Hoppa till innehåll

Dag: 16 november, 2008

Schyffert, Izzard, Ekman och Bergman

Igår kväll klockan sju satt vi i godan ro (jo tjenare, med fem barn är det varken godan eller någon annan ro någonsin) och åt spaghetti med köttfärssås. Jag hade ett utsökt rött vin i glaset och kände att nämen det här är väl ändå livet.

– Plioooinokniong! sa det samtidigt i både min och Den djefla mannens mobiler.
– Shit! Henrik Schyffert! sa min djefla man och stirrade sin mobildisplay.
– Va? Känner du Henrik Schyffert? sa Sextonåringen.
– Nämen vad kul – Henrik Schyffert! sa jag och tittade på min display.
– Va? Känner du också Henrik Schyffert? sa Sextonåringen.

Numera är det svårt att imponera på Sextonåringen, så jag hade god lust att mumla jahadå och bara ta en till bit mat.

– Nej, sa min djefla man, det var bara en påminnelse. Vi ska gå på Henrik Schyfferts föreställning om en timme.
– De där påminnelserna som synkar med datorns almanacka funkar bra, det är bara synd när man blir väckt mitt i natten av ”Plioooinokniong! Tandläkarn kl 15”, sa jag och svepte vinet för att hinna leta reda på människokläder eftersom man sällan går på teater iklädd träningsoverall från 1982.

Sanningen var att vi komplett, fullständigt och totalt hade ”glömt” att vi skulle gå. (Vadan dessa citattecken? undrar ni. Jo – det är Schyffertsk ironi det där. Man vet inte riktigt vad som ironiseras och man vet inte om det är allvar eller ”skoj”. Se, där dök de upp igen! Tänk om jag håller på att förvandlas ironatör!)

Sådär otydlig var han inte i verkligheten. Observera och ge poäng för boken där i vänstra hörnet: SAOL.

Jag kan alltså varmt rekommendera föreställningen ”The 90’s – ett försvarstal”. Gillar man Eddie Izzard (vilket man gör och hör sen), har man roligt med Henrik Schyffert. Särskilt gillar jag när han gång på gång återkommer till ämnen och knyter ihop säckar på löpande band. I mörkret antecknade jag en massa som jag idag inte kan få ihop till mer än ”kraff … Ovve T. … pappradio … cigfläkt … mage … bra kontakt m. publiken”.

Vi höll inte på att ta oss ut ur teatern efter föreställningen eftersom jag var tvungen att lusläsa alla gamla affischer på vägen nerför de plastmattekontaminerade marmortrapporna.

Vi blev som nästan de allra sista ut ur foajén mingelintervjuade av en journalist som ville veta vad vi mindes av 1990-talet. Förutom en farlig massa graviditeter, rabblade jag brons i fotbolls-VM, friidrotts-VM i Göteborg, Jonathan Edwards världsrekord, Ludmilas framgångar, Pernilla Wibergs bragder, hockey-VM-guld 1991, -92 och -98 medan Den djefla mannen med en tår i ögonvrån suckade:

– Åh. Modem … 28.8 … U.S. Robotics … suck.

Ah, vi tar väl en ljuvlig liten Izzard nu?

”… because it’s a fucking h in it!”

Share
14 kommentarer