Månad: november 2008

Schmuppmaning: Första gången nånting

Publicerat av Lotten Bergman den 14 november 2008 19:29

Jag vidhåller: dessa utmaningar är alls inte utmaningar utan bara uppmaningar. Som jag inte vill lyda eftersom jag är motvalls. Ibland är de hur trista som helst och lever ett underligt liv utan att leva upp till något alls. Ibland är de så intressanta att man egentligen borde ägna ett helt blogginlägg åt punkterna – en och en.

Nu har Lady Stalker (fint och kufiskt namn, eller hur?) givit mig order. Igen.

Första gången jag …

Vääänta. Åh. Så fint. Den som har skapat ordern vet att man ska ha mellanslag före de tre punkterna. Ok, då kör vi.

1. … åt tacos måste ha varit ett trist tillfälle emedan jag inte minns ett dyft av det. Men första gången jag åt wok minns jag, för då sa pappa att han skulle gifta sig.

2. … körde bil körde jag omkull familjens garagedörr. Det finns bildbevis någonstans – där jag stolt poserar vid en hög med brädor som vore den en skjuten tiotaggare.

3. … sov i tält var i tvåan i gymnasiet när jag fick sova mellan Erik Söderberg och Perre Norén utan sovsäck eftersom den var blöt av uthälld, varm choklad. Fast egentligen ville jag sova utomhus med Erik Nygren. Inne i hans sovsäck. (Egentligen ljuger jag som vanligt. Första gången jag sov i tält var ju helt ointressant.)

4. … drack alkohol försökte jag måla ögon, näsa och mun på ett synnerligen fult proppskåp i en okänd människas lägenhet.

5. … fick ett jobb satt jag utan att riktigt förstå det barnvakt hos en ökänd knarklangare och hans tjej. Två dagar senare smällde lokalblaskan med braskande rubriker upp nyheten att

XXX HAFFADES I HEMMET!

Ja … där jag och Bästisgrannen 48 timmar tidigare hade suttit barnvakt. (Jag tror att ”haffades” är fel ord i tidningsrubrikbranschen, men kan inte hitta originalet just nu.)

6. … stod på en scen kände jag förmodligen enorm lycka och framgång och fick en kick av guds nåde, varför jag där och då bestämde mig för att bli skådespelerska. Vilket jag alls inte blev.

Uppdatering – jag glömde tydligen sjuan.

7. … svimmade: Jag må ha fejkat mycket i mitt liv, men en rejäl svimning har jag kvar på upplevelsekontot. Jag vill med andra ord innan jag dör resa jorden runt, se ett OS på plats och bestiga Mount Everest samt svimma. Vilket ju är lätt i den tunna luften på Mount Everest. (A.k.a. två flugor i en smäll.)

8. … svarade på en fånig enkät var jag nog rätt nöjd eftersom fåniga enkäter med kryssrutor, MENSA-test och SIFU-undersökningar väcker tävlingslusten och speldjävulen i mig. Jag ska svara bäst!

Helt mot min vana tänker jag i novembermörkret go totally crazy och schmuppmana dessa, som måste schmuppmana någon i sin tur, moahahaha: Ö-helena, Studiomannen, Ulrika, Annika Bryn, Skriv med skruv, Antinomi, Den Blyga, Josh, Zoni, Ataharis, Britta, Bondhustrun, Ceveat Lector, Cessi (som dock bara stickar), Bengt, Anna, Min djefla man, Deep, David, Skägget, hakke, Flinn, R Skriverier (som skriver sällanest av alla), Salte Stellan, Huskorset, PGW, Miss Gillette, Aequinoxia, Mjölgumpa, TBFKAEM (som inte heter så, nej), Ingela, Sandra, Stationsvakt, Suvi (som kan få lägga till ”första gången jag skaffade hund”), Howdy Sailor och Mymlan. Att jag inte schmuppmanar de andra 173 på min läslista beror bara på att ni ju i så fall bara får modebloggare kvar att schmuppmana.

Fatta hur lång tid det tog att göra länkarna. De står inte ens i bokstavsordning jue.

47 kommentarer

Det hårda arbetarlivet

Publicerat av Lotten Bergman den 11 november 2008 13:05

Som egenföretagare pratar man gärna om hur det är att vara just egenföretagare. Vi låter lite bittra och jämför oss gärna med arbetarna på 1860-talet utan reglerad arbetstid, utan semester och utan pengar.

– Vem för vår talan i dagens alltmer jämlika samhälle? Va? Va? Va?
– Visserligen bröt jag benet i förrgår, men om jag inte står på scen om en timme får jag inga pengar och vem ska då köpa fil till mina barn?
– Ingen fara, jag ska ändå sitta uppe och jobba i natt, ring du från N.Y. klockan 03.
– Ojojojoj, stackars liten, har ni inte varit i Thailand! Någonsin? JAG HAR INTE VARIT UTOMLANDS SEDAN 1988, OCH DÅ FANNS INTE THAILAND!

Efter sådant här gnöl drar vi alla kollektivt efter andan och säger snabbt och tyst samt med en suck:

– Menjaja, jagvill ju bara jobbasåhär, jagvillintevaraanställd, vettu. Friheten … ja, det är det värt.

Igår på Ordfrosseföreläsningen lutade jag mig tungt mot SAOL.

Efter att ha jobbat utan paus för rast och vila 28 dagar i sträck, är jag idag ledig. Visserligen har jag jobb att utföra, men är så sömnig att bara blogginlägg låter sig göras utan kramp.

Istället har jag – fortfarande klädd i det jag sov i, vilket inte är Chanel No. 5 – sett på en film och sovit förmiddag.

Lunch.

Nyss åt jag lunchen som ses på bilden här ovan, inspirerad av filmen jag såg. Vilken film var det, tror ni? (Svaret finns i kommentatorsbåset.)

Uppdatering i kvällningen
Ni som är egenföretagare kan väl blogga om det hårda livet i gruvan från ert sätt att se det? Liten summering:
As Good as it Gets kommenterar att hon uppskattar arbetskamrater nu när hon inte är egen längre, medan Caveat lector (inte Ceveat) nöjer sig med bloggarbetskamrater. PGW skrattar och säger att vi är konstiga, Howdy Sailor har kul en gång i månaden (jag läser lite som jag vill, jag) medan Bondhustrun slår fast att f-skattsedel minsann är det nya svarta. Nej, enligt denna undersökning finns det inga egenföretagande karlar.

Ni som inte läser kommentarer ser vad ni missar, va?

34 kommentarer

Mot Ordfrossa i Stockholm

Publicerat av Lotten Bergman den 10 november 2008 08:50

Den döende dandyelegansen.

Att dricka vin klockan fyra en måndagseftermiddag hör ju inte till vanligheterna. Men det ska jag göra idag eftersom Ordfrosserier kräfva sådana drycker.

Vi ska prata om nyord, gammelord, älsklingsord, sekruttord, fisselord, mejlord, chockord, felstavningsord och ord som vi kanske saknar. Kanske. Men med en ny kurs och helt okända deltagare vet man nämligen aldrig vartåt pratet far iväg. Min senaste, högst vetenskapliga undersökning om kurshållande, har nämligen gett vid handen att

längst fram till höger sitter ofta en som egentligen inte vill gå på kurs, men som är tvingad
det finns kvinnor som även i 50–60-årsåldern har bästisar som de måste sitta bredvid
en argsint, grälsjuk man i 50-årsåldern kan vara den som efteråt kommer fram och säger att allt var underbart och förtjusande
en leende deltagare i mitten gör föreläsaren glad och självsäker
en omkullfallen blädderblocksställning väcker även den djupt sovande åhöraren.

Nu tänkte jag att ni i kommentatorsbåset skulle få hjälpa mig med ord som ni saknar. Både sådana som har försvunnit och sådana som aldrig har funnits. Att dandyelegans och herrbekant inte längre finns i SAOL är kanske ett tecken i tiden – men jag ska banne mig skaffa mig både och bara för att orden är så trevliga.

Typisk herrbekant: Cary Grant.

52 kommentarer

Läxor på modernt vis

Publicerat av Lotten Bergman den 7 november 2008 00:05

Det här med läxor är jag osäker på. Alltså varandet eller inte varandet.

Dels tycker jag att det är utmärkt att barnen lär sig att ta ansvar för dem, dels tycker jag att det är ett himla tjat när jag måste ta ansvar för dem. Det underliga är jag helt och komplett har förträngt mina egna läxor före sjuan. (Den korrekta termen för förträngning är egentligen bortträngning. Men jag är en gammal hund.)

Från högstadiet minns jag en farlig massa nätter när jag skrev uppsatser, pluggade ädelgaser och nötte in tyska dativ. Men bara till prov – hade vi alltså inga läxor? Minns ni?

Sextonåringen här hemma pluggar som jag: i sista sekunden och liggande kors och tvärs på sängen med alla papper i skrynkliga ickehögar. Den djefla mannens studiegener har alla hamnat hos Fjortonåringen som skriver på räta rader med stiftpennor i vackra anteckningsböcker.

På väg hem från skolan igår upptäckte Sextonåringen att han hade glömt läxan i skåpet i skolan. Raskt tog han tag i en av de mer ordningsamma klasskompisarnas papper, höll upp det framför den ständigt uppslagna datorn och tog en bild.

Exakt denna bild pluggade han in. Plötsligt känns det helt ok med läxor igen.

– Hörru. Du känner dig inte övervakad … av dina egna ögon?
– Salve. Non.

31 kommentarer

Rockad är svårt

Publicerat av Lotten Bergman den 5 november 2008 13:46

I schack får man bara utföra en rockad en gång. Det tycker jag låter som en bra regel. Rockader är nämligen inte bara svåra att stava (rokad? rockard?) utan även att genomföra mer än en gång i verkligheten.

Om man säger att de två tonåringarna är kungen och de tre andra barnen här hemma är tornet, har vi gjort en rockad där kungen dessutom har huggits i två delar.

Rummen ligger inte och flyter i tomma intet som på den schematiska bilden, utan är förbundna med tarmliknande korridorer och konstiga trappavsatser som i dessa dagar är fullproppade av bokhyllor, gosedjur, kläder i fel storlekar, leksaker för fel ålder och böcker på längden och tvären.

Högar, plastsäckar, stök, bråte och skräp. Mitt hem.

Eftersom sängar har bytt plats med varandra och placerats på för madrasserna okända ställen och jag sedan tidigare har gardindraperier som gör sängplatserna till mysiga kojor, sitter nu alla tygsjok på fel ledd medan några sängar har hamnat direkt på golvet eftersom deras ben bröts av eller försvann på vägen.

Men ungefär till nästa sommar planerar jag att ha ommöbleringen färdig. Om jag inte bestämmer mig för att riva hela huset och därmed slippa fylla i blanketten för fastighetstaxering förstås.

Ja. Jag har knölat ihop blanketterna med flit. Och ja, de skulle ha skickats in i förrgår.

– Är mer än halva fasadbeklädnaden utbytt sedan 2003?
– Ja! Men inte hela! Huset ser ut som ett halvmålat sekrutthus!
– Finns ett allrum i källaren?
– Nej! (Pfhuhf!)
– Har köket normal standard?
– Ja, men allt är skevt och vint och vattenskadat och rent ut sagt skitfult!

Hej Skatteverket. Jag vill ha avdrag för avsaknad av jacuzzi, garage, köksfläkt, parkettgolv, raka väggar och ordning.

26 kommentarer

McCain Defeats Obama!

Publicerat av Lotten Bergman den 4 november 2008 11:57

Eller kanske inte.

Finns det något som jag gillar, så är det att faktakontrollera. Sicken tur då att jag fick jobba på Nationalencyklopedin i tio år – före internet, före Wikipedia och före mejlrevolutionen. Och före Nationalencyklopedin. Jädrar vad jag har dubbelkollat fakta i böcker, fax och telefon i mina dagar.

(Hur gammal är jag egentligen?)

Rubriken ovan kommer sig av den kanske största blundern i tidningshistorien – den från 1948, om president Dewey. Ni minns honom inte? Nämen kolla då:

Fast president Truman på bilden ser väl rätt nöjd ut ändå?

Att fel vinnare utsågs i en jätterubrik berodde på att

alla mätningar före valet visade att Dewey skulle vinna stort, trots att han var en tråkmåns
den mest erfarna av journalister spådde för blott andra gången på 20 år fel
de som skötte tryckmaskinen på tidningarna strejkade
de som trots allt skrev texten gjorde det på vanliga skrivmaskiner
utan tryckmaskinen var pressläggningen mycket längre än vanligt.

Journalisterna som tog rövaren, satt alltså och skrev med sina pekfingrar på tröga tangenter och fyllde i bokstäver så nära deadline de kunde. Om något blev fel, XXXX-ade de bara över det. Eller skrev över den gamla texten med sådan emfas och så många gånger att den rätta versionen syntes bättre och svartare än den ursprungliga som var fel.

Chicago Daily Tribune publicerade förstås senare en rättelse och bad om ursäkt. Det gjorde NE också i sina rättelseblad, för hur man än bär sig åt, så blir det alltid fle. Fel. (Vilket jag berättade om här. Tjorust, anyone?) Nu tycker jag att fler ska göra som SvD, som varje dag listar (några av) den gångna dagens tryckta fel.

Nu måste jag ange källa – annars blir jag ju en texttjuv och plagiator, vilket minsann inte något att skryta med. Besök källan för mina Dewey-kunskaper: Regret the Error. Njut sedan av korrigeringar som dessa:

”Det råder inte en salmonellaepidemi, vi publicerade felaktiga siffror från 2007.”

”Vi ber om ursäkt. David Hasselhoff blev inte full i en bar och irriterade inte några gäster.”

”Paudhima Shari är inte Nilanjans far. Hon är hennes mor.”

”Jason Cundy är inte död. Men blommorna som ni skickade är vackra.”

(Trots citattecknen har jag tagit mig friheter och översatt lite som det passar mig. So sue me.)

Det finns även en bok om sådana här misstag – en bok som jag härmed skriver upp på önskelistan till i jul. En bok som jag kommer att lägga ovanpå de andra 23 dammiga stackarna som jag sneglar mot varje kväll.

Fotnot
På svenska skriver man president med gemen, på engelska med versal. Och än så länge har vi ”vacklande bruk” när det gäller Internet, som väl inte längre kan sägas vara ett namn, utan ett begrepp – internet.

23 kommentarer

Läsrunda och en efterlysning

Publicerat av Lotten Bergman den 2 november 2008 21:20

Jag läser ju 314 miljoner blogginlägg per dag. Om ni känner att jag nog har missat något ytterst välformulerat som jag borde ha läst, så säger ni till, awright? (Jag läser dock på tok för få böcker i dessa bråda dagar, så där behöver jag verkligen hjälp.)

I DN har en prosapolis dykt upp. (Måtte det nu bara inte bli bokstavsmobbing som på många andra ställen.) Och eftersom jag redan för länge sedan tyckte såhär, måste jag rekommendera detta.

Ö-helenas man har på egen hand och utan hjälm slagit sig sönder och samman och ser numera ut som en After Dark-artist.

Foto: Ö-helena.

Det intressanta är att det i Ö-helenas kommentatorsbås dyker upp folk som hyser aversion mot hjälmar. Visserligen tycker även jag att David Eberhart har en poäng när han säger att vi idag curlar hej vilt och har för mycket fjantigt säkerhetstänkande. Men jag känner en tjej som leker, spelar basket, klättrar i träd och går i skolan som vem som helst – men som hade varit död och begraven sedan två år om hon inte hade haft hjälm när hon en dag stod och väntade vid ett övergångsställe och söööögs in i en förbipasserande lastbils hjulhus. Ja, jag har alltid hjälm numera. (När jag cyklar.)

Stationsvakt har liksom flera andra lagt märke till att word verificationarna (”captcha”) har vuxit upp och blivit lättare att förstå. Jag sparar ju på dem för en framtida, konstnärlig installation och har under de senaste dagarna förärats ljuvliga exempel.

Man känner sig rent
och visst är det lite och när jag ropar ”pukor och trumpeter” och WV verkar kunna läsa mina tankar och pyser ut lite
samtidigt som jag nyser AAAAAAAAAAKNTSCHOOO! och WV kontrar med

Tack. Ingen nämnd, ingen glömd. (Fortsätt att skicka, snälla ni.)

Till slut en efterlysning: på onsdag morgon vill jag i direktsändning i radio ringa upp två svenskar i USA och fråga om presidentvalet och hur resultatet upplevs. (Jag har mejlat ett tiotal bloggare, men inte fått ett enda svar. Edit: nu har jag mejlat ännu fler och fått två nekande svar. Kom igen!)

34 kommentarer