Hoppa till innehåll

13 sökresultat för ””

Handbollsklister (uppmaningsuppdat.)

Hej alla handbollsspelare. Ni kan sluta läsa här och nu, för ni kommer bara att tycka att jag är fjantig eftersom jag är en basketspelare som har varit på handbollsmatch i verkligheten.

Matchbild från igår – med spelarspöke längst till vänster. Guif vann matchen och hemmapubliken i rött var fantastisk och allt var mycket imponerande – men jag ska idag fokusera på något större. Handbollsklistret.

Fast visst har jag väl utrett handboll tidigare? Jodå, det ligger mig tydligen varmt om hjärtat:

Skillnaden mellan basket och handboll.
Mitt livs första handbollsmatch på plats.

Lika fascinerande varje gång: spottkoppen strax framför sekretariatet.

När vi basketspelare stöter på detta gissel som heter handbollsklister, ligger det som svarta streck och klumpar på vår basketplan. Vi fastnar i det när vi sitter, när vi går och när vi trillar. Utanför Sporthallens arena, sitter en tvättautomat (se till vänster) som manar till rengöring. Av händerna. Inte golvet.

Men handbollsklister är, har jag idag förstått, för handbollsspelare som talk för gymnaster, som liniment för hästar och som snuttefilten för Linus i Snobben. De behöver klistret och jag måste inse detta och sluta gnälla.

Handbollsspelare kan inte som jag och mina likasinnade basketspelare sova med sin boll i sängen. De kan heller inte smycka Halloweendukningen med sina bollar. Och stackarna verkar bli lika beroende av att ideligen kleta in bollen eller händerna med klister som alla nässprejssnörvlare som behöver knark mot täppan.

I halvtid byter lagen spelarbänk med varandra, vilket väl har att göra med de flygande bytena som sker en masse. Men förutom att flytta vattenflaskor och uppvärmningströjor och handdukar (eller snuttefiltar?), flyttar man även handbollsklisterburken.

Exhibit A: handbollsklister i burk. Men det är ju gult! Det blir inte svart förrän vi basketspelare stöter på det en dag senare! Wow!

Från denna burk tas det klister konstant under hela matchen. Bollen sitter verkligen som en fastklistrad smäck i handflatan. Den är så klistrig att den inte kan rulla på golvet; den fastnar som en kardborre på ett biljardbord.

Men hur gör man om man spelar en match och plötsligt i ett anfall känner sig oklistrig? Kan man kanske bära med sig lite klister i en höftväska eller be domaren om tillstånd att klistra lite? När jag som bäst stod (ståplats!) och funderade över detta världsmysterium, lade jag märke till att Guifs bjässe Jimmy Jansson (201 cm, 110 kg, skulle ha passat bra som basketspelare) hade trasiga skor.

Trasiga skor? I en SM-semifinal? Det hade aldrig Zlatan accepterat.

Exhibit B: ihoptejpad sko … eller?

Men tejpen på skon var inte en lagning. Det var en handbollsklisterhållare! När det bränner till i klistertarmen böjer man sig ner och snuttar lite på klistret där och är fit for fight igen!

(Nu undrar ju vän av ordning varför det på marknaden inte finns handbollsskor med detta inbyggt. Hallå alla produktutvecklare, hallå.)

Även jag vurmar för handbollsklistret nu när jag har förstått dess storhet. Framför allt gjordes ju extremt få turnovers (felpassningar) eftersom bollen sugs fast som av magnetism. Vi hade behövt det, vi basketspelare.

Han kom som ett yrväder med en klisterburk i en svångrem om halsen.
Livet är som en burk med handbollsklister.
Låt dem äta handbollsklister.
Jag ska vara som handbollsklister för dig.
Somliga går med klistriga skor.

Uppdatering
Ni bara måste läsa kommentarerna. Preview från AB:

Gå i klister, Ofelia!
Share
56 kommentarer

Prov och läxor

1.
Ett mig närstående barn går i mellanstadiet. Plötsligt ska klassen ha prov i geografi. Barnet pluggar blindkartor, läser invånartabeller, lär sig vad BNP är och drabbas av en geografipassion. Men kommer dagen efter provet hem slokörad och ledsen med en lapp från läraren. Jag citerar inte exakt, men nästan:

”Jag är mycket besviken på resultatet av geografi provet. När barnen har haft så lång tid på sig borde dem kunna ha bättre resultat.”

Lappen skulle skrivas under av föräldrarna och skickas tillbaka till skolan. Även det mig närstående barnet skulle ha bannor – trots nästan full pott på provet. (Tre ynka fel.)

2.
Klassen får gå hem tidigare för att läraren måste på möte. Istället får de en läxa som ska lämnas in dagen efter. Om den inte görs, kommer hela klassen att få kvarsittning på fredag. Läxan tar lång tid att göra och kräver uppslagsverk och atlas. Jag tänker på de barn som kanske inte har uppslagsverk och atlas hemma.

Dagen efter har tre barn inte lämnat in läxan, men de får en extra dag på sig. (Det blir ingen kvarsittning på fredagen.)

3.
Ny läxa: rättstavning. Jättekul! Men några av meningarna vållar huvudbry i nådens år 2009:

  • ”91:an Karlsson fick permission.”
  • ”Hon betalade med check.”
  • ”Jag har hundra kronor att fordra av dig.”


1:
Jag blev vansinnigt arg och skrev ett ilsket brev. (Som inte har besvarats.)
2: Jag letar fortfarande efter regler när det gäller Det är inte tillåtet med kollektiv bestraffning i skolan. (Tack till Översättarhelena.)
3: Det mig närstående barnet lärde sig inte bara att stava utan fick resa i tiden till min barndom med serietidningar, pappor i lumpen, forna tiders betalningssystem och skillnaden mellan att fordra pengar och fodra kläder samt utfodra djur. (”Men vaddå, fodret sitter ju i jackan när man köper den!”)

Tyck till i kommentatorsbåset! (Eller berätta bara om er egen skolgång – kuriosa och anekdoter, tjolahopp!)

Uppdatering
Plastfarfar skriver: ”Jag fick sitta kvar så ofta på lördagarna (!) att när jag för en gångs skull inte gjorde det, så trodde morsan att jag skolkade.”

Uppdatering 2
Språkmakargatan kommenterar också ämnet.

Share
59 kommentarer

Det här med sport

Igår samlades vårt basketlag för att spela uppvisningsmatch mot en s.k. herrklubb.

Vi – avdankade, gamla elitspelare och unga, avdankade fantaster samt halta och lytta gamla basketidioter – mötte ett gäng killar som inte kunde spela basket utan som bara ville ha kul tillsammans. Ungefär som att hoppa bungyjump, låtsasröka cigarr eller dyka från 10-meterstrampolinen. Som de proffs vi ju är, fick vi 1 500 kronor för insatsen. (Kan detta vara en lukrativ bransch att ge sig in i?)

När jag och Bästisgrannen gick i högstadiet, hade vi en gympalärare som sa till oss att det inte var någon skillnad på tjejer och killar när det gällde de fysiska förutsättningarna. (Det mentala nämnde hon inte.) Hon sa också att om vi ville springa snabbare än killarna, så var det bara att träna. Om vi ville bli starkare än killarna, så var det bara att träna. Eftersom jag varken var särskilt snabb eller stark, gäspade jag och lade denna information på en avlägsen hylla långt inne i ett dammigt hörn av hjärnan.

Men inte Bästisgrannen, inte. Hon tränade, tränade, tränade och tränade. Hon skulle klå killarna! Hon skulle springa 60 meter på 8 sekunder och ta 80 kg i bänkpress! Hon skulle bli bäst i klassen!

Av förklarliga skäl gick detta inte så bra. Än idag pratar hon om sekunden när insikten kom: att gympaläraren hade lurat henne. Numera gillar vi läget och spelar basket mot killar med hjälp av list istället för snabbhet och muskler.

Vi blev igår totalt mosade. Höjdpunkten i min basketkarriär kom efter fem minuter, när någon av killarna skrek:

– Spela tajtare försvar på elvan!
– Jag hinner inte! Hon är så snabb!

Ja. Jag har tröjnummer 11. Jag hade svettiga, håriga 100-kiloskarlar på min rygg i en hel timme (ajdå, med den formuleringen kommer jag att locka hit fel sorts läsare), jag blev omkullsprungen som vore jag en pappersdocka och jag blev fasthållen i handlederna som om jag höll på att falla ner från en balkong i en tv-deckare. Men … vi vann.

Vi vann! Vi vann! När slutsignalen gick, hade vi gjort fler poäng än de svettiga, håriga muskelpaketen! Vi vann!

Senare på kvällen vann Sverige första matchen i hockey-VM med 7–1. Visserligen mot ett plutteland som Österrike. (Fast de har ju Mozart, Mahler, Franz Klammer, Hermann Maier och en massa Straussar så det är inte mer än rätt.) Men vi vann! Vi vann! Eller … ”vi” vann kanske man ska skriva när det faktiskt var Omark, Harju, Weinhandl, Andersson, Pettersson och Lundström och alla de andra som gjorde’t.

Om man hade en glädjemätare som kunde analysera mitt humör (vi kan säga att det är en tidsaxel och en procentaxel på mätaren), så skulle kurvan se ut som en EEG-kurva. Mycket upp, mycket ner. Nu kommer vi till det vetenskapligt analyserande skedet i denna text:

– Är sportnördar gladare och ledsnare oftare än de sportlikgiltiga och lever de verkligen lika länge?

Om man kisar kan man se Bengt-Åke Gustafsson alldeles i inledningen. (Om detta namn är okänt för mina läsare: han är Tre kronors nuvarande förbundskapten. Om ”Tre kronor” är ett okänt namn för mina läsare: det betyder “Sveriges landslag i ishockey”.)

 

Om man kisar kan man se vem som ringde till mig i fredags.
Share
15 kommentarer

“Nä, jag läser inte bloggar”

Jag är på väg till herrmiddag i Stockholm. (Information för nytillkomna läsare: jag räknas som herre i vissa illustra sammanhang ett par gånger per år.) På tåget sitter jag mittemot en man som är 30–50 år och en kvinna som är 41 år. (Elementärt: han är senig och tunnhårig och omöjlig att gissa på medan hon nyss talade om att hon var född 1968.)

– Skorna som jag köpte igår är vita med lite guld och silver på, säger kvinnan. Jag tänkte köpa röda med blått på, men dom fanns inte i min storlek. Men dom blåa med rött på var också fina. Fast dom vita med lite guld och silver på var finast. Fast jag har ju inga röda skor. Vad tycker du att jag skulle ha gjort?
– Öh. (Han verkar ha varit med förr.)
– För om jag hade köpt dom röda hade dom passat bra med den här kjolen, eller hur? För den är ju vit. Men de vita passar ju också, förstås.
– Mmm.
– Den blåa kjolen hade inte alls passat med dom blåa skorna med rött för det är inte alls samma färg på dom två, alltså inte samma blå. Du vet att det finns liksom olika blåfärger som inte passar ihop? Men rött passar alltid med vitt. Och tvärtom! Hihi!
– Ja.

Jag ber verkligen om ursäkt, men vid det här laget var jag så uttråkad att jag ville vrida av mig öronen och gräva fram trumhinnan och knyckla ihop den i vredesmod. Plötsligt (i realtid, alltså nu när jag skriver, liksom!) blev jag tilltalad av den tystlåtne Mannen Med Okänd Ålder.

– Du. Är du en sån som bloggar?
– Jaaa. (Jag ler brett, för jag blir glad över frågan.)
– Nä, jag läser inte bloggar. De är tråkiga. Men … i alla fall.

Vi kom inte längre än så. Men nästa gång någon säger detta till mig har jag svaret.

– Nä, själv lyssnar jag inte på prat. Det är så tråkigt.

Uppdatering närmare midnatt
Måste ju rapportera om ytterligare samtalsämnen denna kväll; för första gången någonsin har jag suttit i ett sällskap som på fullt allvar diskuterar på vilket hem de vill ”få in” sina föräldrar. Man ska tydligen ansöka i tre exemplar och intyga om inkomst eller förmögenhet och dessutom se till att det är tillåtet att ha besök på rummet. Jag bävar.

Just nu sitter jag på Centralens golv eftersom jag hade slarvat med datorns batteriuppladdning och det inte finns sittplatser intill vägguttagen. Jag är inte ensam: vi är sju personer som sitter likadant, tätt tryckta intill varsitt eluttag.

Jag har även hunnit åka taxi med en man som har kört hela sitt yrkesverksamma liv – sedan 1964. Han var mycket upprörd över avregleringen 1990 och svartåkarna och skitstövlarna som snor kunder framför näsan på honom. Men det allra värsta var killen som spillde kaffe på golvet i hans bil.

– En sån enkel grej! Han hade bara behövt säga till så hade jag torkat upp! Jävla ouppfostrade slynglar! Taxisabotörer! Spilla kaffe så där bara!

Han hade behövt en blogg.

Share
11 kommentarer

Marknadsföring?

Jag fick nyss ett mejl – ett av många ungefär likadana.

Hej!
Jag har läst din blogg och gillar verkligen den. Det vore kul och se om vi kunde få Dig att marknadsföra [företagsnamn som inte säger mig ett dyft] på din blogg (vilket gynnar både dig och oss!). Denna månad har vi en spännande tävling OCH för varje ny medlem du får att delta belönar vi dig med 2.000 poäng (20 kr)!

Påsktävlingen är gratis och man tävlar om presentkort värda 10.000 kr samt alla deltagare får poäng för upp till 500 kr. Alltså en ganska bra morot för att få dem att gå med!

Om du vill veta mer kontakta mig gärna eller besök vår webbsida (www.[företagsnamnetigen].com). Skulle du inte tycka om detta upplägg vill jag gärna se på om vi kan hitta något annat kul och kreativt sätt där du hjälper oss att synas i din blogg!

Hör gärna av Dig!

Best regards / Med vänliga hälsningar
Rulle Reklam

(Han hette förstås inte Rulle.)

Jag svarade inte att jag inte vill tilltalad med de versala Du eller Dig (som inte är konsekvent utfört) och att 20 kronor hade varit ok runt 1952. Inte heller påtalade jag det faktum att det inte är påsk just nu eller att jag inte fattar ett dugg av vad det hela går ut på egentligen. Att Rulle för säkerhets skull efter att ha skrivit ett helt mejl på svenska sedan avslutar med en engelsk hälsningsfras ifrågasatte jag stoiskt nog inte. Jag skrev bara:

Om du hade läst min blogg, hade du INTE skickat detta erbjudande till mig. När har jag någonsin marknadsfört någonting?

Hm.

För jag blev stött. Komma här och komma. Jädra spammare till att försöka fjäska. Vad gör Rulle i detta läge? Lyfter han blicken och tittar ut genom fönstret och tänker efter – som ni väl hade gjort? Mjäh. Såja, nu får ni facit:

Då beklagar jag. Trodde att det vara ett upplägg du kanske skulle gilla.

MVH,
Rulle

Rulle gillar nog inte mig.

Det är svårt att synas i mängden. Ett mejl som jag minns från i vintras var ett erbjudande om en produkt som bara skulle säljas i ”begränsad upplaga”:

Sim0n & T0mas har nu även tagit sig an ett nytt uppdrag, nämligen att ge ”T0rky 0n the G0” en helt ny design. Produkten kommer i ett svart snyggt mönster i bakgrundsfärgerna cerise, aqua och white.

Tyvärr minns jag mejlet bara för orden cerise, aqua och white. Jag såg framför mig hur jag med en nätt hushållspappersprodukt i cerise, aqua och white – som jag var en av få som fick njuta av – njöt av den ”praktiska avrivningsförmågan” och den ”härliga designen i snygga färger”. Sedan dog jag av skratt.

Underverket. Varför är pressbilden är sned? Är det en bild på en neddragen rullgardin? Är det bara jag som är trög?

Men veeeet ni vad jag tror är på gång – alltså det nya inom marknadsföring? Jo att de som syns, är de som skriver bra. Eller bara bättre. Eller kanske till och med bäst?

(Ber om ursäkt för alla ömma tår jag trampar på, förresten. Jag vet egentligen inte vad jag pratar om – jag är bara en simpel, presumtiv kund.)

Uppdatering 46 timmar senare
Rulle har nyss mejlat mig igen. Med exakt samma påskbrev. Stackare, han verkar ha fastnat i vinkelvolten.

Share
17 kommentarer

Äntligen – ett mögelhotell!

Swimmingpool! Jag bor på hotell med pool!

Tji fick jag för att jag knorrade över Knausts tekopp som kostade 24 kronor. Jag är i Göteborg och min uppdragsgivare har bokat in mig på hotellet som jag njöt av redan för ett år sedan.

Man får gratis te när som helst, man får gratis kvällsmat och … ptja. Sedan får man inte så mycket mer.

Men när sov ni med en lastbilsframdel strax utanför hotellrummet? (Ge mig gärna den korrekta termen för denna framkropp.) Uppdatering: Den heter trailerdragare eller dragbil!

 

Gardinerna räcker inte riktigt till. Det finns inga rullgardiner. Solen gick i morse upp, låt mig se … 05:51. (Tyvärr har jag vant mig vid att sova i mörker.)

 

(Pincettgreppet accentuerar kuddens litenhet.) Min kudde – som försvinner i profil – hade inte räckt särskilt långt i en amerikansk films pillow fight med rara flickor i hårtofsar och minimala kläder.

 

Eller för Ben Stiller i gårdagens film på tv.

 

Fönstret behöver bara lite antirynkkräm.

 

En jättespegel bakom sängarna och speglar även på andra väggen. Jag funderade på att dra loss dem och använda som mörkläggningsgardiner.

 

Dörren som leder ut till den torrlagda utomhuspoolen har slagit sig illa. (Det här är bra. Eventuella fönstertittare hörs hur väl som helst.)

 

Mögel i duschen! Hurra! (Det är inte möglet i sig som är värt att hurra för, det är mer ”hurra, det här kan jag blogga om”.)

 

Snacka om att resa i tiden. Jag känner mig som tio år.

Hotellrummet är så fullt av speglar, trasiga saker och underliga möbler att jag tror att det är en medveten affärsidé. Det finns en till spegel i entrén och självklart kan man – om man av ren självbevarelsedrift inte blundar – se sig själv grimaserande, sittande på toan. När man duschar kan man förstås se sig själv i en helkroppsspegel. Jag kände mig som en p0rrfilm där jag stod bland mögel, tvålskum och speglar.

Gratismaten kompenseras förresten av en våg, som står redo bredvid duschen. Jag, som inte har vägt mig sedan senaste förlossningen, klev raskt upp på den. Härmed meddelas: jag väger Error.

Share
42 kommentarer

Racercyklisten och 80-talstjejen

De morgnar när jag cyklar så där tidigt så att jag hinner se kossor och ankor på vägen (se det förra ännu oförklarade inlägget), ser jag även annat.

Varje morgon möter jag på exakt samma ställe en kille på racercykel. Han har 317 växlar, den coolaste hjälmen, cykelbyxor med revärer, trampor med fothållare och medvind samt nedförsbacke. När det i vintras var som moddigast på cykelbanan, gjorde jag misstaget att i motvind, uppförsbacke, på sekruttskrotcykeln och iförd potthjälm och täckbyxor samt snor hängande från näsan, cykla i den enda snöfria tiocentmetersremsan. Som ju egentligen om man ska vara rättrådig och köra högertrafik var hans del av cykelbanan.

Jag:
– Flåshås, huff, flås, huff, (cyklandes stående, med blicken i snömodden).
Racercyklisten:
Huuuuuuuuuuuuuuuuuh!!!
Jag:
Iiiiiiiiiih! Åååh! Förl… (trill).

Och så var han borta. Jag reste mig upp och borstade av mig. Nästa morgon cyklade jag extremt mycket till höger när vi möttes. Och så log vi mot varandra. Och nästa morgon likadant. Och nästa. Och nästa. Samt nästa. Nu börjar det bli lite jobbigt att möta hans blick. Därför sneglar jag sedan en vecka snett till höger, mot en livsmedelsbutik som öppnar okristligt tidigt – men ändå såpass sent att det är en kvart till öppning när jag och min racercyklist möts.

Och där, utanför butiken, står en ensam tjej varje morgon. Hon vankar fram och tillbaka eller sitter på en slängaskräpcementbytta. Hon ser ut att vara väldigt trött och kanske 23 år. Hennes jacka är helt klart från 1987 (fluffig, vit med mintgröna, lila och rosa trianglar). Och jag kan inte sluta fundera på henne.

– Vad gör du här kvart i sju på morgonen?
– Varför har du den där (i och för sig inom kort säkert jättemoderna) hiskliga jackan?
– Vad ska du handla och varför handlade du inte det igår så att du slapp stå här nu?
– Jobbar du här?
– Ska jag sköta mitt och skita i andra i större utsträckning, tycker du?

Jag har hur som helst bestämt mig för att hon har rest i tiden och att hon för att komma tillbaka till 1987 måste stå precis just där precis just då i väntan på att Michael J. Fox ska dimpa ner.

Gummisulorna måste ha smält.
Share
14 kommentarer

Sanningsvittnet Bergman

Fredagar är (liksom ons- och torsdagar) gå-upp-tidigt-dagar eftersom jag sänder morgonradioprogram. Jag sätter mig på cykeln 06:30 och har ingen som helst marginal för omkulltrillningar eller eventuella trafikkaos. Snöstormar och hotellbränder med polisavspärrningar sabbar effektivt tidsplanen.

Så vad händer då när man plötsligt stöter på en ko i villakvarteret?

En ko vid korsningen.

Jo, man stannar, tar en bild, går lite närmare och klappar kossan.

Vilken stor skälla!

Kon hade lurig blick och var lite plastig – men avslöjade inte på något sätt sitt ursprung. Extremt stressad cyklade jag vidare, bara för att efter 50 meter tvärnita, stoppad av tre ankor i samma plastmaterial, stående i vägrenen. Jag tog en bild till, och upptäckte då att ankorna hade sällskap av slalomskidor som låg som plockepinn i diket bredvid.

Skidor i väldigt kort backe.

Mer stressad än rulltrappeåkare i Stockholms tunnelbana, hastade jag sedan iväg för att inte missa ”gomorron-gomorron” i radion. (Ja, allt sägs två gånger i lokalradio. Hej-hej.) Väl där, berättade jag i etern andfått om mina ko- och ankupplevelser och skrev om det i bloggenloggen.

Tyvärr blev bilden på ankorna helt svart, så jag ringde hem och bad den djefla mannen att svischa iväg och ta en ny bild. Beviset för att jag har valt rätt man att vara min djefla, är att han då inte sa ”nej, inte nu” eller ”ok, men senare” eller ”men åh, varför, neeeeej, måste jag?” utan bara:

– Ok! Finns det batterier i kameran?

Visst var det konstigt med plastdjur i gryningen och slalomskidor i diket. Men det underligaste kommer nu. För ankorna … var inte ankor. Jag gjorde i minnet om djuren till något de inte alls var.

En räv, en get och en gris. Inte så värst anklika.

Om jag någonsin kallas som vittne i en rättegång, ber jag bara att få hänvisa till detta blogginlägg. Jag är inte att lita på.

– Förövaren hade stor näsa, vita kläder och breda, orangefärgade skor! kan jag frankt påstå.
– Han såg alltså ut som en gris, en get eller en räv? är då den naturliga följdfrågan från åklagaren.

Share
14 kommentarer

Internet tog slut

Eller nej, det där är ju ”bara” en rubrik. Men plötsligt hade vi igår här hemma i huset inte tillgång till nätet, som tydligen hade brakat samman i stora delar av staden.

Och vad händer?

  • Sjuttonåringen paniksomnade mitt på blanka eftermiddagen.
  • Fjortonåringen skrev en dikt om vad man tänker på när man inte har internetvågor.
  • Elvaåringen satte sig ner med armarna i kors och filosoferade om datorspel.
  • Fjortonåringen väckte Sjuttonåringen och tillsammans bakade de kakor och städade köket.
  • Nioåringen och Sexåringen samlade skalbaggar (dykare) som ideligen hamnar på studsmattan i tron att det är en vattenspegel.

Här bor Carl Bagge och hans vänner.

Jag känner mig illa till mods av diskussionerna om hur vi blir latare, dummare, imbecillare och allt mer inskränkta av att ständigt ha internettillgång. För jag kräver ju ständig internettillgång. (Och tog förstås fram mitt modem under avbrottet.) Men visst kan även jag se att det finns en gräns – man kan ju t.ex. inte blogga i duschen. Än.

Några av er slutar förmodligen att läsa nu. Ni tror att ni vet vad jag ska skriva och känner att det är lite stressigt eftersom det finns så himla mycket att läsa någon annanstans och när ni sneglar neråt så ser ni att det inte ens finns en bild, en bildtext, en simpel faktaruta eller en punktlista och då är det förmodligen inte någon idé att läsa resten – kanske blir det tid att återvända och läsa mer, men bara om det är jättemånga kommentarer inskrivna, för det betyder kanske att det har hettat till i kommentatorsbåset. Åh, så himla lång och jobbig den där meningen var då mitt i alltihopa. Men … (å ja ba, äh, lissom) så här gör man ju även när man läser böcker som tråkar till det med en mesig naturbeskrivning mitt i alla de spännande likmaskarna. Man skummar framåt.

(Den där artikeln om det här av Nicholas Carr borde jag förstås lusläsa. Men det var värst vad den var lååång.)

______
Fotnot
Internetavbrottet varade inte alls länge. Det som barnen gjorde i punktlistan här ovan är helt normala sysselsättningar varje dag.

Share
12 kommentarer

Kan du inte hitta det du letar efter? Försök att förfina din sökning: