Hoppa till innehåll

Månad: februari 2011

Kräk jag minns

En gång såg jag en kille, dribblandes mot basketkorgen i full fart, knixa till lite ovant och vända huvudet åt fel håll (bort från korgen) och sedan kräkas huääärk över axeln för att sedan fortsätta att springa mot korgen och lägga i bollen. Naturligtvis lyckades han; hans försvarare hade helt andra saker att tänka på.

I dagboken tio år tidigare står det:

Lördag 7 april 1973.
Jag och Åsa och Lisa var på stan idag, och sen åkte vi hem till Åsa. Vi var jättekissnödiga allihopa så vi sprang allt vad vi kunde. Åsa sprang till ena toaletten och Lisa sprang till badrummet och sen fanns det ju inte flera toaletter så jag kissade i badkaret. Sedan gjorde vi negerbollar och åt upp allt direkt. Precis när dom spelade ”Sofia dansar gogo” på radion började jag må illa. När jag kom hem kräktes jag så det stänkte på min fina tapet.

Jag minns precis hur det såg ut, hur det kändes och hur jag svor att aldrig mer lyssna på Sofia dansar go-go eller äta de där n-bollarna. (Vilket jag de facto inte heller har.)

Go-go-boots, tydligen.
Go-go-boots, tydligen.

En annan gång (1973) kräktes hela min familj utom pappa på Englandsbåten. Nyårsaftonen 1984 kräktes jag i ett badkar som jag tyvärr satt i själv. År 2007 fördrack jag mig på en 18-årig whisky och kände att hela mitt liv pressades upp och ur mig. I flera timmar.

I lördags var jag med när en liten femåring kräktes i Sporthallen. Snabbt konstaterades vinterkräksjuka och en förmodad inkubationstid på 24–48 timmar. Jag satte mig att vänta och umgicks inte med vänner utan bara den lika smittade familjen och våra tankar på kräk.

Och så hungrig jag blev! Det måste vara en överlevnadsinstinkt som gör mig till en lämplig avelsko: jag tror att jag ska bli kräksjuk och svag, varför jag stoppar i mig allt som tänkas kan. Dubbelmackor, potatisgratänger, pastasåser i långa banor och ett par stora köttbitar samt godis. Hela tiden lyssnade jag på signaler som ovanlig tröttma, buller i magen, äggrapar eller olust inför lukter. Men icke.

Nu har det gått 60 timmar och jag är hur frisk som helst. Och lite besviken som på nyårsdagen: varen’te mer än så här?

Usch.
Usch.
Share
71 kommentarer

Arg på allt och ingen

Vad är det med mig? Jag är så arg idag. Istället för att skriva om det ljuvliga snöfallet eller att solljuset gör mig pigg, vill jag slå sönder tallrikar och strypa gamla tanter.

1.

Sent igår kväll fick jag och min djefla man bängla med Silverpilen (en Volvo 745 från 1987) som hade gått och förlagt sitt oljelock. Det hela är snudd på obegripligt eftersom vi inte har fyllt på olja på säkert ett halvår. (Lugn nu, det behövs inte: den körs bara korta bitar och sällan.) Men vet ni vad som händer om ett oljelock inne i motorn bestämmer sig för att flytta hemifrån?

Oljan rymmer! Den pfuffar upp och ut och lägger sig i ett jämnt lager över hela motorn! Det är precis som med utsläppta minkar – vad skulle ni ut och göra; stanna i era burar!

Med den andra bilen for jag runt på mackar och bad diverse motorkunniga om råd, varefter det slutade med inköp av den billigaste oljan (”förhoppningsvis går det bra”), ugnsfolie och silvertejp. Jag tejpade och kladdade ner mig och så körde vi misstänkt långsamt hem de båda bilarna. Nu väntar motortvätt, vilket skulle kunna jämföras med tarmsköljning.

Det värsta är att jag ju inte kan vara arg på någon utan bara på tillståndet.

2.

Idag skulle jag beställa sju olika tågbiljetter som ska användas de närmaste tre månaderna. Det brukar jag göra med vanligt kontokort och skickad faktura och brev i postlådan som en gammal stofil, så nu tänkte jag att det istället skulle göras med hjälp av prio-kort, mobilbiljett och bonuspoäng samt e-legitimation.

Efter en timme gav jag upp och svor långa eder mot … ingen. För vem ska jag vara arg på? SJ-tjifen? Min bank? Internet?

3.

Jag hittade på nätet ett par örhängen i silver. Eftersom jag är svag för örhängen, ville jag köpa dem.De kostade nämligen 88 kronor, vilket man får säga är överkomligt. Men förmodligen kommer jag att få ont i öronen: de måste väga mer än ununseptium eftersom fraktkostnaden blir 65 kronor, vilket tvåkilos bokpaket vanligtvis kostar att skicka. Sedan tillkommer expeditionsavgiften (say what?) på 25 kronor.

Varför tar man betalt för att hantera sina egna varor och distribuera dem till kunderna? Jag menar – vad skulle alternativet vara? Säg att de förbannade örhängena kostar 88+90=178 kronor och att frakt ingår istället! Sopprötter!

Men inte får jag utlopp för min ilska nu heller. Jag kan ju inte göra annat än att låta bli att köpa de där örhängena, vilket företaget inte kommer att lida särskilt mycket av. Inte jag heller, för den delen.

Krabbsaltade tångräkor, erbarmliga plattfötter och malliga mollusker kan de vara allihop!

Share
34 kommentarer

Det kom ett brev (uppdat.)

Regnet vräker ner över snöhögarna i mellersta Sverige och jag tänker att jag är glad som får sitta inne vid den varma datorn och bara röra på fingrarna, tearmen och hjärncellerna. Och så tänker jag att det är så trevligt att skriva. Och så associerar jag snabbt till att det är synd att jag inte kan rita. Och inte spela piano. Och att jag är bedrövlig på att dansa balett. Men så kommer jag på att jag i alla fall kan stava till balett och blir nöjd igen.

Igår föreläste jag i Finspång, och vi kom att diskutera det faktum att alla idag måste skriva i tjänsten oavsett om de vill eller inte, oavsett om de kan eller inte. Och att det ju faktiskt inte är särskilt ekonomiskt om man ser till talangresurserna i världen.

Bild som egentligen inte hör hit, men som ni kan vila ögonen på ett tag.
Bild som egentligen inte hör hit, men som ni kan vila ögonen på ett tag.

De som är bra på att skriva borde ju skriva åt dem som inte är bra på’t. Precis som att jag anlitar en tecknare när jag behöver en bild och en dansare när jag behöver en balett.

– Självklarheter! vrålar min läsekrets.
– Snacka om att slå in öppna dörrar! skriker dörrvakterna.
– Vaddå, ska inte alla få skriva menaru? väser de lättkränkta.

Kanske försöker jag bara trygga min skrivande ålderdom, kanske försöker jag övertyga mig själv om att min karriär har en lysande framtid. Eller så är jag kanske bara upprörd över det väldigt illa skrivna brev jag nyss fick från en känd livsmedelstillverkare. (Säger inte vilken, ska försöka övertyga företaget om att det behöver mina tjänster.)

Skrivmaskiner hör inte heller hemma här. Men visst påminner den om en elefant?
Skrivmaskiner hör inte heller hemma här. Men visst påminner den om en elefant?

Jag köpte häromveckan en dålig produkt som skulle smaka jättemycket och megastarkt men som var fadd. Som bara smakade papper och luft. Så jag gjorde som man ska och skickade in hela klabbet till företaget. Nu har jag fått ett brev och 85 kronor i värdecheckar – som bara duger till att betala med om man köper produkter från just det här företaget. Brevet inleds med:

”Tack för Ditt brev angående vår produkt. Vi beklagar verkligen att du har fått en produkt som du inte är nöjd med. Vi beklagar verkligen att du fått besvär med att skicka in din reklamation till oss.”

Jag förstår att företaget beklagar dubbelt upp, men besvär har jag inte alls fått. Möjligtvis har jag gjort mig besväret att skicka in reklamationen, men det är en annan sak.

Lyssna nu allihop: skriv inte Ditt med inledande versal. Det behövs inte! Det är komplett onödigt och bara tramsigt och inte alls modern svenska. (Om det hade varit ett i dessa tider naturligt sätt att uttrycka sin respekt för läsaren hade säkerligen de två påföljande du även haft versal.) Brevet fortsätter (utan versala D:n):

”Jag misstänker att din produkt var felkryddad och vårt Lab undersöker nu vad som inträffat i produktionen. Här får du en kort förklaring till hur detta kan hända. Fel kan ibland uppstå vid uppstart alternativt avslut på produktionslinjen.”

Felkryddad? Den var ju okryddad. Lab? Konstig produktionslinje, den där som kan pluppa fram fel krydda mitt i alltihop. Och här har vi även ett typiskt exempel på hur man är så inne i sin bransch att man inte kan förklara vettigt för sina kunder: vad innebär uppstart alternativt avslut? Det är ju jättespännande att få veta hur det kan bli fel och om det är en hel jättebatch med okryddade produkter som vimlar omkring ute på marknaden. Berätta mer!

”Lab och kontrollpersonal som gör regelbundna kontroller ska upptäcka detta men har uppenbarligen gjort en miss. Produkterna fångas upp och förs av linjen, troligtvis har inte alla blivit uppfångade.”

Så kontrollanterna – som gör kontroller – har ”gjort en miss” för att produkterna inte har blivit uppfångade, säger ni? Eller förlåt, de har troligtvis inte blivit uppfångade. Det här är en mystisk sörja av färdigt mallbrev och egna formuleringar, är jag rädd. Läs vidare:

”En förutsättning för att vi skall kunna komma till rätta med eventuella fel och brister, är att vi får vetskap om dem.”

Jahaja, javisstja. Jag förstår det och det är ju just därför jag har skickat in produkten. D’oh!

Är jag onödigt sur och upprörd? Ska jag bara luta mig tillbaka och tänka att det här inte spelar någon roll eftersom alla ändå fattar vad de menar?

Detta ska illustrera ”Jag skriver av mig min ilska så att fingrarna glöder”.
Detta ska illustrera ”Jag skriver av mig min ilska så att fingrarna glöder”.

Min poäng är denna: det handlar om ett jättejätteföretag som agerar som en liten enskild firma ”som gör så gott den kan”. Och jättejätteföretaget borde prioritera annorlunda – om inte annat så kanske föregå med gott exempel?

Vi fortsätter vår färd ner i brevet:

”Vi hoppas nu att Ni …”

Ni? Vad hände nu, lade vi fram titlarna? Vad ända in i glö… Men förlåt att jag avbröt, ni måste ju få läsa färdigt:

”Vi hoppas nu att Ni trots det inträffade, inte förlorat förtroendet för våra produkter, utan att Ni även i fortsättningen väljer oss när Ni köper vår produkt. Vi bifogar här varucheckar till ett värde av 85 kr som Ni kan lösa in i valfri butik när Ni köper vår produkt.”

Så. Brevmallen säger att man ska Dua, dua och Nia. Mallen kan alltså inte bestämma sig och den som skrev till mig fick tillåtelse att gå in och skriva in egna formuleringar. Företaget omsätter nästan 700 miljoner kronor per år och kan inte skriva brev. Anställ folk som kan skriva! Och inse att alla inte kan det.

Jag säger ungefär lika välformulerat som hovmarskalken i Pomperipossa:

– D’oh! Gah! Mäh! Pah!

Så här tänker jag mig skrivaravdelningen.
Så här tänker jag mig skrivaravdelningen.

Uppdatering!

Sent i eftermiddags ringde telefonen.

– Ja hejsan, det här är Göran Schultz, vd för OLW.

För texten här ovan handlar om chips och om OLW och jag passade ju på att mejla marknadsavdelningen när jag hade hävt ur mig på bloggen. Nu behöver jag inte vara hemlighetsfull längre, för Göran (vi lade bort titlarna igen) sa att han nog trodde att de skulle palla lite öppenhet på chipsavdelningen.

Jag tror att han vill vara med på bild också, för nu är vi bästisar och han ska ska skicka en påse med Fredagsmys till mig. Har ingen aning om vad den innehåller. (Eller jo, det kanske jag har.) Varför jag ska få en present? För att jag är så rolig!

Men någon skrivkurs vill de nog inte ha på OLW trots att Göran och hans kolleger höll med om vad jag tycker och erkänner att de blev förskräckta över språket i brevet.

Jag måste sikta högre. Måste hitta fadda produkter hos ännu större företag. Om jag tar en tugga av Iphonen och sedan sätter den i halsen är min lycka säkerligen gjord!

Share
21 kommentarer

Valbloggen – Jonas is in da house!

Lyckan är fullständig! Förlåt min intensiva valjakt, men sedan jag fick bildbevis av Anders I som till och med hade fotograferat sin upplevelse, har jag vänt på flera stenar. Och nu kommer det mer!
Karin Rönnbäck – arkivarie för Norrbottens museum – har grävt i källarvalven och hittat Kurirens artiklar om Jonas! Och den som låg bakom spektaklet var alls inte en galen, ensam lycksökare utan … Världsnaturfonden!

Stackars Jonas var inte en blåval som jag hade fått för mig utan en sillval – drygt 20 meter lång och 58 ton tung, vilket ger ett BMI på 1 300.

Kolla, en Beppe-mössa till höger!
Kolla, en Beppe-mössa till höger!

Bildtexten är förvirrande, för där blir Jonas plötsligt en fisk:

Ser ni att bilden där påminner starkt om Anders I:s? Vi tar den igen:

Vad man inte kan ana är att Jonas hjärta vägde 500 kg. Tänka sig.
Vad man inte kan ana är att Jonas hjärta vägde 500 kg. Tänka sig.

För att balsamera Jonas gick det åt 7 000 liter formalin, vilket ingen människa kan ställa i relation till något – men vi förstår att det är mycket, eller hur?

Nu var journalisten Tore Boström i Kuriren inte helt nöjd med uppvisningen, och man får nog kalla honom en förgångsman med tanke på interaktivitetkraven han ställer:

Enkla grejer som diabilder! Det var tider det! Och noggranna beskrivningar av fångstmetoderna bredvid en på just ett sådant sätt infångad val! Jahooo!

Men inte nog med detta. Valskrället skapade ju trafikkaos!

Ni vet hur folk säger att skriftspråket genererar och att det var bättre förr – på alla fronter? Tidningarna innehöll artiklar av bättre kvalitet och all kritik mot allt var befogad? Mhm, jodå.

Share
29 kommentarer

Eftersom jag fyller år imorrn …

… drabbades jag nyss av ett nostalgiskt skimmer som lade sig som en sås över mitt skapande. (Jag skjuter alltså upp rejält och betalt skrivjobb för att knattra ner minnen som jag kanske redan har skrivit om i ett tidigare liv blogginlägg.)

Men vilka födelsedagar kommer man ihåg? Nu flyter alla födelsedagar ihop som en årlig sörja när de bara firas med ett snabbt jamåholeva på morgonen och en pizza på kvällen. Man måste helt enkelt se till att bli överraskningsfirad eller kanske ha maskerad med olika tema varje år för att åren inte ska bakas ihop som en kletig limpa utan fibrer eller russin. Jag kan knappt komma på hur gammal jag är eftersom jag redan för ett halvår sedan började förbereda mig på nästa siffra.

Men när jag fyllde 15 hände det saker: jag blev kidnappad av klasskompisarna och förd till hemkunskapssalen i skolan där vaktmästaren Bosse höll koll så att vi skötte oss i den annars tomma skolan. Obegripligt generöst, känns det som idag. Alla var utklädda i 50-talskläder med kladd eller tofs i hår och mat i långa banor serverades vid samma bord som vi på hemkunskapslektionerna led alla helvetes kval eftersom lärarinnan var så tråkig att all mat blev äcklig.

Jag tar fram fotoalbumet och försöker känna efter. Var jag glad? Var jag överraskad? Var det gott? Och allt jag tänker är ”men vilka bedrövliga bilder!” samt ”vad jag ser svettig ut”.

Jag fick det fotoalbum som bilderna fortfarande sitter i, en Snobben, godis och "kassettstället utan begränsingar”.
Jag fick det fotoalbum som bilderna fortfarande sitter i, en Snobben, lite godis och “kassettstället utan begränsingar”.
Några av klasskompisarna. Konstigt att alla killarna kallades vid efternamn: Mikko, Gezo, Karlsson, Pekkari.
Några av klasskompisarna. Konstigt att alla killarna kallades vid efternamn: Mikko, Gezo, Karlsson, Pekkari. Åt vi popcorn? Jag som inte gillar popcorn!

Något som jag borde ha sparat under åren är alla önskelistor. (Självklart skriver ni väl önskelistor?) För tio år sedan (jag har kvar alla mina mejl sedan 1996, annars hade jag ju inte vetat) önskade jag mig

  • digitalkamera
  • skruvdragare
  • en ny stekpanna
  • basketskor.

I år önskar jag mig

  • en ny kamera
  • en ny skanner
  • en ny stekpanna
  • basketskor.

Jahaja.

Ska vi ta en favorit i repris? Min önskelista från julen 1970, när jag var sex år:

1. Pappa skal leka kurrjöma med oss. 2. Barby med veksande hår. 3. Seng till dokskåpet. 4. Bra jul med godis men det skal vara myket godis. 5. Kläder till Barbyn. 6. Färj TV. 7. Styken, stora med gliter. 8. Store bror. 9. Smyken. 10. Myket balonger. 11. Balet skor. 12. Kappa. 13. Gnuggbilder.
1. Pappa skal leka kurrjöma med oss. 2. Barby med veksande hår. 3. Seng till dokskåpet. 4. Bra jul med godis men det skal vara myket godis. 5. Kläder till Barbyn. 6. Färj TV. 7. Styken, stora med gliter. 8. Store bror. 9. Smyken. 10. Myket balonger. 11. Balet skor. 12. Kappa. 13. Gnuggbilder.
Share
34 kommentarer