Jag erkänner: jag är en klippklåpare. Visst borde jag låta barnen klippas av frisörer, men nu går det inte eftersom barnen är fem till antalet och har hår som växer som pilkvistar eller humle.
Därför klipper jag deras hår. Med de tre lockiga går det någorlunda, med de två rakhåriga är det värre. Därför har jag läst instruktioner och lärt mig att man ska dela upp huvudet (=håret) i sektioner och ta en sektion i taget. Samt ha en riktig sax, fukta, kamma, fixa och dona och vara noggrann och …
Men så är det ju det här med tålamod. Barnens? Jo, ja, men även mitt. Vi försöker helt enkelt göra det hela roligt, effektivt och ganska jämnt. När jag igår bläddrade i ett gammalt fotoalbum såg jag att klipptalangen *host* har gått i arv. (Bildkvaliteten är usel, dags att skanna in allihop nu innan de försvinner, tror jag.)
Broder Jakobs nya frilla och Orangeluvan samt mammas hand med sax. (1973)Hur såg jag ut då? Lockig och långhårig som jag var, fick jag flätor, kringlor och tofsar varenda, varenda dag. Med vita sidenrosetter. När man tittar på klassfotona idag, kan man lätt konstatera att det var jag rätt ensam om …
Broder Jakob, Orangeluvan (på fyraårsdagen) och jag med sidenrosett baktill – flankerad av väldigt orange inredning. (1975)Mitt tålamod räcker alldeles utmärkt till att redigera trista texter, blogga kilometerlångt och pumpa 100 basketbollar. Men när det gäller finlir som hårklippning, quiltning, geringssågning eller fönsterputsning är jag som en otålig treåring. Mina barn ser alltså ut som bedårande muppar och förtjusande trasdockor.
Men vad gör jag då med alla pengar som jag sparar in? Betalar min egen frissa förstås. (Hon som ger mig radiofrisyr, gör mig randig eller bara alldeles gul.)
Jag håller med om tålamodet, men i mitt fall är det mest två-åringens tålamod som tryter.
Nu får deras lugg växa ut så behöver man inte klippa riktigt lika ofta.
På mitt klassfoto från ettan syns en unge med vääääldigt kort och sned lugg. Käre far kunde inte klippa rakt, men han var envis redan då. Luggen blev kortare och kortare tills den nästan var uppe vid hårfästet.
Jag satt stilla, i alla fall.
Alltid något.
Men åh, bilderna – blir alldeles tårögd på riktigt – precis så där såg mina barn ut. Klippta av mig, förstås.
Dagens tips 1: Klipp inte. Fläta.
Dagens tips 2: Håll ut. Rätt var det är börjar de klippa varandra.
Även jag var blond och självlockig som barn. Med stor sidenrosett. Jag var en riktig pojkflicka. Min bästis hette Bosse. Inte hade han nåra rosetter i håret. Jag brukade gräva ned mina rosetter i sandlådan.
Oj, jag hade aldrig klarat att klippa barn (eller vuxna heller för den delen). Frun får göra det.
Och ibland klipper de sig själva.
Vad ni är diskreta och finkänsliga — är det ingen som tycker att Broder Jakob ser ut som en legogubbe i frisyren?
Fläta, Anna? Ahhhmmm.
– Mamma, jag tror att jag behöver klippas.
– Nej, nu ska vi testa en annan sak: spara håret och fläta!
– Men jag vill inte ha flätor!
– Men vi kan väl testa?
– Som Asterix? Ingen av de andra killarna i klassen har fakstiskt flätor.
När det gäller självklippning, så har vi flera exempel på det även i denna familj.
Själv klippte jag nog bara av håret på mina barbiedockor. Eller om det var Orangeluvan som gjorde det. Hår har de i alla fall inte.
Svarsalternativ:
– Nu tycker jag att du är ditt genus.
– Bra karl flätar sig själv.
– Vad är det för fel på Asterix nu då? Är du frankofob också?
– Om alla killar i klassen skulle hoppa från en bro, skulle du också hoppa då?
Nej men okej då. Men tjejerna kanske vill ha flätor?
Min femtonåring (fem dagar kvar, sen är hon sextonåring) håller på att tjata hål i huvet på mig om att jag ska klippa henne, men jag vägrar, för jag tycker det är så fruktansvärt tråkigt. Anledningen till att hon tjatar är inte att hon hyser speciellt stort förtroende för mina frisörstalanger, utan ren snålhet. Våra barn har nämligen fått börja betala frisören själva i samband med att de har fått börja ta hand om sitt eget barnbidrag/studiebidrag. I samband med det har de alla blivit väldigt långhåriga. Nu i helgen försökte jag få tyst på tjatet genom att erbjuda mig att betala halva frisörskostnaden, men nej, inte ens det räckte …
Men är det bara mina barn och deras kompisar som klipper varandra? Jag trodde alla tonåringar gjorde det. Att det var nån slags tillbehör till tonåren, som finnar och nattugglande.
Jodå, Anna, det har allt förekommit här också.
”- Bra karl flätar sig själv.”
Tack!
Nu har jag klippt mig själv.
Jag samlade ihop håret till en tofs mitt på huvudet och klippte rakt av. Säkert hela 2 cm vågade jag ta.
Underligt nog ser före- och efterbilderna precis likadana ut. Och vad är väl det att blogga om?
(Klippte jag mig med baktanken ”detta kan man blogga om”? Tsst, självklart.)
Nejmen stackars barn! Jag brukar öva på att klippa mig själv på vintern, då är det ändå ingen som ser resultatet under mössan. Jag börjar bli riktigt flink med saxen, om jag får säga det själv.
Jag har inte talangen trots 16 års övning, Åsna.
Vet ni förresten att man kan mörda någon genom att mata denne någon med mat som är full av hårstrån som är klippta i små, små bitar? De perforerar helt enkelt tarmarna.
Nä, nu ljuger du allt, Lotten!
Nog för att jag ”ljuger och ljuger tills solen går ner” (vem citerar jag?), men idag är inte en ljugardag. Jag lovar.
(Och nu vet ni varken ut eller in.)
Visst är det sant – men det måste vara styva, vassa morrhår. Helst från lejon eller tiger. En praktisk och enkel mordmetod, det är bara att vara skötare på kolmårdens djurpark!
Jag känner ju en skötare på kolmårdens djurpark! Vilken tur att jag inte har någon jag vill ta kål på.
Ni har väl läst ”Danny bäst i världen”? Danny och hans pappa jagar fasaner genom att sticka tagelstrån genom russin och locka fåglarna med…
Jag funderar just på att ta min barn till frisören för första gången. Lillas hår är makalöst tjockt och blankt (och rött, men det hör kanske inte hit), lite asiatiskt och bara glider undan för saxen. Storas är långt och trassligt, hennes stora stolthet och min fasa… Jag tänker att en frisör kan hjälpa mig att övertala henne om en söt page…
[…] mig klippa barnen hemma i köket med […]
[…] mig klippa barnen hemma i köket med […]