Hoppa till innehåll

16 sökresultat för ””

Språkpolis, redaktör & föreläsare

– Vaddå språkpolis?

Jag kallar mig ”den skrattande språkpolisen” eftersom jag är mån om det svenska språket, och har funnit att om man bara kan skrivreglerna, blir det inte så svårt att vara tydlig och informativ.

Med andra ord är jag inte en språkpolis som far omkring och hötter med batong. Som forna tiders kvarterspolis går jag omkring och hummar och säger ”hurvarehärdå” när jag hittar en krånglig formulering i rännstenen. Och så är jag bäst i världen på svenska skrivregler.

Corona …

Sedan corona svepte in över landet under senvintern 2020, är det ont om föreläsningstillfällen i verkliga livet. Men online går det precis lika bra!


Typiska mejl som inkommer efter Lottens föreläsningar

”Tack för en kul och inspirerande föreläsning igår! Hade gärna lyssnat en timma till!”

”Tack för en väldigt intressant och underhållande föreläsning! Du fick idel beröm av alla åhörarna!”

”Tack för en underbar föreläsning! Jag har sparat din mailadress och kommer nog att skicka massa frågor till dig!”

”Tack för en matnyttig och rolig föreläsning på museet häromveckan. (Var tvungen att checka med SAOL så jag stavade rätt på museet, haha!)”

”Din föreläsning var verkligen toppen! Helt underbar! Ska rekommendera alla jag känner!”

”Jag vill bara tacka för en väldigt bra och rolig föreläsning med mycket smått och gott!”

”Jag har lyssnat på dig förut och mindes dig som inspirerande, rolig och klok. Och jag blev inte besviken när jag nu lyssnade igen!”

”Tack för en fantastiskt lärorik och intressant föreläsning i måndags!”

”Tack för din föreläsning, den var suverän!”

”Stort tack för föreläsningen, jag fick ju ont i magen av allt skrattande.
/Hälsningar från han längst fram som som inte kunde stava till öppenhjärtig & omständlig”


Kurser

Jag föreläser om skrivregler och språkriktighet samt om vikten av att skriva så att folk begriper vad man menar. Dessutom håller jag kurser om det som kallas sociala medier eller ”de nya digitala medierna”. Eller som jag föredrar att kalla det: kommunikation.

De kursbeskrivningar som du hittar här ska ses som förslag som kan modifieras och kombineras efter behag. Mejla mig, så hittar vi på något som passar just din organisation!

Redaktörsarbete

Jag har tio års erfarenhet av redaktionellt arbete på bokförlag – Nationalencyklopedin 1988–98 – och har sedan dess jobbat som frilansredaktör . Min specialitet är att bringa ordning i kaos, att nysta ut bedrövliga texthärvor och få fason på på röriga manus. (Naturligtvis tar jag redigerings- och korrekturjobb som gäller vanliga, välskrivna texter också.)

Översättare

I ett huj översätter jag texter från engelska till svenska! No problems!

(Ibland får jag uppdrag att översätta texter från svenska till engelska, men det tycker jag att en native speaker ska göra, så då brukar jag artigt men bestämt tacka nej.)

Skribent & radiopratare

Som skribent har jag bland annat kåserat i Hemmets Veckotidning och Sydsvenska Dagbladet. Jag skriver numera lite här och där (bl.a. för Språktidningen), är en hängiven bloggare och en inte alls lika hängiven twittrare.

Under perioden 2008–09 jobbade jag som radiojournalist på Radio P4 Sörmland fyra dagar i veckan. Under våren 2011 gästspelade jag i Nordegren i P1 som en med piska och batong utrustad språkpolis som inte tillät några snedsteg alls. Riktigt så sträng är jag inte i verkligheten. (Men nästan.)

Sedan vintern 2012 deltar jag en gång i veckan i en etymologihörna i Radio P4 Sörmland. Jag berättar då under fniss och glam om ord och uttryck samt deras ursprung. Favorituttryck: Gud i skruven! (Vilket betyder ungefär samma sak som ”deus ex machina”.)

Familjeföretaget Bergmans Bokstäver på www.bergman.com

info@lotten.se
070-888 55 42

Share
36 kommentarer

Föreläsningar & kurser

1. Moderna skrivregler

Grundutförande

Språket förändras, och det som var ett skrivfel igår kan vara helt vedertaget idag. Det mesta av det som du lärde dig i skolan går visserligen fortfarande att tillämpa, men förändringarna är många – och lömska. Jag pekar ut farliga fallgropar och lär ut hur du ska fortsätta hänga med i språkets svängar! Innehållet skulle kunna se ut så här:

  • Vem bestämmer vad som är rätt och fel i svenskan?
  • Varför behövs skrivregler?
  • Vad är skillnaden mellan tal- och skriftspråk?
  • När är krångel- och kanslisvenskan befogad?
  • Vilka är de vanliga misstagen vad gäller t.ex. skiljetecken, förkortningar, adresser och datum?
  • Vilka regler ska man följa när det gäller olika dokumenttyper som brev, rapporter och protokoll?
  • Behövs interna skrivregler?
  • Litteraturtips.
Utvalda PowerPoint-bilder (pdf-miniatyrer)
Exempel på kursmoment som kan tas med

Klarspråk – vad är det? (för offentliga sektorn). • Varför ska man bry sig om att vara korrekt när man skriver? Alla fattar väl ändå vad man menar? • Hur gör man ett tråkigt ämne intressant och ett svårt ämne lätt? • Konkreta exempel på småsaker som är viktigare än man tror (de/dem/dom; mig/mej; du/Du; mejl/e-post & e-brev; museer/muséer; förkortningar eller inte förkortningar osv.). • Exempel på dråpliga fel och roliga misstag. • Tips och trick som gör läsningen lättare: punktlistor, bildtexter, faktarutor. • Hur vet man när det är dags att luta sig tillbaka och vara nöjd med sin text?

Kick-off- & konferensarrangemang

Skrivregler är betydligt mer underhållande än vad många tror (i alla fall när jag presenterar dem). Ämnet passar därför utmärkt som bro mellan den seriösa delen och den glada delen av en konferens.

Språkpolisbil
Som språkpolis har jag samma motto som LAPD: ”To Protect and to Serve”.

Mejla lotten@bergman.com!

2. Skolinformation

Personalen inom skolans värld har det inte lätt idag. Vid sidan av alla andra uppgifter ska de hantera mängder av information som gruppmejl, veckobrev, uppdatering av webbplatser och “matsäck på onsdag”. (Vilken onsdag?)
Det finns mycket tid att spara om denna information

  • är författad på tydlig och klar svenska 
  • är uppställd med informativa rubriker (ärendemeningen, ärendemeningen!)
  • avslutas med kontaktuppgifter
  • inte krånglar … 

Krånglet kan vara mejl utan innehåll, saknade bilagor, bilagor som inte går att öppna, veckonummer istället för datum, svar-till-alla-sjukan och information som helt enkelt inte går att förstå.

Kort sagt: jag lär er hur man snabbt och effektivt får fram sitt budskap i en värld som präglas av ett dånande informationsbrus. Mina metoder kräver inte mer tid eller resurser, utan bara att man tillämpar beprövade kunskaper, följer vissa enkla rutiner och inrättar nya, goda vanor. Innehållet skulle kunna se ut så här:

  • Vilka är de vanliga misstagen vad gäller information från skolor till föräldrar?
  • Tekniska hjälpmedel  – vad finns tillgängligt?
  • Dokumenthantering & intranät.
  • Effektiv mejlhantering: ska alla se allas adresser, ska man svara så att alla ser?
  • Bilaga eller inte bilaga, det är frågan.
  • Skriva för webben.
  • Skrivregler att komma ihåg.
  • Rubriker & ärendemeningar.
  • Kontaktuppgifter och frånvaromeddelanden.
  • Sociala medier – ska vi använda dem? Kort diskussion om problem.
Läs 5 TIPS om skolinformation.

Mejla lotten@bergman.com!

3. Sociala medier – kommunikation via digitala apparater

Hur ska man hinna? Vad har man att vinna?

Hänger du med på vad det står om företaget på webben? Vad tycker kunderna egentligen – och hur ska du kunna följa det? Och framför allt: när och hur ska du agera? Måste man verkligen hänga på Facebook?

Jag berättar om konkreta situationer när företag eller personer har agerat på nätet – några som har lyckats, några som har misslyckats. För så här är det: plattformen som kallas ”sociala medier” (men som skulle kunna heta ”kommunikationsteknologi” eller rätt och slätt ”kommunikation”) har kommit för att stanna, men kommer att förändras.

Mejla lotten@bergman.com!

4. Skräddarsydd lösning

”Vi vill bara ha en rolig föreläsning som är nyttig också.”

”Vi är 17 utlandssvenskar som vill att du kommer till N.Y. och berättar hur det är i Sverige – både vad gäller svenska språket och allt annat.”

”Vår idrottsförening har en bedrövlig informationsplattform. HJÄLP OSS!”

– Javisst! Jag kan allt! svarar jag och slår mig för bröstet. (Men det är faktiskt sant.)

Mejla lotten@bergman.com!

Share
5 kommentarer

Anakronismer och fantasier

Lotten med vin och dator runt 1972?

Vad händer här då?

Jag snubblade (via Beta Alfa) över gamla reklamsnuttar från 1993–94 – som är så vansinnigt nära verkligheten idag. Någon faxar från en solstol på stranden!

David Fincher, som regisserade Benjamin Button och Fight Club, gjorde reklamsnuttarna – men det är väl egentligen inte han som ska ha äran. Framtidsvisionerna skapades nog av vetenskapsmän i vita rockar och fina glasögon och gummiträskor. Förutom det där med faxen på stranden, är nästan allt som är modernt idag med i reklamen (presenterat av Tom ”Magnum” Selleck). Det är bl.a.

  • GPS
  • pekskärm
  • bild-tv bild-telefon (i Japan finns det t.o.m. telefonautomater med bildskärm)
  • röststyrning (fast de öppnar inga dörrar än, väl?) uppdat.: jodoå, kolla i kommentatorsbåset!
  • videokonferens
  • filmnedladdning eller video-on-demand (”video”, hihihi)
  • varuskanning (fast vi är inte riktigt där än utan måste skanna varje vara för sig)
  • liten telefon (fast varför har vi dem inte på handleden?)
  • automatöversättning.

Men var är filmsnuttarna om framtidens uppfinningar idag? Och hohooo, var är SVT-klippet som vi har drömt om förut, där de fantiserar om hemdatorer runt 1968? Sluta jobba, göra nytta och tramsa, hjälp mig istället att hitta framtiden!

Eller kolla på Tekniskt Magasin!

Ok. Beam-me-down-Scotty-apparater, hälsenetransplantationer, flygande sekruttbilar, matlagande robotar och bollkänsledoping får jag väl fortsätta att drömma om och bara vara himla glad över att internet i alla fall har uppfunnits.

Fotnot
Bilden längst upp är en anakronism. Sådana tycker jag mycket, mycket om.

Share
38 kommentarer

Kulturchock och Centraldammsugare

Kulturmätaren i familjen slog igår i taket när några var på teater hemma medan jag åkte till Stockholm för att även jag gå på teater. Mitt lilla kusinbarn (ok, han är 32 år, men kusinbarn är av naturen små och jag har faktiskt bytt blöjor på grabben) satte upp och agerade i ”Cloning Frankenstein”. Kan ni tänka er en skräckkomedi på en scen, fylld av allmänbildning, genetiska fakta och fruktansvärt mycket blod? There you go: succé! Broder Jakob, mina kusiner och deras barn häpnade, tjoade och dunkade skådespelarbarnet i ryggen … men glömde helt bort att vi kunde ha gett honom blommor.

Det enda som var kvar på scenen efter applåderna: ett hjärta.

Så var det dags att åka till landet igen. Eftersom SJ vill förbättra servicen för oss kunder, går tågen hemåt alltmer sällan. För tio år sedan gick de en gång i timmen; numera går de med överraskande stora mellanrum. Därför satt jag på Centralen i nästan två timmar och försökte hitta något sätt att göra länkar i min nya bloggkostym. Då kom Kulturbloggen spatserande och berättade att även hon hade varit på teater. (En vetenskaplig undersökning ger vid handen att av de människor som jag talade med under gårdagen, var 87,3 % teaterbesökare.)

När klockan var ungefär 22:01 dök städpatrullen upp i väntsalen. Med borstar och kvastar rörde de upp avgrundsdamm som vore de grävande journalister eller frenetiska arkeologer. Jag lyfte på fötterna och försökte konversera lite, men det var som förgjort. De var alla fokuserade som Ragnar Skanåker eller Janne Boklöv.  Det som sopades fram, lades i små högar överallt i väntan på … något stort.

Den låg nästan stilla.
Är detta en dags damm?

Grus och sand samt pappersskräp och kaffespill tror jag på i mängder varje dag — men sickna ohemula mängder damm? Blir det det? Tappar folk sina peruker eller kammar sina hundar på Centralen? Är det alla yllekläder som fäller? Tur då att man har ett rejält muskelpaket som orkar ta hand om grovsoporna. Tada:

Den var inte knäpptyst.
Den stora brum-brum-städmaskinsbilen. Centraldammsugaren?

De dammhögar som efter ihopsopandet inte hade spritts ut av stressade tågresenärernas fötter och rullväskor, for rakt upp i innanmätet på städbilen som körde i en till synes oplanerad slinga på Centralens golv.

Det är jag som sitter i den röda ringen och det gröna strecket som symboliserar städmaskinsvägen.

När jag städar, brukar jag se till att först köra ut störande element. Vad tror ni om det, SJ – för att göra städningen mer effektiv och förbättra servicen på ännu fler plan, kanske ni kan be alla väntande att gå ut på perrongerna kl 22:01 varje kväll?

Share
23 kommentarer

Är vi bara ouppfostrade?

Häng med nu här på en länk- och resonerings- samt citatresa! Det handlar om saker vi säger eller inte säger men borde ha sagt.

Ulrika Good skrev häromdagen om när man gärna ställer upp och hjälper till, men i förväg faktiskt vill veta vad det gäller (min tolkning):

”Men finns det något begrepp för att medvetet trivialisera eller bagatellisera något för att få en tjänst att låta mindre ansträngande? Jag pratar om när någon frågar Kan du svänga förbi och hämta mig? när man i själva verket måste köra en omväg på två mil till andra änden av stan, eller Du kan väl slänga ner några flaskor vin till mig när du ändå är på Systemet? vilket innebär att du får leta druvsorter, lägga ut hundratals kronor och får chimpansarmar på kuppen.”

Detta känner jag så väl igen. Och måste tillägga att det i de flesta fallen handlar om att man (=jag) gör skillnad på vem man (=jag, att det ska vara så svårt att skriva!) ska hjälpa. För så är det ju: en del människor är fantastiska på att be om tjänster. Men inte att återgälda dem.

Vi går tillbaka till Ulrika, som undrar hur man ska svara på sådana här frågor:

– Vad gör du nästa helg?
– Vilken väg tar du hem från jobbet idag?
– Hur ser nästa vecka ut för dig ?

Share
29 kommentarer

Att reklama eller inte reklama, det var frågan

Som ni ser har jag ingen reklam här på bloggen. Som ni vet är jag fattig som änna tesked. Som ni nu anar, ska ni nu få ta del av något lite tveeggat och komplicerat.

För två veckor sedan hamnade jag på en spelning med Electric Boys – ett gammalt band som har stadgat sig och gjort come back. Det var en så otroligt häftig upplevelse att jag skrev om det i bloggen (där händelser ju inte alls behöver vara ett dugg häftiga och ändå bli skrivna om). Musiken går rakt in i mig och jag blir hög och glad som på en basketplan.

Ett par dagar senare fick jag ett mejl:

”Vad kul att du skriver om Electric Boys. Har du lust att skriva om deras konsert på Rival nu på söndag så kan jag sätta upp dig + 1 på gästlistan?”

Avsändaren var projektledare hos en konsertarrangör. Men kan jag köpas? Vad gör jag nu om någon skriver:

”Vad kul att du har köpt en iPhone. Skriv lite mer om den så får du en extra.”

Eller om detta erbjudande dyker upp:

”Ser på din blogg att du behöver nya basketskor. Skriv om det här superdupermärket med extra reflexer på hälen och blinkande lampor fram, så får du ett par.”

Vad skulle jag ha gjort då? Inte vet jag. Jag tänkte bara på hur häftigt genommusikaliska Electric Boys är och hur alla attribut som små, snäva läderbrallor, långa sjalar och tunggung i baskaggen får mig att bli alldeles knollrig – och tackade omedelbart ja till konserten. Efter ett par dagar skrev projektledaren:

”Jag ser inte att du lagt ut något på din sida. Har du någon plan?”

Och jag blev jätteirriterad. Megairriterad. Såpass irriterad att jag dunkade iväg ett mejl nästan utan att korrläsa det:

”Ånä, så kan man inte köpa mig. Allvarligt: vill du bestämma sådär över hur jag ska bete mig och när jag ska skriva (och VAD jag ska skriva) så får det vara. Du ger mig tillgång till Electric Boys konsert på söndag – och jag skriver om min fantastiska upplevelse antingen före eller efter. Men när och hur kan du inte styra. Så funkar det. (Men det finns inte en chans att jag skriver något negativt om dem när jag väl skriver, för Electric Boys personifierar kompetens och musikalitet. Och de är fullständigt fantastiska.)”

Stackars projektledaren bad om ursäkt, medan jag bara konstaterade att jag nog tar emot mutor och presenter från vissa branscher (där det liksom ingår i konceptet) och att eftersom det nog (mitt minne sviker mig) var första gången det hände, kan jag inte säga att jag har gått på plus än. Tågbiljetterna kostade 250 kr och eftersom dumma tågen inte går senare än tio i tio, fick jag bara höra drygt halva konserten. Som var fantastisk – precis som jag anade.

Eftersom tillställningen ägde rum på Rival, satt publiken som på en bio. Sittande konserter brukar vara klassiska med t.ex. en stråkkvartett. Att sitta på rockkonsert var minsta sagt underligt.

Titta på Conny Bloom – läcker som en pirat liksom. När han pekade på trummisen och sa ”det finns bara en kung här och han är den ende som får sitta”, ställde vi oss mangrant och tacksamt upp och glömde helt bort tankar på stråkkvartetter.
Sedan gick Conny nästan upp i rök. (Har aldrig förstått poängen med att stundom och plötsligt svepa in musikerna i dimma.)
Ljuskillen var nästan lika underhållande som elpojkarna på scenen – han dansade och gungade med musiken och spelade på ljusbordet (?) som vore det ett klaviatur.

Alltså: jag tror att det i fortsättningen är ok att muta mig. Och mina basketskor är bedrövliga.

På vägen hem på det alltför tidigt avgångna tåget, klev en till synes bekant man på tåget. Kände jag honom? Hade han varit på en av mina föreläsningar? Mysko. Han hade ett emblem med ”Sveriges bouleförbund” på kavajen, så jag kastade mig över honom för att lära mig allt om boule. Vi pratade boule, boule, boule och allt hans klubb Boulsjevikerna och jag började fundera på om jag kanske hade sett honom i tv-sporten … tills han nämnde en viss skådespelare som ”kollega”.

Tänk jättestora glasögon – Varuhuset! Tänk Millenium-Birger Vanger (Sven-Bertil Taubes bror liksom): Willie Andréasson! (Den nyss nämnde kollegan ligger på bordet.)

Hm. Jag ska tydligen inte alls bli basketproffs utan istället börja spela boule och sitta här och inkassera mutor till bloggen.

Share
30 kommentarer

Bara en liten betraktelse över lifvet, kanske?

När jag blir stor ska jag bli basketproffs med jättemuskler och guldkedjor.

Sent igår kväll spelades en komplett ointressant division 3-match i Linköping. Det var jag och mitt lag mot ett gäng stjärnor på uppåtgående. Den som är äldst i vårt lag fyller 50 i år, den som var äldst i deras lag var liksom knappt torr bakom öronen. (Vetenskapliga fakta säger att torkan inträder i 20-årsåldern.)

Och vi hade inte skuggan av en chans att slå dem. Förlust med 50 poäng svider, ska ni veta. Rejält.

Just nu sitter jag på tåget mot Stockholm för att där föreläsa om svenska skrivregler och sociala medier, men fokuserar faktiskt mest på en gruvlig träningsvärk i armarna. Armarna? säger alla ni och blir väldigt bekymrade för mig. Har jag månne gått på händer under matchen igår, borde det inte vara benen som man känner av när man springer där och jagar boll? Nej, inte när man spelar mot tockna ungdomar, för då spelar man vansinnigt tufft försvar med armarna – liksom stångandes som handbollsspelare längs linjen. (Och ni förstår att det smärtar nästan lika mycket som träningsvärken när jag sänker mig så lågt att jag ser likheter mellan basketspelare och handbollsspelare. Se här bara.)

På tåget sitter en ”affärsman” och berättar för sina kolleger vad de ska säga till ”Tysken”. Han heter tydligen så.

– Vaddå vårt fel, säg att det är han som har fel och säg dessutom att det inte är första gången.
– Nejmen då drar du bara upp S-798, den minns han säkert-
– Ok, haha, fråga då hur det var i München 2003. Säg ”Apfelstrudel” så kommer han inte att klaga mer.
– Nejnej, hans fru heter Marlene. Nämn gärna hennes namn i förbifarten.

På tåget sitter även en kille som ser ut precis som prins Carl Philip, men inte är det eftersom han läser Sveriges rikes lag lika intresserat som vore den … eh … Clas Ohlson-katalogen? Han har rutiga byxor instoppade i knähöga stövlar; det ser intressant ut.

Och slutligen sitter även på tåget en mamma i 21-årsåldern med sin dotter i 4-årsåldern. Mamman berättar i telefon om hur skönt det är att vara arbetslös igen. Dottern berättar samtidigt för mamman om tofsen på sin mössa.

– Mamma, min tofs här, kolla. Min tofs här är som sallad. Ja. Den känns som sallad och ser ut som sallad.
– … och det ska jag faktiskt ha som mål resten av livet. Ja, seriöst … hela …
– Som sallad. För den har såna här fladdriga, mamma, som sallad.
– … allvarligt. Ja, aldrig mer att jag jobbar. Hellre dör jag. Seriöst!
– Som sallad är den.
– Men jag får ju pengar för att göra ingenting! Fatta! Lyx!

Själv ska jag som sagt bli basketproffs.

Uppdatering
Jag är framme i Stockholm efter en spännande resa där parkeringsbromsen fastnade och vi blev (tadaa) sena.

 Kolla, en Pucko-fontän på perrongen!
Share
19 kommentarer

Säg hejdå till en massa olika saker

När jag och den djefla mannen flyttade ihop i en studenttvåa i Lund 1986, köpte vi en toalettsits, Hellqvists etymologiska ordbok, tio meter turkos/rosa indisk bomull – och en strykbräda. Den har vi använt så intensivt att den har hållit i 24 år.

Den har visserligen fått nya kläder en gång och ett av metallbeslagen fick jag flytta på när jag av ilska sparkade omkull skrället så att det gick sönder. (Befogad ilska: jag skulle gå på maskerad och hade av potatismjöl tillverkat stärkelse som jag skulle stryka in i en sladdrig kjol så att den på 50-talsvis stod ut som en balettkjol. Men stärkelsen funkade inte, vilket ju var den illvilliga strykbrädans fel.) Att det står Nationalencyklopedin på klisterlappen på baksidan beror bara på att vi märkte alla prylar med sådana klistermärken när vi flyttade för tio år sedan.

Säg hejdå till strykbrädan. Den är nu brädad av en nyinköpt av samma kassa kvalitet och kommer att med vår intensiva strykningsfrekvens hålla tills vi pensioneras.
Säg även hejdå till den döda brevvågen som jag har haft sedan jag köpte den av Nationalencyklopedin när vi fick nya redaktionslokaler 1999. Med tanke på färgen måste den ha varit gammal redan då. (Det är den djefla mannens hand som ser ut som en rå kycklingvinge.)

 

I grannskapet har vi sedan länge sagt hejdå till den här gångvägen.

 

 Hejdå och ack, du ruttnande tacosås.

 

Här på isbanegångvägen riskerar jag liv och lem under mina sällan-promenader. Hejdå, lårbenshals?
Här vet jag inte riktigt vad jag ska säga hejdå till: avocadorna eller affärn som sålde dem till närapå saffrans kilopris. (Minns ni när det inte såg ut sådär?)

Imorrn ska jag slänga trasiga strumpor, en digitalkamera från 1997, en locktång från 1977 och T-shirtar som lämnar naveln naken (från ungefär 2003) samt en rostbiff som tydligen placerades i frysen 2004. Men den stora bedriften kommer inte att vara själva slängandet utan att inte blogga om det ...

Uppdatering
Kommentatorskan Agneta skickade en trevlig avocadobild!

 Åtta stycken rakt ner i sopan …
Share
27 kommentarer

Man kan inte hålla ordning på allt, eller hur?

Man kan inte hinna allt, veta allt och hålla koll på allt. Eller hur, va, snälla, visst håller ni med?

För några år sedan hände detta:

Min djefla man satt som vanligt i sitt arbetsrum här hemma och skrev om en marin gråsugga som äter upp tungan på en kalifornisk saltvattensfisk. Klockan kvart över tre kom han på att barnen skulle ha hämtats på dagis för en kvart sedan. ”Nu får jag bannor av personalen, det gäller att ställa in sig lite” tänkte han och rafsade runt på skrivbordet för att hitta telefonen. Han ringde till dagis, men kom bara fram till telefonsvararen. Efter pipet presenterade han sig och sa:

– Hej, jag har blivit lite fördröjd men jag kommer alldeles strax och hämtar barnen!

Men så tystnade han. Den djefla mannen slogs plötsligt av hur det stod till egentligen. Och så svalde han, medan hjärnan gick som en centrifug. Hur skulle han nu trassla sig ur denna situation? Ah, bäst att säga sanningen.

– Öh … fortsatte han till telefonsvararen, öh … ja … nu kommer ni att skratta när ni hör detta meddelande. I morgon alltså. Hrrrm. Jag kom just på att ni inte är på dagis idag. Att dagiset är stängt på söndagar. Barnen är här hemma. Och … hm … det har dom ju varit hela dagen … Vi ses i morgon!

I morse var en liknande, men annorlunda dag eftersom

  • endast Femtonåringen hade normal skoldag – med sin nygipsade arm
  • Artonåringen skulle gå endast på eftermiddagen
  • Tolvåringen skulle gå endast på förmiddagen
  • Tioåringen hade studiedag
  • Sjuåringen hade studiedag.

Men det var mysigt – barn överallt, även Bästisgrannens son som även han hade studiedag. Tolvåringen ringde plötsligt i panik från bussen eftersom han hade glömt skåpnyckeln och var rädd för bannor, så jag kastade mig i bilen för att curla honom fri från denna nyckelågren. Precis när jag kom hem igen, ringde telefonen från Sjuåringens skola. De undrade nämligen var han var – eftersom han inte alls hade studiedag …

Alltså: man kan visst då inte hinna allt, veta allt och hålla koll på allt? Eller hur, va, visst håller ni med?

Share
32 kommentarer

Ännu ett brott

Inte vet jag varför jag längtar till helgerna när arbetsveckorna faktiskt är bra mycket lugnare. Lördagar och söndagar är ett gigantiskt plockepinn där det inte går att flytta ens den där lösa lilla pinnen utanför högen eftersom den är ett viktigt redskap för alla de andra pinnarna.

Mitt i basketmatcher på hemmaplan, nyckelansvar och kioskberedskap, ringde Femtonåringens coach igår och berättade att de satt på akuten i Norrköping. Den brutna Femtonåringen – samma en som fick en liten bula i pannan i januari – hade varit på jakt efter en boll och i en närkontakt fallit så illa att handen och armen vreds och knäcktes lite.

Eftersom väntan på akutmottagningar nuförtiden alltid är av det ovisst, utdragna slaget när man inte blöder ihjäl, fick laget (efter en tvåpoängsvinst, tjolahopp) åka hem medan jag körde de drygt 11 milen till Norrköping för att hämta hem lilla dotran. Jag kände mig som en Thelma eller Louise, lite på krigsstigen och crazy på väg mot något okänt där jag vrålade till radiomusiken som var väldigt melodifestivalfokuserad. Lite spännande var det också eftersom jag inte känner till Norrköping så väl; jag vet liksom inte vad som finns utanför baskethallarna och järnvägsstationen.

Som till exempel telefonväggen som fanns i akutentrén, den kände jag inte alls till.

Det ser liksom … omodernt ut.

När jag kom fram till Femtonåringen satt hon och fnissade, fortfarande klädd i matchstället. Gipset var djupblått med en intressant nätstruktur och hade passat perfekt till min långklänning från 1988. Man skulle kunna sätta på en volang längst ner, tänkte jag.

– Nej, du får inte fotografera här, det är fotograferingsförbud här. Folk har missbrukat fotograferingen här. Här, på hela akuten. Fast … ok då, bara en bild.
Brottet syns nästan inte, vilket påminner om ”The Usual Suspects”. Inte som en annan, som ju får rejäla och tydliga brott.

Under tillbakafärden som tog två timmar – då Femtonåringen deklarerade att sjuksköterskan Laila var underbar och att patienten som bara skrek var galen och att hon vill flytta till Norrköping meddetsamma och att Laila var fantastisk och att om man gör sig illa bör man åka till Norrköping och ingen annanstans för att Laila ska ta hand om alla som har brutit sig utom kanske den där patienten som bara skrek – insåg jag att smärtlindringen fungerade som den skulle.

Nu ska jag sätta mig i bilen för att själv spela match i Flen. Finns det månne någon akutmottagning där?

Typiska basketspelare.
Share
11 kommentarer

Kan du inte hitta det du letar efter? Försök att förfina din sökning: