Om man skulle ta och ge sig in i hetluften, hörni?
För er som bara bryr er om mögel, basket och tåg serverar jag här en liten sammanfattning: det finns en riksdagsledamot (som tydligen är smal, vad det nu har med saken att göra) som heter Birgitta Ohlsson Klamberg (även om det sista namnet väldigt ofta utelämnas, är inte riktigt säker på hur man ska kalla henne) och som är gravid (vilket har med saken att göra och är fakta som aldrig utelämnas).
Nu går diskussionens vågor höga, för hon har bestämt sig för att ta det nya jobbet som EU-minister och kombinera det med att vara en då nybliven mamma. Och det ska förstås diskuteras offentligt. (När till och med tramsbloggare som jag har en åsikt, har det gått långt.) Eva Sternberg och Hanne Kjöller tycker till och tusen och åter tusen bloggare tycker till.
Anna Kinberg Batra, som sitter några stolar från Birgitta i riksdagens kammare, gick omvägen om Newsmill för att ge henne råd om lekplatser, flygplansamning och bekväma kläder. Dessutom skriver hon om sig själv:
”Jag skulle aldrig gratulera en tjej som börjar bli tjock men inte har sagt något om varför, klappa en främmande kvinna på magen ens om den sticker ut. Inte heller skulle jag berätta för någon jag inte känner hur hon, eller han, ska ta hand om sin familj och kombinera den med livet i övrigt.”
Nu kan man väl visst ha åsikter och tala om för folk hur de ska ta hand om sin familj om man ser att mamman med klädnypor hänger upp sitt barn i kristallkronan eller om pappan trycker ner knark i barnets morgongröt – men jag förstår ju vad Anna Kinberg Batra menar.
Fast nu kommer vi till detta som jag inte begriper. Birgitta Ohlsson Klamberg förespråkar kvotering av föräldraförsäkringen – alltså att föräldrarna inte ska få bestämma själva över hur de vill fördela mamma/pappaledigheten. Men sin egen föräldraledighet vill hon bestämma över?
Nämen tillbaka till mig själv och min åsikt: låt tjejen göra som hon vill så länge inte (det ännu ofödda) barnet tar skada! Dock (men, fast och dock är inte helt ovanliga ord i dessa sammanhang) måste jag berätta hur jag själv tänkte som blivande förstagångsmamma.
(Ni som har orkat läsa ända hit: jag ska nu berätta nu om mig. Jag berättar inte hur Birgitta Ohlsson Klamberg tänker eller är, för det kan jag inte på några villkor veta. [Hon har förresten en blogg.] Jag berättar nedan om mig och mina känslor och är fullt medveten om att alla människor tack och lov inte är funtade som jag.)
Det var 1992 och jag var 28 år och jobbade 60–70 timmar i veckan på Nationalencyklopedin med ansvar för bl.a. ämnena geografi och litteratur. Den 4 mars var dagen då barnet skulle födas, sa de på BVC. Jag beslutade mig då för att fortsätta att jobba 60–70 timmar i veckan till den 3 mars. Inte för ett ögonblick trodde jag att redaktionen skulle klara sig utan mig – och min stackars, stackars ersättare måste ha trott att jag var galen som till punkt och pricka skulle bestämma hur han skulle sköta sitt jobb under min s.k. ledighet. Jag var otrevlig, ogin, sur och vansinnigt irriterad på att tvingas stanna hemma och inte få ta hand om alla artiklar som inte skulle kunna skapas utan mitt skarpa intellekt.
Så föddes då gossen som nu är 17 år. Tyvärr är jag den sortens kvinna som totalt tappar hjärnfunktionen av amning: jag kunde inte ens läsa tidningen och struntade plötsligt totalt i Nationalencyklopedin. Jag grät, jag sprutade mjölk, jag blödde i tio veckor och jag tänkte att det här med barn begriper jag mig inte på. Tio år senare föddes vårt femte barn. Jag grät, jag sprutade mjölk, jag blödde i tio veckor och jag tänkte att det här med barn, det är ju livet.
Vissa saker i ens liv förändras inte, andra gör det. Låt Birgitta Ohlsson Klamberg vara gravid och föda barn ifred. Och låt oss alla bestämma själva hur vi vill dela upp den s.k. lediga tiden efter födseln – så länge vårt agerande inte skadar barnet.
Vad skriver man nu i kommentatorsbåset när jag har gått utanför ramarna på detta vis? Ptja, man kan ju dela med sig av sina egna åsikter om blod och föräldraförsäkring eller erfarenheter om amning och förlossningar – men vad man inte får göra är att kasta politiska pajer. Vi är snälla här.
______
Bonuslänk: Jag intervjuas i Aftonbladet år 2000. Med bild!
