Hoppa till innehåll

15 sökresultat för ””

Det som inte syns, finns ändå

Nu har jag ju varit hemma en hel dag – en dag som innehöll fyra basketmatcher, en basketträning med småknoddar, en jättehandling och fem km klassisk dammsugning. Men jag måste ändå rapportera lite mer om Schweiz.

– Vad var bäst med Schweiz?
– Mina Anna Ankor.
– Var det god mat?
– Jätte!
– Saknade du något?
– Japp, det sydländska humöret, improvisationerna, hugskotten och stöket. Det var liksom som i Sverige, fast på franska.
– Men finns det något som är bättre än i Sverige?
– Javisst! Designen på sådant som är fult och stort men som faktiskt inte behöver vara fult och stort.
– Förklara!

(Nej, det är faktiskt ingen som har intervjuat mig på det här sättet. Men fråga–svar är en simpel genväg till snabböverförd information, ungefär som punktlistor.)

Så här ser återvinningscentralen i affären ut. Sex hål i väggen, inte mer.

Eluttagen i de schweiziska väggarna är platta. Alltså kan man ställa möbler kloss intill väggen just där när de inte används.

Detta är containrarna för plast, metall, kartonger och glas. Men, säger ni, är det inte fel på proportionerna? Ser de inte lite små ut? (Så här stora är de ju i Sverige.)

Jomenvisst är de små! (Här klämmer min värd in en plastgrej.) Under metallgolvet där, är containern gömd. När det är dags för tömning, kommer en lastbil och lyfter upp hela paketet!

Och här har vi ett sjuvåningsparkeringshus. Det enda som syns är hissen ner – allt annat finns under jord.

Och minsann har inte parkeringshuset fått pris för sin eleganta funktion och diskreta stil. Ni förstår väl att jag med tanke på det passade in väldigt fint? (Faktum är att jag varje dag åkte ner i parkeringshuset eftersom det var fritt fram på det fina, trådlösa nätverket där.)

Jag vill trolla bort eluttag, parkeringshus, återvinningscentraler och när vi ändå håller på kanske också

  • sladdar
  • smäckiga rullgardiner
  • bränder
  • för små skor
  • isfläckar
  • stenskott
  • leverbiff.

(Men det enda som försvinner, verkar vara sådant som fjärrkontroller och tålamod.)

Men om priset för att få bättre containerdesign i Sverige är att vi måste dras med sådana här skyltfönster överallt, då får det kanske vara.

Vad säger ni, en sådan här dukning kanske passar in på julafton? Då har man ju veden fixad också. (Man måste nästan ta fram lupp för att kunna se var det ena kitschiga slutar och nästa tar vid. Eller klicka på bilden, bara.)

Share
46 kommentarer

Mina Anna Ankor har humor!

När jag häromdagen berättade att jag i Schweiz skulle föreläsa för ”ett gäng Anna Ankor”, blev några läsare oroliga för att jag kanske hade sagt något dumt. Anna Ankorna i Genève kanske inte ville bli kallade Anna Ankor? De kanske inte ville jämställas med Anna Anka i Hollywood? Tänk om de schweiziska Anna Ankorna inte har humor! Alltså var just detta det första jag frågade dem igår när jag här i Schweiz föreläste för dem om svenska skrivregler.

Och de höll på att skratta ihjäl sig. Några tjöt ”näääää” mellan skrattårarna,  andra bullerskrattade och ett par, tre stycken stirrade tomt framför sig och kände sig utanför eftersom de inte hade den blekaste aning om vem Anna Anka var. Hade jag bara haft ett piano där vi var, hade jag rivit av Paul Ankas ”Diana” på det eftersom det är en av tre låtar jag fortfarande kan spela på piano.

AB saknade mögelbilder under gårdagen. Så kan vi ju inte ha det.

Gårdagens kvällsmat. Anna Ankorna och jag länsade faten och spillde vin på varandra.

Men innan jag igår åkte in till Genéve, cyklade jag till Frankrike.

Jag bor alltså hos en kompis i Meinier och cyklade över den gråa linjen (som är gränsen) till Veigy-Foncenex. 

Medan min cykel hemma väger 300 kilo och tappar kedjan i både upp- och nerförsbackar, i vattenpölar och nerför trottoarer, var den schweiziska cykeln smidig som ett väloljat gökur. Jag for fram som en racerbil, helt enkelt. När jag kom till gränsen förväntade jag mig i alla fall lite Checkpoint Charlie-stämning – men icke. Det enda som avslöjar att man har kommit in i Frankrike är att vägarna blir sämre och dikena smutsigare samt trädgårdarna stökigare.

Beatrix Potter måste ha varit här och blivit inspirerad.

Jag hörde klart och tydligt åsnan säga till hängbuksvinet att han stod i maten medan hönorna grälade med varandra om getens gunst.

När jag en stund senare stod och väntade på bussen, var tidtabellen obegriplig. Jag stirrade på orden och siffrorna och kom inte ens på vad ”onsdag” heter på franska.

– Mittwoch och mercredi, kan de ha med varandra att göra? sa jag högt till mig själv.

När man i England ser vilsen och förvirrad ut, kommer alltid någon fram och säger ”may I help you, dear?” medan schweizarna inte tycks tala förrän de blir talade till. Undrar hur det känns att vara vilsen och förvirrad i Sverige.

Får jag lov att för transportministern i Sverige bevisa att det ( i mån av plats) funkar att tillåta cyklar på bussen?

Inne i Genéve irrade jag runt bland affärerna där ett par dammiga skor på rea kostar 1 200 kronor, innan jag bestämde mig för att vara a tourist with a mission. Så jag letade upp katedralen – Saint Pierre, byggd 1150–1225.

Titta, där bakom statyn av jultomten ser man katedralen.
 Men jultomten såg vid en närmare titt inte så glad och snäll ut.

I Saint Pierre får man klättra upp i de båda tornen – och det är så obegripligt stort och imponerande, dammigt och fantastiskt. Jag, som ju inte lider av svindel utan bara är lite rädd för telefoner, kände hur jag blev knäsvag och knep extra hårt i räcken och handtag.

 Bara halvvägs upp.

Överallt finns spännande, men låsta trädörrar med små hål i. (Stationsvakt måste komma hit!) Överallt finns små spanjorer som grälar och överallt finns spindelväv.

Dan Brown måste ha varit här och blivit inspirerad.

Bakom de tunga draperierna finns Chapelle des Maccabees (”The Chapel of the Maccabees”). En stor albino stod och spionerade i ett hörn, med blod droppande från båda benen.

Plötsligt hittade jag det finaste lilla krypinnet i hela världen.

Klo!

Jag ska berätta vad ni ser. Fotot är taget genom ett pyttelitet, smutsigt glasfönster. I mitten högst upp ser ni ett vitt fyravåningshus som är långt, långt nere på marken. (Precis som ju hus brukar vara.) Och mitt i bilden ser ni en toa. Vem behöver väl mögelost när man hittar en sådan här toalett?

Share
27 kommentarer

Ska vi plocka äpplen i vår trädgård?

Högt uppe från husets andra våning ser jag en uppfinning som utvecklas i trädgården. Det är Nioåringen (som har klättrat i bloggen förut) och Tolvåringen som far omkring i det kala äppelträdet. Från trädet går en … planka? En rutschbana? Ett rör?

En trädsnabel?

 

Aha, gamla stuprännan* som den djefla mannen skaffade för tre år sedan, men som vi inte vet vad vi ska göra med. Men varför landar inte äpplena i skottkärran?

*) Cool, inititerad uppdatering efter en kommentar: 

”Nu vill jag inte förstöra stämningen så här på fredagen, men föremålet som lutar mot trädet är en hängränna. Det finns stuprör och hängrännor, men icke stuprännor.”

Tack, Pribus!

Skymningen kom och gick medan barnen hade julgransplundring i äppelträdet. 

 

Fem kilo äpplen håller nu på att ruttna ihjäl i köket som pga. branden inte ser ut som ett kök utan som ett källarförråd. Då är det mysigare i Bästisgrannens soffa, där jag sitter eftersom vårt hus håller på att tömmas inför tak- och golvrivning. Packtjejerna och flyttgubbskillarna måste ha gått på pedagogik- och charmkurs eftersom de kvittrar som fåglar och tittar mig i ögonen samt svarar snällt på frågor som är så dumma att de måste nedtecknas och sparas för eftervärlden.

– Är det tungt?
– Nejdå, 40 kg böcker tar jag med lillfingret.
– Är 150 lådor med böcker normalt?
– Ja, så här ser det ut i alla hem.
– Ska jag öppna dörren åt dig?
– Nejdå, jag har superkrafter och går rakt genom den bara.

Och inget kaffe kokar jag åt dem heller.

Vi bor alltså kvar hemma hos Bästisgrannen. Visserligen är vi ju vana vid trång samvaro eftersom de bodde i vårt hus för tre år sedan. Men jag tror att vi är störigare än de, eftersom vi

  • är sju personer
  • har tonåringar som äter som Gargantua
  • gör skidbacke på osten
  • gör kratrar i smöret
  • lägger tandborstar på spisen/i kylen/under tv:n
  • inte kan vara tysta.

Felåt, liksom.
____________
Uppdatering: Cecilia N kom med det fullständigt självklara namnet på barnens uppfinning – äppelbanan.

Share
18 kommentarer

Så, vad tar man med sig när det brinner?

Den förunderliga världen och dess människor bäddar in oss i bomull med omsorger, telefonsamtal, erbjudanden om fyra kilo kalops, blogginlägg, filosoferande och jag vet inte allt.

Blomma från en bloggläsare!

Men nu återvänder vi en liten stund till söndagskvällen! När brandmännen hade försökt lokalisera elden i en hel timme, kom überbrandchefen fram till mig och sa:

– Det är svårt, detta. Vi hittar inte eldhärden. Och nu tror jag att det är dags att hämta de saker som inte går att ersätta.
– Jahaja, kvittrade jag och tog ett hoppsasteg mot huset som vore jag på tivoli eller sju år.
– Vänta. Lyssna. Det som är oersättligt alltså.
Oersättligt, upprepade jag och log.

Jag var nämligen helt obekymrad. Alla människor var oskadda och min dator låg tryggt på Bästisgrannens köksbord. (Vad jag då inte visste var att även fyra andra datorer hade placerats på samma köksbord av den sansade Sjuttonåringen.)

Inne i huset hämtade jag blåa Ikeapåsar som vi brukar använda för att forsla tvätt fram och tillbaka mellan källare och sovrum. Och så slängde jag ner de saker som jag i denna underliga stund fann vara oersättliga. Det var inte alls svårt och tog nog bara tre minuter. Idag har jag flyttat tillbaka sakerna till de oskadade rummen i huset, och jag baxnar över min ickefungerande hjärna. I påsarna låg nämligen

  • en burk med sladdar till kameror och datorer
  • en Rowells-katalog från 1967
  • en Melodifestivalsbilaga från 2003
  • tre smutsiga t-shirtar
  • fem pärmar med idrottsurklipp från 1978-1980
  • en barbiedocka utan hår
  • en ickefungerande digitalkamera från 1998
  • min mössa
  • 16 par skor från olika genrer och tidsåldrar.
Bevingade ord, tandborstar, skor, sladdar och en  gammal kamera.
Rowells, tidningsurklipp och Carola 2003.

Tidningsurklippet på bilden ovan är en gåta. Det är från Expressen den 23 april 1981, och handlar om hur Tre Kronor slog Tjeckoslovakien med 4–2 i finalserien i VM. Bäst på isen var Anders Håkansson (vem är han?), Mats Waltin, Patrik Sundström och Roland Eriksson. Men varför har jag sparat det och varför i hela friden ansåg jag att just detta i söndags var oersättligt och t.ex. inte mina smycken?

Smyckeskrinet som jag inte tog med mig. I handen håller jag ett armband som jag och Bästisgrannen tillverkade när vi var 12 år – tofsarna kommer från våra respektive ryamattor. I bakgrunden diverse nipper med stort sentimentalt – men inte monetärt – värde.

Nu rensar saneringsfirman huset från skräp och sängar samt böcker. (Antalet lådor är perverst stort.) Saker som de inte ska ta med sig, hamnar slumpmässigt i övriga rum.

Köket i detta nu. Skannern-skrivaren, papier-maché-grisen, underkläder, sladdar, spaghettigrytan och några böcker. (Det luktar pyton.)

Vi kommer att fortsätta att bo hos Bästisgrannen så länge de står ut med oss. Iakttagelserna och lärdomarna är många.
  • De sammanlagt sju barnen äter prick ett kilo bröd varje morgon.
  • Ljudnivån runt frukostbordet kan inte vara hälsosam.
  • När Skotten (Bästisgrannens skotte till man) idag fyller år, råkade vi glömma att servera honom frukost på sängen.
  • Jag har förträngt min egen hygien och luktar löksoppa under armarna.
  • Det är mysigt att sitta elva personer i en fyramannasoffa.
Men tänk om de inte vill se på landskampen ikväll! Fasa! (Man återgår snabbt till att vara bekymrad över petitesser.)
Share
34 kommentarer

Dagen efter branden: stink och plask

Igår morse vandrade, nej vadade, vi genom rummen som ju var lite fuktiga. Branden i söndags kväll var liksom liten tuva som stjälpte stort hus, filosoferade vi och fnittrade lite.

Brandmännen drog efter släckningen fram plast, som de lade på de blöta möblerna, golven och hyllorna eftersom efternederbörden från vinden var rejäl. Detta är sjön på det blommiga plastgolvet i vardagsrummet.

Plötsligt ringde det på dörren. Det var sotarn från häromveckan. För han hade ju läst i tidningen att det var hans fel att det började brinna:

”Enligt uppgift ska rökutvecklingen ha uppstått efter eldning i öppna spisen.” Pah!

– Hej, förlåt, sa sotarn. Jag har under mina 40 år aldrig någonsin råkat ut för att det brinner där jag har inspekterat och det stod i tidningen att elden berodde på ”öppna spisen” och det har ni ju ingen men han journalisten kanske inte kan skilja på kakelugn och öppen spis och jag måste bara kolla vad det var jag gjorde fel och gick det bra för er alla i familjen ändå?

Vi lugnade sotarn med att journalisten bara hade hittat på lite (tänk ändå, så det kan bli). Sedan släppte vi in en strid ström av proffsiga karlar som med kännarmin och armarna i kors eller händerna i bakfickorna berättade den ena anekdoten efter den andra.

– Jomen, efter upploppet på Mariefredsanstalten såg det ut så här.
– Påminner mig om en brand i Skåne där en hel familj dog av röken fastän det bara brann på vinden.
– Den här kabeln här, den går ju som en berg- och dalbana. Just det, jag har ju jobbat på …
– Och han i …
– Just det, där var  vi också, på …
– Ja, dom stollarna!

Då trillade min djefla man av en murken stege samtidigt som jag började ställa underliga frågor om tystnadsplikt, varefter alla fokuserade på vinden igen.

Saneraren, byggaren, besiktningsmannen och brandinspektören med cool lamphjälm dansar en lustiger dans.
Detaljbild från vinden. Det har förmodligen pyrt och glött i flera dagar – riktig fjutt tog det inte förrän vi började undersöka, öppna vindsluckorna och släppa in syre. Det som orsakade branden var en värmeslinga som installeras på vindar med fuktproblem. Varför den de facto började brinna, håller de på att undersöka nu – är det tillverkaren eller hantverkarna som ska ställas till svars?
Nioåringen i sitt och syskonens rum. Det ser ut som hon, beordrad av fotografen har satt sig i ”titta här vad synd det är om oss-ställningen” – men hon är alls inte bekymrad, faktiskt. (Den blå, massakrerade stegen är den som den djefla mannen föll av.) 

Alla säger om och om igen att vi hade änglavakt. De säger att vi har haft tur, att det kunde ha gått mycket värre och att egentligen skulle det ha brunnit mer och snabbare och varit mycket mer komplicerat. Och så påpekar de igen att vi har haft änglavakt. Själv upprepar jag gång på gång detta fasansfulla som jag faktiskt måste få på pränt för att sluta älta det:

– Det var meningen att jag och den djefla mannen skulle ha varit borta och föreläst i Lund och barnen skulle då ha klarat sig själva hemma och om branden då skulle ha uppstått mitt i natten, hade vi kommit hem till ett uppbrunnet hus och …

Så, nu pratar vi inte mer om det. (Jag får väl fortsätta älta eftersom jag inte fick det på pränt trots allt.)

Idag ska allt vatten torkas upp, alla möbler som vi kan (vill?) spara ska forslas bort till ett magasin. Alla böcker i de skadade rummen ska packas ner och forslas bort även de och så ska golv och tak rivas. De säger att det kommer att ta sex veckor, vilket innebär att jag kommer att driva omgivningen fullständigt från vettet.

– Kan du hjälpa till här, Lotten?
– Nope, mitt hus brann och jag kan inte fokusera.
– Ta emot, Lotten!
– Oj, nej, mitt hus brann, jag hinner inte.
– Men vad gör du, dricker du mjölk direkt ur paketet?
– Javisst, mitt hus brann och jag är inte längre ansvarig för mina egna handlingar.

Share
53 kommentarer

Ring brandkåren!

– Va? sa jag lite lamt.
– Ring 112! ropade min djefla man från taket.
– Till vem? Och varför? ropade jag tillbaka.
– Ring brandkåren! Det brinner på taket! På vinden!

Så jag ringde. Och det brann. Och brandkåren kom med fem bilar. Och så stängde de av hela vägen, stackars bussresenärerna måste ha fått åka långa omvägar och gått genom skogen för att komma hem.

 

Redan tio minuter efter brandkåren, kom journalisten. Så här ser det ut just nu. Jättespännande, verkligen.

Rökdykarna såg ut som Dustin Hoffman i Outbreak.

 

Just i denna del av barnens stora rum, står tre sängar med något som nyss var nya, fräscha lakan. Nämen titta på golvet, som jag ju dammsög för tio timmar sedan.

De tre barn som sov när vi ringde brandkåren klockan 21:30, rycktes upp och skickades hem till Bästisgrannen. De två stora barnen samlade ihop sina (håll i er) enorma läxböcker, avancerade matteuträkningar och välformulerade bokrecensioner och gick över gatan de med. Jag gav brandmännen läsk så att de skulle hålla uppe blodsockret och fatta kloka beslut samtidigt som jag försökte komma på vad som egentligen är oersättligt.

Nu är vi installerade hemma hos Bästisgrannen, som har bäddat åt oss i alla hörn av sitt hus. Det sticker i ögon och hals av röken och jag tänker att nä, nån måtta på det ju vara på bloggvirke, alltså.

Share
79 kommentarer

Hjälp oss, snälla rara!

Om prick en vecka, den 19/11,  håller jag och min djefla man ett fantastiskt seminarium i Lund, kära Lund (som jag berättade för två veckor sedan).

Men Lund! Vad har hänt? Trots alla hurrarop och tjolahopp, har vi bara fått in hälften så många anmälningar som vi skulle vilja. Naturligtvis genomför vi allt oavsett antal deltagare – för så dumma och oekonomiskt sinnade är vi. Men om ni, kära läsare, kan muta någon, övertala en chef, tjata på en kompis och … öh, trolla med knäna och hjälpa oss så kommer jag att återgälda vänligheten med extra välformulerade ord i bloggen.

Läs mer här och boka plats här. (Eller mejla mig om anmälningsformuläret känns läskigt.)

1. Informatörens verktygslåda med Olle Bergman (09:00–12:00, Lilla Hotellet) – en förmiddag med snabba tips
Skrivteknik och publicering
Skriv notiser, webbtexter, pressmeddelanden, foldrar m.m.
Bild & text i samspel
Redigering och korrekturläsning
Medielandskapet
Bloggar, Twitter, Facebook – hur kan de användas?
Värt att veta om Google
Bra att tänka på när du möter media
Presentationsteknik
Tio tips för bättre PowerPoint-bilder
Retorik i tredje årtusendet

2. Moderna skrivregler med Lotten Bergman (13:00–16:00, Lilla Hotellet) – värdefullt vetande för dig som skriver
Vem bestämmer vad som är rätt och fel?
Krångel- och kanslisvenska.
Vanliga misstag
Skiljetecken, förkortningar, datum m.m.
Litteratur & fortbildning

3. After Work
(19:00, plats meddelas senare)
Kom som du är, ta med dig vem du vill, mingla loss och ställ alla de frågor du glömde ställa under seminarierna.
______________
Nä, nu ska jag öva på mina talade, välformulerade ord eftersom denna torsdag ska spenderas i Stockholm – på ett äldreboende. Enligt uppdragsgivaren ska jag kåsera om mig själv i en timme, men komma ihåg att ta hänsyn till alla som inte kan höra vad jag säger. Jag funderar på att strippa medan jag dansar jenka.
______________

Uppdatering. Det kom ett mejl med en skärmdump från Twitter. Jag är mållös.

Share
36 kommentarer

En resa i tiden

Det vet man ju, att för 100 år sedan gick allt svart-vitt. Alla gick med struttig gång och hade hatt. Ja, alla var helt enkelt Charlie Chaplin. (Därför skulle det ju bli väldigt svårt för oss färgglada att smälta in om vi reste i tiden.)

Igår gick jag vilse på nätet och hamnade i en färgfilm från 1926. (Det står 1927 på Youtube, men fler och mer pålitliga källor säger 1926.) Det handlar inte om kolorering i efterskott, utan om en teknik som kallas Biocolour. Filmaren är Claude Friese-Greene, och han

  • slutade gå i skolan när han var 14
  • skickades till fronten (första världskriget) i 17-årsåldern
  • blev stridspilot när han var 19
  • filmade London när han var runt 25
  • dog när han bara var 45.

Jag förstår dåtidens filmares frustration. Där ligger hela världen framför dem, full av färger och ljud – men när de avbildar den, är den tyst och grå. (Det är lika frustrerande som att vi idag inte kan få tag i fungerande rullgardiner, är beroende av batterier och eluttag samt måste flyga till N.Y. istället för att teletransporteras. Jag vill tro att allt kommer att ordna upp sig inom, säg, 20 år.)

Nu ska ni ta en paus i livet och titta på filmsnutten här nedan. Den är knäpptyst samt barn- och kontorssäker. Det är London vi ser, och efter ett tag tänkte jag att ”det måste vara en fejk”. Men det är ju inte det. Se på kläderna, hattarna, ansiktsuttrycken, människornas gång och trafiktempot … och njuuuut.

London 1926. (Själv hakade jag upp mig på kvinnornas kjolar, ben och skor.)

Om jag vore lärare, skulle jag visa detta för eleverna omedelbart – även om mitt ämne var matematik eller träslöjd.
_________
Tillägg efter att Niklas i kommentatorsbåset påpekat att jag kunde stryka 30 % av bokstäverna i ordet ”teletransportering”. Kolla så fint och lovande det står i NE om teleportering (min kursivering):

”Teleportering av personer eller vardagliga föremål förekommer i science fiction men är med känd teknik omöjlig i verkligheten.”

Share
20 kommentarer

Känsliga bilälskare varnas

Ah! Bilälskare var ju ett intressant ord.

Men nu ska jag inte berätta ekivoka historier om vighet från ungdomen utan om vår kära, stora, klumpiga silverpil till bilskrälle. Det är en Volvo 745 från 1987 som till för sju år sedan ägdes av en gammal skånsk bankir som bara körde den på söndagar och som resten av dagarna putsade på den, där den stod i ett varmt garage. Sedan hamnade stackarn (bilen, bankiren dog nog) i en fembarnsfamilj utan garage, utan mekanikerkunskaper och utan allmänt bilvett eller känsla för biltvätt.

Häromdagen lämnade vi in den till en verkstad eftersom det säger ”bump” i ratten när man svänger åt vänster och motorn liksom harklar sig som en gammal bankir inför ett middagstal.

– Nämen det är ju en fin bil, sa bilmecken.
– Mhm, vi gillar den skarpt.
– Nämen nåt fel kan jag inte hitta.
– Inte? Så trevligt!
– Nämen jag fyllde på olja och spolarvätska.
– Tack!

(Nu vet jag att det är hål i spolarvätskebehållaren och att allt kommer att sippra ut på tre timmar, men det borde jag kanske kunna fixa själv på något sätt. Silvertejp?)

– Men … sa bilmecken och rynkade pannan.
– Ojoj, vad har du hittat?
– Nämen alltså när tvättades bilen senast?
– Öh. Tjugohundr…
– Ni måste tvätta bilen. Den mår inte dåligt av det.
– Ok!

Det där med biltvätt är för oss som att använda tandtråd eller stretcha efter träningen samt knipa efter en förlossning: det blir bara inte av. Men ni ser – jag lyder när jag blir åthutad av proffs.

I biltvätten såg det ut som vanligt, fast bilen åkte framåt av sig själv i en tvätt-tunnel och stod inte stilla som det brukar vara. (Jag sitter faktiskt och fnissar som ett skrämt barn i detta läge.)

När jag kom ut ur skumtunneln, kastade jag mig ur bilen för att skåda undret – det skulle liksom se ut som i tecknade filmer med gläns- och lyseffekter överallt.

Men. Då fick jag en chock. Bilen såg nämligen ut som en gammal disktrasa. Biltvätten hade fått bort all normal smuts, men inte sådant som vanligtvis endast växer på Jätten Jorm eller Storsjöodjuret.

Det växer något på bilen!
Nej! Vad händer där bakom listen?

Min teori är att bilen under många orienteringsresor och parkeringar på orienteringsvänligt inställda bönders fält, har acklimatiserat sig såpass att den har börjat anta en annan form. Den håller på att förvandlas till en levande organism med mossa och lav i ögonbrynen. Precis som den möglige mannen, som vi ju har diskuterat så många gånger förut. (William Hope Hodgsons ”Voice in the Night” är en skräckis som filmades 1958 och som många minns som en Hitchcockrysare. I slutscenen kommer en svamp roende.)

Eller … vad heter den underbara barnboken om en gammal mossig trästock som  förvandlas till en flygande drake? Uppdatering: Jag hade bara behövt gå 25 meter bort till min djefla man och fråga: Resan till landet Längesen av Elsa Beskow var det ju jag menade.

Om tre år blir silverpilen en äkta sekrutt: veteranbil. Kommer vi ens att kunna se att det är en bil då?

Share
21 kommentarer

Le och smajla!

Joakim Jardenberg har kommit på en kul sak. Precis som när man försöker stöka till livet genom att avstå från tv på onsdagar (inte ett dugg svårt numera om ni frågar mig) eller inte öppna en enda kvällsöl på en vecka trots att det vankas både fotboll och brynja, är det förstås svårt att bryta en rutin som att ideligen stoppa in smileys i texter. Joakim föreslår en smileyfri vecka! Wow!

Redan här i denna min text uppstår problem. Jag har ju uttryckt mig som vore jag ironisk och alls inte tycker att hans idé är något att ha. Jag borde kanske stoppa in en smiley för att gardera mig?

Nu uppstår kvickt nästa problem. Jag använder aldrig smileys. Och precis som andra lite trubbiga instrument, är smajlisarna inte alltid lämpliga där man först tror. För att fortsätta på den inslagna vägen: det är inte alltid ok att skruva i en skruv med stämjärn eller spett om man inte ens kan skilja på skruv och spik.

Nu uppstod ju ett tredje problem i förra stycket: hur böveln ska man stava dem? SAOL:

smiley [smaj’li] s. -n; pl. -s
figur föreställande glatt ansiktsuttryck

Redan de gamla grekerna år 1990 satt jag och min NE-kollega Jonte och hittade på annorlunda smileysar (förbövlade stavning). Vi gjorde bl.a. en Björn Borg-liknande med pannband och en Jan-Öjvind Swahn med glasögon och allt. Men det var förstås på den tiden när de inte förvandlades till gula bollar (som Symb Glad.jpg t.ex.), utan faktiskt var kommatecken och parenteser precis som när vi tryckte på tangenterna. När jag igår skulle sms:a ordet ”98:or”, envisades mobilen med att göra om ordet till ett gapande ansiktsuttryck. Jag fick ändra till ”elvaåringar” istället.

Fast nu uppstår ännu ett problem – halva min till åldern komna läsekrets är precis som jag: smileyovana. Eller rentav smileyokunniga. (Och det är ingen idé att jag försöker lära er – snabbkurs finns på Wikpedia häääääär. Denna läsekrets ombeds härmed att bli en skrivkrets och smiley-öva i kommentatorsbåset.)

Det är en konst att vara ironisk (och bli förstådd) utan smiley. Häng på den smileyfria veckan ni som är fast i smileyträsket! Vi andra får väl göra tvärtom och vidga våra vyer genom att lära oss när det är bättre att stoppa in en smiley och inte öda massa tid och begåvning på att skriva om texten som kanske var lite oavsiktligt dubbeltydig. 🙂

(Hoppsan, nu gav jag min smiley ovan en näsa. Det är ohippt, ska ni veta. Oj, nu kommer nästa smiley att krocka med parentesten. :()

Minne från 1975. Sydde på dem på jeansen gjorde jag själv, för hand, utan fingerborg men med blödande fingrar. Och halm i skorna.

Mymlan och Kjellberg skriver också om den smileyfria veckan. Och på Twitter är idén redan en stor succé.

Share
28 kommentarer

Kan du inte hitta det du letar efter? Försök att förfina din sökning: