Månad: juli 2012

Så hamnade jag i ett kök i obygden

Publicerat av Lotten Bergman den 11 juli 2012 10:35

Karin är en av kommentatorsbåsets kommentanter. Hennes broder, Skogsgurra kallad, är den mest frekventa kommentatorn just nu, emedan hans intresseområden varierar så vansinnigt att han kan kommentera allt. Karin och Skogsgurra har även den egenheten att de bjuder in främmat till sina hus (de äger flera – sammanlagt säkert ett tjogtal vad det låter). Och jag är inte den som säger nej till en invit.

Därför sitter jag just nu i ett kök i ett väldigt gammalt hus i Horndal. Så gammalt är det att Nioåringen när han klev in genom dörren fick en Skansenfeeling och frågade:

– Får man sitta på stolarna?

Karin har även besök av en amerikansk kompis, som glatt berättade om hur hon anmälde sig till en skjutskola (inte riktigt rätt ord, va?) för att kunna använda sina nyvunna kunskaper för att ha ihjäl en viss person. Som dock, av oklara skäl, fortfarande lever.

Nu åker Skogsgurra ut på sjön med mina barn utan mig – eftersom jag sitter och väntar på att bli uppringd av en journalist som har antagit hantverkarnas sätt att ange tid:

– Jag ringer efter nio.

Jag ska intervjuas om fasta uttryck som förvanskas och missförstås. Här är ett exempel:

– Jag ringer efter nio.

Det skulle man ju kunna tro betyder ”femövernie” eller kanske ”tioövernie”. Men nu är klockan kvart i tio. Ring, ring, bara du slog en signal.

Uppdatering
Aha, han ringde klockan 09:57 och var djupt ångerfull och alls inte som en hantverkare; han hade försovit sig. Jag är nu vederbörligen intervjuad och kommer säkert att bl hudflängd i spalterna för att jag kallar mig språkpolis.
Slut på uppdatering

Igår var vi på Avesta Art på Verket – ett storjärnverk från anno dazumal. Man har alltså en gammal fabriksbyggnad som är ohyggligt imponerande i sig, som jag hade varit nöjd med att få gå in i som ett monument över flydda tider. Men här fanns mer.

Tolvåringen kände sig som änna Teskedsgumma.

De har stoppat in konstverk (av varierande kvalitet, ska sägas) och fyllt ytorna med allsköns ljud- och ljusexperiment som är så intressanta att barnen fick drogas och slängas över axeln för att fås ut ur byggnaden. Se vad de hittade utanför entrén:

Pssst, liten fotnot ur NE för säkerhets skull:

o`bygd subst. ~en ~er
ORDLED: o–bygd-en
• glest bebyggd och avlägsen trakt

Inte alls nedsättande, alltså.

Uppdatering
Niklas tipsar: man måste läsa ”Svenskt hålindex”. Faktiskt.

62 kommentarer

Den allra tjockaste boken

Publicerat av Lotten Bergman den 9 juli 2012 18:41

Ok, kanske inte den allra tjockaste i hela världen. Men vi börjar i liten skala – den allra tjockaste boken på Stadsbiblioteket i Eskilstuna, kanske kan imponera lite?

I förra inlägget råkade jag nämna att några vilsna barn ville se husets tjockaste bok. Jag visade upp en (fel, den var inte alls tjockast) och fick sedan bannor i båset för att jag inte noggrant redogjorde alla mått, titlar och innehåll samt översättare. Sedan visade det sig att halva kommentatorsbåset sprang omkring och mätte böcker mitt i natten och uppsökte föräldrahem i jakt på tjockböcker medan alla gamla jurister suckade att de ju fortfarande ägde lagboken. Slutligen fick jag skarp order att undersöka bibblans tjockaste bok.

Jag skickade redan igår ett meddelande till Stadsbiblioteket med frågan om den tjockaste boken. Sedan kom jag på att jag noooog visste att Yvoeri jobbade där, så jag kontaktade henne via Twitter. Idag fick jag mejl, telefonsamtal, intalade meddelanden på mobilen och svar på Twitter av tre olika biblioteksanställda, som alla var hur engagerade som helst!

Jag, Nioåringen och Tolvåringen utrustade oss sålunda med tre fungerande cyklar och detta kit:

Vissa fotointresserade karlslokar kommer att ifrågasätta kameravalet. Men den stora, fina gick ju sönder förra sommaren. Och den nya, fina – som jag inte är kompis med – tappade sin batteriladdare på resan till Estland med min djefla man.

Här är den!

Det är Yvoeri som är inringad i bakgrunden. Lika stor som Solstickan, ja.

Cumulative Book Index 1949–1950 är en lista med engelska boktitlar – två års bokutgivning, alltså. Så himla underligt.

Jag letade förtvivlat efter användbarheten på sidorna.

Åren 1982–1999 finns hääär. Läs nu på ordentligt, alla, så att ni har koll på utgivningen.

Kommentatorsbåset vet att tala om att världens tjockaste svenska bok finns på Riksarkivet: Östergötlands mantalslängd från 1813, som tillkom när bokbindarna plötsligt skulle få betalt per beställning och inte per band.

Hämnden blev ett band som är 1,13 meter tjockt – och som inte går att bläddra i.

(Jag hittade bilden här.)

Men om man inte är svensk, tror man att världens tjockaste bok är så här fjuttig: 32,2 cm.

Det är Miss Marples äventyr samlade i en volym – som naturligtvis hanteras med vita bomullshandskar och skyddshatt samt pärlhalsband.

Vem ringer Guinness World Records?

57 kommentarer

Bula, moppe, tekanna och andra ting

Publicerat av Lotten Bergman den 7 juli 2012 01:27

Jag skulle bara fixa lite. Ordna lite bokhyllor, sätta upp en nedfallen gardinstång (dumt uppsatt utan gipsankare), möblera om bland leksakerna och få bort ett tiotal möbler som liksom hade ynglat av sig. Men tingen var emot mig, allt föll omkull och en hammare som ville hämnas för 30 års misshandel var boven i sammanhanget.

Hammaren som inte har kommit i närheten av skyddsglasögon.

Det som skulle spikas, var plötsligt borta och hammarens slag tog i luften. Jag och allt som jag stod på tappade balansen. Det var då jag tog emot en bokhylla med pannbenet. Hammaren landade på min numera läkta – förr brutna – tå. Ett hyllplan föll som en giljotin mot höger handled och någonstans i nacken sa det krack.

Jag reste mig upp, gick ner till köket och hämtade is och placerade lite här och där på min bleka kropp. Min djefla man kom in i köket, tittade bortåt fjärran, mumlade på en ännu ofärdig formulering, hällde upp ett glas läsk till sig och gick igen. Tre barn i åldrarna 6, 8 och 9 kom in i köket och bad att få se den tjockaste boken huset hade att erbjuda och såg inte ens åt min bula, som ju är den största bulan huset har att erbjuda emedan den ser ut så här:

Mer än så var det inte. Men om jag vinkar, ställer mig på tå eller headbangar, gör det ont både här och där.

Men nu till något helt annat – en rekommendation från resan som vi företog oss häromdagen: Hjorteds mopedmuseum!

Hjorteds beredskapsambulans från andra världskriget!

"Höjden av lättja” – en motordriven motionscykel. — ”Höjden av lättja” – en motordriven motionscykel.

Det är ett proppfullt, kliniskt rent och estetiskt tilltalande museum med moppeskönheter som man inte kan se sig mätt på. (Dock ingen Puch Dakota -75, som är den enda moppe som jag har suttit på i farten.)

Den sista lyxmoppen som tillverkades av Flandria (1963). ”Kombinationen fotbrädor och pedaler gör pedalarmarna nästan löjligt korta och man får trampa som en idiot för att starta.” — Den sista lyxmoppen som tillverkades av Flandria (1963). *”Kombinationen fotbrädor och pedaler gör pedalarmarna nästan löjligt korta och man får trampa som en idiot för att starta.”*

Förresten. Nu kom jag på att jag måste nämna Påskallaviks Gästgifveri igen, där vi ju sov häromnatten. För alla måste ni få se på The Tekanna of all Tekannors:

Vernons Tea Maker – denna fantastiska manick! Jag är så impad!

Oj, jag glömde ju en sak. På mopedmuseet finns inte bara moppar, tandemcyklar, the one and only plastcykel och gamla picknickkorgar från 1950-talet. Nej, även sådant här kan man få frossa i:

En liten ask med pulver mot engelska sjukan. Fosfatpulver. För det uppväxande släktet, ja.

”Quadruppel – något fantastiskt gånger fyra. Rambler, Sport, Mobylette och Bambino. En unik kombination i oändlig skönhet.”

Och så får vi ju inte glömma bort att kontrollera fiskgjusarna då och då, ok?

Uppdatering
PGW påtalar i kommentatorsbåset att man ju inte kan utelämna viktiga fakta på det här viset. Vilken är den tjockaste boken i huset?

Ack. Den som ligger överst och som jag visade upp för barnen var alls inte tjockast. Raskt hittade jag nu två som slog den, om inte med hästlängder så i alla fall två centimeter.

Men hur ofta får man chans att visa upp en gammal pigroman för små moderna barn?

112 kommentarer

Och nu … resan uppåt?

Publicerat av Lotten Bergman den 4 juli 2012 00:41

Efter fullständigt hysteriska dagar med lägenhetsflytt, släktkalas med trasig diskmaskin, gardenparty, vilsekörningar, finklänningar, havsbad, hatt-nattpromenader, nattsömn i genomgångsrum, vilsekörningar, middagsslummer under köksbord, vilsekörningar, glömda luncher och allsköns annat, åkte vi tillbaka till Olseröd.

Ungefär så här gick resan de senaste dagarna.

I kommentatorsbåset ekar det nästan tomt; endast tomten är vaken och råttorna dansar på bordet medan katten letar efter husrum och internetvågor samt nattvila.

Jag – som har tre månaders basketförbud – provade att springa 300 meter i vattenbrynet och blev så här lycklig när det funkade:

Vi hjälpte Tjugoåringen att flytta in i en lägenhet på Kämnärsvägen i Lund och invigde med att spika fast gardintyg direkt i fönsterkarmen och – förstås – äta den traditionsenliga pizzan på golvet:

Tolvåringen pussade en padda. (Dock utan resultat.)

Nioåringen fick en stöt av ett elstängsel och undersökte därefter …

Hemma hos Ami och Pontus (som för övrigt inte är släkt med Niklas) finns ingen vattenkokare, ingen tekanna och ingen tehuva.

Men de har naturligtvis både en punschkanna och en kanonkula.

Vi har haft femkamp med hinderbana, ståpåettbenjättelänge, reaktionshastighetsmätning och högsta vedstapling – där det visade sig att man vinner på att stapla ett ostadigt torn med fyra klabbar som jag, och inte alls på att göra en stadig konstruktion som till exempel Nioåringen.

Nioåringens till vänster, min till höger.

Den femte grenen var diskuskast med antik diskus, som var alldeles ljuvlig i sin skönhet.

Men idag – onsdag – bär det uppåt igen.

Vi skulle kunna åka så här på sex timmar.

Men istället vill vi köra vilse och sova på vandrarhem och inte komma hem förrän på torsdag kväll. Några tips?

39 kommentarer

Sommarresa igen

Publicerat av Lotten Bergman den 1 juli 2012 13:43

Varje år tar min djefla man några barn och åker tåg raka spåret till Skåne. Under tiden stoppar jag in några andra barn i bilen och kör vilse söderut.

Precis som alltid, uppsöker vi sevärdheter som är stängda, låsta, bakom skynken och under ombyggnad:

– Där är Brahehus. Ja. Precis som på Louvren.

Fast det gör inget – för det är det som är poängen. Utan mål eller mening sätter vi oss i bilen och spanar efter bruna skyltar som signalerar intressanta ting.

Det där garnnystanet inbegrep GPS utan täckning, en kartbok från 1979 och tre personer komplett utan lokalsinne. Samt diverse hinder …

När vi letade efter Tomelilla, körde vi på grusvägar som anlades på 1600-talet, eftersom GPS-novisen i baksätet hade råkat sikta in sig på fastigheten Tomelilla och inte staden. Vi hittade istället för en stad 700 kor, 14 hästar, 90 får och ett vilset lamm som verkade ha hamnat i fel hage på andra sidan om stängslet. Eller så var stackarn bara det svarta fåret.

Men väl framme i Tomelilla uppsökte vi världens minsta filmmuseum som ett led i min kamp för barnens allmänbildning.

Så nu vet de till och med vem Spuling var och att både Monica ~~Zetterlind~~ Zetterlund och Per Oscarsson brann upp.

Men det hittills allra konstigaste på resan är väl ändå att jag har träffat en hund som jag inte är allergisk mot. Den har ”hår” och inte ”päls”, vilket gör den till en … kentaur, liksom?

73 kommentarer