Hoppa till innehåll

Anyone for crying?

Jag är sannerligen ingen lipsill. När andra snyter sig redan i inledningen av Extreme Makeover eller förbereder sig med hela toarullar inför olyckliga kärleksfilmer, rycker jag på axlarna och känner mig som en hel karl. (Nej, det handlar inte om genusteori – att vara som en hel karl är bara ett uttryck, förstår ni.)

I lokaltidningen ställdes idag denna fråga till folk på stan:

”Har någon gjort något kärleksfullt för dig i sommar?”

Många svarade att deras partner hade överraskat med matlagning, några fick blommor, sovmorgon och vackra stearinljus tända.

Och nu är vi där igen: kärlek och romantik, röda rosor och hjärtformade stenar … talar liksom inte till mig. Min stackars djefla man måste ge mig nya basketskor eller sätta upp fungerande hängrännor och stuprör för att jag ska bli stjärnögd och knäppa händerna av förtjusning. (Eller vaddå knäppa händerna, klappa händerna menar jag nog.) För att jag ska börja gråta krävs nästan rån eller intensiv lökhackning utan cyklop. Våra barn har inte ärvt min känslokyla (som alls inte är känslokyla egentligen utan kanske bara trasiga tårkanaler och en släng av konkretism och faktafäbless) utan är precis som man enligt normen ska vara: romantiska och känsliga.

Men nu ska ni få se på något som gör mig knäsvag och rör mig till tårar.

(Kolla när en pappa resolut sätter sig ner med sina barn med blicken ”nu jävlar blir det åka av” eller när … äh, ni måste helt enkelt se.)

Share
Publicerat iBloggen

66 kommentarer

  1. OBS!
    1. Man måste ha ljudet på.
    2. Man får på inga villkor se klippet på knappt hörbar ljudvolym.
    3. Man FÅR se på arbetstid för alla kolleger kommer att gilla det, så det så.

  2. Fantastiskt! Göteborgsoperans balett gjorde en flashmob i köpcentrumet Nordstan häromveckan, nu måste jag kolla om den finns på Youtube!

  3. Stycket är ju så häftigt i sig att jag nästan alltid blir gråtfärdig av det i vilken situation det än spelas.

    När jag läser om flashmobbar — ett ord jag inte kunde tidigare — blir jag tveksam: räknas det även om man kallat till evenemanget på helt vanligt sätt? Vår lilla kör har börjat göra såna här oväntade uppträdanden på Den Pöschkans Centralorten, men är det flashmob? När det börjar står vi spridda och ser ut att göra hela andra saker, och sen börjar en sjunga och fler och fler går fram och faller in. Men: vi har bestämt det i förväg, och inte på nåt av de sätt som anges på Wiki: ”Flash mobs organiseras via internets sociala medier, virala email eller telekommunikation.”

    Oaktat vilket: kul är det ändå, även om våra små bitar inte riktigt når upp till Boleros höjder. (Fast imorron ska vi spela in en skiva, det är lite häftigt.)

  4. Åh jag älskar flashmob! Om det inte är något man behöver öva till ordentligt så kallas man samman kanske en halvtimme innan, övar och skickas sedan iväg to do the deed.

    Tanten på slutet är lite sådär att nämen vad var det som hände egentligen?

  5. Bokfrossaren

    Tänk att få se något sånt här hända framför ögonen. Det lyser upp hela dagen bara att få se det på film.

  6. gurra: Ja på det senare — det är ju vår centralort, se. (Jag kallar den ogärna för ”stad”.)

    Förresten: sist jag passerade skyltarna till Gbd tänkte jag att där vet jag en som bor, minsann! 🙂

  7. Nu ska vi se här — jag har försökt bena ut varur ordet ”flash mob” kommer och vad det ”ska” vara.

    Man kan tydligen skriva både flashmob och flash mob på engelska, varför jag tycker att vi omedelbart fattar beslutet att det på svenska heter flashmob i ett ord. (Irk, svårt att göra verb av utan att det låter som mobb[n]ing.)

    Det ska dyka upp plötsligt (’flash’) och samla en grupp människor (’mob’) som utför något som gör något i förväg bestämt under en kort stund för att sedan plötsligt upplösas/försvinna från platsen. Om det som gör har ett politiskt syfte eller är reklam, räknas det tydligen inte som en riktig flashmob. Och helst ska deltagarna inte vara betalda proffs. (Hm.)

    Däremot är det inte ett måste att kalla till happeningen via sociala medier. Man får bjuda in via telegram om man så vill.

  8. Ami

    När jag såg Jayne Thorwill och Christopher Dean dansa isdans till Boléro på OS 1984, då grät jag!

  9. Jag gråter väldigt lätt, men senaste gången (om man inte räknar varje gång någon vann i friidrotts-VM) tog ändå priset. Då började jag gråta när jag lämnade tillbaka en saxofon som jag hade lånat i två år. Flickan som skulle överta den efter mig (den tillhör kommunala musikskolan) tyckte nog jag var lite psyko.

  10. Äh, jag måste ha något fel, som varandes kultursnobb borde jag tycka att det är lite declassé att spela Bolero, det gör man ju bara för att behaga sponsorpöbeln … men det finns några låtar här i världen som får hjärtat att spricka, denna inkluderad. Så här sitter jag med mascaran över halva ansiktet för jag skulle bara kunna döööö för att få uppleva en sån här grej. Tack! (jag snor den rakt av, sådeså)

  11. Tack Luna. Jag som inte ens är kultursnobb eller kanske inte ens kultur i annan mening än mögelkultur i ostar brukar vrida mig lite besvärat när dom kör den där låten. Lite samma status som Gotländsk Sommarnatt och några andra übertjusiga låtar.

    Men det här tog mig med garden nere och jag reagerade för sent på vad det var dom faktiskt spelade. Kanske minnen av smörrebröd och Hof gjorde sitt till. Tyckte om den i alla fall. Så det så!

  12. Jorå. (Vissa här skulle aldrig stå ut med mig i sällskap framför tv:n.) Finnkampen är bland det häftigaste som finns: friidrott där de enskilda prestationerna betyder noll och intet, men där LAGET betyder allt. Oj, jag känner en lycklig Bolero-suck komma smygande.

  13. Jag vill också se en flashmob! Eller ingå i en.

    Jag ska långmobba nästa lördag. Det får duga.

    Första gången jag upplevde Ravels Bolero var på Holiday on ice, nån gång på 1970-talet. De åkte omkring i röda kläder. Väldans fantastiskt var det, även om jag inte kommer ihåg mer än det jag just skrev.

    En gång på högstadiet kände jag starkt att jag ville höra den. Och som tur var så a) var det utanför musiksalen där vi strax skulle gå in b) jag berättade för musikläraren c) han började lektionen med att be oss inta en bekväm ställning och sen lade han på den skivan.

    Vad gillar ni förresten programmet Maestro?

    Skrev jag förresten att jag också blev blöt i ögena nu?

  14. Men då måste det ha varit i samband med en flashmob som jag träffade Lotten första gången (och undrade varför hon inte hade kubben på sig). Vi gjorde en replika av frysningen på Central station.

  15. Christer

    Det tävlas en del i att gnälla på Maestro. Jag fattar faktiskt inte vad som är så himla fel. Visst, det har sina brister, men sååå vansinnigt mycket sämre än precis allt annat är det inte. Och stundtals är det riktigt kul att se. Tycker jag i alla fall.

  16. Jag har tyvärr inte sett en enda sekund av Maestro. Det fanns en tid när jag var ett tv-orakel som följde alla program som fanns att följa. Om jag hade ont om tid, såg jag i alla fall till att se ett avsnitt så att jag inte var fullständigt borta när Vem tar vem, Tur i kärlek och Fångarna på fortet kom på tapeten.

    När jag nu läser löpsedlarna och lyssnar på hur deltagarna i Bonde söker fru och Ensam mamma söker samt Maestro engagerar omgivningen, kan jag bara le och inte bidra med ett endaste dugg.

    Men kom igen när det ska pratas Mästarnas mästare och Superstar! Då jädrar kan jag rabbla mellantider!

  17. OT.
    På finnkampen och antagligen andra liknande arrangemang så far det iväg en liten röd ”radiobil” när de står och mäter.

    Jag anar att det är en diskushämtare eller nåt. Är den radiostyrd eller är det nåt med diskusen som den ”snappar upp” och styr mot?

    Jag tänker att båset brukar veta det mesta.

  18. Gerbilen

    Var det en flashmob när en radda killar som satt på ett vägräcke gjorde vågen när vår vackra dotter passerade?

  19. Jag såg Sound of Music-flashmobben igår när jag googlade som en toka för att hitta fler. Man kan säga att jag var en flashmob-junkie. Ni har säkert sett den, men i alla fall: den danske busschauffören som överraskas på sin födelsedag kan ses här.

  20. När det gäller Maestro vill jag inte undanhålla er Anna Larssons förslag:

    Jag har en bra idé till ett nytt tv-program.
    Och eftersom jag är så storsint av mig delar jag med mig här.

    Visst vore det kul om ett antal kändisar ville lära sig att bli fotbollstränare, t ex? De fick jobba med svenska landslaget och tala om för dom hur de ska spela och leda deras träningar. Det skulle ju bli lite kul när de inte kan nåt först om fotboll, men det går väl på några dar att lära sig hur man gör.

    Sen fick landslaget rösta bort en varje program och den som blir kvar sist har ju lärt sig hur man tränar ett landslag och vinner.

    Det gäller ju bara att inte visa för mycket ren fotboll, det är ju tyvärr lite tråkigt för de som inte kan så mycket om sporten, utan man kan ju blanda upp det med lite andra sporter som inte är så tråkiga melllan klippen av kändisar som tvingar laget att göra armhävningar eller springa intervallträning. Sven Göran Eriksson kunde vara mentor och tala om för kändisarna hur man gör för att träna ett landslag.

    Man kommer att locka så mycket folk till sporten.
    Publik som aldrig varit på en match kommer att rusa till fotbollstadion. Och då är det ju värt att toka till det lite med Zlatan och de andra.

  21. Djupa tankar – ute på djupt vatten.

    Fotbollstränare, charkuterist, översättare, ingenjör, hjärnkirurg, röjdykare. Allt kan behärskas efter några veckors skojig underhållande träning. Annas förslag är lysande.

  22. Suvis halleljua-fika-länk var ju också underbar, men den här önskar jag att jag fått vara med om!
    (Det är Bounce’s hyllning till Michael Jacksson, koreografin spred sig via internet och det finns massor av klipp där dansare samlas och gör samma dans på kända platser världen över.)

    Är det dax för bloggb(l)åsorkestern nu?

  23. @Niklas: Jag undrar om piken är: ge sjutton i att försöka ge er på sånt som ni inte kan! Man kan inte klara dirigentjobbet utan massa års intensiva studier!

    Jag håller med. Man kan inte ge sig på det jobbet ”bara sådär”. Lika lite som man kan dansa eller åka skridskor eller nåt annat sånt därnt som de gör i ”kändisar-gör-det-de-inte-kan”-program.

    Jag ser på det från den här vinkeln: min körledare har studerat musik och lett körer jättelänge och jättemycket. Han kan det. Jag är trygg att sjunga med honom, jag litar på att han slår in min stämma när det är en krånglig insats.
    Det här programmet visar att det är inte bara att ”stå och vifta lite grand” som man kanske kan tro när man sitter i publiken och inte kan nåt. Det visar mig som amatörsångare ”hur illa det kan vara”.
    Anledningen att de har proffsmusiker att jobba med tänker jag är att som amatör är man knepig att leda som proffs. En proffsmusiker är bättre på att ”lyda” de vinkar som ”dirigenterna” ger vare sig ”dirigenterna” har avsikt att ge dem eller inte.
    Amatörmusiker hade nog haft lättare att ”köra sitt individuella race” och ta över från dirigenten för att göra sitt bästa för att få det att låta bra trots dirigenten. Proffsen är nog bättre på att låta ”dirigenterna” ”köra i diket” utan att avstyra det.

    Men jag tycker det är tråkigt att vi inte kan få följa hela uppspelningarna. Ibland verkar de kommentera saker som vi inte fått vara med om.
    Och jag tycker det är bra att det inte är ett ”ring in och rösta”-förfarande.

  24. Oj, hinner inte ikapp här! Jag har bölat till sista HP-filmen idag. Med tre syskonbarn i tonåren som tyckte snörvlandet blev plågsamt så småningom. Men det var ju så mycket känslor! Och stråkar!

  25. Christer

    Men ambitioen med Maestro är väl knappast att deltagarna ska bli fullfjädrade dirigenter? Jag ser det mer som att vi får se hur man lär sig grunderna i dirigering. Hur startar man och stoppar man? Hur rör man sig egentligen? Var är jättesvårt och vad är mindre svårt? Vad kan deltagarna ha nytta av från sina vanliga yrken?
    Sen finns som sagt en del brister. Och det var plågsamt att se Viveca Lärns musikaliska självförtroende bli ännu mera stukat.
    men Lotten, en språkfråga: Varför anses det finare att säga t.ex. dirigent och arkitekt med hårt g resp. k än med sje-ljud/tje-ljud?

  26. Det har något med ursprungsspråket att göra. Det är finare att inte komma från franska … ? Äsch, det här har ju Dirischenten förklarat och så har jag glömt.

  27. Christer

    Ah, så dirigenten är inte inlånad från franskan? Nej just det, när jag tänker efter säger de chef d’orchestre eller liknande. Låter rimligt.
    Har ni förresten hört den där om vem man ska välja ifall en dirigent och en altviolinist står på vägen och man bara kan rädda den ena genom att köra över den andra?
    Man kör över dirigenten. Business before pleasure.

  28. Nu börjar bitarna falla på plats! Och om nu arkitekt är lånad från franskan så blir det ju arkitekt och inte architekt eftersom fransosen inte förstår vad man menar när man säger architekt.

    Vad var det Farbror Barbro sa? ”Det finns inga genvägar..”

  29. gurra: Du skojar? Eller jag förstår inte vad du menar. -ch- i franskan uttalas -sch- (utom i undantagsfall, vilka i och för sig är talrika i franskan men vilka architecte inte tillhör). I italienskan, däremot, är h en hårdgörare framför mjuk vokal, om det kanske är det du tänker på.

    Eller, som sagt, om det bara är jag som inte rätt kan förstå vad det är du har skrivit. _Det_ är inget undantag när det gäller mig. 🙁

  30. Jag har alltid, säger alltid, sagt arschitäckt. Fortfarande när jag talar med arKitekter som alltid säger arKitekt måste jag fokusera som inför ett hundrameterslopp för att klämma ur mig det uttal som de förordar.

    Sanningen är ju att de båda uttalen är lika riktiga. Etymologin från NE:
    … sedan 1670; av grek. arkhitektan ’byggmästare’, till arkhi ’förnämst’ och tekton ’timmerman’ …

  31. Nej, MG. Jag skojade inte. Jag misstog mig.

    Man kan säga att jag lärt mig franska ’den hårda vägen’ dvs bland folket. Och då blir det inte så helt med reglorna. Jag har alltid trott att det ska vara hårt ’k’. Men nu ska jag snart ner igen och då ska jag vara noga med just *det* uttalet i alla fall.

  32. Jag antar att om man kör över altviolinisten så kör man även över violan och då får man svårt att förklara sig för försäkringsbolaget (som försäkrat violan). Jag inbillar mig fördomsfullt för att dirigentpinnar är av en mindre dyr sort.

  33. Christer

    Jamen varför skulle den rackarns violasten ställa sig med sin bratsch mitt i vägen för? Det kan knappast kallas normal aktsamhet, så det går knappast på någon försäkring.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.