Jag känner mig som en enda stor svamp, hela jag. De tre senaste dagarna har jag pratat om svamp, plockat svamp, tillagat svamp och ätit svamp. Kocken Örjan kom med en liten gåva.
The Röksvamp and the Little Deer Head.
Enligt Lisa ska man inte förvälla röksvampen utan bara njutningsfullt och långsamt hacka den i små, små bitar, steka den i massa smör på låg värme och krydda med smakkompisarna salvia, salt, peppar, vitt vin (torr marsala) samt prosciutto. (Två ingredienser i föregående mening antydde att detta inte var ett recept i min smak: ”långsamt” och ”låg värme”.)
Men först skulle svampen ut på äventyr.
– Gäsp. Jag vilar här en liten stund.Hundtricket kan slänga sig i väggen. Gå in på Systemet och fråga personalen vad som passar till just den här svampen, och du kommer att omringas av 423 intresserade män (endast män, ja) som vill veta allt om dig och din svamp.
Svampen presenterades sedan för en avlägsen släkting. Joseph Merrick.
Svampen fick lite kärlek.
Svampen fick läsa på om kulturliv och lyssna på mina repliker. –Alas, poor Yorick!
(Det verkar som om Yorrick stavas med två r på svenska men bara ett på engelska.)
Skådespelarna:
Mel Gibson 1990, Laurence Olivier 1948, Richard Burton 1953.
Alec Guinnes 1938, Stellan Skarsgård 1985, Sarah Bernhardt 1899.
Anders de Wahl 1914, Per Oscarsson 1953, Thomas Di Leva 1989.
(Jag har misslyckats med att hitta en bild på Peter Stormare och Yorrick från 1985.)
Kuriosa:
Bilderna ovan kommer från bl.a. Myggans Nöjeslexikon, som förresten saknar en artikel om Dustin Hoffman eftersom han helt sonika glömdes bort.
Så var det dags för dödsstöten. Schwopp!
Svampen levde ett bra liv, men under obduktionen visade det sig att särskilt höger hjärnhalva hade farit illa.
Kanske fick svampen nog, för den antog efter dessa äventyr en lätt grön ton. Och gröntonade röksvampar ska man inte äta.
Adjö.Fotnot
William Hope Hodgsons ”Voice in the Night” är en skräckis som filmades 1958 och som många (felaktigt) minns som en Hitchcockrysare. I slutscenen kommer en svamp roende.
varför blir jag inte förvånad nånstans? Jo, en sak: att man kan käka röksvamp. Mer än en gång alltså.
Ein sehr schön schwampf. Schade das es tot ist.
Bara så att ingen tror att jag är en usel charlatan till översättare så måste jag få påpeka att jag aldrig nånsin har kunnat någon tyska. Men jag vet att svamp heter pilz.
hahaha!
Ni tänker alltså äta den? Till vad? Pasta? Hur länge tar det för en röksvamp att bli så stor? Snälla, använd hela din språkliga känsla och förklara EXAKT hur den smakar. Jag vågar inte testa själv (inte för att jag har en gigantisk röksvamp i min ägo).
Vet inte riktigt hur jag skall uttrycka mig för att framföra hur mycket jag tycker om detta svampinlägg. Bra är det.
Tack, Ullah, I’m a sucker for beröm.
Nej, zwampen ska inte ätas. Men det var meningen att den skulle ätas — tills Örjan kom ihåg att påminna oss om att om den på insidan skiftar lite i grönt, så ska den inte förtäras.
Nu kanske ”grönt” betyder lika grönt som ovansidan på en scotch brite, en mosse i England eller som en spenatäng. Men när jag såg det blekgröna, kändes det plötsligt som när en kyckling går i rosa. Inte så aptitligt, alltså.
(Och efter gårdagens svampfrossa och Bästisgrannens idag ostadiga mage, ska vi inte ens se åt några svampar på ett par dagar.)
Nej! Röksvampar ska man inte äta, man ska hoppa på dem!
Men visst var de roende svampbeklädda ur en av ”Hitchcock presents”? I svartvitt? På TV? Om vi nu pratar om samma film?
Här ska gås till botten med saker och ting, även roende svampar!
På imbd-sidan du länkar till, som handlar om TV-serien Suspicion på femtiotalet, har en svensk skrivit:
The episode ”The Voice In The Night” must be one of the scariest episodes ever made for TV. Everyone about my age, who saw the rerun in the early 70’s seem to remember it, but hardly anyone know what it was. Perhaps due to the fact that it has always been considered to be part of ”Alfred Hitchcock Presents” in Sweden – perhaps Swedish TV had got the episode ”by mistake”. Anyhow, the episode in question is about a honeymoon couple (James Donald and Barbara Rush) who suffers a shipwreck and end up in a everlasting fog, from which there seem to be no escape. Trouble starts when everything gets infected by a mysterious fungus…. It is all told in flashback to a couple of seamen (during a foggy night) who are told not to turn their lanterns in the direction of the man who is telling the story. If it ever was rerun again – or made available on DVD.
Jepp, så minns jag det också. Så någon petade in avsnittet i Hitchcockserien!
Saken krånglas till av att Hitchcock faktiskt regisserade en episod av Suspicion, fast inte just den här.
wv, mycket passande: myael. Mycel. (KAN det vara en tillfällighet…?)
Ossj. Där fick jag chansen att än en gång kokettera med det faktum att jag såg Peter Stormare i den där uppsättningen 1985. Bärrjmann, liksom.
(Den var jättekonstig, jag somnade i första akten och fick skäll av min dramafröken – som somnade själv i tredje akten.)
Apropos The Fungusman:
Första gången den gavs i svensk television måste ha varit på 60-talet för vi flyttade från Borås 1966!
Jag var ~30 år och såg den en lördagkväll intet ont anande. Det var något av det läbbigaste….
Att jag minns att det var före-66 beror på följande:
Dagen efter,var jag nämligen jour på barnkliniken i Borås. En sjuksköterska ringer från medicinakuten och berättar att de har en 11-årig pojke som söker akut och kommit fel till vuxenavdelningen.
– Vad fattas honom?
– Han kan inte andas.
Jag blev något förbryllad över sköterskans sinnesro, men det visade sig att han medicinskt inte hade någon lufthunger, utan tydligen en ångestattack.
Så småningom kom föräldrarna och han vandrande in på barnmottagningen. Det visade sig att pojken varit ensam hemma föregående kväll. Jag frågade:
Såg du filmen på TV?
Han nickade stumt, med blekt ansikte.
Föräldrarna stodo som frågetecken!
Nåväl. Det finns ett begrepp i barnpsykiatrin som heter 11-årshypokondri och har sin bakgrund i att den psykologiska mognaden i denna ålder innebär (eller snarare innebar – nu brukar det infalla i 9-årsåldern..) att man blir medveten om sin EGEN dödlighet (inte bara föräldrarnas)
Ja, den Blyga, jag minns också som att det var sextiotal…Filmen, alltså.
Oj, det är inte vanligt att en kvinna blir mer åtråvärd när hon har svamp… 😉
Tänk vad svampen fick vara med om innan den innan den fick dödsstöten.
Från att beundras av Lottens uppvaktande kavaljerer (den djefla mannen får väl hålla koll så Lotten inte springer ut på stan med fylld svampkorg)till att få en kärlekskyss av Lotten.
Resterande svampar (3 shoppingkorgar fyllda)är dels
-torkade (påminner nu om frigolitskivor i lätthet och utseende)
-tillagade och uppätna idag på matkurs. Matlabbet, Lisa Förare Winblad
Mer info i morgon (?) på Lisas matblogg http://matalskaren.taffel.se/
Förresten.Om Du kollar bloggen passa på att prenumerera på Taffels nyhetsbrev. Och lägg in http://www.taffel.se bland Dina favoriter.
Sveriges bästa och nördigaste matblogg.
Örjan Hertzell
Fest&Catering AB
Menar du att du inte åt den tillslut? Jag åt ett par röksvampar idag.
I övrigt – hatten av för ett fantastiskt svampäventyr! Och till mannen som kom med svampen också, förstås, Örjan!
Nej, jag åt inte eftersom Örjan bestämt sa att den inte skulle ätas om den var grön på insidan. Som gröna potatisar.
(Jag har fått på pälsen av mer än en matnörd och kommer att förpassas till svampinferno tills jag tillagar en röksvamp.)
Vad rekommenderade de 423 männen månne att man skulle dricka till jätteröksvamp?
Unga och fina exemplar av röksvamp av diverse format funkar bra att äta både för sig och i blandsvampsblandning, ännu godare är den svamp som kallas läderboll.
Själv har jag plockade säkert tusentals kilo svamp i mitt liv. Våra barn drar då och då historier om hur synd det var om dem som om somrarna fick somna in till doften som strömmade in i deras rum från svamgrytor som stod på spisen. De kallade mig mycofagast (svampgalning skulle det betyda).
Jag hittade alltid svamp. En gång satt jag vd trägårdsbordet och hade del av dagens lokaltidning som underlag till innehållet i den fyllda svampkorg jag precis burit hem. Innan jag täckte bladet med svampfyndet, hann jag läsa en stort uppslagen artikelrubrik ”Inte enda svamp finns i hela Jönköpings län!” Det var där jag befann mig.
Oj, vilket inlägg! Trots att svamp är bland det otäckaste jag vet var det här en njutning att läsa!
När det gäller vinrekommendationerna, så bidde det:
(4200) Leth Grüner Veltliner (69:-)
(6240) Sanctuary Pinot Gris (99:-)
Som vi alltså drack som svampar utan att äta svamp till.
Hahaha, vilken rolig läsning!
Tack, Bendel!
Jag har förresten fått erbjudanden från flera håll om röksvampsgåvor! Men nej, jag är fortfarande svampmätt.
Jag minns nu att det ”Suspicion”-avsnitt (med svamp) som nämnes gjorde ett starkt intryck på mig när jag såg det som barn för länge sedan. Vilket år kan det ha varit? 1961? 1962? eller …
Tänk ändå att minnas sådant som sändes på tv 1961!