Hoppa till innehåll

Månad: september 2009

Refuseringar

Jaha, så var man refuserad. Igen.

De första gångerna föll jag ihop i en gråtande, hulkande hög. Efter fem refuseringar började jag sätta upp alla (enligt min egen fåniga von oben-inställning ohyggligt illa skrivna) refuseringar på en väl synlig vägg, så att jag skulle vänja mig och bli mer hårdhudad. Det funkade bra.

Men framför allt blev det en sporre: jag började samla på refuseringsbrev som andra samlar på handväskor, jultallrikar och femtiotalsmöbler. Så jag skickade och skickade och skickade texter såpass att jag misstänker att de slutade öppna kuverten när de såg avsändaren. Jag satte upp mina refuseringsbrev på väggen och ylade mot månen:

– Varför vill ingen ha en sorglustig dagboksskildring fylld med roliga tidsdokument? Vaddå ”som Barbro Lindgren”, jag skriver faktiskt helt annorlunda!

Christina och Sandra skrev ett manus, som blev refuserat av ett förlag som sa att det inte passade deras utgivning – ett förlag som lite senare gav ut något snarlikt. Utan kontakter som gärna skvallrar till en lösmynt bloggare, vet jag förstås inte om förlaget redan hade planerat ”kopian”, om likheterna är tillfälligheter eller om det krävs en kändis för att böcker ska säljas – men det irriterar förstås som en finne i näsan, detta. (Tur att bloggen funkar som en väl synlig vägg numera.)

Hur mår jag idag då efter den senaste örfilen? Har jag gråtit, förbannat mitt öde och skrikit ”aldrig mer!” samt hämnats genom förtal? Njae. Den senaste refuseringen var ok:

Tyvärr måste vi meddela att ditt bidrag av olika anledningar inte har godkänts för publicering på vår webbplats.

Med vänlig hälsning
skyltat.se

Tsst! Man har välan en blogg! Spik i foten, foten i kläm och gröna sidan upp! Så här såg mitt bidrag ut:

Rubrik: Ok, men varför?

Dead woman walking?

Jättekul ju! Ah, vi tar väl en till?

Rubrik: Jantelagen på bageriet.

 

Stackars Jalle. Foto: Orangeluvan.

_____
Meeen vad kul: lagerrensning!

Share
15 kommentarer

Rörmokarn fråm Hispinge

Rumpan på bilden har nästan inget med mannen i texten att göra.

När diskmaskinsinstallerarna var här, frågade vi dem lite om våra röriga rör under diskbänken. För rörovana ögon var de bara rör. Men precis som vi misstänkte, var det någon billig skit som jag av dumekonomiska skäl valde när jag byggde köket för tio år sedan.

(Jag byggde köket? Japp, jag. Allt utom el, golv och rör gjorde jag själv. Visserligen var jag både gravid och ammande och samt distraherad och ofokuserad och visserligen fattade jag 473 idiotiska beslut på vägen, men köket är mitt verk.)

Min djefla man tittade då i Gula sidorna, valde en rörmokare på måfå och ringde. Rörisen var trevlig, men hade mycket att göra och bad att få återkomma ”i morgon”.

– Jag mejlar bilder på hur rören ser ut idag så vet du vad som behövs!
– Ok! sa rörmokarn och så hörde vi inte av honom på tio dagar.

Jag förstod. Det var förstås ett komplicerat fall och rörmokarn låg naturligtvis vaken på nätterna och glömde pga. sömnbrist att ringa oss. Stackarn. Men efter en tid bestämde vi dag (inte tid, hur skulle man kunna jobba om man var tvungen att passa tider?) – och så kom han!

– Tjena. Jahaja. Jag förstår, inge vidare rör det där. Jag åker och hämtar nya!

Swoooosch, så var han borta i en dryg timme. Bilderna som vi hade skickat var förstås otydliga och tvådimensionella. Jag förstod.

Efter några timmars stök och bröt och bök, gick jag in i köket för att heja lite på honom.

– Går det bra?
– Ja! Jag är färdig nu!
– Nämen! Vad bra! Hurra!
– Det är bara den här slangen som är för kort. Den når inte fram diiiit. Men det är lätt att fixa.
– Bra!
– Ni köper bara en slang och fäster den häääär med en s…
– Stopp-stopp-stanna-vänta-vanu? Vi är inte så vana vid rör, vi vill inte riskera något. En gång bytte min (djefla) man en packning och det slutade med att vi fick bygga om ett helt badrum utan garanti eftersom det var ett 70-talsbadrum utan fuktspärr men bidé och därf…
– Men det är lätt. Slangen ska in däääär.
– Men … Varför … Hur … Vi …
– Vill du hellre att jag gör det?
– JA!
– Men då måste jag iväg och hämta en annan slang. En som är längre alltså. Kolla, den där är ju för kort.
– Nähe? Really? Du? Åka iväg? Hämta grejer? Ser man på. Men jag förstår.

Nej, så sa jag inte. Jag sa bara ja tack och gick ner i källaren och primalskrek och slängde en antik gjutjärnsgryta i väggen.

Nej det gjorde jag faktiskt inte heller. Och jag förstod inte. Jag bara ryckte på axlarna, gjorde ännu ett rött kryss i telefonkatalogen av papper och satte mig vid datorn.

Det gamla röret hade i alla fall tjänat oss väl i tio år, och förtjänade en hedersplats uppe på kullen i trädgården.
Share
20 kommentarer

Tandtrollen, forskarna och de sinnesslöa

(Om ni störs av de många länkarna: strunta i dem!)

Jag fick en fråga av Paula igår:

Tycker du (som tidigare redaktör/skribent) att man ska samla på nyutgivningen av NE?

Den där parentesen är viktig. För som gammal redaktör för NE vill man NE allt gott i världen. Man hejar på NE som en avlägsen kusin som har tagit sig till VM-final i en bedömningssport som konståkning eller gång, där inte alltid blott kvaliteten avgör. Man diggar NE, helt enkelt. Och man diggar Wikipedia samtidigt.

Men NE tävlar inte bara mot fantastiska Wikipedia (och, ok, de andra uppslagsverken) utan även mot dem som tolkar Wikipedia som den enda källan till sanning:

Läsarna!

Här har vi i dagens SvD en journalist som påpekar att Arla bedriver ”ganska försåtlig historieskrivning” på mjölkpaketen. (Mjölkpaketen i vår kyl kan jag dock inte konsultera, de är av fel sort.)

”De så kallade sockerförsöken, som ledde fram till dagens kunskaper om karies, har skrivits om eftersom försöken utfördes på Vipeholms sinnesslöanstalt, utan att de intagna själva eller deras anhöriga tillfrågades. Några patienter fick så mycket kola att tänderna helt förstördes. Men det är tack vare dem vi i dag vet att socker orsakar karies.”

Om vi bortser från syftningen som antyder att det är de förstörda tändernas förtjänst att vi vet vad som orsakar karies, kan vi ändå skåda något stort här: karies upptäcktes tydligen på Vipeholms sjukhus! (Tror faktiskt inte att ”sinnesslöanstalt” ingår i namnet. Rätta mig gärna om jag har fel.)

Men … forskningen under 1800-talets andra halva då? tänker jag spontant. Och så letar jag fakta på Wikipedia bara för sakens skull. Jag hittar namn som W.D Miller, F.E.R. Vargas och – jisses – Pierre Fauchard, som redan i början av 1700-talet påpekade att socker för tändernas skull bör uteslutas ur kosten. På Vipeholm må man ha utfört vidriga, oetiska, på intet sätt försvarbara försök. Men att socker bidrar till förekomsten karies var omvärlden redan då medveten om.

Strikt sett (nu går jag till NE istället) är det syror som orsakar karies:

”Syrorna (framför allt mjölksyra) bildas i bakteriebeläggningarna på tänderna, plack, när dessa kommer i kontakt med nedbrytbara kolhydrater.”

Fast vem är väl jag att påpeka detta – jag har ju inte ens haft hål i tänderna. Men det är synd att läsarna tror rakt av på det som står i tidningen bara för att … det står i tidningen. Och på Wikipedia bara för att det står i Wikipedia. (Eller på mig bara för att det står här?) NE har också fel ibland, jodå. Men bara ibland.

Ska man då köpa nyutgivningen av NE – den som bara innehåller de mest klickade artiklarna på ne.se och alls inte de som är ”viktigast” eller roligast eller mest välformulerade eller mest förändrade sedan första utgåvan 1989–96? Ja, om man

  • som jag är galen i uppslagsverk
  • gillar att bläddra i papper
  • skojläser uppslagsverk på måfå
  • inte har något annat uppslagsverk
  • har alla andra uppslagsverk
  • vill lära barnen hur uppslagsverk funkar
  • har eko i bokhyllorna
  • inte har tillgång till internet
  • har tillgång till internet
  • kan läsa
  • behöver något att höja sängens huvudände med så här i snortider.

Nä hörni, nu måste jag gå och borsta tänderna.

___
Mer om Vipeholm:
Cecilia Bornäs läser ”Sockerförsöket” (SDS)
”Obildbara sinnesslöa” matades med 30 ton godis (SDS)
”Det är väldigt lätt att vara efterklok” (berättar en av forskarna, SDS)

___
Relaterat: Skolungdomar och källkritik.

Share
23 kommentarer

Mitt konstiga yrke: ”vare sig” och ”antingen eller”

Nu ska vi prata jobb. Pengarna till familjen drar jag in via föreläsningar – när jag jobbar som vanligt folk och åker iväg med pärmar, dator, mappar och pennor och kommer hem som ett utsketet äpplamos i kvällningen. Men vad jag gör resten av tiden är skumt, mycket skumt.

Nyss dök en av våra tre favorithantverkare upp. Vi gillar dem, men … de är precis som alla andra hantverkare och

  • måste plötsligt åka iväg och hämta verktyg
  • inväntar ständigt ”stabilt” väder, vilket är synnerligen svårdefinierat
  • kommer tillbaka på tisdag, vilket betyder fredag
  • är färdiga vecka 37, vilken infaller i mitten av december
  • föreslår större åtgärder än vad som sagts från början.

Men annars gör de ett himla bra jobb och tar dessutom betalt med kvitto, vilket är ett krav från Min djefla ärliga, ofuskande man. Dessutom är de lysande konversatörer – man vill liksom aldrig sluta prata för det är ju så trevligt. (Och hur ska man hinna jobba då?)

– Vad gör du idag då? sa hantverkarn.
– Idag svarar jag mest på mejlfrågor om skrivregler, svarade jag.
– Va?
– Ja, om hur man ska skriva om man vill följa de skrivregler som finns.
– Men VEM ställer såna frågor?
– Du skulle bara veta. Jättemå…
– Och vem skickar man fakturan till sen då? sa hantverkarn, vilket man får säga är en befogad fråga.
– Ja, det går ju inte – men jag tycker om att svara, och så lär jag mig själv saker på kuppen. Häromd…
– Äh, jag tycker att du ska hitta på svar som ”man ska säga si eller så bara för att det var någon gammal kung som bestämde det nån gång” och så räcker det med det!
– Ja, så bygger man ju verkligen upp ett förtroende! sa jag och så skrattade vi gott.

(Jag borde kanske inte vara övertydlig nu, men är det i alla fall: ni ser parallellerna, va?)

Taket i detta nu. Stort symbolvärde i bilden.

Så vilka är så himla knasiga att de bryr sig om skrivregler såpass att de mejlar mig, slår upp dem själva eller ringer till Språkrådet? Jag vet inte, men jag tycker om det och dem. Sedan finns det ju de som är precis tvärt om.

– Jag måste göra något, vare sig jag vill eller inte, sa en av mina kompisar.
– Ja, men det är ju svårt att veta vad som är rätt. Vet du förresten att gränsen mellan vare sig och antingen eller håller på att suddas ut? sa jag. (Och det med extra len röst eftersom jag ju vet att det är lika känsligt att prata om språk som att diskutera saltmängden i en nyss svårsvald potatisgratängstugga.)
– Va? Vaddå? Vad sa jag? sa min kompis.
– Vare sig, men det är ok, man får fa…
– Ååååååååååh, vad jag bryr mig.
– Aha. Ironi. Men vill du inte lära dig hur d…
– Nej.

Gulp. Ska vi ta en långsökt parallell?

– Jag ser att du sågar.
– Ja, jag håller på med golvlisterna.
– Fast du gör lite fel. Om du gör sådär kommer vinklarna inte att passa så bra med varandra.
– Va?
– Tänk så här istället, vrid den där 45° sådär, och …
– Ååååååååååh, vad jag bryr mig.
– Men det blir bättre då!
– Jag vill inte lära mig.

Så. Jag har ett konstigt yrke som efterfrågas av en relativt många, jag har kunskaper som är så attraktiva att vissa är beredda att betala för dem. Men jag är för de allra flesta så vansinnigt irriterande att jag faktiskt borde dra något gammalt över mig och sedan slänga mig i väggen.

Men jag ska nog få er på andra tankar, antingen ni vill eller inte. Vare sig kompisar eller hantverkare kommer att kunna stå emot mig! (Antingen kompisarna eller hantverkarna kommer att säga upp bekantskapen först.)

Fotnot från Språkrådet

Vare sig du kommer eller inte? Antingen du kommer eller inte?

Bägge uttryckssätten är numer korrekta. Bruket av antingen-varianten i konstruktioner av denna typ sågs förr som talspråkligt. Redan i Svensk handordbok (1966) behandlas dock uttrycken som synonymer utan att några särskilda stilkommentarer ges. Det är alltså i betydelsen ’oavsett om’ (man kunde ju också skriva ’Oavsett om du kommer eller inte, så vill jag att du hör av dig’) som de två uttrycken är utbytbara. Det finns dock sammanhang där uttrycken vare sig … eller och antingen … eller inte kan ersätta varandra. I betydelsen ’ettdera’ är exempelvis bara antingen … eller möjligt: ’Antingen får Larsson eller Olsson ta sig an utredningen’. Och i en nekad sats är bara vare sig … eller möjligt: ’Utredningen kunde inte genomföras av vare sig Larsson eller Olsson’.

Ärligt talat, nu har jag läst ”vare sig” och ”antingen … eller” så många gånger att jag helt har tappat känslan för vad orden betyder. Ettdera, endera, någondera, oavsett och utan hänsyn till kanske är bättre ordval? (Känner ni att kommentatorsbåset är öppet för allt mellan hantverkarfrågor och ordval?)

Share
24 kommentarer

Rapport från en sjuksäng (bilduppdat.)

Jag är så sjuuuk, så sjuuuuk. Men eftersom jag inte har svininfluensans symptom utan bara snor, feber och andnöd – som jag alltid har när jag är sjuk – är jag så där lagom intressant. Nä, nu ska jag berätta hur ointressant jag är.

Igår tjänade jag inte en enda krona. För jag hade annat för mig.

  • Gjorde kom-ihåg-lappar till husets utgångar. (Gympa Läxa Nyckel Busskort Hejdå!)
  • Tvättade och hängde x 2.
  • Gick med Nioåringen hem från skolan bara för att vara trevlig.
  • Gick med Sexåringen hem från skolan för att han inte skulle bli kidnappad.
  • Skickade 43 mejl och fick svar på 13.
  • Bloggade.
  • Klistrade kvitton och slängde en massa icke avdragsgilla kvitton och svor att aldrig mer ta emot ett kvitto som jag inte kommer att behöva, hur jag nu ska veta det.
  • Svarade på säkert 100 telefonsamtal. (Telefonskräcken är puts väck.)
  • Lämnade in Femtonåringens cykel som har blivit vandaliserad.
  • Lämnade in Nioåringens cykel, vars däck exploderade och växel pajade häromdagen.
  • Lämnade in Tolvåringens nya cykel, som har defekta bromsar och saknar stänkskydd.
  • Lämnade in gammal trasig cykel som vi har ärvt av en okänd karl och som inte alls funkar.
  • Städade köket x 3.
  • Anmälde att Sjuttonåringen ska ha foton för påseende fastän skolfotofirmorna borde steglas.
  • Löste en svår sudoki. (Yeah!)
  • Laminerade och satte upp diverse scheman.
  • Fyllde i fem olika blanketter med exakt samma kontaktuppgifter till fem olika skolor.
  • Lånade om 14 låneböcker som jag har tappat bort.
  • Letade nät till släpet utan att hitta. Spände fast allt med spännband och snören istället. Det ser ut som hårnät på en gigantisk röksvamp.
  • Sisyfosröjde i källaren – flyttade på inslängda, rostiga skridskor, en lånad motorsåg, en fin geringssåg och en ful häcksax.
  • Körde Min djefla man till tåget – en Skånevisit ända till på söndag.
  • Packade upp Sexåringens gympapåse tillsammans med honom och funderade på vart högerskon kan ha tagit vägen.
  • Lagade mat.
  • Åt glass.
  • Åkte till basketträningen för att visa hur snorig jag var.
  • Tömde alla papperskorgar och hittade en digitalkamera från 1998. (Tydligen ska den slängas.)

Idag ligger jag bara och snorar, hostar och ynkar – och sitter i telefonkö till Viasat eftersom vår parabol sedan ett drygt år inte funkar om det blåser, regnar, snöar eller är någon sorts väderlek, vilken som helst.

Jättespännande fotbollsmatch på tv.

Efter 57 minuter, tre olika handläggare och ett glödande öra bad de mig att flytta parabolen upp på taket. Själv. Jag, med mina liljevita händer!

Icke då. Jag är ju så sjuk, så sjuk. Synd bara att jag inte kan fördriva tiden med att se på tv.

Uppdatering

Say no more. (Källa.)
Share
27 kommentarer

Badtradition med bajsparentes

Vi tänker slå badrekord. Jag har precis hittat förra rekordnoteringen i html-bloggen som jag hade då: 1999-09-09.

Vi var nyinflyttade, hade bara tre barn, fick plats i bilen och inspekterade kommunens alla badplatser. (Jag måste köpa nya sandaler – använder ju fortfarande samma som på bilden ovan.)

Nu härdar vi oss för att våga oss på att bada 2009-09-09. Det är alltså det traditionsenliga doppet – rekordet slår vi förstås den 10 september. (Alla självplågare och vinterbadare samt fakirer fnyser förstås åt vår extrema mesighet.)

Igår såg jag ut så här. Det var inte särskilt kallt, men inte heller särskilt skönt eftersom jag är svinförkyld och bara måste sympatibada med barnen.

Sexåringen drabbades plötsligt av toalettbehov där på stranden, men eftersom detta har hänt förut visste han vad han skulle göra. Fast det var svårt.

Strandtoaletten – som kanske är en installation av Konstfack – var låst på ena sidan och väldigt olåst (utan dörr) på andra sidan.

 

Eller vaddå dörr, det saknades allt utom just toalettstol. (Om man vill, kan man granska bilden och se vad som finns i toan förutom träbitar, kottar, stenar och flugor.)

Och vad händer? Blir barnen äcklade, upprörda och illamående? Ropar de på hjälp och kräks i en buske? Drabbas de av toatrauma och känner sig strandkränkta? Nej. Sexåringen ropade så det ekade över hela sjön:

– Skynda dig mamma! Bajs! Det här kan du ju blogga om!

Share
10 kommentarer