Fotnot
En gammal artikel av Martin Gellerstam har bidragit med fakta till denna min henliga utläggning.
_____
Senare – en lång henartikel i DN avslutas så här:
53 kommentarer– Jag är ledsen, men fenomenet hen är i mina ögon alltför fånigt för att förtjäna seriös kommentar, hälsar Horace Engdahl, Akademiens förre ständige sekreterare, i vändande mejl när DN frågar honom om det lilla ordet med den stora laddningen.