Hoppa till innehåll

Elefanten Chunee jämförs med en halsduk

Det som idag verkar normalt, kommer vi förstås att skratta rått åt om 25 eller 300 år. För så är det. Alla fotbollstränare, t.ex., har ju halsduken knuten som vore den en tamp som ska hålla fast ett lastfartyg.

Det kommer vi att skratta åt.

Coachuniform.
Coachuniform.

Kvällstidningarnas desperata försök att få oss att klicka, klicka och klicka kommer vi att skratt… förlåt, där skrattar vi kanske redan. (Åt oss själva som gång på gång går på dessa dumheter.)

Under denna rubrik finns bilder på kändisar som är på väg till dagis, några som är utklädda till hundar och ... inte en enda skräckoutfit.
Under denna rubrik finns bilder på kändisar som är på väg till dagis, några som är utklädda till hundar och … inte en enda skräckoutfit.
Åh, vad roligt med mögel och ruckel! (Men ack. Sedan följer bara bilder på solnedgångar, husdjur och små barn.)
Åh, vad roligt med mögel och ruckel! (Men ack. Sedan följer bara bilder på solnedgångar, husdjur och små barn.)

Fast jag måste ju säga att vi är rätt beskedliga av oss nuförtiden. Har ni hört talas om den indiska elefanten Chunee (även stavad Chuny) som råkade hamna på Astleys cirkus i London 1810?

(Kanske har jag ett uppdämt behov av att skriva egna bokstäver nu när jag bara har redigerat banktermer och sorgligen försummat bloggen, kanske är jag bara fascinerad. För nu blir det långt!)

Där, precis ovanför "TR" låg huset som jag strax ska berätta om.
Där, precis ovanför “TR” låg huset som jag strax ska berätta om.

Efter att ha varit en beskedlig, trist cirkusattraktion med röd sammet och guldtofsar på huvudet, hyrdes Chunee 1811 ut för 900 guineas (vilket enligt mina källor motsvarar runt en halv miljon kronor, gulp) till Covent Garden-teatern. Alla teatrar med självaktning hade nämligen på denna tid djur på scenen – om än inte elefanter på ett ton.

Tiljorna knakade, elefantskötaren drack sig full inför varenda föreställning, publiken tjöt av skratt och förskräckelse medan Chunee gjorde som elefanter gör: stampar på saker som är i vägen, svingar snabeln mot hot och resolut knuffar bort väggar i vägen. Att väggarna bara var flortunna kulisser kunde han ju inte veta. Tidningarna rapporterade om fiaskot – som då blev en storslagen succé eftersom alla ville skratta åt skådespelarna som kämpade för att faktiskt framföra en pjääääs. Samtidigt fick stackars Chunee stressrelaterade problem med magen och började släppa väder (jag uttrycker mig fint, jag) så att det “lät som muskötskott i salongen”.

Efter 40 tappert genomförda föreställningar såldes Chunee (av cirkusens affärsdrivne clown) till något så absurt som ett menageri i ett vanligt bostadshus på fem våningar vid Exeter Change. Väggarna i lägenheterna var målade med djungelmotiv och det som förut kanske var en salong eller ett litet sovrum hade förvandlats till burar för exotiska djur.

Hm. Vår fascination för exotiska djur är idag inte vad den en gång var, kan man lugnt konstatera. Trötta björnar på Skansen, anyone? Kanske hade vi vallfärdat idag för att se djuren i en sådan konstig miljö – vi som gärna står i kö för att se vaxdockor av kändisar på Madame Tussaud’s?

I de här rummen fanns i alla fall noshörningar, kängurur, vargar, zebror, tigrar och massa fåglar. Grannarna i kvarteret klagade på djurens morranden, skäll och bröl samt lukten. Till ingen nytta, förstås.

Exeter Change. Påminner lite om röran på Aftonbladets startsida.
Exeter Change. (Påminner lite om röran på Aftonbladets startsida.)

In i huset klev nu elefanten Chunee. Han fick ett eget rum på andra våningen, förstärkt med pålar underifrån. Han fick fler kompisar när djursamlingarna (naturligtvis) utökades med lejon, leoparder, tigrar, jaguarer, hyenor, boaormar, krokodiler, antiloper, lamadjur, bisonoxar, strutsar, gamar och sjölejon.

Nu är det kanske på sin plats att påpeka att jag faktiskt inte skojar. Jag har inte hittat på det här: det är sant. Bostadshus i London. På 1800-talet. Fullt med djur! Vad värre är, blir det nu ännu värre:

Eftersom ägaren till menageriet var en hyvens karl som tog väl hand om sina djur, växte Chunee och vägde plötsligt fem ton. Han var snäll och beskedlig, charmade hela London och blev en celebritet. Lord Byron blev faktiskt smått förälskad i honom och besökte menageriet flera gånger – i sin dagbok skrev han (nu citerar jag Richard D. Alticks ”The Shows of London”):

”There was a hippopotamus, like Lord Liverpool in the face; and the ursine sloth hath the very voice and manner of my valet – but the tiger talked too much. The elephant [Chunee] took and gave me my money again, took off my hat, opened a door, trunked a whip and behaved so well that I wish he was my butler. The handsomest animal on earth is one of the panthers; but the poor antelopes were dead.”

Det finns otaliga historier om hur Chunee ibland for ut mot sina skötare och dängde dem i väggen så att det skakade i hela huset, hur han mellan varven blev tvärilsk av okända människor som gjorde grimaser eller slog honom – och jag tänker bara ”… grimasera mot en elefant? Varför gör man det?”.

Nu närmar vi oss slutet. Chunees liv var som alla förstår inte en dans på rosor. En enarmad skötare (vars andra arm hade ätits upp av ett lejon) som älskade djur men inte människor, kickades pga. samarbetsproblem (gentemot människorna) och ersattes av en man som i samråd med veterinärerna på stället kom på att Chunee under den årliga brunstperioden mådde bättre om han behandlades med laxerande medel i maten. Chunee bajsade då av epsomsaltet, sirapen, gummiguttan och ricinoljan så det stod härliga till och menageriets grannar blev mangrant vansinniga.

I november 1825 råkade Chunee borra en av sina betar djupt in i en rysk skötarassistent som dog på fläcken. Naturligtvis ställdes elefanten inför rätta och dömdes för ”död genom olyckshändelse” till böter på en shilling. (Japp, så var det i London på denna tid.) Nu vet man inte riktigt anledningen till att allt gick utför så snabbt, men kanske skadades Chunee av denna olyckshändelse, kanske fick han ont i beten och kanske utvecklades skadan till en stor varböld som gjorde honom så galen att han i februari fick ett raseriutbrott som nästan raserade hela den där gamla byggnaden som ju var full av människor, bajs, mat och allt som ska få plats i ett hus som man på ett helt naturligt sätt fyller med djur. För Chunee fortsatte att få raseriutbrott – nu utanför brunstperioden, utan provokationer från grimaserande besökare eller ens laxermedel.

Man beslutade tvärt att Chunee skulle dö – och naturligtvis skulle han förgiftas av stadens alla apoteksgifter. När det konstigt nog inte funkade, försökte man skjuta honom med hjälp av soldater från ett regemente i London. (Vi är alltså fortfarande på andra våningen i femvåningshuset.) Någon kastade spjut mot honom, någon stötte harpuner i honom. Fler och fler åskådare samlades och ett gäng medicinstudenter stod och gnuggade händerna i förvissning om att här vankades det minsann en intressant obduktion.

Tydligen hoppade burdörren nästan av sina gångjärn flera gånger. Tror fan det.
Tydligen hoppade burdörren nästan av sina gångjärn flera gånger. Tror fan det.

Strax innan en kanon anlände för att få slut på eländet, segnade Chunee ner. Död. Och där låg han i en vecka och ruttnade för att alla skulle hinna se honom innan man sålde elefantbiffar till hugade spekulanter. De hårt prövade grannarna flydde fältet. Chunees tarmpaket dumpades i Themsen, huden (på ett ton) och skelettet köptes av intressenter med förmögenheter lockande i fjärran drömmar och ett gäng frenologer gjorde en avgjutning av Chunees huvud för att bistert konstatera att den förstås var abnorm.

Chunees hud till salu på auktion.
Chunees hud till salu på auktion.

Chunees skelett stod länge till allmän beskådan på The Hunterian Museum, tills det 1941 krossades till småsmulor av tyska bomber. Och till den dagen kunde man se tydliga spår av en varböld på den av betarna som ju hade mördat en ryss.

Så. Vi är väl i relation till detta – trots galna dokusåpor, militanta tokar och halsduksknutar – ganska normala år 2010?

Share
Publicerat iBloggen

36 kommentarer

  1. Ursäkta mig, men det var en speciell sak jag fastnade vid:

    “Han fick ett eget rum på andra våningen, förstärkt med pålar underifrån.”

    Hur fick dom upp honom dit? Ett vanligt bostadshus på 1800-talet hade väl knappast speciellt breda trappor.

    Och varför fick han inte bo på markplan?

  2. PK

    Nej.

  3. Helena

    Fast jag har svårt att skratta åt Chunee och hans kompisar. Det är väldigt mycket syndare om dem än om halsdukarna.

  4. Helena — vi får skratta åt hur tokigt det var DÅ, men naturligtvis lida med dem i andanom. (Och jag jämför inte Chunee med halsdukar på riktigt.) Det finns en massa hemska elefanthistorier, men jag kan ta dem en annan dag.

    MrArboc — jovisst låter det helknäppt. Men nu får vi tänka att Chunee bara vägde ett ton när han anlände – som en normalbil, väl? Och kanske kunde man putta honom uppför trapporna? Locka honom med mat?

    I “The Animal Kingdom: The Class Mammalia”
    (av Georges Cuvier, Edward Griffith, Charles Hamilton Smith, Edward Pidgeon, John Edward Gray och George Robert Gray, vilket antyder att det är ett stort verk) står det att man när Chunee lade på sig och blev tyngre fick bygga ut och förstärka hans “den” (som när jag var i USA betydde “vardagsrum” men in detta fall nog är mer som “tillhåll”). För att “the bars of the old one were not thicker than a man’s arm”.

    Källa: http://tinyurl.com/2wej4om

  5. OBS: Känsliga tittare och läsare ska inte läsa om eller titta på Topsy! (Thomas Edison filmade.)

  6. F’låt. Det borde givetvis JAG har skrivit!

  7. Tur att vi är liiiiite mer upplysta i dessa tider! Stackars djur.

  8. Oj, att femdubbla sin vikt är imponerande, även om man är elefant… (fokuserar på väsentligheterna)

  9. Om vi då tar tag i halsduksfrågan … Jag ser lite dåligt på de där bilderna. Men jag fattar det som att de knyter med en överhandsknop (halv råbandsknop/ halv kärringknut).
    Skulle det vara ett dåligt sätt att hantera halsdukar?

    Jag är istället fascinerad över det där som kom för några år sen: lägg halsduken dubbel och stoppa in ändarna i öglan som blir av böjen.
    Jag förstår inte det bruket alls. Det blir ju svårt att få halsduken att täcka alla glipor som man vill täta.

    Och hur man får en halsduk att ligga sådär nonschalant slängd över axeln begriper jag inte heller. Har de hollywoodlim eller?

  10. Nejdå, det är nog ett ok sätt att hantera halsdukar, Cecilia N. Jag tycker bara att det är så fånigt när de allihop ser likadana ut. Skäggstubb, rock, halsduk. Som fotbollshustrurna som häromåret alla hade jeans, kort jacka och höga stövlar.

    (Ska jag säga som klär mig som mina barn i jeans och hoodie.)

  11. De som de basar över är ännu mer likadant klädda …

  12. Luna

    Cecilia N, det heter Stockholmsknut. Okänt varför.

    Någon har någon gång sagt; ge dem en varsin boll istället, och jag är böjd att hålla med. Om hulingarna får en varsin boll också, så kanske de blir lite mindre benägna att slåss?

  13. Tack för tipset Luna och GRATTIS Lotten, nominerad är ju en god bit på vägen till vinst!

    Vad skulle nu få mig att vallfärda? Förmodligen detta
    ! (för länkallergiker: utställning av donerade människokroppar som konserverats och plastats in för att åskådliggöra hur de ser ut inuti.) Äckligt eller fascinerande?

  14. Nuuuu har jag röstat!

  15. Host, ja, jag såg det, Luna — men lite orättvist är det väl att få vara med igen?

    (Tack, Dieva!)

  16. Pysseliten — jag var ju med barnen på en fotoutställning i somras. Med jätteäckliga bilder på till synes jättedöa människor.

    Och så VAR det bilder på just det: riktiga lik! *rys*

  17. Luna

    Hallå, man ska aldrig missa en chans att slå på stora trumman! Så, gör det nu. Basta!

  18. Funderar på om hur många mejladresser jag har så jag kan rösta fler gånger.

    Jag har läst om den där stackars elefanten förut. Undrar varför. Kommer inte ihåg sammanhanget. Har den omtalats här förut?

  19. Jag är förstås mer intresserad av insidan än utsidan, maskineriet så att säga. Jag blev inte lockad av fotoutställningen ovanför Annie Leibovitz av döingar och såg den därför inte.

  20. PK

    Röstat.

  21. Pia

    @Pysseliten: Tack för din innehållsförteckning! Jag är en äkta länkallergiker!
    Sex röster från mig och fler skulle jag ge om jag kunde. En liten fördel med alla mejladresser jag har utspridda.

  22. Luna

    Någon som läst om elefanten Rosie? Bröderna Benzinis spektakulära cirkusshow är en rätt sympatisk historia där en endast tysktalande elefant figurerar.

  23. Hade tänkt tipsa om bröderna Benzini jag med, men Luna hann först. En riktig historia är det, ja nästan en saga fast för vuxna. Jag tyckte mycket om den.

  24. Bröderna Benzini-boken heter på engelska ”Water for elephants”.

    Har jag inte läst!

  25. Hur fick de upp honom på andra våningen? Eftersom jag förmodar att ett krigarfolk som britterna var vana vid att hissa hästar upp på fartyg när de skulle ut och slåss nånstans så är min gissning en rejäl kanvas-vagga om magen, en uppsättning rep och taljor och ett gäng tatuerade Cockneys med tjocka överarmar. Kanske någon i cirkus- eller transportbranschen kan upplysa oss om det är en plausibel teori.

    Alternativt gjorde de som i filmen 10 000 B.C.: lät mammuten gå upp för en ramp.
    http://www.scifimoviepage.com/upcoming/photos/10000bc4.jpgd

  26. PK

    Kunde dom inte bara ha använt hissen? “Hissen godkänd för 12 personer eller 100kg eller en elefant.”

  27. Dina

    Röstat! Med många mail/mejladresser. (Blev det någon klarhet i vad som är rätt och riktigt?) Men varför är det inte en fet check som present för det priset också? Orättvist!

    Att få upp elefanten på andra våningen… Som i skämtet “Hur får man upp en elefant i ett träd? Man planterar ett frö och låter elefanten sitta på det tills det vuxit upp ett träd.” Nä, de skämten är riktigt dåliga…

  28. PK

    Jaha, det är på det viset. Hur får man upp en elefant till andra våningen (där sångerna kommer ifrån)? Man släpper ut girafferna först.

  29. Christer

    Varför gick elefanten uppför trappan?
    För att komma till andra våningen.

  30. PK

    Hur många elefanter behövs det för att byta en glödlampa? Två, en som håller i lampan och en som snurrar på huset.

  31. PK

    Hur vet man att det har varit en elefant i kylen? Det är spår i smöret och dom spåren leder till andra våningen.

  32. PK

    Fel av mej, en som håller lampan och en som snurrar på den andra våningen, ska det ju vara.

  33. Tack, PK och Christer och alla andra för elefant… eh …fakta! Och tack för alla röstningar — jag blir alldeles röd om öronen.

  34. Även jag har flera alias att gömma mig bakom.

    Dessutom fick ditt inlägg mig att påminna ett auditiorium (och kanske alla andra som senare tittar på Kunskapskanalen) att man äter en elefant bit för bit.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.