Hoppa till innehåll

16 sökresultat för ””

Hurra, spansk frukost!

När man längtar efter frukost, trängtar man efter så olika. Jag är en frukostfrossare av storformat och kan börja längta redan strax efter kvällsmaten. Liksom:

Havregrynsgröt kanske? Mmm.
Med lite lingonsylt? Ah.
Och så förstås en rostad macka med ost, väl?
Filen, vi får inte glömma fiiilen! Med knäckebröd i! Ja!

Men nu är vi i Lloret de Mar i Spanien. Jag kan ju inte veta vad de äter hemma vid köksbordet eller om de ens äter frukost eller bara tar en utsökt cigg med svart kaffe. Men när vi – 25 hungriga vikingar – ramlar in i frukostrummet, får vi förutom fruktcocktail, chokladflingor, äggstanning och grönkokta ägg detta:

Grädden var inte grön i verkligheten, men lampan ovanför var ... mysko.
Grädden var inte grön i verkligheten, men lampan ovanför var … mysko. Ska man hälla lite på melonhalvorna?
Muffins och sockerkakor som man tydligen skulle hälla chokladsås, mintgegga och jordgubbskräm på.
Muffins och sockerkakor som man tydligen skulle hälla chokladsås, mintgegga och jordgubbskräm på.
Croissanter med vaniljkräm och chokladmuck.
Croissanter med vaniljkräm och chokladmuck.
Bacon. Eller kanske snarare kokta fettslamsor med glesa inslag av kött?
Bacon. Eller kanske snarare kokta fettslamsor med glesa inslag av kött?
Äppeljuice!
Äppeljuice! Vitaminer! Hurra! (Eller …?)

Men det konstigaste – för mig som ju blir förvånad över nästan allt överallt – var ändå när jag såg en dam sitta med ett vinglas framför sig. Klockan 08:06 stirrade hon med sömnpåsar under ögonen på ingenting. Då och då tog hon en tugga melon och sköljde ner det med vin. Och jag som en fjortis ba:

– Kolla, kolla! Tanten dricker vin! Stackarn tar en återställare out in the open! Hon dricker vin!
– Men Lotten, kolla, de där sju och de där tre och den där farbrorn därborta hinkar också vin. Det är deras filmjölk, liksom.

Mums till filen?
Mums till filen?

När det gäller den sportsliga delen, så kan jag meddela att Sextonåringens första match i basketturneringen var en absurd historia med rugbyinslag. Strax innan matchen skulle börja, kom ett gulklätt lag in och puttade bort det grönklädda som vi skulle spela mot. Alla började bråka och skrika och coacher tog åt sidan och mumlande svprdomar blandades med skrikröster och höttande nävar.

Det visade sig att det grönklädda hemmalaget som vi skulle ha spelat mot och som var anmälda enligt alla konstens regler, fick kliva åt sidan för ett lag från en grannstad. Det gula laget var inte anmält till turneringen och stod inte med i några listor och hade inte betalat någon som helst anmälningsavgift, men … de fick spela ändå. (Tydligen hade det gula lagets coach tumskruvar eller benknäckare med sig.)

Men vi vann. Även om Sextonåringen fick en smäll på ett ledband i knät och en annan tjej fick en spricka i bröstbenet och alla ser ut som Mike Tyson-offer, är vi glada och … väldigt mätta på socker och fett.

Slutligen: hur lång är ytterbanan på en normalstor friidrottsanläggning med åtta banor? (Jag springer där varje morgon och hettan gör att jag inte är männscha att räkna ut hur långt det är och mina få internetminuter räcker inte till googling. Ber om ursäkt för att kommentatorsbåset inte har någon värdinna i dessa spanska dagar!)

Share
15 kommentarer

Liten Spanienrapport med handklovar

Idag har jag blivit åthutad, skriken åt, flyttad på och hotad med fängelse.

1.
Klockan halv sex gick jag genom säkerhetskontrollen på flygplatsen och tänkte att det var ju faaaaasligt vad alla trågen som man ska lägga alla sina saker i var smutsiga. Så jag tog en bild på dem. Eller, dem och dem, jag tog en bild på ett trågs synnerligen skitiga hörn.

– Stopp! Radera bilden! Fotograferingsförbud! skrek en nitisk kontrollant.
– Oj, förlåååt, sa jag, jag tog bara en bild p…
– Radera. Nu.
– Men kolla bara så att du förstår att jag inte menade il…
– R-a-d-e-r-a  b-i-l-d-e-n. Nu.

Så då gjorde jag det. Tänk er ett guld gult tråg  med motorolja här och där. Såja.

Några av de 25 basketnördarna.
Några av de 25 basketnördarna.

2.
När vi klev av planet i Barcelona, var vallades vi av fårhundspersonal som sa skynda skynda, gå mot utgången, planet ska upp i luften igen om 25 minuter, häpp häpp. Jag vände mig om och tog en bild på oss – 25 personer i basketshorts och Sverige-tröjor.

– Phuiiiiiiiiiiit! Viiiiiiiiiiiissel! Piiiiiiiiiiiiiiiip! blåste en man i orange väst med en visselpipa på mig.

Nu är jag ju drillad att reagera pronto på domarnas visslande, så det gjorde jag. Men eftersom jag inte visste hur jag hade foulat, gick jag med ett leende mot honom för att fråga. Då höll han upp en stopp-hand och visade därefter hur han skulle sätta handklovar (som egentligen heter handfängsel) på mig om jag kom närmare. Och så sa han häpp häpp ett par gånger till.

En liten stund vid datorn, bara.
En liten stund vid datorn, bara.

3.
När jag alldeles nyss gick på en varm kvällsgata, ville en man prompt sälja en hatt till mig. Eller om det var en nattklubb som jag (fortfarande i basketshorts) borde besöka. Hur som helst sa jag nejtack och log mitt allra bredaste. Då skrek spanjoren på lite bruten svenska:

– JAJAJA! HEJ DÅ SURPUPPA!

4.
När jag bara skulle ta en bild på en väldigt död fågel i vattnet, kom en man och pekade på mig och slog sig själv i bakhuvudet. Jag förnekade att jag hade något med fågelns död att göra och så stod vi där och viftade mot varandra tills han tog tag i mig och flyttade mig tre meter åt vänster.

Det visade sig att han också ville ta en bild på fågeln och att jag om jag stod där jag stod skulle skymma fågeln med mitt bakhuvud. Klapp, klapp i nacken.

Alla som nu tycker att jag (eller din fru eller make eller sambo eller på annat sätt en person i din närhet) fokuserar för mycket på fotbolls-VM och sitter för mycket framför tv:n och deltar i det verkliga lifvet för lite, kanske kan få lite ont i magen nu. För jag ska berätta att jag var på en tysk- och engelsmansfull bar och såg Tyskland–England. Och det var absolut det mest hejdlösa och roligaste jag har varit med om. Absolut rökförbud och alla rökte. Absolut förbjudet att ta ut öl på gatan och alla tog naturligtvis ut öl på gatan. En av tyskarna hade ovanligt vackra ögon, så jag bad om att få ta en bild:

Okänd tysk med vackra ögon.
Okänd tysk med vackra ögon. (Jag gjorde likadant med en grek förra sommaren.)

Och så citerar jag Gary Lineker på ett ungefär:

”Fotboll är ett spel där 22 man jagar en boll i 90 minuter och till slut vinner Tyskland.”

Share
37 kommentarer

Inatt åker jag till Barcelona

Klockan 02:45 inatt ringer väckarklockan. Då ska jag vara packad och klar för att tillsammans med Femtonåringen Sextonåringen åka iväg på en liten basketresa till Spanien och bo på fyrstjärnigt hotell (“Lloret de Mar vista dal Hastoria Park Hotel“). Tyvärr får jag inte spela själv, utan bara heja på dotterns lag. Eftersom jag aldrig har varit i Spanien och inte kan spanska, känns det som om jag ska åka till månen: väldigt spännande. Jag googlar och finner att hotellet i alla fall har bidé!

Där i hörnet ska jag minsann leta efter mögel.
Där i hörnet ska jag minsann leta efter mögel.

Lillasyster Orangeluvan var i Barcelona nu i våras, varför jag ber henne om tips.

– Vart ska jag gå, vad ska jag göra, vad ska jag äta och … och … och …?
– Leta upp den stora shoppinggatan som heter LaBamba, La Lamba, La Rambla eller nåt. Där på en parallellgata finns det en saluhall, och ett hörn finns en servering med höga stolar och den heter nåt med Europa. Tror jag. Be om menyn med efterrätter så att du får jättemånga olika musslor att välja mellan och prata mycket med kyparen. Håll utkik efter den danske spanjoren.
– Efterrätter och musslor? Dansk spanjor?
– Åk linbanan upp till Mot … Non …. Montserrat? Man kan gå av och leka på lekplatser flera gånger.
– Nu är jag inte i lekplastslekaråldern längre och …
– Eller kanske heter det inte Montserrat. Bergen långt borta är det i alla fall. Och du ska åka upp till ett fort där du kan klättra omkring och leka i en kanon. INNE I KANONEN!
– Men varför ska jag leka i en ka…
– Sagrada Famiglia! Alltså Gaudís kyrka! Den är helgalen – ser ut som en korsning mellan en kyrka och nöjesfält. Och så är det tvåtimmarköer för att komma in och det kostar 15€.
– Tvåtimmarsköer är ok om man kan göra något annat under tiden, jag sku…
– Drick kaffe! Det enda som är billigt är caffé con leche, ungefär 1€. Och så måste du dricka den spanska champagnen. Som heter …? Äsch. Den som jag drack häromdagen. Du vet! Rimmar på lava. Pava? Nej Cava! Du ska sitta på uteserveringar med lekplatser intill.
– Det där med lekplat…
– Förrätt och Cava! Osttallrik och Cava! Och du måste ha hatt och solglasögon!

Så nu vet jag det. Hur är det med kommentatorsbåset? Har ni något annat än Cava, lekplatser och solbrillor att rekommendera? Jag är inte stadd vid kassa, så shopping blir det nog inte – däremot gärna besök på museer och caféer mellan basketmatcherna. (Lägg gärna märke till att museum inte har fnutt i plural trots att café ju har det. För att inte tala om bidé.)

Sex dagars Cavaförbrukning.
Sex dagars Cavaförbrukning.

Share
28 kommentarer

Jag är idag fotomodell och fotograf samt fotbollsexpert

(Varning nu för alla som är känsliga för s.k. känsligt och stötande innehåll. Det kommer läskiga bilder en bit ner. En på äckelpäckel och en på Döden.)

Så här är det: jag borde verkligen ha blivit fotomodell.

För när modellerna i tv snyftar att det faktiskt är ett himla jobbigt yrke och att det inte alls är glamouröst och att kläderna faktiskt är jätteobekväma och alla fotografer så himla elaka, låter det så här när jag blir plåtad:

– Kryp in i den där bikupan och titta upp som guben i låddan.
– Javisst!
– Och nu testar vi om du kan lägga dig i den där lervällingen därborta, tänk Nils Poppe liksom.
– Härligt!
– Ta av dig, lägg huvudet på sniskan, ta det under armen och sätt dig uppåner på den där motorhuven.
– Ska bli!

Igår var en sådan dag – Språktidningen tyckte att de gamla bilderna hade blivit gamla. Men denna gång fick Sjuåringen agera fotoassistent till fotografen Erika och Tioåringen var dokumentalist med vår kamera.

”Kan du luta dig bakåt nu så att ryggen knäcks mot klippan?”
”Kan du luta dig bakåt nu så att ryggen knäcks mot klippan?” Foto: M. Bergman.

Jag tycker alltså att det är vansinnigt roligt att få bli fotograferad av ett proffs. Vänd gärna ut och in på mig – jag ler hela tiden. Båda barnen ska förstås syssla med fotografering när de blir stora, säger de nu. Se här Tioåringens fingerborgsblommor:

Ja, det är något störande skräp där i bakgrunden.
Ja, det är något störande skräp där i bakgrunden. Foto: M. Bergman.

Men man kan ju inte fotograferas hela dagarna. Man måste ju äta! Och vad var det för dag idag?

Jag trodde att det var dags att äta upp avokadorna.
Jag trodde att det en dag när det var dags att äta upp avokadorna.

Och säg den som med barn kan gå förbi ond, bråd död och inte dokumentera, läsa en dikt och prata om lifvet och döhöööden.

”Väldigt snygga färger” sa ett barn.
”Väldigt snygga färger” sa ett barn.

Och så på allmän begäran en liten rapport om sakernas tillstånd i fopolls-VM:

  • Danmark åkte ut, men stod på benen ungefär 73,7 % fler gånger än t.ex. Italien, Chile och Argentina.
  • En italiensk målgörare hånglade upp motståndarnas målvakt i krysset och när målvakten värjde sig, föll målgöraren ihop i fruktansvärda ansiktssmärtor. (Se bilder här nedan.)
  • En av SVT:s programledare har tappat rösten.
  • På söndag spelar England mot Tyskland i en match som kommer att innehålla förvånansvärt få filmningar, väldigt många spelarbyten, lika många mål, lite näsblod och sedan vinner Tyskland på straffar.
Grön målvakt prejad av blå målgörare medan vit motståndare försöker förstå.
Grön målvakt prejad av blå målgörare medan vit motståndare försöker förstå hur det är fatt.
Nu har blå målgörare ondast i hela världen medan två gula domare rusar till. (Nu saknas bara röd färg.)
Nu har blå målgörare ondast i hela världen medan två gula domare rusar till. (Här saknas bara röd färg för en perfekt palett.)
Share
15 kommentarer

Jakten på internetvågorna och en museirapport

För några år sedan smällde jag upp min bärbara dator lite här och där och hittade trådlösa nätverk som var öppna som uppslagna böcker. Schwåpp, knattrade jag ner en bloggrapport på en kvart och sedan trippade jag in i kommentatorsbåset då och då för att vara en korrekt värdinna även när jag var helt väck.

Men nu – när jag inte är ensam om att vara lika beroende av internet som någonsin frukost eller sköna skor – är det svårare. Även jag begriper ju att man inte kan släppa vågorne loss bara för att det är vår eller ens praktiskt. Men … kan inte någon uppfinna ett internetvågskvalp som funkar alltid och överallt? Jag betalar gärna för’t!

(Bara för nördarnas nördar: jag har alltid släpat med mig modem och nu på senare tid Iphonen. Men ibland funkar det, ibland funkar det inte. Och jag är inte människa att fatta vad det är som felar när det felar. Blogga från telefonen pallar jag inte; jag kan bara tänka från tangentbord.)

Om jag hade kunnat, hade jag realtidsbloggat om alla museerna som jag och delar av den femhövdade barnaskaran har betat av under de senaste dagarna:

Postmuseet: för tredje gången kom vi dit när det var måndagsstängt.

Medeltidsmuseet: måndagsstängt.

Att vi inte begriper att man inte ska gå på museum på måndagar är ju vårt eget fel. Men visst  känns det precis som att tidningarna inte kommer på helgdagar: himla omodernt?

Sjuåringen och Tioåringen löser ett brott med hjälp av ledtrådar och förstoringsglas.
Sjuåringen och Tioåringen löser ett brott med hjälp av ledtrådar och förstoringsglas.

Polismuseet är … mesigt. Men ok. Jag jämförde storögt hur polisuniformerna har förändrats under åren, medan Tioåringen skrämdes halvt ihjäl när hon råkade hamna i ett par till synes oskyldiga hörlurar som visade sig innehålla en förfärlig historia om en kvinnomisshandlare.Visst, man kan sitta i en polisbil och man kan lyssna på små historier om en tjuv, en polis och ett brottsoffer. Och man kan få knacka på en skyddsväst. Men hallåhallå – med det material som finns, skulle Polismuseet kunna vara det allra intressantaste av alla museer. (Jämför med Fängelsemuseet som vi inspekterade förra sommaren.)

Sjuåringen bär på ett tungt ok.
Sjuåringen bär på ett tungt ok på Nordiska museet.

Nordiska museet har jag alltid gillat – om inte annat för storslagenheten. Byggnaden är oerhört stor och Gustav Vasa som möter alla besökare i entrén är nästan lika stor som sin kusin – Regalskeppet Vasa.  Man kan frottera sig med Strindberg och granska dockskåp och frossa i klädhistoria.

Jag fotograferar mig själv i min snygga utstyrsel.
Jag fotograferar mig själv i min snygga utstyrsel.

Där kan man dessutom fotograferas som man går och står för att vara med i en dokumentation vad gäller nutidens mode. Jag, som ju är den minst moderiktiga norr om Sydpolen, måste ha sänkt ett eventuellt modemedel rejält.

En tillfällig utställning på Nordiska museet är just nu ”Plast”. Japp, plast genom tiderna – inklusive en plastcykel och hårtorkar. Glasögonbågar och tandborstar. Skålar, bunkar och termosar. Allt!

BH med plastdetaljer som får en att längta efter hallon.
BH med plastdetaljer som får en att längta efter hallon.

Men det var denna BH som jag stirrade på såpass länge att barnen i lekrummet (bland oken i 1800-talsmiljö) började undra om jag hade gått vilse. Ser ni? Varför hade man skumgummikoner där? Vad är det för årtionde? Hur formades behagen då? Och jag fick inga svar!

(Jag är hemma igen. Där det alltså finns förtjusande, snabba, fungerande internetvågor. Aaah.)

Share
20 kommentarer

De perfekta gästerna

Lisa och Johan dundrade igår in med två barn och ingredienser för matlagning i tre veckor. För de brukar göra så. Plötsligt sprang kommentatören Örjan in i köket med en foccacia stor som en storbilds-tv. Under tiden som Lisa och jag tittade på just en sådan tv och Den djefla mannen stretchade sin ryggskottsrygg, lagade Johan en lasagne. Den var vacker och underbar och full av grönsaker och när det bara var en enda liten kall portion kvar, kom jag på att den ju skulle fotograferas.

Lisa Förare Winbladhs matbilder brukar inte se ut så här.
Lisa Förare Winbladhs matbilder brukar inte se ut så här.

Plötsligt hoppade Lisa upp ur tv-soffan och började stänka vin och delegeringar omkring sig och vips! stod en gigantisk chokladmousse färdig på bordet. Den höll på att skära sig och den höll på att bli grynig och den höll på att bli alldeles för söt eftersom jag hällde i en massa socker utan att bli tillsagd att göra just det och så höll den på att bli för stabbig eftersom jag vispade på full fart när man faktiskt ska vispa grädde ungefär som när man steker lök – långsamt och meditativt – och så höll grädden dessutom på att smälta bort eftersom jag ställde bunken på spisen.

När jag njöt i stora drag och verkligen älskade moussen, sa Lisa och Johan att jag hade fel eftersom den var helt misslyckad.
När jag njöt i stora drag och verkligen älskade moussen, sa Lisa och Johan att jag hade fel eftersom den var helt misslyckad.

Och hur umgås man då i dessa moderna, elektroniska tider? Jo, alla med varsin dator. Alla med varsin mobil på armlängds avstånd. Alla med fantastisk simultanförmåga som möjliggör både slösurfande, dumsurfande och googlande samt upprörda diskussioner. Och alla med både mål och mat i mun.

1: Chokladmoussen. 2: Potatismjölet som hälldes över allt vinspill. 3: En ouppsprättad bok. 4: Dagens gåta: vad är det där?
Fyra människor, fyra datorer och 1: chokladmoussen 2: potatismjölet som hälldes över allt vinspill 3: en ouppsprättad bok 4: dagens gåta: vad är det där?

Mitt råd till alla i hela världen: skaffa vänner som bjuder in sig själva, tar med alla ingredienser, lagar all mat och – kanske allra viktigast – mår bra av en dator i knät.

Share
57 kommentarer

Glödlampsrapport!

Händelser och insikter har idag sammanstrålat på ett för mig synnerligen lönande sätt.

Händelse 1:
Den 25 februari 2009 brann Stadshotellet här i stan ner. Jag var där som radiojournalist och fotograf samt hyena.

Händelse 2:
Det brann på vår vind den 15 november 2009 och trots detta fanns det saker som inte förstördes. När jag tänker efter, var det faktiskt inte mycket som förstördes, även om allt luktade rök. Hm.

Insikten
För ett par månader sedan förstod jag att jag inte gillar energilampor. Kommentatorsbåset höll med och ord som halogenpitt, lågenergipitt och glödpitt kryddade den pittoreska energidebatten om feglysande lampor som göra oss alla skumögda och skadade av vuvuzelasurret som bor inne i vissa energipittar.

Händelse 3:
Idag såldes det minst brandskadade lösöret från Stadshotellet ut för en spottstyver. Och vad skådar jag väl i ögonvitan? (Kallades förr i tiden ögonvrån.) Jo, en karl som står och plockar ut enstaka glödlampor ur en flyttkartong! Jag plockade några jag också. När karln såg mig, skakade han på huvudet och sa:

– Det här är inte lågenergilampor, väl?
– Eh, näe. Det här är gammaldags glödlampor!

Jag skulle precis sjunga dessas lovsång och betyga dem min kärlek och få mannens medhåll, när han skakade på huvudet och lade tillbaka sina lampor.

– Usch, sådana ska man inte köpa, sa han och gick därifrån.

Inte köpa? Inte köpa? Klart man ska! Om inte jag köper, får ju någon annan dem!

Ungefär 300 glödlampor!
Ungefär 300 glödlampor!

På lådan ligger även sotiga tallrikar, som jag köpte 20 av.

Sotet går bort lätt som en plätt.
Sotet går bort lätt som en plätt. (Och naturligtvis ligger den smutsiga osthyveln där som ett litet smycke.)

Share
11 kommentarer

Vad är det som luktar?

Jag försöker att i dessa dagar parera handling och allmänt pyssel som att skruva fast en fläktkåpa och limma fast en flärpande sula med alla VM:s fotbollsmatcher. Så kommer mitt intresse för snygga klänningar och krockar i och med alla kungliga bröllopsplaner och passar inte alls med storhandling och dammsugning samt matlagning. Ack. Men jag är listig. Den enklaste fredagsmaten är tacos eller hamburgare där ju alla ätare får bygga sin portion och eftersom den starka tacosåsen hade möglat och osten i huset var för dyr för att rivas (jo, faktiskt), så blev det hamburgare.

Då meckar jag ihop köttfärs, ägg, salt, peppar, örtkryddor och lite småhackad lök och så steker jag ett kilo sådant klegg i form av hamburgare. Sedan tar jag fram åtta förfabricerade plattburgare och steker sådana eftersom vissa barn i huset påstår att det ju är ”riktiga” hamburgare. (Fnys.)

Sedan tar jag fram en påse pommes. (I min ungdom sa vi faktiskt ”påmmfritt”, men man sparar ju både tid och kraft samt bokstävlar på att kapa lite här och där.) Och så häller jag ut den på en plåt och ställer in den i ugnen och så en stund senare brukar allt lukta lagom färdigt och faktiskt vara färdigt.

Men inte så ikväll.

För ikväll luktade det plötsligt bränd bakelit.

Typisk bakelittelefon från 1940-talet.
Typisk bakelittelefon från 1940-talet.

(Jomensåatt ”bränd bakelit” säger man om konstiga lukter som har en plastkänsla.) Jag vände på alla stekpannor och undersökte bakelittelefonen som vi faktiskt har och började associera till min mormor.

(Långsökt, ja. Och detta har jag beskrivit i ett gammalt kåseri. Men min mormors fall över dammsugarsladden en sommardag 1969 sitter för evigt fast i associationen ”konstig lukt”. Mamma hade glömt att vira ihop sladden och mormor stod på näsan ut genom balkongdörren så att höften hamnade rakt på tröskeln. Krask, sa det i skelettet. Mormor fick ligga i sträck på sjukhus i Lund fastän hon bodde på Kungsholmen i Stockholm och min mamma bakade försonande kanelbullar, vilket hon gör endast en gång vart tjugonde år. Den gula degskålen i Bernadotte-design ställde mamma på en varm spisplatta. Skålen flöt ut till en smet och orsakade ett giftigt plastmoln som lade sig som en film i kökstaket och därmed sänkte värdet på lägenheten och därför är mormors lårbensbrott orsaken till att mina föräldrar aldrig fick göra lönande lägenhetsaffärer.)

Typisk dammsugare från 1960-talet.
Typisk dammsugare från 1960-talet.

Efter att alla i huset nu ikväll hade frågat mig om den konstiga maten som luktade så annorlunda, kollade jag ugnen. Och se på tusan. Inte bara pommes på två plåtar fanns där, utan även tre f.d. isskrapor i plast. Som ingen hade lagt in.

Bilder på förödelsen? Nej, inte ens en inbiten bloggare kan prioritera sådant när hela köket är dimmigare än någonsin en dag i Lützen år 1632. Nu stupade ingen på sin post som Gustav II Adolf, men vi led klar pommesbrist, ska ni veta.

Fullständigt jätteonödig illustration. Egentligen.
Fullständigt jätteonödig illustration. Egentligen.
Share
16 kommentarer

Pyttipannablogg med rolig skylt

Bilden förklaras allra sist i inlägget.

Vad händer här då? Jomen det är ju sommar och då slår man hål på stortån mot asfalt, man har gräs under naglarna och man ser sin egen röda näsa i ögonvrån hela tiden.

– Ögonvrån? Vad menar du? säger Tioåringen nu bakom min rygg.
– Jo, sånt som man bara anar, sånt som man liksom inte tittar rakt på, förklarar jag.
– Ögonvrån? Nähe? Jag säger att man ser saker i ögonvitan! Kolla!

Och så sneglar hon på sina egna öronsnibbar – helt klart med ögonvitan.

Den djefla mannen, Sextonåringen, Artonåringen och så Tolvåringen högt uppe i högra hörnet.

Vad gör man mer på sommaren? Jo, vi åker lite tåg kors och tvärs för att kompensera för våra uteblivna utrikesresor. Numera är barnen tågproffs och vet precis var man sitter bäst, när det är dags att förbereda avstigningen och hur många datorer man behöver ha med sig för en timmes resa. Det där med att stilla sitta och se landskapet flyga förbi fönstret förstår de sig inte alls på. (Inte jag heller, om sanningen ska fram.)

Och så badar vi.

Jag och Sjuåringen för bara en liten stund sedan.

Och skylten där uppe då? Jo, den har jag skrattat åt i tre dagar nu. Och det är pun intended.

Koncentrera er nu.

Skylten sitter på en toa. Ok?

Den sitter på en arbetsplatstoa. Ok?

Den sitter på Broder Jakobs jobb. Ok?

Broder Jakob jobbar på … (nu kommer det) … Systembolaget!

(Oj, nu skrattar jag igen.)

Share
23 kommentarer

Det här med lycka …

SvD har en intressant serie om lycka just nu. Jag har bubblat om det tidigare – och nästan bett om ursäkt för att jag kan se stor lycka i en klafsig hamburgare bara för att jag i och med den blir 1) mätt och 2) kan blogga om skiten.

Ni vet hur man under förberedelser till något kan känna stor förväntan och enorm anspänning kombinerat med pirrande lyckokänslor? Inför stora fester, stundande födelsedagar eller prisutdelningar som eventuellt skulle kunna kaaaanske resultera i utdelning? Och hur besvikelsen i sådana fall blir så mycket mer kännbar. Jag spelar på Lotto två eller tre gånger per år, t.ex. Ungefär 37 kronor betalar jag och precis som alla andra är jag i betalningsögonblicket fullständigt bombsäker på att det ”är min tur”.

Anna Toss och de andra galningarna i kommentatorsbåset har skapat en Facebookgrupp för mitt deltagande som Sommarpratare. I och för sig tror jag att det är en väldigt ineffektiv mutningsväg att gå på, men jisses vad kul man kan ha ändå. Det är inte alls ”min tur” att vara Sommarpratare, jag är verkligen en nobody och jag kan absolut inte berätta om traumatiska upplevelser som får lyssnarna att gråta. Men ändå känner jag stor förväntan och lite anspänning kombinerat med pirrande lyckokänslor. Jag har en grupp på Facebook! Jag har vänner som jag inte känner!

Två av besvikelserna i lifvet – när jag tidigare trott att det var ”min tur”:

1.
Jag var en trogen slav i Täby Basket. Jag coachade små barn, jag skrev protokoll på så många matcher jag kunde, jag hade 100-procentig närvaro på alla mina egna träningar och jag snittade 28 poäng per match i div II. På avslutningsmiddagen skulle ett pris delas ut till ”den som med stort hjärta bidragit till Täby Baskets klubbkänsla”. Ordföranden höll i en stor blombukett och läst upp motiveringen som passade perfekt för mig, och avslutade med:

– … och priset går till … Pierres mamma!

(Pierre var en av spelarna i herrlaget och vad hans mamma hade gjort har jag än idag inte en aning om. Jag var 20 år och stora tårar föll ner i dagboken när jag på kvällen deklarerade med svart penna att jag var besvi-hiii-ke-hen.)

2.
Jag var en effektiv coach i Eos Basket. Visserligen skrev jag inte alla protokoll och visserligen var jag ny i klubben (tvångsförflyttad när Lugi lade ner sitt damlag), men de 13-åriga killarna – som jag tränade med min assisterande, unge coach som hette Magnus – gjorde enorma framsteg. Jag gav mitt allt, och tänkte på avslutningen att jag nog i alla fall skulle kunna ha en liten chans att bli Årets coach. När motiveringen lästes upp, insåg jag att det ju var jag – ordföranden läste upp mitt lags vinster och berömde laget som jag ju kände utan och innan. Han avslutade med:

– … och priset som Årets coach går till … Magnus!

(Magnus: min assisterande coach som egentligen bara gjorde som jag sade och som var flera år yngre än jag och som inte alls hade haft samma engagemang! Va? Jag var 26 år och stora tårar föll ner i dagboken när jag på kvällen deklarerade med svart penna att jag var besvi-hiii-ke-hen.)

Nu är jag äldre och klokare – och väldigt sällan besvi-hiii-ke-hen. Tårarna kommer mest när jag stukar fötterna. Jag inser att det gäller njuta medan man kan, och älskar min Facebookgrupp som den är. Jag är lycklig.

Share
38 kommentarer

Kan du inte hitta det du letar efter? Försök att förfina din sökning: