Hoppa till innehåll

Dag: 6 september, 2009

Sveriges landslag i fotboll och de stackars små spelarna

Tänk ändå att en karl med en armhåla i ansiktet kan se ut så här.

Igår åkte damerna ut ur EM. Jag satt frustrerat och stirrade på en tv som oftast var svart (se gårdagens inlägg), men kunde i alla fall urskilja såpass mycket att jag förstod att svenskorna spelade bedrövligt. Jag hörde kommentatorerna säga:

– Ajajaj otur.
– Otur igen.
– Sicken otur.
– Felträff.
– Riktigt missflyt. (Norge gjorde mål.)
– Nu är det uppförsbacke! (Norge gjorde mål igen.)
– Det är uruselt! Jag blir vansinnig! (Norge gjorde ännu ett mål.)

Även de inte insatta eller de som hellre tittar på stjärnor (på himlen eller i Hollywood) eller samlar på vandrande pinnar eller bygger legolandskap på fritiden, tänker nu:

– Men sitter männschan och antecknar kommentatorernas repliker under matchen?

Jahadå. Man behöver inte ens förstå ”mittfältet kom i kläm” och ”fyll på på kanterna” för att fatta att fotboll är bloggbart.

Nyss gick herrarna av planen efter en helt annorlunda match. Även de som hellre målar tavlor, slänger ihop en sufflé eller spelar Monopol förstår hur det känns när det står 1–1 mot Ungern i VM-kvalet och Sverige gör mål samtidigt som domaren tar ett stadigt bett i visselpipan och drar efter andan för att blåsa av matchen.

Se matchklockan!

 

Det var tre tilläggsminuter, så domarn kunde ha blåst av för fem sekunder sedan. Istället säger Zlatan här ovan till Ungerns sköre målvakt (han fick ideligen ont av att komma nära svenska spelare) att sätta sig på rumpan så att bollen kunde få rulla i mål.

Jag satt under de sista tio minuterna med knäppta händer och röda kinder och andades som om jag var med där och sprang bredvid Elmander på planen. (Fast då var han utbytt, men oj så han sprang.) Jag svor sammanbitet åt Zlatan och längtade efter Allbäck, som vi ju brukade slänga in som en målgörande överraskning på slutet. Förmodligen hyperventilerade jag, för plötsligt började jag yra och längta efter Martin Dahlin och Torbjörn Nilsson. (Det var ett tag sedan de var aktuella för landslagsspel.)

Men så kom ju målet. Och slutsignalen. Eftersom vår ytterdörr stod öppen (jag inbillar mig att jag blir frisk från förkylningen om jag andas frisk luft), hörde jag grannarna lyckovråla som valrossar.

Titta! Vilka olika näsor de två målgörarna har!

Ni ser nu att jag är synnerligen engagerad och att jag hänger med och verkligen lever med dessa landslag? Ok. Men vet ni vad jag tänker när jag ser små barn eller ungdomar träna fotboll? (Nu blir det konstigt.) Jag tycker nämligen så innerligt synd om dem. Jag tänker:

– Stackare. Där spelar de fotboll. De är dittvingade. Se så de lider. Deras föräldrar har sagt åt dem att spela fotboll, annars får de ingen mat. Ujuj, tortyr är vad det är. Kallt och ruggigt är det också och inte får de nudda bollen med händerna heller. Skäll får de hela tiden. Och tänk så sällan de får göra mål. Jag borde gå dit och rädda barnen.

Men så där galet tänker jag ju inte när jag möter folk som tränar volleyboll, samlar på elefanter, lägger patiens, stickar eller dansar jenka. Jag måste ha varit med om något fotbollstrauma när jag var liten.

Puss på dig, älskling. Det är slut, nu får vi gå och duscha.

Uppdateringsbonus
Majlard förnekar sig inte:

Kanske tänkte ungrarna på sin gamle skräckmästare Béla Lugosi när de medtagna stapplade ut i den mörka kvällen. Den här Dracula var blå och gul och log brett.

Share
19 kommentarer