Hoppa till innehåll

Dagens dialoger

Jag har flängt mellan himmel och jord samt berg och dalar idag. Då finns det inte så mycket att berätta, varför jag bara vill tala om för er alla vad kommentatorn till Sverige–Vitryssland (fotbollslandskamp) sa nyss:

– Det här är en av de underligaste kommentatorssituationerna vi har varit med om. Vi sitter i ett trångt litet kontor och spanar ut över spelarna.

Va? Give me more! Vad är det som är konstigt? Vinkeln till planen? Ljudet? Avståndet? Att det är trångt? Att det är kontorsliknande? Var som en normal bloggare, människa, och berätta så att man fattar! Gah!

Men de spelar dåligt, Sveriges killar. Så jag kan istället för att yra om hur mittfältet kommer i kläm och hur Vitrysslands tv-teknik ligger på 1978 års nivå berätta om några dialoger som jag har fört de senaste 24 timmarna.

1.
Tioåringen sitter vid köksbordet och ser ut som en säck besviken vinterpotatis.

– *suck*
– Oj, hur är det med dig?
– Det var blodpudding i skolan idag.
– Mhm. Men blodpudding som är så gott ..?
– Precis. Men vi hade ju utflykt med matsäck. Jag ville inte missa blodpuddingen!

Övertydlig förklaring: jag har barn som älskar blodpudding.

2.
Jag ger Tolvåringen en chans att hänga med på en spännande happening.

– Om du vill så kan vi fixa ledigt till dig så att du kan vara med när Artonåringen “tar studenten”.
– Nej tack. Jag går hellre i skolan.
– Säkert?
– Om jag får välja, ja. Jag vill inte missa naturkunskapen förstår du. Men tack ändå.

Övertydlig förklaring: jag har ett barn som älskar skolan.

Jag går till ”Posten” på vårt någorlunda närliggande Ica med ett gäng t-shirtar i ett otympligt och riktigt fult, ihoptejpat paket.

– Jag vill skicka det här paketet.
– Som brev?
Well. You tell me – är det ett brev?
– Ja, men om det försvinner så kan vi inte spåra det.
– Försvinna? Varför skulle det här jättestora och bökiga paketet försvinna?
– Inte vet jag. Men om det försvinner kan vi inte spåra det.
– Men paket kan spåras?
– Ja. Som brev kostar det 83 kronor, som paket 150.
– Men varför skulle mitt så kallade brev försvinna? Och varför misstänker du att det kommer att försvinna? Är det numera vanligt att brev försvinner?
– Jag vet inte. Näe. Det händer ju väldigt sällan. Men det kan ju hända. Och då kan vi inte spåra det om det är ett brev.

Övertydlig förklaring: jag förstår mig fortfarande inte på ”Posten”.

____
Det är här och nu jag skriver något som ska göra att ni, alla läsare, vill kasta sig er in i kommentatorsbåset och berätta om era erfarenheter i ovanstående ämne. Så nu gör jag det: berätta om en dialog ni har fört som ni minns och kan sätta på pränt! (Gärna med övertydlig förklaring.)

Share
Publicerat iBloggen

39 kommentarer

  1. PK

    Hm. Övertydlig förklaring, jag har inget vettigt att skriva.

  2. Inte en dialog som jag fört, men väl överhört, då mina barn satt i baksätet på bilen jag åkte i (kunde inte komma på någon egen just nu):

    Vi hade varit väg och grillat precis bredvid sjön en vinterdag. Vi ville inte att barnen skulle gå ut på isen (och tjatade kanske en del om det). I bilen på vägen hem diskuterade barnen detta och mellanbror (då 6 år) gav sin förklaring till storebror om varför: “Man kan ramla på isen och fastna med tungan och dö”.
    Storebror fnissade lite och fick till svar:
    “Det förstår du väl att om man ligger där alldeles ensam och sitter fast med tungan, så får man ingen mat och då dör man”.

    Övertydlig förklaring: Jag har barn som drar sina egna slutsatser, om man inte är tillräckligt tydlig med vad man menar.

  3. Jag jobbade 20 år i Postverket och känner igen konversationen. Så här efteråt kan jag tycka att vi var formella och ganska humorbefriade i vår kontakt med kunderna. Jag skulle ha kommit med ungefär samma argument som postfröken på ICA.

  4. Men PK, vad trevligt att du hör av dig i alla fall!

    Dammråttan — allt det som sades i baksätet borde man ju ha spelat in. “Elva fit” sa ett av mina barn och upprepade det på min begäran ett tjgotal gånger eftersom jag inte begrep vad som avsågs. Det visade sig betyda “jävla skit” …

  5. Fast Gunnel — jag gillade Posten bra mycket mer än “Posten”. De riktiga postfröknarna hade skinn på näsan, inte köttfärs under naglarna.

  6. Jag gillar “nya” posten. Den närmaste ligger i en kiosk/spelbutik i närheten. Alla som jobbar där känner igen mig. Det som är bäst att att man kan göra lite av varje när man ändå är där. Plus att de har flexiblare öppettider. Den “gamla” posten låg evighetsmil bort.
    det är bara att skicka som brev. Det brukar komma fram.

  7. Jag minns så många bra dialoger att jag var tvungen att lägga dem i ett (virtuellt) plommonstop och dra en. Den är från några år sen, när en av ungarna var 18 och jag ringde till hens telefon för att be hen köpa mjölk på vägen hem:

    – Hej hej, var är du?
    – Jag står i en provhytt på HM.
    – Okej, jag tänkte bara be dig att köpa mjölk på hemvägen.
    – Visst. Förresten kom jag just på vad snygg jag är, jag såg precis det i spegeln.
    – Haha, kul att höra! Och glöm inte att alla utanför provhytten kan höra vad du säger.
    – Äh … jag säger bara vad de redan tänker.

    Övertydlig förklaring: jag har ett barn som har ovanligt gott självförtroende.

  8. Jag ler från bena till stårtå, Anna!

  9. Jag läste: “Jag ler från behå till stortå, Anna!”

  10. Jag vet inte vad du ler från, eller till, men det gläder mig att du ler!

  11. Ah, jag tyckte bara att det där vanliga leendet från öra till öra lät så slitet, så jag bestämde mig för att le lodrätt istället.

  12. Ett bra initiativ, och bena fattar jag nu är den i håret, men stårtå? Är det Eskilstunska?

  13. Kollegan och jag bodde på Scandic Malmö City, som tydligen var Hotell StayAt tills alldeles nyligen. Eftersom vi har Scandic-kort får vi en check på 50 kronor tillsammans med nyckeln när vi checkar in.

    “Varsågod. Restaurangen är inte öppen nu ikväll så värdechecken kan bara användas i baren. Tyvärr har vi inte fått utskänkningstillståndet klart än och någon mat serverar vi inte heller, men där finns lite frukt. Den är gratis.”

  14. Det är ju den tån man just nu står på! Fattaruvälan!

    (Eh. Jag bara skrev fel. Jag tror att jag brukar skriva stårtå per automatik ungefär som att jag alltid skriver örhönge och hårklåmma.)

  15. Oh, hakke, där på StayAt har jag bott två gånger. I sanning ett av de underligare hotellen. Det är så mörkt vid frukosten att man inte kan läsa tidningen eller skilja på ost och kalkon.

  16. Aha! Som att jag alltid skriver itne och männsikor.

  17. PK

    När en av mina snart 15-åringar, var 3 till 4 års åldern var hon en riktig lite filosof och tänkare. Ur hennes mun kom dom mest oväntade kommentarer. Kommentarer som, om man bara tog sig tid att förstå var dom kom ifrån, var lika underhållande som logiska ur hennes perspektiv.
    En då står denintesåpedagogiskapappan och benar ur en rå kyckling som ska anrättas till middag. 3-åringen tittar på med stora ögon. Till slut frågar hon:
    – Vad är det?
    Denintesåpedagogiskapappan svarar lite tanklöst:
    – Det är en kyckling.
    Ögonen växer på 3-åringen och hon är tyst en lång stund. Sedan kommer följdfrågan:
    – Är den död?
    Denintesåpedagogiskapappan svarar kortfattat:
    – Ja.
    Det är tyst en lång stund, sedan säger 3-åringen:
    – Skrek den?
    Det är först nu som denintesåpedagogiskapappan inser att man ska tänka på vad man säger och hur man säger det till en 3-åring så att denne inte får fel intryck.

    En anna gång skulle 3-åringen sova. Denintesåpedagogiskapappan hade läst saga och skulle säga gonatt när steg hördes från köket som var beläget på våningen ovanför 3-åringens sovrum. 3-åringen undrade vem som gick i hennes tak. Denintesåpedagogiskapappan förklarade då lite slött att köket låg ovanför hennes rum och att hennes tak var golv i köket. 3-åringen begrundade detta en stund och när nya steg hördes från köket säger hon lite mumlande:
    – Det är mycket golv i taket.

    Övertydlig förklaring: ibland känns det bra att skriva en normal och förväntad kommentar i båset.

  18. Men var är AB? Det är ju hon som ska vara här och hm:a.

  19. Följande konversation finns förevigad på film. Jag är tre år och ute blåser det som sjutton.

    Mamma: Ta på dig mössan, det blåser så!
    Jag: Små barn ska inte ha mössa på sig för då hör dom inte vad mammorna säger!

    Övertydlig förklaring: Redan som treåring vann jag alla diskussioner tack vare finfina argument. Något min käre omjaghadeenmakeskulledetvarahan ofta beklagar sig över. Stackare.

  20. Wohooo, Husflugan, innan jag gifte mig med min djefla man gick han alltid under namnet “minmanomjaghadevaritgift”. Och detta trumfkort kunde jag ta fram närhelst jag höll på att förlora en diskussion eftersom 1) ingen hörde vad jag sa 2) ingen förstod vad jag menade 3) alla fokuserade blint på “minmanomjaghadevaritgift” istället för det som diskuterades.

  21. Kerstin

    Jag och dåvarande maken befann oss på ett hotell i sydvästra Frankrike. Maken blev sjuk tidigt en morgon och jag sprang ned till receptionen för att få reda på var apoteket låg. Mannen i receptionen pratade bra engelska men allt var inte helt tydligt när han beskrev hur jag skulle köra för att komma till apoteket inne i stan:
    Receptionisten: And then you turn right by the fire
    Jag: By the fire?!?
    R: yes, by the fire.
    jaja, tänkte jag. Jag fattar väl när jag kommer dit.
    Visade sig att “the fire” betydde trafikljus. 🙂

  22. Ökenråttan

    Själv omnämner jag gärna Lille Maken som “min man i första giftet”. Det låter då tydligen som om jag hade varit gift väldigt många gånger, för folk riktigt lystrar till. När jag säjer att “äsch, det första giftet pågår än” tappar dom allt intresse och börjar jämför förlossningar i stället.

  23. /ingrid

    Jag och äldsta dottern hade en blodpuddingsdialog när hon var ungefär tre år och inte åt särskilt många saker. Blodpudding gillade hon däremot och satt och mumsade så förnöjt när frågan kom: “Vad är blodpudding gjort av?” Jaha, nu kommer hon att matvägra även detta tänkte jag men svarade sanningsenligt “Blod”. Hon fortsatte äta och tänka en stund innan följdfrågan kom: “Människoblod eller djurblod?”

  24. Ökenråttan

    Alla våra barn ÄLSKADE blodpudding. Och sill. Fast inte tillsammans.

    Nån finurlig dialog kommer jag inte på för dagen men en bra beskrivning: Äldste sonen, så där 3 år, tittade ut på en alldeles molnfri, helblå himmel, som i dag faktiskt, och konstaterade: “I dag är alla molnen blå.”

  25. PK

    Jag brukar ibland kalla Pysseliten för Min Favorit Hustru, vilket hon ju är.

  26. Christer

    Men inte har du väl en särskriven favorithustru, PK!?
    (Apropå mitt favoritcitat från Berglin: ”Skulle aldrig falla mig in att köpa särskriven sylt!”)

  27. Pappan: “Jag vet inte.”
    Sonen, sisådär 5 år: “Vet inte du allt?”

    Och där, berättade maken senare, kändes det som att jag berövade honom något.

  28. Dialog från affär i Haninge Centrum i april.
    Jag plockade fram ett antal plagg och gick till provhytten. På dörren till hytten stod att läsa: Max fyra plagg per kund.
    “Går det bra med sex i provhytten”, frågade jag en butiksanställd.
    “Javisst, varsågod, men är det så lämpligt därinne”, sa hon och skrattade.
    Jag som är en tant med prudentlig halvreligiös uppsyn uppskattade verkligen repliken. Jag trodde inte att en Stockholmare kunde vara så härligt småfräck mot en kund. Jag var på bra humör hela den dagen.

  29. Tiila

    När vi nyligen hade fått barn nummer två kom mormor på besök. Som present hade hon med sig hjärtformade askar, eftersom storasyster redan i 3-årsåldern älskade att sortera saker i askar.
    När vi fikade frågade storasyster: Var fanns bebisen innan?
    Den låg ju i mammas mage, savarade jag.
    Jo men innan den kom dit? envisades hon
    Det är det ingen som vet riktigt svarade jag som inte ville gå närmare in på den diskussionen.
    Hon tittade på sina nya askar och sa: Hon kanske fanns i våra hjärtan?
    Naturligtvis smälte jag totalt och utbrast att ja, hon fanns säkert i våra hjärtan!

  30. När jag var 3- 4 år i slutet av 1960-talet hjälpte jag mormor att baka bullar. När bullarna låg på galler för att svalna sa mormor att jag fick smaka om jag ville. Då tog jag en tugga i bulle efter bulle och la sen tillbaka dem på gallret. Mormor hade sett det men sa inget för hon tyckte det såg så roligt ut. Istället frös hon in alla bullar och i flera påsar fanns då en eller fler bullar där en liten tugga var borta.
    Övertydlig förklaring: På den tiden följde jag instruktioner noga, och mormor hade ju sagt att jag fick smaka, inte att jag fick ta en hel bulle.

    I ungefär samma ålder fick jag en gång välja ut en läsk från drickabacken hos mormor och morfar när vi skulle fika. Det var en jättehändelse och jag satt där och drack snällt av drickan. Någon av de vuxna frågade om det var gott och jag svarade att “grön dricka är nog gott om man tycker om det”.
    Övertydlig förklaring: Jag tyckte visst inte om krusbärsdrickan jag troligtvis valt ut på grund av den skarpa gröna färgen men ville inte säga det, för då kanske jag aldrig mer skulle få någon läsk.

  31. Det här blev ju bättre än jag någonsin hade kunnat tro! Fantastiskt!

    (Själv är jag strängt upptagen med att ta ut 114 nyponbuskstaggar ur höger hand.)

  32. När min brorson Fisen vid 3,5 års ålder skulle bli storebror helt emot sin egen vilja, intalade hans omgivning honom om att småsyskon var otroligt bra för man har alltid någon att leka med. Till och med på lördagsmorgnar när mamma och pappa inte vill kliva upp.
    När så Lillebror kommer hem från BB och visar sig vara ett skrikande knyte som bara äter, sover och skiter och inte ens kan gå tittar Fisen stint på de närvarande en efter en och säger:
    “Och var är lillebroren man kan leka med då?!”

    Övertydlig förklaring: Att man är liten betyder inte att man är lättlurad.

    När Fisen var 6 år gammal skulle hans far lägga om plattorna på garagetaket men halkar och blir hängades över kanten. Fisen kommer runt husknuten, stannar till och studerar situationen. Sedan undrar han självklart:
    “Pappa, går det bra att hänga där?”

    Övertydlig förklaring: Fisen är familjens pedagog.

  33. Dina

    Med tanke på gårdagens ämne – När jag var gravid med nummer två satt jag en gång hos svärmor och då en äldre granne kom in. Självklart pratades det även om graviditeten och då säger han lite långsamt:
    – Ja, det kan ju bli en pojke. Eller flicka.

    Övertydlig förklaring: Det är tur att någon förklarar läget för en. (Jag hade ju alltid önskat mig en katt.)

  34. Min brorson Micki är runt fem år när han står ute på gården och svär som en borstbindare. Mickis farfar (min pappa) råkar höra ederna och frågar bistert:
    – “Men Micki, vad säger du?”
    – “Jag talar bara engelska!”

    (Micki visste kanske att farfar inte kunde engelska…)

    Jag själv var väl också runt fem år när min mamma bad mig göra något som jag just då inte hade lust med.
    Svaret från lilla dottern blev:
    – “Nej, jag har ingen inspiration.”

    (Denna historia blev historia i familjen. Senare användes svaret även av mina äldre bröder, men framkallade då inte samma munterhet.)

  35. […] eller som idrottstränare. Hm. Den här parentesen är ett tydligt bevis på att jag sedan i onsdags har snöat in på övertydliga […]

  36. Ser man om någon har länkat hit? Om inte så säger jag det själv: Jag har länkat hit, med en till dialog.

  37. Vad bra att du säger till, Anna! Ibland funkar det, ibland funkar det inte. När t.ex. en av systrarna Graaf länkade hit eller när Hillevi Wahl gjorde det, syns det inte. Men oftast så dyter det upp i en liten Knuff-ruta i högermarginalen här. Se, där sitter du ju så fint!

  38. Titta, där är jag ju! Tänk, en selektiv ruta. Hur formeln för selektering än ser ut så är det iallafall inte hur känd man är som avgör vem som får vara med i rutan. Den kanske vill vara som plommonstopet, helt opartisk?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.