Hoppa till innehåll

Dag: 12 maj, 2010

Home, at last

“I have come home at last! This is my real country! I belong here.”

(C.S. Lewis, The Last Battle)

Folk i Storbritannien går omkring extremt lättklädda – som en svensk går klädd i juli med bara ben, sandaler och utan jacka. Den nakna huden knottrar sig, de drar ner koftans ärmar över knogarna, de skjuter upp axlarna och säger ”It’s rather chilly today, isn’t it?”, och gillar läget.

När det är 12 grader varmt! Eller varmt och varmt – det är ju vansinnigt svinkallt.

Detta gör att britterna klarar av det fuktkalla inomhusklimatet, fotbollsmatcher i januari och skoluniformen med shorts eller plisserad kjol mitt i julstöket. För att bevisa att även vi svenskar är ett tufft släkte, gick jag igår ner till Brightons strand och satte mig på de bruna, runda, mjuka stenarna och drack kaffe, åt trekantig macka och knaprade på salt- och vinägerchips.

Känner ni hur kallt det var?

Planet hemåt var försenat såpass mycket att jag nästan missade det sista gula tåget mot Stockholm och planerade att sova i en fåtölj på Arlanda; det har jag ju gjort förr. (Öh, 1979.)

Alla som på Gatwick Airport väntade på att få gå ombord på planet fick order om att sitta ner och de facto vänta eftersom det inte var dags på ett tag. Några ställde sig ändå i startgroparna fem meter från gaten (vad heter nu flygplansgate på svenska – inchecknings … nej, det är dels fel, dels inte särskilt svenskt), några installerade sig långt bort vid eluttagen och jobbade med sina datorer till sista sekunden, medan de flesta satte sig ytterst på stolarna (som var lagom många!), beredda att kasta sig fram så fort det skulle bli dags att gå ombord.

En man satte sig bredvid mig, trots att jag hade brett ut mig sådär ogästvänligt som man gör när man vill ha armbågsutrymme. Han tog dessutom fram en gigantisk dagstidning som han läste inne på mitt revir. Hans armbåge mot min armbåge – jag på svenskt vis irriterad, han på brittiskt vis fullkomligt obrydd. Och så började han smygläsa på min skärm – och frågade på dalmål vad jag jobbade med. Jag vet inte riktigt varför, men jag svarade leende:

– Jag skriver en erotisk novell.

Det gjorde jag nu inte alls. Jag skrev ju ”En man satte sig bredvid mig trots att jag hade brett ut mig sådär ogästvänligt som man gör när man vill ha armbågsutrymme.” Och mannen blev inte ett dugg imponerad eller chockad, han sa bara ”jaharu”.

När jag väl kom fram till Stockholm, var Centralen igenbommad och låst. (Det har jag faktiskt aldrig varit med om förut, som den lilla lantlolla jag är.) Och som en riktig turist irrade jag runt och ner i underjorden via perrongen för blåa linjen innan jag ställde mig att vänta på tunnelbanan mot Slussen, där jag hade bokat ett billigt rum. Men inte kom det några tunnelbanetåg, inte. De slutar gå! De går inte hela natten! (Lantlolla vareja.)

Som en riktig turist irrade jag därför runt och upp igen för att hitta en taxi. Och som en riktig turist blev jag omedelbart påhoppad av allsköns svarttaxigubbar som såg ut som sina bilar. Det som komplicerade mitt irrande mest var inte klockslaget, mörkret, min trötthet eller hungern. Nej, det var det faktum att jag släpade på två rullväskor, varav den ena haltar och den andra skvimpar som en ostadig båt.

Till slut kom jag fram till det vackra hotellet – “Anno 1647”. Endast hotellportieren var vaken.
Se utsikten från mitt fönster! Den var kanske inte så vacker – men i alla fall mitt i smeten.

Just den delen av hotellet som jag fick ett rum i, var faktiskt från 1647. Med trägolv och sneda väggar samt öronproppar sov jag snabbt som en gris. (Grisen var inte snabb, insomnandet var det.)

Här sov jag inatt, och låt mig nu rekommendera detta hotell å det varmaste: rummen utan toa är lika billiga som ett normalrum i Ockelbo!

Nä, nu måste jag städa! Ligger ju efter lite när jag inte har varit hemma på ett par dagar. (Känner ni igen det? Man kommer hem och märker att man tydligen är oumbärlig eftersom det ligger ruttnande frukt i köket, krukväxterna slokar och kylen är tömd …)

Share
40 kommentarer