– Aaaaah. Bergmans är verkligen givmilda. Kolla, hela skafferigolvet fullt av gul lök. Oj, jag måste bajsa. Mums! Lite törstig blir man ju trots allt. Nämen kolla, där har de satt en sådan där musfälla! Med … låt mig se … nämen jordnötssmör! Så gott! Oj, jag måste bajsa. Jag kan nog … japp, med hjälp av den här pastaskruven kan jag nog lirka loss klutten från fällan och … ah! Det gick ju bra! Oj, jag måste bajsa. Mums. Oj, jag måste bajsa. Attscho! Så underligt, har jag dragit på mig en förkylning eller är jag allergisk? Bäst att dra bort till diskbänken, det är varmare där.
(Nej. Jag har ju naturligtvis ingen aning om pastaskruvarna används som verktyg eller om musen var allergisk. Men den nös, jag lovar!)
– Nämen se här! Kartongåtervinningen! Najs, najs, Bergmans barn har inte riktigt koll på hur noga man ska vara med att skölja ur den goda yoghurten. Oj, jag måste bajsa. Långfil! Vad kan det vara? Långfil har jag inte stött på här förut! Mu… Oj, jag måste bajsa.
(Det var extrapris på långfil och jag är tvungen att köpa det då eftersom min farmor och farfar alltid åt det och det känns tryggt och fint. Dessutom passar det bra in i dagens bloggämne eftersom min farfar en gång låg ihjäl en mus i sin säng. Fast eftersom han en gång överlevde spanska sjukan var musliggeriet inget att skriva hem om.)
– En till fälla! Sickna luringar! Åhå, det är en av de billigare varianterna som nästan kräver råttors vikt för att slå igen. Oj, jag måste bajsa. Och här har vi minsann en bit rökt skinka! Smaskens! Oj, jag måste bajsa. Och så några gamla droppar mjölk på det. Oj, jag måste bajsa.
(Det ska sägas att just denna mus har vi försökt fånga eller ta kål på i två månader. Den har bott under duschkabinen, i skafferiet, under diskbänken, i stövlarna i hallen och i godisskåpet som är jättesvårt att forcera. Vi har nästan börjat känna igen dess nysningar och kunnat skilja dem från hörselhallucinationer och vindpustar.)
– Jahaja, måndag morgon igen. Bergmans suckar under frukosterandet och någon kan inte hitta gympapåsen. Livet går sin gilla gång. Är inte så sugen på lök idag, ska nog … Oj, jag måste bajsa. Jag springer iväg till kartongerna och kollar vad s… Ååååååååå, oooooooost, oooooooooost, de har serverat mig ooooooooost, åh, jag har längtat så … AAAAAAJ! Loss! Släpp loss! Aj! Hallå, jag kan inte andas! Oj, jag måste bajsa jättemycket! Aaaaaaj, HALLÅ! Jag sitter fast! Hoho! Aaatscho! Aaaaaaj, jag har drabbats av astma!
(Och här kanske känsliga läsare ska klicka vidare till djurvänligare ställen. För musen dog inte av fällan utan satt verkligen där och ojade sig tills min djefla man som har jobbat på forskningslabb tog musen i ena handen och kniven i den andra och snabbt gjorde slut på det lilla livet. Jag hörde skriken på hjälp där jag stod som ett riktigt kjoltyg med armarna om mig själv och tänkte att det är då för skönt att jag inte bor på Sveriges landsbygd under medeltiden.)
– Skona mig! Skona mig! Nej! Ost! Oj, jag måste bajsa. Aaaarghhhh …
__________
Det är inte första gången.
2007
2008
__________
Klart ni hörde musen nysa! Gnagare som gnagare: vår kära gamla kanin, frid över hennes minne, hade också ett mycket speciellt sätt att nysa. (En lustig grej är dock att sonens flickvän nyser ungefär likadant.)
Klart Ö-sonen faller för en flicka som nyser likadant som den älskade Pricken. Äter hon BANAN också?
Javisst! (Däremot bygger hon inte om kartonger till mysiga hus eller springer omkring med hötussar i munnen.)
Har svärmor Helena bjudit tösen på GRÄSLÖK, då?
Jösses, jag saknar en liten kanin som inte ens var min …
Detta är inte klokt.
Måste ha KAFFE.
Sällan har väl en så liten kanin varit saknad av så många! Jag ska så en liten kruka GRÄSLÖK till våren och kolla om svärdottern vill ha.
Håll oss uppdaterade 🙂
Kära Lotten, jag blir så lycklig när andra människor visar sig leva med lite diverse kryp inne. Det får mitt älskade ruckel att framstå som nästan normalt. Måste dock åter förundras över att ett så über-darwinistiskt djur inte har fattat att de skulle erövra världen om de gav fanken i att bajsa överallt. Fast det är klart, de där nysningarna hade ju avslöjat just detta exemplar.
Möss har vi haft och även en liten kanin. Det var när vi bodde i tropikerna. På kvällarna när Lille Maken och jag satt i sängen och gjorde våra språkläxor KÄNDE vi hur en eller annan mus satt och tittade på oss. Vi brukade jaga ut den i trädgården med en sopkvast. Ibland försvann nån mus in under diskbänken och prasslade omkring där bland rören. När det blev översvämning därinne på grund av stopp i bemälda rör antog vi att musen drunknade, för sen blev det lite lugnt ett tag på musfronten.
Ni som undrar över internskämtet om BANAN kan läsa på här:
http://oversattarbloggen.blogspot.com/2008/04/hall-dr-pricken.html
Skrattar så jag får ont i sträckta muskeln!
Undrar jag vad man skulle säga som svärförälder om svärbarna började springa runt med hötussar i munnen …
Musbajs och musprutt är inte samma sak.
Hahahaha, underbar beskrivning. Skrattar så att kollegorna tittar in i mitt rum och undrar hur det står till.
Tror absolut att möss tänker precis så där.
Minns när vi hade en mus i lägerkiosken på 80-talet: den kunde banne mig skala av pappret på Dumlekolor. Allt annat godis var i plastbyttor med lock, som den inte gav sig på, men Dumle hade pappförpackning som naturligtvis var hur enkel som helst. Gott är det ju också med Dumle, så jag förstår ju hur den tänkte. Alla var dock inte lika fascinerade som jag av pappersavskalartalangen. Fånga den lyckades vi dock aldrig göra.
Fniss. Hur kul som helst. Botade nästan min huvudvärk, och gjorde mig bajsnödig. Jo, för jag reagerar på alla andras sjukdomar och åkommor. Blir (inbillad) gravid av andras bebisar. Höskes när jag läser om vinterkräksjukan och smittas lätt av andras skratt.
Sån där happarat som låter nåt som bara möss hör är väldigt effektiv. Min mellansyster har sån på sitt land och aldrig ser man en mus på dessa bleka fält. – Vad citerade jag nu, undrar jag. Ja, minus musen då; bara bleka fält?
Var glad att ni inte har en fridlyst gnagare i huset i alla fall.
http://dagarmedgambills.blogspot.com/2011/01/tgif.html
@Pikoföretagaren. Tänk vad allmännbildande Lottens blogg är.
Visste inte tidigare att romarna uppfödde denna råttart för konsumtion. http://en.wikipedia.org/wiki/Edible_dormouse
Förstår inte engelsmän som fridlyst den, den är ej endemisk, ej heller tidigare naturligt förekommande i engelska faunan.
Trots namnet ”edible dormause”
Finns inte med på Taffels lista över ”100 saker du bör äta ….” ej heller på de engelska originalet.
http://taffel.se/artiklar/taffelse-rekommenderar-100-saker-att-ata-innan-du-dor.
Men ”råttan -i -buren” ser ju söt ut. Kanske tom Lotten kan titta på bilden utan att få allergiska reaktioner
Men hu det var ju jättesorgligt!
Men nej, inte särskilt, Anna (som ju hanterar kriser bättre än jag egentligen) — musen har ställt till med så mycket under sin tid under vårt tak.
Och nu har vi förresten konstaterat att skatorna i trädgården är karnivorer.
Men vad man lääär sig! Det är ju den där lilla rackaren som tappar svansen om den måste. Vad gäller fridlysningen så är det väl som med svenska myskoxar, fast de gick förstås in över gränsen frivilligt. Kanske är tur att den hjorden inte blivit tiotusen, förresten. Det här inlägget är bara logiskt om man följer Örjans wikilänk, och där hittar man följande mumsiga beskrivning;
The edible dormouse was considered a delicacy in ancient Rome, either as a savoury appetizer or as a dessert (dipped in honey and poppy seeds).
Mmmm… (ellipsligaturen antyder ett evigt m, om någon undrar.) Alltså, varför äter vi inte gnagare till efterrätt nuförtiden?
Fast nästan allt är gott om man doppar det i honing. Palt … bacon … lever? Mmmm…
Wiki hävdar för övrigt att avkomman föds hairless and helpless. Det sistnämnda är intressant, eftersom det betyder att det finns andra gnagare som föds som fullt utvecklade combat-rodents med mohikanfrissa, och en AK4:a hängande vid höften, redo att meja ner vem som helst som råkar stå i vägen för förlossningen.
Eller så ska jag gå och sova nu.
Tack vare Lotten och hennes kommentatorer så kan jag nu fnissigt glad och lycklig stämma träff med J.B. (John Blund). Mösslös är jag också, tror jag. (Ja, så när som på nattmössan, förstås.)
Om inte annat så måste det vara spännande att vara mus och dö under familjen Bergmans tak.
Mjukost ska också vara bra. Allt slabbigt och sliskigt.
–> Gerbilen:
Aldrig en Iris på dessa bleka fält,
Minsta blomma plockat
Til vällukt i sin herdes Tält,
Och dessa Löfträn vid dagens ljusa rand
Aldrig foglen lockat
Til Floras fest från Mälarns strand;
Aldrig hördes Lärkan nånsin spela
För at Turturdufvans qval fördela,
Som i ro :||:
Midt bland dödens pilar bygt sitt bo.
Kring denna rymden hvad qval och sorglig syn!
Svarta Kors och Grafvar
Fördunkla Templets topp i skyn;
Än på en Planka än på en Marmorsten
Kringlor, Hjul och Glafvar
Bepryda våra fäders ben;
Trädens glesa stammar sorgligt hasta
At de gula löfven kring sig kasta;
Minsta blad :||:
Döljer i sitt skygd en hvilostad.
Templet det hvilar uppå en sandig mo:
Innom gyldne galler
Förnäma skuggor sammanbo.
Hjertat til rysning och örat til en harm
Ned från Jofur faller
Et tordöns brak, vid klockors larm.
I det djup Cyclopen viggen svaftar
Har han en gång störtat Templets gastar;
Nu dess pragt :||:
Morgonrodnans afbild sammanbragt.
Blunda och sucka, vrid dina händer hop;
Här står Bomans Kista
Bland Gråterskor med glas och stop;
Hon med mjölkbyttan som snyftar bitterlig,
Och vil liksom brista
I tårars öfverflöd för dig,
Hon är Enka til den tappre Bussen,
Men de andra äro, hela skjussen,
Mångelskor, :||:
Hemma båd’ på Söder och på Norr.
Kom låt oss sjunga hvar en sin Sorgepsalm;
Movitz, om du orkar,
Förskingra hjertats ångst och qvalm;
Knäpp på din harpa för denna Bomans Mor,
Som sitt öga torkar,
Och dammar sina svarta skor.
Nej, stick up Buteljen; bjud vår Qvinna.
Skål Madam! Ödmjuka tjenarinna!
Slå i mer. :||:
Ach min Boman! jag dig aldrig ser.
Tack du min Boman, tack för hvar enda dag,
Båd då du mig klappa
Och du svor med hugg och slag!
Nå, denna Hatten min Solhatt blifva skall;
Denna Gardes-kappa
Blir min Mantille i alla fall.
Bomans Enka, håll nu opp at gråta.
Låt nu Movitz ljufva Harpa låta.
Glöm ditt qval, :||:
I en fållbänk välj en ny Corporal.
/Fredmans Epistel N:o 54
En muskris är något helt annat än tordöns brak och klockors larm. Det senare kan jag hantera; det förra förvandlar mig till en snyftande pöl. (Visst passade det bra med semikolon där?)
Det kunde man ha anat; förträffliga Agneta placerar på rak arm de bleka fälten! En mus, en kanin och Bellman.
Ååh, Pricken i salig åminnelse!
Möss är ganska OK, fast helst inte i skafferiet eller som klet mellan tårna, det är värre med råttor. De fick vi problem med i stallet förra vintern och fick till slut ta i med hårdhandskarna (=Anticimex). Nu diskuterar vi behovet av att återinföra stallkatt(er).
I all hast måste jag bara säga
1) mycket snyggt semikolon, Anna!
2) vilken fantastisk smileyversion av Bellman, Agneta!
Jag har drabbats av skrivstress i kombination med ”jag vill inte skriva sånt som jag inte får välja själv” och kan verkligen inte sitta här i båset idag. Ack. Måste skriva allvarliga ting utan kuriosa och hittepåord! NU!
Synd att musen inte hade vett nog att skaffa ett annat hus.
Ett kollektiv i en vante hade varit perfekt.
@Dieva: Klart man ska ha stallkatter!
Möss är ju så söta, man kan liksom inte riktigt bli arg på dem! Annat är det med flugor (särskilt om man bor nära en bondgård). Mössen har ju i alla fall vett att gömma sig när man närmar sig. När jag slängde returgrejer i förra veckan hittade jag en död mus inne i en 50 cl-petflaska. Som vi spekulerade! Vad hade hänt? Om musen hade tagit sig in, så måste den väl ha kunnat ta sig ut? Dog den av ålderssvaghet, var det bara en slump att döden råkade inträffa inne i flaskan?
Frådor, frågor.
Mäh — frådor, hallå??
Frådor var väl ett jättefint ord! Frågor i lådor liksom!
Här har vi också hittat en mus i en flaska. Den levde dock fortfarande, och var en sådan bedrövligt ömklig syn att vi bara tog flaskan utomhus och hällde ut musen. Som alls inte ville hällas utan spjärnade emot som någonsin Piff eller Puff. Så vi lät den krypa ut av egen maskin i hemlighet en stund senare.
(Trodde att jag hade publicerat en bild på stackarn, men nu hittar jag den inte.)