Hoppa till innehåll

Jag missionerar om motion

Jag har precis kommit hem från basketträningen och är rödrosig om kinderna, trött i hälsporren och lite hungrig. Det nytvättade håret blev till istappar på den lilla stund det tog att gå mellan bilen och ytterdörren eftersom en ordningsam djefla man hade låst mig ute och jag råkade ha lagt nycklarna inne i en basketsko.

Medan håret tinade åt jag min efterträningenknäckemacka med ost (som har små starka jalapeñobitar i) och bläddrade lite på måfå i lokaltidningen.

– Jahaja björnen dog, jahaja politikerna käbblar, jahaja alla hockeytränare sparkas till höger och vänster medan handbollskillarna deppar för att Danmark är så mycket bättre. Tsssssst, Danmark vann fotbolls-EM 1992, sedan kom vi trea i VM 1994, det är luuuugnt, grabbar.

Sa jag i min inre monolog – och kastade mig över en artikel om nyblivna 70-åringen Evy Palm. Hon som är som en Astrid Lindgren fast inom långdistanslöpning: hon började springa jättesent i livet och blev snabbt bäst i Sverige, men trappar nu med ålderns rätt ner lite och springer bara ungefär fem mil i veckan.

Gulp.

Och så läste jag följande passus:

”Dessutom var hon redan som 12-åring en riktig talang inom friidrotten.

Evy Palm berättar att striden på 60 meter under skoltävlingarna alltid stod mellan henne själv och en jämnårig tjej från folkskolan. Och tiden var det inget fel på – 8,8 och 8,9 sekunder, dessutom på kolstybb.

– Jag hade inte funderat över det förrän jag läste resultaten från skoltävlingarna i våras och märkte att 12–13-åringarna sprang på över 11 sekunder. Först trodde jag att det var fel, att det måste handla om 80 meter. Men så träffade jag en idrottstränare som förklarade att barnen är så mycket långsammare i dag.

Vad tänker du om det?

– Det är sådan skillnad jämfört med förr. Vi levde ett helt annat liv än vad barnen gör nu. De barn som har ett idrottsintresse tränar nästan för mycket. Och de som inte har något intresse blir stillasittande.”

(Den enda lokaltidningen som har hela artikeln på nätet är HD.)

Hjälp. ”Barnen är så mycket långsammare idag.” Hjälp. Vaffa… Näe.

Mariaskolan i Alingsås på 1950-talet.
Mariaskolan i Alingsås på 1950-talet.

Och så tänkte jag på hur jag till 13–14-årsåldern hatade allt som hade med idrott att göra och att jag förstår hur man faktiskt kan hata allt som har med idrott att göra, men att man kan bli omvänd och frälst och faktiskt älska allt som har med idrott att göra. Och att barnen av idag med sina stötdämpade skor och lämpliga underlag faktiskt borde springa fortare än vad Evy Palm gjorde 1954.

Men hur gör vi? Hur får vi barnen att springa? Eller cykla? Eller i alla fall att klättra i träd? Trots att de hatar bollar, träningsvärk, tävlingar och svett?

Jag har fått mina barn att tycka om och träna basket. De står också ut med att motionscykla framför en film. På sommaren kan de tycka att det är ok att springa orientering. Men annars går det inte att få dem att röra på sig. Gympan (ergo ämnet “idrott”) i skolan är rörig, stökig och ointressant – att sitta stilla är så mycket skönare.

Hur ska nutidsbarnen kunna springa ifatt barnen på 1950-talet? Eller … är det bra som det är? Ska jag rycka på axlarna och fortsätta spela min basket och strunta i vad andra gör så länge de inte springer omkring och skadar andra människor?

Mjaeh, det är faktiskt inte bara motionen jag vill åt – det handlar också om lagarbetet, ombytena, träning på att passa tider, att ta eget ansvar och ha sådär löjligt roligt i omklädningsrummet. Eller ute i skogen. Eller var man nu vill göra det där som jag vill att man ska vilja göra: motionera.

Fast jag ska kanske bara strunta i det hela och inse att det är nya tider nu och att tolvåringar om 30 år visserligen springer 60 meter på 20 sekunder, men att det är helt ok? För då slipper de i alla fall pennalismen inom ungdomsidrotten …?

Kan vi inte – alla vi som är snälla och rara – invadera alla idrottsklubbarna och sprida glädje och gamman? Dessutom kan vi väl få ungdomarna att som förr duscha efter träningen för att avdramatisera det här med nakenheten?

Förutom att få svara på alla mina frågor ovan, har ni nu ett lysande tillfälle att få skryta om era idrottsliga framgångar i kommentatorsbåset. Jag går i täten och visar en bild från min karriär som medeldistanslöpare i Dallas 1982, där jag kom tvåa i stadens skolmästerskap. (Jähättelångt efter vinnaren, men tvåa icke desto mindre.)

Stinsin, Stensen och Stinson fick jag heta.
Stinsin, Stensen och Stinson fick jag heta. Ser ni att min kompis Leslie (tvåa från höger) såg ut som Goldie Hawn?

Fast nu kom jag på en nackdel med att motionera: jag får inte längre på mig vigselringarna på de ständigt stukade fingrarna.

Share
Publicerat iBloggen

104 kommentarer

  1. Jag har genomfört Stockholm Marathon två gånger på tre försök. Minnesvärt var att passera Ingo och Floyd på Söder Mälarstrand.

    Sug på den.

  2. Jag sprang 60 m på 12 sek redan på 50-talet. Jag har kommit näst sist i Tjejvasan. Men då åkte jag lika långt bakåt som framåt.

  3. Jag har cyklat i Stockholm Marathon. Både med och mot löparna.

  4. Jag har mycket svårt att smälta att Plastfarfar har varit så nära Ingo och Floyd. Vilken grej!

    Sedan inser jag att det här med att göra ett mandomsprov som Tjejvasan och … va? Vad gjorde du, Niklas? Cyklade ett springlopp? Mot korrekt riktning?

    Berätta mer!

  5. Ja … Men jag hade en fotograf på pakethållaren.

  6. Och det var tungt och svettigt. Ingenting för dagens ungdomar.
    60 meter sprang jag på 11 sekunder redan på 70-talet.

  7. Wow, kolla Niklas’ länk — den filmen har jag inget minne av. Inledningen var ju lysande: “En kvinna endast iklädd ett vitt linne …”

  8. Jag var snabb. Sprang 60 m på 9.0 och 100 meter på 14.3!

  9. PGW

    Jag tror det är en av anledningarna till min innerliga aversion mot idrott, jag saknar tävlingsinstinkt. Vad man än provar i idrottsväg ska det TÄVLAS hela tiden och då börjar jag automatiskt gäspa och vill gå hem.

    Det vore så trevligt med någon slags fysisk aktivitet som inte kräver tävlan hela tiden.

    (Tränar numera yoga och där slipper man tack-o-lov tävlingsmomentet)

  10. Marianne

    Evy Palm i HD-intervjun: “Ibland kan man stöta på huggormar, men dem kan man ju hoppa över”.

    Det ni, nutidsbarn.

  11. Jaha, jag tror också att siffrorna är fel, eller så är just de barnen som prersterat dem osedvanligt långsamma. Jag sprang 60 m på strax över 7 sekunder i 12-13-årsåldern och jag vann ALLTID idioten på basketträningen. Däremot fann jag aldrig omklädningsrumglädjen. Mycket hierarkisk miljö det där.

    Sen tränade jag inget alls på många år. Nu kan jag springa 3 mil i skogen.

    Det var dagens skryt.

    Kram.

  12. PK

    Jag har cyklat runt Vättern. Med/på ett ben. Nästan.

  13. Förklaring: det som Griskindspatrik kallar Idioten är en idiotövning där alla ställer sig på baslinjen (kortsidan) och sedan springer till ungefär en 1/4 av planen och tillbaka, upp till halva planen och tillbaka, upp till 3/4 av planen och tillbaka samt hela vägen upp till andra kortsidan och sedan tillbaka. Och gärna i fem omgångar.

    Det säger sig självt att någon blir sist – ofta såpass jättesist att alla andra står och tittar på när den stackare som är sist springer sina sista längder. (Jag haaaaatar denna övning.)

    Det är egentligen ingen tävling, utan en övning på att springa fort och vända snabbt utan att få ont i knäna. Att du “vann” övningen, Griskindspatrik, tyder på att
    1) du är snabb som en iller
    2) du liksom jag tävlar mot allt och alla – även om alla inte ens vet att du tävlar mot dem.

    Min egen klassiker är att jag gärna tävlar i potatisskalning och räknar antalet skalade potatisar och utropar mig själv till vinnare utan att ha talat om för motståndaren att det är en tävling.

  14. PK: Vart tog det andra benet vägen?

  15. Hehe! Nånting skulle ju även jag få vara bäst på i det där basketlaget. Att jag var snabb gjorde egentligen inte så stor skillnad eftersom jag knappt kunde få i en layup ens utan press på mig.

    Inte kunde jag skjuta heller.

  16. PK: Och hur långt upp hade du amputerat det ben du hade kvar? Växte de ut sen?

  17. PK

    Lotten, det hängde med. Ena knät sa upp sig (löparknä! kroppen är bra på ironi) halvägs runt sjön så jag kunde bara trampa med det ena benet. I 15 mil.

  18. Orangeluvan

    Att röra på sig förebygger ohälsa, såväl fysisk som psykis, det är vi väl alla överens om. När man är liten behöver kroppens senor och muskler tränad för att utvecklas. Att sitta stilla vid en dator ger snabba sockerkickar för barn. Och precis som med lördagsgodisrutinen är det föräldrars ansvar att se till att det inte bara är stillasittande aktiviteter som står på menyn. Regelbunden träning ger mersmak.

    Själv är jag en ohejdad soffpotatis. Men visst lät det fint?

  19. PK

    Niklas, det fanns gott om stunder då en riktig amputation stod högt på önskelistan.

  20. Det finns en annan teori som säger att man föds med en viss mängd ork. Om man slösar på den tar den slut innan man själv gjort det men om man tar det lite lugnt räcker den hela livet.

  21. Christer

    @PGW: Om man inte vill tävla kan man prova traditionella budoformer som aikido, iaido och kyodo. Eller gå på gym förstås.

  22. PK

    Niklas, den filmen minns jag. Var inte Ypsilon lite dubbad? Jag gillade inte Beckfilmerna med Ekman som Beck. Jag borde nog ser om dom, smaken kan ju ibland utvecklas.

  23. PK, jag minns inte om just Ypsilon var dubbad. Han skulle ju förställa en stjärna som fått för sig att springa Stockholm Marathon och spelades av Thomas Anders från Modern Talking. Däremot var filmerna (liksom de senare Beck-serierna) en samproduktion med tyska bolag som krävde några tyska skådespelare som sen dubbades till svenska. En gammal fin tradition som även förklarar varför Prussiluskan låter som hon gör.

  24. Förutom att Beck-serien med Gosta Ekman som Beck var de sista som tog avstamp i Sjöwall–Wahlöö’s böcker (Sthlm Marathon är en omarbetning av Terroristerna som inte gick att modernisera närmare originalet) kan man använda den tiden det tar att se dem till något annat.

  25. Citerar mellangossen fritt, frågan löd “vilken träning var roligast, gymnastiken eller ju-jutsun?”

    – Ju jutsun för där fick man (ohörbart), och kaka efter.

  26. Jag är också emot tävlandet. Det går ju att ha kul och röra på sig ändå.

    Alltså, det är väl bra att det finns tävlingar för dem som vill, men blanda inte in mig. Jag nöjer mig så bra med en clearroundrosett.

    När jag började på universitetet kände t o m jag som inte gillade idrotten i skolan att kroppen började klia efter att röra på sig. Så då ordnade vi ett volleybollslag i klassen. Den sporten är bra för motståndarna håller sig (förhoppningsvis) på avstånd. Ingen risk för tacklingar eller annat otäckt. Den innehåller dock boll vilket gör mig lite misstänksam.

    Någon termin fick korridoren för sig att vi skulle gå på iksu-gympa (typ friskis och svettis) så det har jag också gått på. Återigen inte någon tävling, men det var en väldigt peppande ledare så okej då, jag provar att göra några armhävningar till …

    För sisådär sju år sen fick jag och maken för oss att vi skulle åka öppet spår nästa år. Han har åkt fem gånger, jag en halv. Jag tycker Mora kan ligga i Evertsberg.

    Sen i höst går jag återigen i en ridgrupp som har mer hoppning än normalt på schemat. Men jag har blivit lite feg så det där “jättehöga” vi hoppade i fredags var bara 65 cm. Jag har varit över 80 tidigare.

  27. Oj så aktivt det var här då! Har aldrig brytt mig om tävlingsgrejen. Och att gå en sväng i skogen när det finns massor att göra inomhus har jag visserligen sysslat med men aldrig haft rätt tålamod för.
    Niklas teori om en viss mängd startork tror jag på. Jag verkar ha lite ork eller nåt kvar eftersom jag fortfarande klättrar upp i jähättehöga kranar och balanserar på kranbalkar vid behov. Men att gå de tre hundra metrarna till brevlådan – det tar emot. Speciellt i snöstorm eller regn.

  28. PK

    Niklas, det kanske var någon annan som var dubbad. Just dubbningen är det som jag minns bäst av dom filmerna. Och visst är en av karaktärerna i de modernare TV4HaberBeck dubbad?
    Och visst förekom dubbning även i Emil? Eller blandar jag ihop det med Pippi.

  29. ” Man ska bara anstränga sig till det yttersta i två situationer”, sa´vår medicinprofessor:
    1 När man befinner sig i livsfara
    2 När man absolut inte kan låta bli!
    OCH
    Vi är en del som är födda med den andra trängtan!
    den djefla har en svår hereditet:
    Hans morfar hoppade på tjugotalet över 7 m i längdhopp – var uttagen till Olympiaden där Kalmar Pettersson Björneman vann, (och som far min ibland slog hemma i Sverige)
    MEN far min hoppade strax före av hälsenan…
    Hans far var svensk och nordisk mästare i simning
    OCH hans mor (=ego) var distriktsmästare i STÅENDE länghopp!

    Sedan har jag i de yttersta i dessa dagar erfarit att vetenskapen funnit att motion inte bara är nyttigt för hjärta , kärl och benstomme
    UTAN ÄVEN
    ger 70-åringar (Heja Evy)
    bättre immunförsvar än 50-åriga soffpotatisar!

  30. Christer

    @PK: Ja, Josef Hillman! Hejdlöst kul!
    I Astrid Lindgren-filmerna var det väl i första hand Prussiluskan och han den där som dubblerar som Dunder-Karlsson (eller om det är Blom) och doktorn i Mariannelund som var dubbade. Eftersom de också var tyskar.

  31. Prussiluskan skrämde våra barn med sin dubbelt onaturliga framtoning. Först den allmänna tantigheten och därtill det onaturliga och dåligt synkade pratet. Mycket värre än Staffan och Vilse i pannkakan. Staffan var det ingen som skrämdes av om jag minns rätt.

  32. Christer

    Eftersom jag var ett och ett halvt år yngre än mina klasskompisar trodde jag under hela min uppväxt att jag inte hade något bollsinne och att sport inte var något för mig. Utom simning då, som jag tävlade lite i. Sedan tävlade jag inte i sportdykning, men i undervattensrugby, otävlade i ju-jutsu, småtävlades i karate och kendo, men tävlade däremot inte i aikido i många år.
    Nuförtiden tävlar jag inte i någon formell mening på gym, framförallt i boxercise. Men det är klart att lite tävling är det mot den som man tränar med. Klart att man vill visa att man orkar minst lika bra som de som är 20 år yngre.
    Och så coachar jag ju tävlande åttaåringar i basket. Fast då är det mest de som tävlar. Och då räknar vi inga poäng, så det är inte så värst mycket tävling där heller.

  33. Sanna

    Det fanns en tid i min ungdom när jag ägnade alla helger under vår och höst åt orientering. Och gärna några sommartävlingar också. Min främsta prestation var en tredje plats i Östgöta tredagars 1993 i klassen D14B. Det inkluderade en etappseger första dagen när jag fick det finaste pris jag någonsin fått i en tävling; en östgötadräll. Lagom stor och min favoritduk. För prestationen att vara med alla tre dagarna och placera mig fick jag någon billig reklamväska som var värd ungefär en tiondel av duken. Hmpf!

    Efter flytten ner till södern har dock träning större av delen lyst med sin frånvaro. Har ett medlemskap på Friskis och Svettis som ligger och drar pengar varje månad, men det är allt för tillfället. Jag vet hur bra motion är för mig men att göra det i praktiken tar emot.

  34. Det jag har starkast minnen av från högstadieidrotten (för ca 10 år sen) var hur liten chans man hade om man inte redan var jättebra. Fotbollstyperna fick massa stöd och påhejning, men jag som var sämst på exakt allt fick ingen hjälp alls. Vi sprang 60 m i par och jag fick springa med klassens snabbaste tjej. Jag hade väl hunnit 20 m när hon var klar. Inte direkt uppmuntrande. Eller alla gånger man skulle springa x antal varv runt fotbollsplanen och både elever och lärare gick tillbaka till omklädningsrummen när jag hade ett par varv kvar. Och sexismen från idrottslärarnas håll ska vi inte ens prata om.

    Nej skolidrotten har då verkligen inte fått mig att vilja idrotta, det är en sak som är säker.

  35. Usch, usch, “hur liten chans man hade om man inte redan var jättebra” — det är för jävligt. Och sant på många håll fortfarande.

  36. Vad säger ni om det här då: att idrottsämnet i skolan skulle döpas om till “spring och lek”? Och skulle vara just det — även upp genom gymnasiet?

  37. JAAA, man får skryta! Vad kul!

    Jag hörde definitivt till illrarna. När det begavs sig sprang jag 60 m på lite drygt 9 sek och slog därmed flertalet grabbar i klassen. Nästan kortast i klassen var jag dessutom en av dem som hoppade höjdhopp högst, 130 cm när jag själv inte mätte mycket mer än 150 cm, floppstil.

    När jag däremot skulle tävla i skolmästerskapet gick det inte så bra, vilken kan ha berott på att alla andra tävlande var så där 1 ½ år äldre än mig. När man är 11-12 år spelar sånt roll har jag insett sen. Nåväl, inte kul! tyckte jag, och lade tävlingar på hyllan.

    Lillbrorsan däremot stoppades inte av sånt utan tog sig hela vägen till juniorlandslaget. Heja Sverige!

    Slutskrytet!

  38. Per

    Jag gick i grundskolan under 70-talet och gymnastiklektionerna var för det mesta en fasa för mig som saknar bollsinne. De flesta lektioner ägnades åt fotboll, innebandy och handboll. Vintertid förekom även ishockey. Dock hade och har jag alltid haft ett bra balanssinne så sommarhalvåret förflyttade jag mig medelst en enhjuling under ganska många år. Än i dag tar jag fram cykeln och tränar lite på den varje år så att jag inte ska tappa förmågan. Detta till glädje för många ungdomar i omgivningen som kan utropa “Kolla gubben….”

    Jag blev nyfiken på efterträningenknäckemacka med ost (som har små starka jalapeñobitar i)? Var köper man den osten och vad heter den?

  39. Per, bor du möjligen i 75:an?

  40. Och går på slak lina ibland också?

  41. Per

    Niklas, jag är uppvuxen i gamla Enskede utanför Stockholm och bor numera i Fredhäll som hör till Kungsholmen. Nä, nån slak lina har jag aldrig gått på även om jag alltid varit fascinerad av cirkuskonster.

  42. Sanna

    Över till skolidrotten då.

    Jag har aldrig i hela mitt liv tagit mig över en bock och plint har jag endast tagit mig över genom så kallat sidohopp. Att fara okontrollerat (läs utan någonsomhelst kontakt med vara sig redskap eller golv) genom luften ligger inte för mig. Så redskapsgymnastiken var en pina från ettan till nian.

    Det fanns ljusglimtar under mellanstadiet när vi spelade innebandy och hela klassen verkligen var med. Ingen behövde vara utanför, inte ens jag. Roligaste gympalektionerna under hela grundskoletiden. Annars tillhörde jag de två eller tre som blev sista valda heeela tiden när det skulle spelas lagsport.

    På högstadiet var vi könsuppdelade. Halva gympasalen var. Redskap av olika slag stod ofta på schemat och under några veckors tid skulle vi försöka få till olika övningar som gav olika betyg från 1-5. Det som var en trea i sjuan varen 1:a i nian så jag blev bara sämre och sämre fastän jag klarade av samma saker fortfarande.

    Den enda idrott jag någonsin glänste i var orientering, där fick man ju använda hjärnan. De andra tyckte om när jag startade tidigt så de kunde satsa på att komma ikapp mig och sedan följa efter eller iaf få hjälp att hitta kontrollerna när jag kom ifatt dem när de letade. Va surt det var att inte vinna ens det man var bäst på.

  43. hyttfogden

    Per: Osten du frågar om är Boxholms chiliost som Lotten blev så förtjust i när hon hälsade på hos oss. Du kan säkert få tag i den i vilken välsorterad matvaruaffär som helst. Jag tror att vi hittade den på Lidl.

    Annar kan man kanske tillskriva ostföretaget per mail var man kan hitta den.

  44. hyttfogden

    Förrexten:
    Jag var duktig på skidor i tio-tolvårs ålder och en vinter kunde jag mäta mina krafter med ett kompani från Dalregementet som hade vinterläger i vår by. Mina laggar var korta och breda och det stod Edsbyn på dom och de gick precis så fort som jag ville för undersidan var alldeles vit.

    En kväll hade jag ställt skidorna i samma driva som några av
    befälen och en kapten Ferlin, kusin med Nils, tog sig för
    att valla dem så jag omöjligt kunde få styr på laggarna.

    Jag grät en ilsken svätt och glodde lömskt på kapten tills mamma sa att han nog bara ville vara hjälpsam. Det ordnade sig så småningom när vallan nöttes bort.

    Vi hade varje år en skidtävling vid vår byskola och jag ville hemskt gärna vara med och kava runt i spåret för jag visste att jag kunde men doktorn sa att jag hade blåsljud på hjärtat så de vågade inte låta mig
    försöka.

  45. PK

    Ja just det, Josef Hillman. Men jag har för mej att Lina eller Krösamaja gav ett dubbat intryck. Fast det är så länge sen att kommihåget inte är som det en gång var.

    Lotten, hur mår Potemin?

  46. Per

    Tack, hyttfogden! Boxholm kör jag alltid igenom när jag åker till sommarstället i Småland. Det finns en utmärkt liten ostbutik där. Nästa gång ska jag passa på och införskaffa den.

  47. PK, Krösamaja var dubbad och Kommandoran. Lina pratade nog bara låtsassmåländska.

    Per, jag har en granne som heter Per som också cyklar enhjuling och skulle bara kolla om värden var så där liten som den är ibland. Men det är i Mälarhöjden.

  48. Till och med jag som inte alls var något sportigt eller motoriskt barn i mina egna ögon sprang 60 meter på 11 sekunder när jag var 9 år. Därefter följde lite håglösa träningsförsök i längdskidor och basket. Skolgympan var ganska hemsk, redskap och bollsporter var det enda som gilldes.

    Men jag hittade till simningen vid ca 12 års ålder och hade några väldigt aktiva år med 11 träningspass i veckan och en massa tävlingar och så där. Så det danande med omklädningsrum och bastu har jag varit med om, trots aversion mot lagidrotter.

  49. Potemin? Gångaren? Jag har ingen aning PK, hur mår han?

    Min Boxholmsost som Hyttfogden så korrekt beskriver, äter jag sedan i somras, när hon och Skogsgurra introducerade den för mig. Här i stan finns den bara på Willys.

    Det mest förvånande idag måste vara att det finns två Per som cyklar enhjuling. Tänk om de tu kunde träffas här i båset!

  50. Det är viktigt för barn och ungdomar att röra på sig, jawohl. Mina har i olika omgångar avverkat fotboll, tennis, orientering, pingis, judo och simning. Nu är 18-åringen ganska slö och slapp men det finns hopp om styrketräning ehuru han är ganska tunn för att inte säga skranglig men dock fåfäng, 16-åringen spelar fotboll och den 14-åriga dottern som avskyr att tävla går på Friskis samt dansar folkdans.

    Den som är mest motsträvig är faktiskt jag själv. Borde veta bättre va?

  51. Tänk, kusin Ferlin som var kapten. Det skulle nästan kunna bli en hel roman av det, Hyttfogden!

    Mer om skolidrotten: funkar det annorlunda och bättre någon annanstans i världen? Kan vi ta efter och revolutionera ämnet lite?

  52. Men cruella, jag har från säker källa att du går till jobbet när det är sol. Räknas inte det?

  53. Som sagt, Niklas, det kan tolkas på många olika sätt. (Men du har rätt, jag gick faktiskt.)

  54. Skidor!? Räknas det? Det var ju det enda möjliga transportmedlet under det vita halvåret. Ingen sport, liksom.
    Men jag minns att jag en gång deltog i något som så ståtligt hette Vargrännaloppet. Jag hade ingen aning om vad en vargränna var för något. Och inte heller hur en skidtävling skulle genomföras.
    Någon berättade att man skulle åka runt en bana som gick från Folkets Hus mot nåt ställe som jag glömt, kanske IOGT-lokalen) och sedan skulle man åka tillbaks till FH. Jag gjorde det och sedan åkte jag hem.
    Efter ett tag ringde någon och sade att jag skulle skynda mig till Folkets Hus för jag hade ett förstapris att ta emot. Alla var mycket förvånade. Jag själv inte minst.

    Jag har börjat tro att jag antingen var alldeles ensam i den åldersklassen (såg inga kompisar i spåret) eller att jag kanske missat en del av banan. Vänt vid NTO i stället för vid IOGT – eller så.

  55. PK

    Potemkin kanske det ska vara. Jag trodde att er fina Volvo hette det.

  56. Åååå, bilen går bra! Potemkin!

    Vi har en bilnisse som en gång i tiden bytte panel på vårt hus, men sedan sadlade om. Vi ringer till honom och säger “Pansarkryssaren har tappat talföret” eller liknande, och så kommer han och drar åt en skruv eller två så blir allt bra igen. Oftast tar han fram små lådor och visar upp sådant som han har bytt ut. Det är oigenkännbara, rostiga, vridna tingestar som lika gärna hade kunnat sitta på en båt eller ett flygplan. (Bilanalfabet Bergman har uttalat sig.)

  57. PK

    Då går den igen alltså, efter att bilprovaren slog sönder den? Nått med styrningen var det väl? Så bra. Den blir väl veteranklassad snart?

  58. Det roligaste från skolgympan var nog när vi var ett gäng tjejer på gymnasiet som tog oss för att spela bandy. Ingen av oss var speciellt haj på att åka skridskor så vi stödde oss på klubborna. Ändrade bollen riktning så vi var tvugna att göra det samma (annars blir det liksom inget av det) så blev det utefter en båge med ganska stor radie.

    Men rätt vad det var var vi så inne i spelet att vi svängde fast vi inte kunde och drattade omkull så det sjöng i isen. Men oftast kavade vi oss upp på stålskenorna igen och drog vidare.

    @Niklas: värden är nog rätt så liten, för att vara basketspelare, har jag hört .

  59. Apropos Boxholmsost och Sannas orienteringsprestation:
    Jag har deltagit EN gång i Östgöta 3-dagars – förmodligen i D50.dvs på 80-talet. Det gick ganska bra minns jag, slog en hel del skånska snabblöperskor som inte fann sig tillrätta i RIKTIG skog…
    VAR arrangerades detta löp?
    JO i Boxholm!
    Sedan “hittade” den gamle och jag till till Hällefors tredagars som blev vår favorittävling om sommaren.

  60. LupusLupus99

    Lotten, angående fysisk aktivitet så tycker jag att du och Det Djefla Ryggskottet borde föregå med gott exempel genom att åka Vasaloppet nästa år.

  61. Mina ungar har haft ganska tur med skolidrotten och till och med dottern som alltså INTE är någon motorisk fena eller naturlig atlet på något sätt och dessutom har att tävla tycker att idrott är roligt. Tror det är rätt mycket spring och lek faktiskt. Och en gång i sexan när några tjejer kommit igång och lirade bandy så det rök om det på isen ordnade gympaläraren så att de fick fortsätta spela över nästa lektion som de hade med klassföreståndaren. Då blir man ju varm i hjärtat av en massa anledningar.

  62. LupusLupus99

    Jag hade faktiskt en ganska bra idrottslärare på högstadiet.
    Han var ganska demokratisk såtillvida att han bestämde inte själv
    allt vi skulle göra varje termin utan det bestämde hans tillsammans med oss elever. Tyvärr var hans fru inte lika demokratiskt utan var
    totalt insnöad på styrkebana och volleyboll.

  63. Oj. Det tog en stund att läsa igenom alla kommentarerna. Njae, idrottsliga bragder vete 17, men nog sprang jag 60 meter under 9 sekunder, det vill jag bestämt (och väldigt gärna) minnas. Ständig tvåa dock, medan min bästis vann. Jodå, vi är fortfarande vänner. Vargrännarloppet, där SG firade triumfer, minns jag också. Vann ett askfat i plåt vid åtta års ålder.

    Och Lotten, du har så rätt i sin lek och spring-analys. Det viktigt för ungarna att hinna få med sig lite sånt i bagaget innan de försvinner in i tonårsdimmorna, för annars har de inget att återvända till.

  64. PGW

    Christer, man slipper tävla i budosporterna alltså? Låter intressant, men jag är kanske i äldsta laget att börja med det nu. Kanske går jag sönder. Tränade på gym i många år men det är så tråååååkigt.

    Cruella, L-Å?

    Är det bara jag som tycker det pratas för lite om semlor i den här tråden?

  65. PGW

    Och så ser nu alla till att klicka på Karins länk och få ytterligare yoga-reklam. Det är bra. Jag lovar.

    (Solhälsning B är marig. Man har gjort väldigt många armhävningar efter ett antal vinshasas på slutet också, oklart hur det nu egentligen stavas. Men det känns i armarna efteråt.)

  66. Bragd? Idrottsprestation? Se längst ner.

    Jag funderar på att göra allvar av ditt föslag, att invadera en idrottsklubb! Lite avskräckt är jag dock efter det försök som gjordes av vår utbytesstudent för ett år sedan.

    Hon hade spelat basket sedan pytteåldern hemma i Kanada och ville gärna träna med ett lag under sitt år här. Efter en seriös uttagning, blev hon placerad i ett lag med något yngre flickor, med två träningar i veckan. Det ena träningstillfället slutade vid tiotiden på kvällen och eftersom vi bor så “off” skulle hon ha svårt att vara med då. Alltså, skulle hon kunna vara med i laget ändå? Nja, den ena tränaren tyckte att hon kunde sluta med en gång, medan den andra tyckte det var okey. Hon slutade.

    Ska vi nu våga åka till klubben och säga: “Hej, vi vill träna och ha kul! Vilket lag kan vi vara med?”

    Jag lider av dom där “måste röra på mig” generna och gör detta helt utan pina eller olust. Tyvärr inte i lag. Det skulle vara kul, tror jag.
    Min största merit är något skollopp på högstadiet som jag kom trea i.

  67. Ok, här kommer nästa fråga: kan man kanske byta ut hela idrottsämnet mot ett som rätt och slätt heter … yoga?

    Hälsningar från en stel och osmidig en. (Som gärna hade åkt Vasaloppet om det inte hade kostat så mycket att skaffa utrustning och personlig vallare.)

  68. Ett problem med skolidrotten är att den är för sällan och för lite och med för mycket fokus på det ena (bollar) eller det andra (redskap).
    Ditt första förslag med “spring och lek” är bättre än “yoga”. Fokus på rörelse kan väl duga? Låt alla barn få sitt, vare sig det gäller tävling, bollar eller helt individuella prestationer.
    Sedan finns det massor att göra i klubbarna. Sektioner för “utom tävlan” träning skulle kunna ge andrum och lust för alla. På den punkten är faktiskt ridsporten ett föredöme, det finns en träningsgrupp för ALLA!

  69. Oj, vilken ton jag fick … Bort med den och in med “hurra” för motionsmission!

    Jag brukar ställa frågan till skolan: “Vad har ni för friskvårdsprogram för elever som behöver mer än bara skolidrotten?”
    Än så länge inget napp, men flera höjda ögonbryn och en väckt tanke.

  70. Precis! Ridningen är ett föredöme!
    Och inte har vi huliganer heller!

    Även om “hästen gör jobbet”. Fnys! …
    Det är ganska konstigt … att om man bara åkte med som somliga tror att man gör, då borde man varken vara alldeles svettig efter ett pass eller få träningsvärk. Eller hur?

  71. Oj, jag har förvånansvärt mycket att säga om idrott. Fast jag håller mest med tidigare talare. Ridsport är betydligt mer karaktärsdanande än den förbannade fopollen.

    Kulturchefen noterar för övrigt att i idrottens värld spelar man oftast mot varandra, i musikens med.

  72. Hear kulturchefen!

  73. Hum, hum … *nickar ödmjukt från sin kulturella tron*

  74. Ja, vi sörjer även nedrustningen av musikundervisningen. Det är bedrövligt!

  75. PGW

    Åh, tänk om man hade fått hålla på med ridsport på idrotten, det hade jag tyckt om!

    Tror Pysseliten är inne på rätt spår att barn behöver mer spring och lek än yoga, men jag tror absolut att de ska prova på tidigt. Var det egentligen inte lite det idrotten var till för, man skulle bli allmänbildad på olika sätt att motionera och idrotta och prova hur det funkade? Om det fungerade praktiskt och ekonomiskt vore det underbart om utövare av olika idrotter kunde komma och visa och leda. Ena veckan budosport, andra basket, tredje yoga. Kolla ungar, det finns massa KUL sätt att motionera!

  76. PGW, vilken BRA idé! En smörgåsbordkurs.

  77. Christer

    Om man ska tro åttaåringens gympaplanering så har de faktiskt lite smörgåsbord redan. Men det hänger ju mycket på idrottslärarens kompetens, jag tror inte att de har satt i system att ta in externa tränare.
    @PGW: Också i de budogrenar där man tävlar är detta högst frivilligt, och jag vet många som inte gör det. Det är heller inte alla budo som man går sönder av.
    På gymmen brukar man kunna hitta något gruppträningspass som man tycker är kul och lagom utmanande. Det finns ju allt från boxercise till mer dansliknade former till cirkelfys till lekar till spinning och allt möjligt. Om det dessutom är på en fast tid som passar, är det lite lättare att det blir av.

  78. Christer

    Hittade förresten ett litet klipp med Eddie Izzard om att välja budoform.

  79. Jag hatade skolidrotten. Dessutom luktade jag illa eftersom jag aldrig tvättade mina jympakläder, de låg nämligen alltid kvar i påsen (som man fick sy i slöjden) mellan gångerna. Således ville jag inte komma i närkontakt med någon av mina klasskamrater så de skulle upptäcka lukten.
    (Visst låter jag som ett maskrosbarn?)

  80. I Vindeln fanns/finns(?) ett fritidsarrangemang som heter idrottsskolan.
    Barnen får årskursvis (frivilligt) gå i detta. Tre veckor fotboll, tre veckor hockey, tre veckor curling, tre veckor skytte, tre veckor slalom, tre veckor …

    Jag kan inte alla sporter/idrotter som ingår. Men grejen är att “klassen” (nästan alla var med) får pröva på idrotten med de ledare som klubbarna tillhandahåller (och högstadieungdomar som valde detta som vad-nu-fritt-val-heter-nuförtiden). Man skriver så att säga inte på att gå med i t ex slalomklubben och därmed förbinder föräldrarna till att stå i fiket eller sälja lotter eller vad det nu kagn vara. Man bara prövar. Vill man fortsätta så finns det inget som hindrar, men då blir det en ny aktivitet.

    Visar det sig att man inte alls vill hålla på med den här sysslan så är det bara två gånger till och sen blir det nåt annat.

    Detta var alltså något som låg utanför skoltid, men var barnen på fritids så hjälpte fritidspersonalen till att traska iväg med gruppen till veckans aktivitet.

    Och sen när barnen blev äldre (det här var alltså något som höll på i många år per barn) så kom även schack in i bilden. Hjärnmotion alltså.

  81. Christer: Jag kan nästan lova att Eddie Izzard får mig att skratta även den dag han bara ställer sig på en scen utan att göra ett endaste dugg.

    Cecilia N: Det där låter ju förträffligt. Undrar vad haken är — varför finns inte den varianten annars i alla städer?

  82. Lo

    I samma tidning (HD) kan man idag (eller om det var igår) läsa om en lokal tolvåring som sprang 60m på under 9.0. Och då vann hon inte ens… Evy Palm kollade nog på fel resultatlistor.

  83. PGW: Min gympalärare var inte L-Å utan hans kvinnliga alter ego KL, även vår granne. Det var lite jobbigt. Nåde den som inte kunde visa upp ett perfekt handstående!

  84. “På den punkten är faktiskt ridsporten ett föredöme, det finns en träningsgrupp för ALLA!”
    Ett annat föredöme är ORIENTERING.
    Där finns en klass för ALLA, rullstolsbundna, far-och morföräldrar i par med barnbarn, barnvagnsrunda etc. lsamtidigt om Världseliten tävlar i samma marker. I Öppen klass tages tid, men priserna LOTTAS ut
    På 80-talet en påsk hade vi besök av en internationell toppmodell . från San Diego. Vi släpade ut henne i skogen, hon sprang omkring i för stora gummistövlar och STORtrivdes. Dessutom VANN hon det utlottade priset i sin klass – brevpapper med orienteringsskärm på – hon var mycket förtjust!

  85. Ökenråttan

    Cecilia N: Javisst, hästen tänker “Nu kör vi lite flygande passage här” och så hänger ryttaren bara med, tros det? Då kan man ju ta bort ryttaren så bli passagen ännu mer flygande. Fnys! Vad det är lätt för dom som inte vet att veta hur allting hänger ihop.

  86. Jag ska gå till botten med barnens springtider! (Precis som att jag ska gå till botten med Löfvens försvunna fnutt. Hans pressekreterare har dock inte svarat än.)

  87. Du har rätt den blyga, såklart det finns fler sporter än ridsporten som välkomnar alla. Hur funkar det med träning utan att tävla inom orienteringen? Jag uppfattar att just tävlingsmomentet avskräcker många barn och i många klubbar blir man udda och annorlunda när man inte vill vara med.

  88. Jag har varit skolmästarinna i längdhopp, kula och deltagit i skollagen i basket och volleyboll. Min höjd över havet är en och en halv meter + några centimeter till, en tio elva stycken men det gick hyfsat ändå. Jag säger som min väninna som är bara en och en halv som gifte sig med en man som var två och fem att det hänger på spänsten. Min volleybollkarriär i klubb sträckte sig genom gymnasietiden men sen blev det bara korpspel tills jag tröttnade. Någon tävlare är jag alls icket men jag tycker att det är roligt att träna i grupp med en trevlig ledare som hejar på. Och skidåkning…stackars alla er som bor där det inte är något skidföre!

  89. Bra, du blyga att du påminner om att det finns fler sporter/idrotter där man kan få pula på i sin egen grupp.

    Just orienteringen gillade jag också i högstadiet. Av nån anledning blev det inte så mycket av det i gymnasiet. (Högstadiet hade skogen in på tomtgränsen.)

  90. Förresten, här i min håla ordnar idrottsföreningen sportkollo på sommarloven med innehåll ungefär som i Vindelns idrottsskola. Mycket lek och lite tävla och man får prova på olika idrotter.

  91. Aha! Tadaaa! Man ska alltså bo i en håla för att ha lite roligare motionstillfällen i ungdomen!

  92. @Ingela <i/Hur funkar det med träning utan att tävla inom orienteringen?
    Jag började orientera först som 45-åring.
    Jag är född tävlingsmänniska- och har med glädje utövat hopp,kast, simning, tennis,golf, skidåkning etc.
    MEN
    har aldrig gillat distanslöpning=urbota trist.
    MEN
    så när gossarne valde orientering var vi föräldrar tvungna att hänga på om vi ville träffa dem…
    OCH
    “Detta skall hädanefter bli min musik”
    (= Karl XII enl Voltaire)
    Jag har alltid gillat julgransplundringar = man springer omkring och LETAR efter något. Dessutom är det nog mina jaktgener som sprallar= (Har en farfarsfar som var jägare till yrket)
    MEN
    Jag/VI var för dåligt löptränad för att hävda mig

    den gamle och jag började helt frivilligt springa på slingan var och varannan kväll för att ORKA SPRINGA mellan kontrollerna.
    Och på den vägen är det…
    För dem som inte gillar offentlighetens ljus under träning är ju orientering också BRA= ingen ser din tafatthet-
    MISSlyckas man med uppgiften, dvs springer vilse, kan man alltid övergå till att njuta av naturen, fågelskåda etc

  93. Åh, en sån rar bild, den blyga! När fopollsfenomenet bommar målet så vänder hen sig sonika om och tittar på cumulusmoln istället. När längdhoppsstjärnan gör övertramp gör hen änglar i sandgropen. Slalomåkaren som kör ur börjar bygga snögubbar vid sidan om pisten.

  94. Det går väl hur bra som helst att orientera utan att tävla? Det fanns t.o.m. nåt sånt organiserat på sjutti- eller åttitalet, det hette något som jag inte kommer ihåg.

    När man ser en knattefotbollsmatch så händer såna där saker hela tiden, rätt som det är plockar någon blommor, en annan har fått syn på en humla som tar all uppmärksamhet o.s.v. Underbart.

  95. Jo nu minns jag, trimorientering hette det!

  96. Jag har coachat småbarn i basket — som går och bajsar mitt i ett anfall och plötsligt ska pilla loss sidlinjerna och dessutom måste ha skorna knutna av domarna hela tiden. Det är underbart.

  97. Mina starka grenar är 60 meter grubbel, kast med liten tvekan, fjärilspussar och tedrickning under alla omständigheter. Jag tog faktiskt guld i tekoppar häromdagen!

  98. Ah, 60 meter grubbel har ju inte ens Monty Python eller Galenskaparna kommit på!

  99. Det är oerhört stärkande och hälsosamt för själen. Anden blir smal som en sticka, och så motverkar det skenskörhet.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.