Månad: mars 2009

Fakta är det nya svarta

Publicerat av Lotten Bergman den 9 mars 2009 11:50

Jag tror att vi håller på att laga en mediegryta.

Men när vissa vill blanda i spännande kokosmjölk för att ge den gamla potatisen extra piff, knorrar dillköttet. Eller om det är gammelgäddan (som – jag vet! – inte hade fått bättre konsistens hur man än hade bankat på den).

(Skärmdumpen här gjorde jag 2006. Jag är så förutseende.)

Förra veckan (jaja, jag är alltid sist med det senaste) träffades i tv-programmet Babel tre skrivande människor: Mymlan, PM Nilsson och Jan Guillou. (Klicka här, skrolla till ungefär minut 13.) Min älskade Nationalencyklopedi fick närapå en huvudroll när programledaren Daniel Sjölin sa:

– Jag slog upp ”gammelmedia” i Nationalencyklopedin och fick till svar ”menade du gammelgädda?”. Jan Guillou – känner du dig som en gammelgädda i medievärlden?

Här skrattade alla. Alla utom jag, som satte näsan i vädret och tssst-ade. Eftersom jag vet hur NE funkar, eftersom jag vet hur det går till när ett ord blir uppslagsord och eftersom även jag har fnissat åt menade du-frågorna (som oftast är helt åt pepparn) och eftersom jag numera vet hur journalister konstruerar övergångar och famlar efter annorlunda frågor, muttrade jag bara:

– Tsst, fnittra ni, varför skulle gammelmedia vara ett uppslagsord i NE, tsst, det tar faktiskt ett bra tag och några redaktionsmöten, man hoppar inte på modeord sådär hux flux och förresten så måste du ha fått några andra förslag också, pfft.

Just det.

– Jan Guillou, är du inte lite gammalmodig?

Man bör kanske inte vara nedsättande och kalla de traditionella medierna för gammalmedia, ok. Men att kalla bloggarna för pladder, snatter, skvaller med hat och avundsjuka där det vettiga dränks i ogräset är tydligen en annan femma. (Citatet är bara ungefärligt.) Jag och alla andra vet att nätet är fullt av idiotiska (oj, tog jag i nu?) bloggare som pladdrar, snattrar, skvallrar och hatar … men de gör ju inte mig till en snattrare. På samma sätt som jag kan läsa Guillous krönikor i Aftonbladets brus så borde han kunna läsa min blogg trots snattrarna. (”Filtrera i flödet” sa Mymlan.)

Jan Guillou sa (i mun på de andra):

”I riktiga medier publiceras det som är sant och relevant och det som är kontrollerat och i överensstämmelse med förtalslagar och sådant där. Vi måste få nissarna att förstå.”

(Nissarna är tydligen en synonym till pladdrarna och skvallrarna.)

Sant och relevant just idag?

Mediegrytan som kokas kommer om den ska smaka gott att innehålla mer vitlök än glutamat. Men den allra viktigaste ingrediensen heter fakta. (Jadå, lugn, mina metaforer haltar alltid.)

Utebliven faktakontroll är inte ok, att utelämna fakta som ”stör” är inte ok. Exempel från min egen lilla värld: Kommunen stängde anrika Nyforsskolan pga. vikande elevunderlag (det föddes för få barn under 90-talet). I den tomma, urstädade, 100 år gamla skolan flyttade då Engelska skolan in. I tidningen kommer nu historieförfalskningen helt oemotsagd:

Faktafel och versaluteblivning enligt formulär 1:1.

Att korrigera sina fel är däremot ok – vilket görs frekvent i bloggvärlden. Där det ju är så himla lätt rätt att rätta sig.

_______
Glömde:

”Facts are meaningless. You could use facts to prove anything that’s even remotely true.”

Homer Simpson

20 kommentarer

Stora bokbytardagen 5 mars 2009

Publicerat av Lotten Bergman den 5 mars 2009 15:00

Jag minns en dag när jag var nio år och i –30 °C stod och väntade på en buss som aldrig kom. Eftersom jag hade upplevt både dinosauriepassionen och andravärldskrigspassionen, visste jag hur det här med ihjälfrysning funkade och såg ut. Oj, vad jag frös.

Fötterna gjorde ont, händerna gjorde ont, kinderna gjorde ont. Jag grät en skvätt (vilket först värmde men sedan kylde ner kinderna) och trampade upp mitt hemtelefonnummer tydligt i snön – 470 44 – så att de som hittade mig död skulle kunna ringa hem till mina föräldrar och berätta den förfärliga nyheten. Jag såg även framför mig tidningsartiklarna om mitt sorgliga, allt för tidiga frånfälle.

Men så kom bussen och jag överlevde och det blev vår och telefonnumret smälte bort precis som mitt minne av hur det känns att frysa ihjäl.

Idag kom minnet dock tillbaka. Att iklädd gympaskor den 5 mars stå i ett nollgradigt blåshål i en timme smärtar. Men det var ju för Bokbytardagen!

Mikael Åkerlund till vänster får en jättestor bok av Den djefla mannen till höger. Den lycklige djefla mannen har nu en liten Wahlströmsbok i sin ägo.

Det var inte någon rusning trots annonser i tidningarna och prat i radio. Bokbloggaren Ivana bytte, bytte och bytte med alla som kom, medan en äldre dam stod och krampaktigt höll i en förstaupplaga av Maria Gripe.

– Jag är samlare. Jag vill bara byta den här mot en särskild bok som jag saknar i min samling. Är ni också samlare? Jag har 6 000 böcker hemma. Jag samlar på böcker. Maria Gripe-böcker mest.

Jag gav bort min gamla (2001) kåserisamling till alla som ville ha den (och skickar den gärna mot portokostnad till alla som mejlar mig idag). Uppdatering: Ni har mejlat mig så flitigt att jag för mitt eget höga nöjes skull utsträcker min bokgåvedag till att gälla även fredagen den 6 mars. Tack, tack, tack för att ni vill ha boken.

– Laterna Magica! Laterna Magica! tjoade en dam och höll upp sagda bok.
– Åååååh, det står om mig i den! ropade jag och slog upp stycket som handlar om Ingmars helt förfärliga faster Lotten Bergman.
– Va? sa damen, ignorerade mig och faster Lotten och återvände sedan till tjoandet.

Nu ska jag bara tina upp och återfå färgen i tårna, koka mina rödfnasiga fingrar i olja (ja, det är det där med vantar) och köpa blomkålsöron med blodcirkulation.

16 kommentarer

Inne i skrivbordet bor flera liv

Publicerat av Lotten Bergman den 4 mars 2009 05:56

Som jag har lidit! Som jag har stånkat, stönat och svettats och haft separationsångest! Kan ni begripa hur svårt det är att slänga saker som man hittar i ett gammalt skrivbord?

Nej, förmodligen inte. Ingen förstår mig. Ni skulle väl utan att blinka ha slängt rubbet, kan jag tänka. (Nu fnyser jag så kraftigt att jag nog måste gå och snyta mig för att se respektabel ut igen.)

Om ni är som jag, klickar ni på bilden och tittar noga och struntar i BNP. Vad ska jag inte blogga om av allt detta?

Tur att man kan häva ur sig och be om råd här. Nå, vad kan jag slänga?

Gamla mynt har jag bloggat om förut – men då hittades de i min ryggsäck tillsammans med sina ratade öringskompisar.

Ettöringen ovan hittades i en liten ask tillsammans med ett anakronistiskt SIM-kort och ett underligt tidningsurklipp. Jag känner inte den arga kvinnan i Karlskoga och heller inte hennes numera döde man och minns inte hur länge sedan det hela skedde. Men tillräckligt intressant verkar det ha varit en gång i tiden.

Hår. Men vems hår?

Det där lite lockiga håret ligger i en gammal, gammal ask med konstigt knäppe. Det skulle kunna vara Sexåringens för färg och lockighet stämmer. Men tänk om det är min farmors? Min morfars? Hur hamnade det i skrivbordet och när? Varför etiketterar man inte allt? (Man = jag.)

Till saken hör att det alltså är mitt skrivbord som jag har tömt. Jag har haft det i tio år, men bara använt det som stoppaundanplats eftersom det man inte ser inte finns. Men. Det är inte bara jag som har haft skrivbordet – även min farfar och min pappa har haft det. Alltså kan de mystiska sakerna komma från vem som helst. Farmor och farfars gemensamma pass, t.ex. – varför har jag det? Sticknålsmätaren? Och tre brevsprättar?

Nu till det som gjorde mig allra mest nostalgisk.

Det var tider det. (Ni som inte förstår kan säkert få svaret i kommentarerna.)

29 kommentarer

Konstiga byggen

Publicerat av Lotten Bergman den 3 mars 2009 10:51

Triumfbågen – pampigt va? Har alltid tyckt att det påminner lite om duplo.

Vad man kanske inte vet om Triumfbågens plats är vad som kunde ha stått där om en viss Charles Ribart hade fått sin vilja igenom.

Elefanthuset ritades 1758 och skulle – om det hade byggts – ha stått på Champs Elysées. De beslutande organen underkände förslaget.

Charles Ribart var förstås inte helt allvarlig (sägs det), men hans idéer var inte alls dumma. Han planerade nämligen att installera

luftkonditionering
möbler som fälldes in i väggarna
avlopp genom snabeln
inomhusträdgård (på låtsas, matsalen skulle se ut som ett picknickställe)
balsal.

Hm. Alldeles för få byggnader som uppförs i dessa dagar har balsal.

I Bangkok finns det faktiskt ett elefanthus. (Klicka om du vill se bilden till vänster i större format för att konstatera att det inte är en anka.)

Själv bor jag i en tokig gammal affär med få, men enorma rum (balsalar!) och med fula plastmattor och vackra trägolv och brun 70-talsklinker samt knottriga vävtapeter varvade med trompe l’œil-tapeter.

Usch.

Men vi får göra vårt bästa för att mysa till det. (Även om det går i snigelfart.)

Här har vi ett sorgebarn: farfars bokskåp, inköpt 1920. (Ja, det blommiga plastgolvet är kvar.)

När min farmor och farfar var nygifta, brann hela deras hem upp. Sakerna som köptes efter branden behöll de resten av livet och vi barnbarn har sparat några av dem. Tyvärr blev farmors alla smycken stulna på ”ålderdomshemmet” (vi sa så) Sundsgården i Luleå, så möblerna är det enda som finns kvar av denna generation.

Bokskåpet har jag släpat med mig sedan jag flyttade hemifrån (sju flyttar) och det har gått sönder flera gånger. Varje gång har jag lappat det, varje gång har jag svurit, varje gång har jag sedan tagit ett steg tillbaka och sagt ”nämen så bra det blev”. Inte är det snyggt, inte är det praktiskt och inte är det omistligt. Men … ptja, farfar tyckte ju om det.

Och nu har vi hittat lösningen!

Sedan igår bor farfars bokskåp så här fint. Framför min morfars gröna fåtölj. (De lysande hyllplanen i hörnet lyser inte egentligen, det är bara lampor.)

Det är inte som Charles Ribart planerade ”möbler infällda i väggarna” – men i alla fall ”möbler infällda i varandra”. Nu ska jag gå vidare på temat och installera en snabel någonstans.

27 kommentarer

Lotten Scissorhands and the Tålamod

Publicerat av Lotten Bergman den 2 mars 2009 13:22

Jag erkänner: jag är en klippklåpare. Visst borde jag låta barnen klippas av frisörer, men nu går det inte eftersom barnen är fem till antalet och har hår som växer som pilkvistar eller humle.

Därför klipper jag deras hår. Med de tre lockiga går det någorlunda, med de två rakhåriga är det värre. Därför har jag läst instruktioner och lärt mig att man ska dela upp huvudet (=håret) i sektioner och ta en sektion i taget. Samt ha en riktig sax, fukta, kamma, fixa och dona och vara noggrann och …

Men så är det ju det här med tålamod. Barnens? Jo, ja, men även mitt. Vi försöker helt enkelt göra det hela roligt, effektivt och ganska jämnt. När jag igår bläddrade i ett gammalt fotoalbum såg jag att klipptalangen *host* har gått i arv. (Bildkvaliteten är usel, dags att skanna in allihop nu innan de försvinner, tror jag.)

Broder Jakobs nya frilla och Orangeluvan samt mammas hand med sax. (1973)

Hur såg jag ut då? Lockig och långhårig som jag var, fick jag flätor, kringlor och tofsar varenda, varenda dag. Med vita sidenrosetter. När man tittar på klassfotona idag, kan man lätt konstatera att det var jag rätt ensam om …

Broder Jakob, Orangeluvan (på fyraårsdagen) och jag med sidenrosett baktill – flankerad av väldigt orange inredning. (1975)

Mitt tålamod räcker alldeles utmärkt till att redigera trista texter, blogga kilometerlångt och pumpa 100 basketbollar. Men när det gäller finlir som hårklippning, quiltning, geringssågning eller fönsterputsning är jag som en otålig treåring. Mina barn ser alltså ut som bedårande muppar och förtjusande trasdockor.

Men vad gör jag då med alla pengar som jag sparar in? Betalar min egen frissa förstås. (Hon som ger mig radiofrisyr, gör mig randig eller bara alldeles gul.)

23 kommentarer