Hoppa till innehåll

17 sökresultat för ””

Fjantiga fjölkorven i Finspång

Uppdatering 16 december 2016:
Hotellet som jag berättar om här nedan har kontaktat mig och berättat att renoveringen sedan länge är klar och det har hänt mycket på hotellet och att alla är hjärtligt välkomna dit.


Det var värst vilken fjölkorv till prinsessa på ärten jag har förvandlats till. Förmodligen har jag bott på finhotell i rum med utsikt och balkong, tofflor och morgonrock samt chokladbit på kudden för många gånger. När såg jag senast mögel i duschen? Smutsiga lakan? Intorkad tvål? Trasigt överkast? Nä just det, en lyxlirare med rynk på näsan – det är jag det.

Men ölen är god och utsikten med raggarbilar, polispiket och 25 a-lagare mycket intressant.
Men ölen är god och utsikten med raggarbilar, polispiket och 25 a-lagare mycket intressant.

Nu ska jag försöka vara dumpositiv.

– Tjoho vad kul, jag ska bo på ett sekrutthotell som ser ut som … ett vanligt hus?

Nämen titta, där nere finns ju ett fönster med klistermärken. Tänk om det är mitt!
Nämen titta, där nere finns ju ett fönster med klistermärken. Tänk om det är mitt!

När jag kom in till hotellets reception och fick höra att jag skulle gå ner i underjorden för att komma till mitt rum, tänkte jag att det nog var något suterängtrolleri i bortre änden. För inte kan man väl bo i ett källarutrymme?

Jo, det kan man!
Jo, det kan man. Med överkast i täckjacksmaterial!

In i det brunaste rum jag har varit i sedan 1973 klev jag och konstaterade att joorå, det kommer ju in ljus där uppe genom källarfönstret med klistermärken. Ganska mycket ljus! Se där, badrummet är ju alldeles nyrenoverat med ett härligt, iskallt klinkergolv. Och att tv:n sitter på väggen vid sängens huvudände är väl bara intressant?

Ni hör att jag intalade mig att jag kunde vara vara tuff som en orienterare, cool som fallskärmssoldat och tålig som en finsk skogshuggare? Tsst, vad är väl en brun källarlokal om man tänker efter? Men när tv:n på rummet igår visade sig inte ha tv3 och därmed inte ishockey-VM, tappade jag humöret. När väggarna sedan släppte igenom en annan gästs kurrande magljud, blev jag nästan arg. Snabba efterforskningar visade att varenda hotell i hela Finspång (tre stycken) var fullbokat.

Räddningen blev ett annat källarrum, där det fanns en tv für alle. Och godis, lättöl och ostbågar! Trarajdiraaaa, nu äre hockey-VM!

Ostbågarna gick ut 1 mars och chipsen idag. Ah well.
Ostbågarna gick ut 1 mars och chipsen idag. Ah well.

I sällskap med två döva tjejer och en väldigt tystlåten man såg jag där Sverige slå Tyskland med 5–2. När vi gjorde mål undslapp jag mig ett litet pipigt ”jiho” medan jag inombords skrek och hoppade på möblerna.

Tillbaka i mitt rum blev jag arg på de endast 80 centimeter breda sängarna och möblerade om.

Såja.
Såja.

Så vad är då Finspång förutom ett ställe där jag stundom spelar basket och ofta håller föreläsningar för Siemensanställda? Jo, det är en stad med ett centrum som runt 1976 måste ha jämnats med marken för att strax därefter byggas upp i betongbrutalitet.

Berlin? Leipzig? Gdansk? Brno? Nej, Finspång.
Berlin? Leipzig? Gdansk? Brno? Nej, Finspång.
Det här är en affärsgalleria i Finspång.
Det här är en affärsgalleria i Finspång.

Stackars lilla Finspång. Det är som att se bilder på små, fattiga barn i början av 1900-talet. Med snor rinnande ur näsan, barfota och i trasiga kläder släpade de sig ner i gruvorna istället för att leka kull i blommiga träskor. Finspång ligger vackert; det är ett böljande landskap med fantastiska villor och … nej. Inte så mycket mer. Torka näsan och ryck upp sig, Finspång — locka hit storstadströtta människor med gratis internet, tågbana som binder ihop stan med Linköping och Norrköping och sluta upp med ofoget att ge bygglov till vem som helst.

En liten … rökbalkong?
En liten … rökbalkong?
Min senaste installation illustrerar min uppgivna känsla inför hotellsängens bredd.
Min senaste installation illustrerar min uppgivna känsla inför hotellsängens bredd.
Share
35 kommentarer

Efterkrigstidens största toalettfråga

Det här var dagen när jag åkte tåg och någon kräktes i närheten av mig och jag såg ännu ett par gratisåkare bli hämtade från tåget av polis samt dagen när jag tog in på ett sekrutthotell. Men mer om det en annan gång, för nu måste vi fokusera på en intressant toalettincident.

Jag föreläste i eftermiddags på Järva Krog, där Scandic har en stort hotell som ligger helt åt pepparn vid en motorväg. Lokalerna är bra och Jamie Olivers mat alldeles utmärkt. Men särskilt trevliga är omgivningarna inte alls. Strunt samma.

Från hotellkorridoren fanns en toalettdörr för både män och kvinnor. Jag är inte överdrivet förtjust i det. Innanför dörren fanns fyra stängda toadörrar. Men vänta, en var visst olåst och liiiite på glänt? Bra, tänkte jag och öppnade dörren.

Tyvärr stod det en karl där och skvalade. Han vände sig mot mig och såg varken förvånad, skamsen eller skärrad ut utan snarare komplett och alldeles lugn. Min reaktion var allt annat än lugn; jag sa HUUUUUUUUHHH! och slängde igen dörren som vore jag en ilsken tonåring. Förmodligen ryckte karln till, eftersom … ja, vi kommer till det snart. Själv backade jag in i ett hörn – mellan två handfat. Jag tänkte medan jag tittade på de fyra stängda dörrarna, varav tre var låsta:

– Måtte det komma någon ur de låsta toaletterna. Måtte någon bli färdig nu. NU! Jag vill inte prata med honom igen. Snälla nån, kom ut och släpp in mig!

Det är faktiskt inte första gången jag kliver in i toaletter där män håller på att lätta på trycket för fullt. En gång när jag var sju år glömde min bästa kompis pappa låsa och en gång var det en annan kompis storebror som visade upp sig nästan mangrann.

Tyvärr gick inte mina önskningar i uppfyllelse idag. Mannen kom ut och började tvätta händerna medan han tittade på mig där jag stod upptryckt mot väggen som ett litet barn.

– Jaaha. [… mummel … mummel … mummel …]

Jag hörde alltså inte vad han sa. Som ett fån stod jag kvar i mitt hörn och tänkte på hur mannen väldigt noggrant tvättade händerna. Tvättade och tvättade. Så tittade han på mig igen och sa:

– Ja, det är ledigt nu. Du kan gå in.
– Huuh. Ihi. Ehu. Hrmha … sa jag och gick in på toan.

Jag måste ha skrämt honom med mitt dörrslängande. Ja, det måste jag verkligen ha gjort. Han måste ha ryckt till som en skrämd kanin. Han måste ha svängt åt än det ena, än det andra hållet – fram och tillbaka som en vajande tulpan.

För det var kissdroppar precis överallt. Kiss, kiss, kiss, överallt kiss. Inte pölar, nej. Bara droppar – men jättemånga droppar.

Det var nu två minuter tills min föreläsning skulle börja. Jag hörde hur mannen tvättade och tvättade sina händer utanför min låsta dörr. Och de andra toaletterna var som bekant också låsta. Men man kan inte föreläsa kissnödig, det kan man inte. Jag drog ett djupt andetag och rev ut miljöfarligt mycket toapapper och torkade  mig fram till toan och på toasitsen och kände mig som småbarnsmor på nytt. Det luktade surt, som sparriskiss. Sedan gjorde jag vad jag skulle, tvättade händerna och rusade uppför trappan mot föreläsningslokalen – där jag mötte kissgubben med fru och dotter. Jag slog ner blicken och rusade vidare.

Det första jag gjorde på föreläsningen var förstås att berätta om min upplevelse inne på toan. En dam längst fram räckte då upp handen och sa:

– Men! Men! Jag gjorde ju precis likadant! Hur länge stod han egentligen där och kissade? Och jag slängde också igen dörren sådär hårt! Kan det vara en toalettinstinkt?

Kanske var han inte riktigt navlad, den där kissgubben. Kanske åker han runt och kissar in revir med sin lilla familj lite här och där? Men nu till den brännande frågan: varför, ooh varför vill en del män stå upp och kissa? Är det månne för att den där erbarmliga sittringen alltid är full av kiss eller sparar man tid och kraft på något sätt?

(Om bilderna ovan: det finns massa samlingssajter som dyker upp om man googlar på “toilet sign”.)

Share
36 kommentarer

Festliga fester

När jag var liten på Mätaregränden 8 i Lund, bodde alla som jag kände i samma område. Världen var liten och behändig även om gatan med blott 18 hus kändes oändlig. Mina föräldrar var då yngre än jag är idag, och jag har förstås svårt att tänka mig hur de tänkte och kände och vilka problem eller glädjeämnen som präglade livet. (Jajaja, jag kan ju fråga dem, men de ser 1970–73 i samma rosenröda skimmer som jag.)

Mamma var högstadielärare i franska och tyska och pappa höll på med sin doktorsavhandling i oorganisk kemi. Jag gick först på lekis på Magistratsvägen halva dagarna och sedan på Svenshögsskolan medan en barnflicka var hemma med Broder Jakob och lillasyster Orangeluvan. Ibland kom släktingar och hälsade på, men mormor var bara ruskigt arg hela tiden och farmor och farfar var jähäääättegamla. För på den tiden var man jähäääättegammal från ungefär 70-årsåldern. Idag jobbar mamma (74 år) fortfarande som språklärare – nu i italienska – och pappa (73 år) tränar som bäst för att vinna pingis-VM för oldboys samtidigt som han reser land och rike runt och håller föreläsningar.

Men då – i början av 1970-talet – fanns det två saker i mina föräldrars liv som jag inte stöter på i mitt vuxna liv, nämligen

  1. groggbord
  2. vickning.
Den läbbigaste vickningsbilden jag hittade, godkänd av en plommoninstans.
Den läbbigaste vickningsbilden jag hittade, godkänd av en plommoninstans.

Att detta har dykt upp i minnet beror på en DN-artikel med rubriken ”Groggbordet måste bort när festen är som roligast” av Urban Bäckström. Det föranledde ett språkpolisbesök i Nordegren i P1, där vi diskuterade metaforer och det faktum att vi kanske umgås i fel kretsar eftersom groggbordet inte ens dyker upp som alternativ under festplaneringar.

Lyssna: Språkpolisen

När försvann groggbordet? Eller finns det kvar, fast inte i min värld? Mamma och pappa och alla i Mildnerhusen på Norra Fäladen festade nätterna genom minst en gång per månad – gärna maskeradklädda.

Ungefär så här minns jag festerna i grannskapet.
Ungefär så här minns jag festerna i grannskapet.

Vi barn hängde på och sov under bålskålen eller mellan pianot och klarinetten. Det var säkert inte särskilt lämpligt. Men varför orkar ingen numera vara kvar på festen tills det är dags för vickning? Janssons frestelse kl 02:15 är väl ren och skär njutning? Fram för groggbord och större vickningar!

(Hjälp, jag blir ju trött bara jag tänker tanken på att dricka läbbiga drinkar och äta mitt i natten.)

Share
27 kommentarer

Å nu blire reklam för gratisföreläsningar!

Som ni ser här ovan ska jag prata i 40 minuter om kommatecken, semikolon, snedstreck och divis kontra pratminus. Problemet är bara att jag kan prata i en vecka. (Och ja, det finns faktiskt platser kvar – kolla, en anmälningsblankett.)

Det här med att tala inför folk är lätt som en plätt för mig. Att mingla på cocktailpartyn är däremot jättesvårt. Att gå fram till en främmande person och säga ”och bilen går bra?” eller ”jag ser att du kommer från ett företag som jag gärna skulle föreläsa inför” är megasvårt. Att gå fram till en lång karl och säga ”men guuuu va du är låååååååång” är däremot galet lätt men inte särskilt trevligt eller konstruktivt.

Igår var jag speaker på tusen och en basketmatcher. Det finns tyvärr ingen speakerskola – alltså en sajt som ger tips om hur man är som speaker eller ens ett svenskt ord för företeelsen. Men det kanske beror på att det är så individuellt? Man ska naturligtvis säga namnen på dem som gör poäng och vilka som byter in och ut och får foul, men det är lika viktigt att förklara sådant som en publik kanske inte ser. ”Japp, det var stortån över linjen där.” Sedan måste jag ju hålla med om att det är rätt viktigt att inte säga fel.

Den här ska man låta vila mot hakan på ett synnerligen ohygieniskt sätt.
Den här ska man låta vila mot hakan på ett synnerligen ohygieniskt sätt.

Efter den sjuttifjurtonde basketfinalen igår var jag törstig som en av Dupontarna i öknen och hade inte ätit på jag vet inte hur länge. Men jag höll koll på allt – tills det var dags för prisutdelning. Ett spanskt lag (Unamuno SBT) hade slagit ett lag från Borås i födda 95-klassen. Å ja ba:

– Vi börjar med att dela ut silvermedaljerna till det spanska laget!

Prisutdelarna skakade på huvudet, spelarna som förstod svenska skrattade och spanjorerna såg förvirrade ut. Å ja ba:

– Va? Sa jag fel?

För att fastän jag hade suttit och berättat om matchen i 45 minuter och blivit storligen imponerad av de unga, spanska killarnas färdigheter, gjorde min hjärna och mitt förstånd en baklängeskullerbytta. Och det värsta var att jag inte riktigt gick med på att jag hade sagt fel. Jag vände mig om, stirrade ner i mina papper och förstod inte hur det kunde stå att spanjorerna hade vunnit ”när det ju var Borås som hade det”. Jag vände mig till protokollföraren och sa ”vann spanjorerna, sa jag fel, är det Borås som ska ha silvermedaljerna, hur kunde jag säga fel?” och fortsatte in i micken utan att vänta på svar:

– Vi börjar förstås med att dela ut silvermedaljerna till svenskarna! Förlåt, de heter ju …  eeeh … (lite för lång tvekan där) öh … Borås!

Men hela tiden hade jag en känsla av att jag var lurad. Någon måste ha gjort något för att skoja med mig, tänkte jag. Jag fick helt enkelt en försmak av min egen ålderdom när jag kommer att titta på mina barnbarnsbarn och påstå att de är mina kompisar från 1970-talet. Förmodligen kommer jag att försöka släta av läkarna om de är tillräckligt bredaxlade och fråga efter basketbollar på lördagar och blodiga biffar till frukost.

Men än så länge funkar jag rätt bra så länge jag får äta med jämna mellanrum, så kom gärna till gratisföreläsningen!

Basketkillarna av årgång 1997 var lite olika stora.
Basketkillarna av årgång 1997 var lite olika stora.
Share
46 kommentarer

Jag är en nöjd, glad och positiv basketfantast

Ja, är det inte irriterande så säg? Är jag verkligen nöjd, glad och positiv i denna värld som bara hyser krig, bråk, svält, förlustmatcher mot Norge och tjafs om trams och oginheter samt lättja och ilsken frustration? Japp.

Det kan i och för sig gå över på två sekunder om jag tvingas på en ersättningsbuss för försvunna tåg – men just nu är jag så himla nöjd. I dagarna tre ska jag nämligen delta i en basketcup som hålls i Eskilstuna och som sägs ha flest deltagande lag av alla cuper i Sverige: EEM Basketball Cup. (Vi är mycket för engelska inom basketen.) Det är ett ämrans pussel att få alla att spela och bo och få mat och dessutom ha kul. Men det funkar. Ett år fick übertjifen ett paniksamtal klockan halv sex på morgonen. Då hade han sovit i ett par, tre timmar och förväntade sig när han svarade att en baskethall hade brunnit upp, att ett lag hade rymt eller att domarna gjorde myteri. Istället skrek en hysterisk matansvarig dam i luren:

– Vad ska vi göra? Ketchupen är slut!

Igår skrev jag poängprotokoll på tre matcher där två ryssar och en finne turades om att döma. I periodpauserna tuggade de på långa, vita trådar som såg ut som trasiga tubsockor:

Det visade sig vara torkad fisk som heter ”Kalmar”.
Det visade sig vara torkad fisk som heter ”Kalmar”. Alldeles utmärkt smakade trådarna.

Sedan skulle jag vidare till en annan baskethall, så jag packade ihop mina prylar och började fundera på kvällsmat. Lagen som skulle spela värmde upp och allt var i sin ordning – men de nya domarna dök inte upp. Vid en snabbkontroll visade det sig att någon hade gjort fel: var femte match saknades helt i matchschemat! (Märk väl stavningen ”chtsch” i det ordet. Kan vara bra att lägga på minnet.) Då kom en 2,5 meter lång f.d. storspelare gående mot oss där vi stod och skrek med telefonerna klistrade vid öronen, slitande varandras hår.

– Ni behöjver ejn dummare?

(Han heter Chris Grundberg och är amerikan samt f.d. megajättespelare i Elitserien.)

Strax därefter kom en kille som egentligen skulle skriva protokoll – Robin Aziz – och sa att han också kunde döma. Inga problem, sa han bara med ett brett leende. Därefter kom en ung liten tjej och sa att hon hade hört att det saknades folk som kunde skriva protokoll och att det kunde ju hon göra för hon hade minsann inget bättre för sig.

Eftersom det inom basketen är strängt reglerat hur domare sa klä sig, fick jag be de två lagen att godkänna jeansdomarna. Vilket de gjorde. Men vi tyckte alla att det ju såg helt vansinnigt ut.
Eftersom det inom basketen är strängt reglerat hur domare ska klä sig, fick jag be de två lagen att godkänna jeansdomarna. Vilket de gjorde. Men vi tyckte alla att det ju såg helt vansinnigt ut. (Robin signalerar att ett trepoängsförsök har avlossats.)

Väl hemma kollade jag på Sverige–Frankrike i hockey-VM (4–0) (och konstaterade att kommentatorerna uttalade Henri och Gras [hanri] och [grass]) och hann precis börja fundera på hur morgondagens synnerligen besvärliga körschema med barnmatcher, protokoll och allmän närvaro på fem platser samtidigt såg ut, när det ringde. En för mig helt okänd människa sa:

– Hej, du ska ju vara hallvärd imorrn klockan åtta till tolv, men om du vill kan jag ta det passet åt dig – det var så himla roligt idag!

Så ni förstår: det finns fortfarande ideella krafter som glatt rycker in när det kniper. Jag ser med tillförsikt fram mot resten av livet. Jag är glad.

Share
13 kommentarer

Mot Kungälv

I morse när jag klev ut genom dörren för att sätta mig i taxin mot stationen, knöt jag min snygga piffsjal som en slips. (Piffjsal är en sådan där färgglad halsduk som inte värmer ett dugg men som får en att se lite mer proper ut än man egentligen är.) Slipsknuten måste ha varit en överslagshandling orsakad av kaos i simultanförmågeavdelningen, för det var alls inte meningen.

Jag och min sjal har nu kommit halvvägs och jag har fått tågfrukost:

Förutom att ananasen och apelsinen hade besudlats av en grapefruktbit, var det faktiskt värt 96 kr.
Förutom att ananasen och apelsinen hade besudlats av en grapefruktbit, var det faktiskt värt 96 kr.

Alla andra på tåget har också piffsjalar. Fast männens är mer som yllehalsdukar och alla är knutna som Erik Hamréns så att de ser halslösa ut. (Karlarna alltså.) Alla pratar högt i sina mobiler, men det gör inget för jag lyssnar och skulle snart kunna driva ett multinationellt företag för jag vet precis hur man säger och gör då.

Tyvärr vill medpassagerarna inte att jag drar ner rullgardinen för att stänga ute solen, så jag har byggt mig ett litet solfort för att kunna blogga om hur svårt det är att blogga i motljus:

Piffsjalen ville inte vara med på bild.
Piffsjalen ville inte vara med på bild.

Jag ska alltså föreläsa för 80-talet åhörare på Kungälvs sjukhus i eftermiddag. Men nyss kom jag inte ihåg att Kungälv hette Kungälv utan började yra om Kungsbacka och Stenungsund. Västtrafiks reseplanerare föreslog därför den ena dumma resan efter den andra och jag kände mig inte alls som den geografiredaktör jag en gång var på Nationalencyklopedin.

Röd och grön express är ju ett kul namn på en buss, men jag som är van vid siffror blir bara förvirrad. Den där bollvägen där, är den inte lite väl lång?
Röd och grön express är ju ett kul namn på en buss, men jag som är van vid siffror blir bara förvirrad. Den där bollvägen där, är den inte lite väl lång?

Äsch då, jag skulle nog ha bett om noggrannare instruktioner av arrangören, tänkte jag när jag konsulterade mejlkonversationen från i vintras:

”Med buss från Göteborg till Kungälv tar det cirka 20 minuter, sedan behöver du lite tid att komma till lokalen på Kungälvs sjukhus, cirka 10-15 minuters gångväg beroende på var du hoppar av bussen.”

Vilken buss? Vilken gångväg? Förbaskade lokalsinne till att vara lamt.

Men då! Då frågade jag på Facebook! (Ni märker att detta är ännu ett hyllningstal till det här nya sättet att kommunicera digitalt med människor som  man ju egentligen inte känner?) Och Pseudonaja hoppade omedelbart in med perfekta instruktioner så nu vet jag att jag ska gå norrut på gatan där busstationen ligger och dessutom passera två korsningar!

Vänta nu. Norrut? Hm. Måste ladda ner en kompassapp.

Uppdatering:
Det bidde inte en kompassapp. De bidde en klockkompass. (Fast klockan har inget med saken att göra egentligen utan är bara en kompasshållare.)

Kompassen funkar inte om du håller den sådär på sniskan, Lotten.
Kompassen funkar inte om du håller den sådär på sniskan, Lotten.

Medan andra föreläsare håller till på hotell eller slott och äter lunch på manglade dukar, håller jag idag till i den här miljön:

Bakom en av dessa dörrar finns en jättestor hörsal. (Nyss låtsades jag gå fel bara för att kolla på spökena och monstren som bor längst bort.)
Bakom en av dessa dörrar finns en jättestor hörsal. (Nyss låtsades jag gå fel bara för att kolla på spökena, mördarna och monstren som bor längst bort.)
Share
33 kommentarer

Underliga tider

När telefonerna ploppade upp i stugorna och bilarna började köra så fort att man befarade att förarna skulle dö av vinddraget, sades det att ”vi lever i underliga tider”.

(Se hur skickligt jag planterar ut ett citat sådär utan källa.)

Men hjälp, så pyttelite underligt det egentligen var vid förra sekelskiftet. Om man jämför med andra tider, vill säga. Ska vi ta 2011 som exempel? För det är året när Usama Bin Laden kanske dör och folk firar som tokar fastän en regelrätt rättegång hade varit det vettigare alternativet och en person som har dragit sig undan socialt liv för att twittra (?) råkar vara den ende som direktrapporterar om själva attacken:

Han kallar sig Really Virtual och hans tweets är skrivna nerifrån och upp.)
Han kallar sig Really Virtual och tweetsarna är skrivna nerifrån och upp. Han kunde inte sova för de ämrans helikoptrarna som for omkring och höll på.

Precis lika underligt är det ju att Sverige i dagarna förlorade mot Norge i hockey-VM. Men okej, det är förstås på en helt annan nivå. (Vilket jag förmodligen bara skriver för att det inte anses riktigt korrekt att som jag likställa terrorrelaterade världshändelser med hockeymatcher på gruppspelsnivå.)

För att få lite perspektiv i underligheterna som präglar olika tider, ska ni få se vad som utspelade sig i Kvällsöppet med Birgitta Sandstedt 1974. Men först – eftersom man i dessa dagar beordras att ”sätta sig upp” när man är dödssjuk och ringer efter ambulans – måste jag dra parallellen till Gary Engman, som dog för att ambulansen inte kom en dag år 2000. Och han var gift med nyss nämnda Birgitta Sandstedt. Allt hänger ihop.

Här har vi då det i dessa dagar lite underliga jippot i tv: journalister från Lektyr springer nakna in i tv-studion medan publiken knäpper händerna i knät och Birgitta skrattar.

Men det mest chockerande med bilden är ju det faktum att karlarna när de klär av sig nakna väljer att

  1. inte ta av sig skorna och strumporna
  2. ta på sig skor och strumpor efter att de har krånglat av sig kalsongerna.

Vabaha?

_____

Bitter uppdatering:
Jag är som vanligt inte först med bilden: se här!

Liten faktauppdatering:

Jag glömde ju att skriva om själva boken som bilden är tagen ur! Det är Lisette och Allan Schulmans bok ”Såg du?” från 1980. Och när jag nu tittar närmare på bilden ser jag att det står ännu en naken karl i kulisserna.

Den bild som han tar då och där skulle man ju vilja få tag på. För att inte tala om namnen på de tre som springer in.

Boken ”Såg du?” är en rekapitulation av svensk tv:s första 25 år. Allan och Lisette skriver i förordet att de ”på ett självsvåldigt och synnerligen subjektivt sätt plockat ut sånt som varit festligt, uppseendeväckande, chockerande, spännande, minnesvärt och roligt”. (De skriver genomgående skall istället för ska men sånt istället för sådant vilket är intressant ur ett förvirrat språkhistoriskt perspektiv.)

På det allra sista uppslaget ser man den lilla familjen titta på en tv utan bild. Men bilden är formad som en tv-bild så att vi som tittar på den ska få en känsla av att vi tittar på tv på några som tittar på tv – trots att Allans armbåge liksom bryter illusionen. Jättekonstnärligt.

Uppdatering med scoop:
I kommentatorsbåset avslöjas det att Lisette egentligen heter Elisabeth och att de röda hängselbyxorna på bilden här ovan är av manchester.

Share
24 kommentarer

Kan du inte hitta det du letar efter? Försök att förfina din sökning: