Hoppa till innehåll

Att ingripa eller inte ingripa, det är frågan

Jag tror mig själv vara en hejare på att kommunicera med barn. Jag går ner till deras nivå både psykiskt och fysiskt, bara.

Idag gick jag förbi en skola med hundratals omkringspringande barn i 7–12-årsåldern. Någonstans hördes ett avgrundsvrål följt av illgråt med tjut. Det var inte ett benbrottsskrik utan mer en ledsen gråt, fast på väldigt hög volym. Jag spanade in bland barnen och såg en liten mager kille sitta och gråta i ett minimalt fotbollsmål. Runt omkring honom sprang massa människor omkring – vuxna som barn. Ingen såg åt honom.

– Inte mitt problem, låt dem vara, sa halva kroppen och började gå hemåt.
– Men inte kan du väl lämna ett ledset, säkert smutsigt barn i rännstenen på det där viset, sa andra halvan av kroppen och drog ner mot skolgården.

Jag tvekade en stund till och vägde för- och nackdelar mot varandra och vinglade omkring på ett sätt som hade gjort John Cleese stolt. Till slut styrde jag bestämt kosan mot den fortfarande gråtande killen, som inte kunde artikulera på grund av snörvlandet och hulkandet.

– Hej, sa jag och gick ner på huk. Vad hände?
– DOM KNSNBHSK FNSKROKJSS! Åsså knnmsrt och lkmsnhgt och det var min boll!
– Aha, är den gula bollen där borta din?
– GUUUULA BOLLEN! MIIIN!
– Men hör nu vad vi kan gö…

På bollen som barnen spelade med stod skolans namn, så det där med “min” var helt klart en definitionsfråga. Den lilla killen var svartsnorig i hela ansiktet, väldigt liten – kanske sju år – och hade alldeles på tok för lite kläder på sig; det småregnade och blåste ishavsvindar. Jag försökte föreslå att han kunde lira med de andra och pekade mot dem medan jag (precis som alla andra vuxna gör) påtalade det roliga i att vara tillsammans. Killen slutade plötsligt att skrika och tittade på min utsträckta arm. Så pekade han på mina vansinnigt coola armband och skrek så att det slog lock för mina öron:

– JAG VILL HA DET DÄR HALSBANDET SOM DU HAR PÅ ARMEN!
– Det där?
– JA! MED PÄRLOR PÅ!
– Mhm, det är fint. Tycker du om halsband och armband?
– JAG VILL HA DET DÄÄÄÄR!
– Brukar du göra egna pärlhalsband på fritids?
– GE MIG DET DÄR! JAG VILL HA DET DÄR! GE MIG DET!
– Men inte k…
– UUUUÄÄÄÄÄÄÄÄÄHHH!

Och så kom alltså avgrundsvrålet igen – och mina avledningsmanövrer funkade inte ett dugg. Från gul fotboll till främmande kvinnas armband är steget ibland inte långt. Vad skulle ni ha gjort nu?

Jag såg mig om. Inga vuxna någonstans. Bara några barn som spelade med en med röd bo… Röd? Var var den gula då? Aha, där i skuggan vid skolhuset! Tadaaaa!

– Titta där, den gula bollen ligger där borta, kom så hämtar vi den!
– JAG VILL HA DET DÄR MED PÄRLOR PÅ! UUUUÄÄÄÄÄÄÄÄÄHHH!
– Men den gula boll…
– UUUUÄÄÄÄÄÄÄÄÄHHH!

Jag tog nu the easy way out. Förlåt, ack du gråtande barn. Kanske skulle jag ha letat upp en lärare eller rastvakt och förklarat att jag på ett obeskrivligt dumt sätt hade gjort en liten kille i för tunna kläder alldeles ledsen, men  att jag ju bara är en simpel materialist med fäbless för armband. Jag kramade om honom tills hans gråt tystnade och så tittade jag honom i ögonen medan jag förklarade att det var mitt armband som jag hade fått av min dotter och att jag inte kunde ge bort det. Han skrek:

– JAG VILL HA DET DÄR MED PÄRLOR PÅ!

Så upprepade jag vad jag hade sagt medan han bara tittade på mig. Alldeles tyst. Sedan sa jag hejdå och klappade honom på den snoriga kinden (ja, sådär som alla vuxna gör) och vände mig om och gick. Han grät inte längre, men glad var han sannerligen inte.

Jag trodde mig själv vara en hejare på att kommunicera med barn – men nu vet jag inte så noga längre.

Sådana här såldes på Hötorget förr i tiden.
Sådana här såldes på Hötorget förr i tiden.
Share
Publicerat iBloggen

27 kommentarer

  1. Civilkurage! Medmänsklighet!! Och mycket Lotten.

  2. Jaa. Mycke Lotten vare.

  3. Min syrra hade en sådan fin gråtandebarnparodi där barnet höll på att drunkna i sina egna tårar. Jag letade efter den på nätet men kunde inte hitta den.
    Jag tycker du gjorde allt man skulle kunna begära av en främmande tant och lite till. Du ska inte ha dåligt samvete för att du inte gav honom armbandet.

  4. Örjan

    Att ingripa/agera var medmänsklighet.
    Att samtalet utvecklade sig annorlunda, förringar inte agerandets värde.
    Tror det inte förskräcker Lotten eller annan att visa likartad medmänsklighet igen.

  5. Absolut väldigt bra gjort! Barn är så utsatta och man kan ju inte veta vad som hänt eller bara utgå från att allt är som det ska. Bättre att agera.

    Nu kommer ett tankehopp (för alla som inte redan vant sig): Jag blir så förbannad när jag ser poliser på TV skylla på varandra för att “ingen” har tagit anmälan om barnarbete på Uppsalas gator på allvar. (På nyheterna igår). Ett misstänkt brott hamnar på hyllan hos polisen – även när det handlar om barn! Polisen agerar endast på uppenbara brott! Dom menar alltså att hon som gjorde anmälan skulle traskat fram till barnet och frågat, för att vara spiksäker på att det sålde blommorna för en vuxens räkning? Grrrr!

  6. Den där lilla killen kommer att ta med sig minnet av att den där tanten 1) verkade gilla honom och brydde sig om honom och 2) inte bara gav efter för hans ilskna tjut, utan hade en bra förklaring för varför han inte kunde få det där armbandet som han egentligen inte ville ha. Kudos!

  7. Jag blir mest förbryllad över att du lyckades traska in på en skolgård och slå dig ned vid ett barn och prata med det en längre tid utan att någon undrade vem du var och vad du gjorde där.

    Ingen som välkomnade dig? Ingen som visade någon misstanke?Ingenting?

  8. Ja, det är ju faktiskt en tanke, Gambleputti: jag hade lätt kunnat ta ett barn under armen och gå iväg. Eller bara muta med ett av armbanden kanske.

  9. Pysseliten, jag krokar i där.
    Idag stod det i tidningen om en liten kille som hade blivit rånad på sin sprillans nya cykel som han hade sparat ihop till själv.

    Han ringde alldeles förtvivlad till sin mamma och hon ringde till polisen och fick så småningom tag på nån som … inte brydde sig.
    Istället för att blåljusa iväg och ta storpojkarna i örat som ju Lotten skulle gjort om hon bara hade haft befogenheten, eller hur?

  10. Hade hon nog gjort även utan befogenheten.

    Det är fantamej dags att rensa bort flatheten ur samhället. Vi har gjort oss så beroende av en massa icke-fungerande institutioner att vi snart måste ha kuraget att göra sånt som vi inte får. Även om det innebär att vi blir åtalade för egenmäktigt beteende.

  11. ica

    Ingripa! Helt klart och utan tvekan. Men bara för man visar medmänsklighet behöver man inte ge bort sina ägodelar. Så jag tycker du gjorde helt rätt. Det tycker du med om du minns när jag bloggade om den lilla grabben utanför mitt hus i Etuna. Han som först blev mobbad för sin cykel och andra gången jag mötte honom blivit slagen av sin mamma. Och du tyckte jag gjorde helt rätt som ingrep. Alltså gjorde du det också nu 🙂

  12. Det är andra tiden nu, apropå det där med att ingen uppmärksammade en okänd vuxen på skolgården. Jag träffade ett barn, som jag känner lite flyktigt, under skoltid, och rätt långt från dess skola. Passade på att fråga, förstås, om det var håltimme eller något liknande eftersom hon fick lämna skolgården. “Skolgården? Det har vi ingen. Vi kan vara i parken om vi vill.” Jag invände att det var väl klart att de hade en skolgård, men det visade sig att hon hade alldeles rätt. Någon hade missat den detaljen när man gav skoltillstånd till denna friskola, som verkar i friaste laget, tycker jag. Skolgårdsfri, liksom.

  13. Örjan

    Lämna skolgården?
    Varken min real- eller gymnasieskola hade något förbud mot sådant.
    Men man skulle infinna sig till lektion även om det förekommit 1-2 “håltimmar”.

  14. Lotten till president!
    Vi måste lite till mans våga mer (inkl jag själv). Även om det kan vara lite läskigt första gången man vågar …

  15. Ökenråttan

    Ja, jag ville bara notera min nya e-postadress i rutan härovan men det går inte om jag inte även skriver ett meddelande. Så nu har jag gjort det.

  16. Ökenråttan

    Ja, eller rutan härnedan blir det sen.

  17. LupusLupus99

    Nej inte heller vi hade något förbud mot att lämna skolgården under
    vare sig under högstadietiden på Stålfors eller under gymnasietiden på
    Eskil. Däremot under lågstadiet och mellanstadiet så var det inte
    tillåtet att gå utanför skolgården förutom när skolan var slut och
    förutom när man skulle till idrotten.

    Det senare fallet var ett undantag eftersom gymnastiksalen tekniskt
    rent tekniskt sett låg utanför skolgården.

  18. Men en elvaåring… Om jag vore skolkund idag skulle jag sannerligen ha en lång köplista, där skolgård med rastvakter skulle vara en punkt. Lärarledda lektioner en annan. Och skolmåltider inom skolans väggar en tredje.

  19. Lärarledda lektioner? Är det inte att ta i?

  20. Vi fick inte lämna skolgården upp till åk 7 (13 år). Efter det var det fritt fram om man ville gå till affären och köpa godis – det gjorde aldrig jag.
    Före 10-års ålder fick vi inte heller cykla till skolan utan vuxens sällskap, (några vuxna följde å andra sidan inga barn till skolan, vad jag minns).

  21. Ja förresten, är det inte märkligt att föräldrar skjutsar telningarna till skolan för en ganska obefintlig tillsyn resten av dagen?

  22. LupusLupus99

    Pysseliten, fast numer är det ju såna där friskolor som en del går på
    och dessa ligger ju inte alltid där eleverna bor. Till skillnad från
    de kommunala skolorna som ju oftare finns där eleverna bor.

  23. Någon som hört något från Lotten?
    Ni vet, den där tjejen som brukar hänga här?

  24. Sorry, jag brukar ju faktiskt springa in och tala om att jag inte är närvarande, men nu hann jag inte ens det. Jädra skräp, det här med IRL som bara stökar till.

  25. Det har nog aldrig funnits någon plikt för elever att stanna på skolgården såvida det inte hålls en lektion på den. Själv hade jag förvisso en fin skolgård när jag gick i låg- och mellanstadiet, men jag hade också en mycket finare skog i anslutning till skolgården som jag tillbringade den mesta av tiden i.

    Rastvakter betackar jag mig för. Det har man väl på fängelser. På skolan där mina barn går har de pedagoger ute på skolgården vilket jag tycker fungerar utmärkt.

    Har själv jobbat på både förskolor och skolor utan egen “gård” och det fungerar faktiskt riktigt bra. Jag upplever det som att både barn och vuxna blir mer ansvarstagande om säkerhet utan ett staket runt platsen man leker på.

  26. Orangeluvan

    Ni vet hur det är med fjärrisar. Det finns en höj/sänk volymen på alla, och du vet precis var de sitter, behöver inte en kolla, fingret söker sig automatiskt till den där avlånga, gröna knappen tll höger. Men på andra fjärrisar är de svarta, eller rentav röda, och sitter på nåt annat ställe. Lotten testade sin hemtama fjärris på fel apparat, liksom.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.