Hoppa till innehåll

Månad: juni 2008

Gunde orkar hålla på i en timme

När jag får beröm känner jag mig som gick jag på LSD.

(Ok. Mina erfarenheter när det gäller knark uppgår till 0,1 på skalan som går upp till 10 men blir extremt dimmig bortom ungfär värdet 3,4. Den där tiondelen kommer sig av att jag 1980 skymtade hasch i en tändsticksask.)

För av LSD blir man väl lite lulligt lycklig för stunden, ser vackra färger, blommiga träskor och svajande tidningsrubriker i lila? Så känner jag mig nu, trots att jag alls inte har fått beröm eller stående ovationer. Men jag är just nu fånleende och lycklig trots att jag alls inte får vara Sommarpratare, ge ut kåserier, stå på Dramatens scen eller ens pussa Johnny Depp.

För jag har intervjuat Gunde Svan idag! Och han skrattade! Lyssna här på när han t.ex. förklarar att när han åker med de nuvarande landslagskillarna, så orkar han inte hålla deras tempo i mer än en timme. Uppdatering: direktlänk till ljudet för er som vill slippa se mig i bikini.

(En analys av intervjun kan visserligen visa att programledarkollegan Jonas förtvivlat försöker hålla intervjun på ett mer seriöst plan medan Gunde har svårt att få en syl i vädret för att jag babblar om mina minnen med utstående öron och toppluvan på skulten och tjoanden åt Mogren ute i spåret och den långa staven och … och … men Gunde blev i alla fall glad. Och jag, som sagt.)

Glade Gunde är här utklädd till Thomas Wassberg.

Bonusklipp. (Efter 2,50 säger Gunde ”ståpäls över hela kroppen”.)
Bonusklipp 2. (Gunde, 20 år, åker på längdskidor nerför en slalombacke.)

Share
17 kommentarer

Inte heter det väl ”taband”?

Jag sitter hopkrupen på Språktidningens redaktion, mitt i ett champagnevimmel. Alla är här. ”Mitt” hörn är en rund smatt med fönster … förmodligen har det varit en spiraltrappa här.

Min utsikt just nu.

Eftersom champagnen på fastande mage var synnerligen effektiv och jordgubbarna alls inte lindrade den svindlande känslan, satte jag mig här som en drottning på sin tron, väntande på uppvaktning. Ibland sticker någon in huvudet och säger ”jobbar du?”. Jag svarar att jag bloggar, varpå alla utan undantag vänder på klacken och går eftersom jag förmodligen är redlöst berusad och bara sluddrar.

(Det ska fan bjuda mig på mingel, här sitter jag och är asocial.)

Fissla! Fissla! Fissla!

 

Men nu har jag (där jag sitter) hittat något i senaste – det idag utkomna – numret av Språktidningen. De ber läsekretsen om tips på vad taband skulle kunna kallas istället. När det i bloggmun redan heter fissla! Uppdatering: Verbet av substantivet taband ska vi bara inte tala om. Tabandagera? Och ja, man ”fisslar med ett fisselsnöre” enligt kommentatorsbåset.

Ber härmed om tillstånd att få upprepa mig:

fiss`la verb ~de ~t
ORDLED: fissl-ar
SUBST.: fisslande, fissling
• genom att med fingrarna få ett snöre, trätt över båda händerna, att bilda olika figurer: snabbfissla; ~ en kaffekopp; ~ tillsammans med vännerna; han ~de till allas stora förvåning; ~ på pendeltåget
KONSTR.: ~ (ngt)
HIST.: sedan 2008; fr. ficelle ’snöre’

Såja. Mejladressen till Språktidningen är info@spraktidningen.se. (Han som får era mejl heter Patrik och är alls inte svårövertalad.) Nu ska vi väl ändå få allmänheten på bättre tankar? ”Taband” är hopplöst svårt att betona rätt (ta’band … taba’nd) och får i alla fall mig att tänka på religiösa militärer från Afghanistan.

Share
15 kommentarer

Nyttig … nej, rolig kvällsmat

Tydligen har man efter intenzzziiifa schtudier på mathälsoinstitutet i Schweiz funnit att vi människor är ögontjänare.

Om man äter tillsammans med andra människor äter man nyttigare – det spelar ingen roll om måltiden äger rum med brorsan, halvhukande vid ett för lågt soffbord framför tv:n eller med 20 finkläddingar vid ett långbord med vit duk. Sällskapets vakande ögon gör att vi skär maten i mindre bitar, tar extra grönsaker och förmodligen slabbar mindre.

Dessutom är det ju oftast roligare att äta med andra. Som ikväll – någon hittar på en fråga och den som kan svara snabbast får ställa nästa fråga. Det kluriga är att ställa frågor så att t.ex. endast en specifik person kan svara.

– Vad heter Spindelmannen och Hulken på riktigt?
– Vad heter ”Var hälsad sköna drottning” på latin?
– Hur lång är en basketplan?
– Vad hette Gustav Vasas söner? (Genusteoretikerna rasar eftersom döttrarna inte nämns.)
– Vem kan säga namn och färg på alla fyra i Ninja Turtles?
– I vilken Tintin finns det långt, snabbt växande skägg? (Slamkrypare.)
– Hur många sjunger finns det i världen?

Den där sista var Femåringens bidrag. Vi enades om att världen är iTunes och det rätta svaret ”nittionio hundra miljarder tusen” sånger.

Nä, om man skulle ta och gå ner till köket och dricka mjölk direkt ur paketet när ingen ser det.

Share
23 kommentarer

Hejdå, släktklenoden

När jag dör, kommer våra barn att få ett rent helvete med att slänga mina gamla jeans från 1978, tidningsurklipp från alla Melodifestivaler sedan 1974 och små guldkantade kaffekoppar som ingen velat dricka ur sedan 1967.

Men nu slipper de i alla fall problem med släktsoffan!

Min förfader Pehr Hammarberg (1831–1916) var häradsskrivare och kronofogde i Piteå och hans familj lät 1851 tillverka en soffa i gustaviansk stil – en soffa som skulle matcha tolv äkta gustavianska stolar. (De gustavianska stolarna var alltså redan då runt 75 år gamla.) Soffan blev en underlig blandning av rokoko (ryggen) och gustaviansk stil och kallas ”bastarden” i vår släkt.

Den karriärmässigt lyckade Pehr råkade plötsligt illa ut ekonomiskt eftersom någon anställd på hans kontor ”ställde till med ett falsarium”. Han skämdes för att han hade låtit sig luras och ville inte göra rättssak av brottet utan bara skämmas lite ifred så att inte rykten om skulle gå om honom på stan. (Men alltså!)

Då trädde hans svärson – min mammas morfar – Ade Englund in och hjälpte honom ekonomiskt. Pehr gav både de gustavianska stolarna och soffan till Ade som tack för hjälpen

Pehr fick så småningom sex barn, men Ade och hans barn ärvde ändå det mesta. I min mormors paradvåning på Bergsgatan 3 i Stockholm fanns dessa möbler till 1991, när mormor dog och mamma och hennes två syskon försökte klämma in så mycket som möjligt i sina små lägenheter. Det gick väl sådär, kan man lugnt säga.

Såld för 2 000 kronor till en man i Karlstad.

De välbärgade släktleden på min mammas sida förlorade precis allt i Kreugerkraschen 1932. Ja, utom möblerna dårå. Sedan 1999 har soffan stått och varit i vägen hemma hos oss, men på fredag säger vi adjö.

Hm. Vad har jag i mitt hem idag, som om 150 år är det minsta lilla intressant för någon? Soffan från 1988? Temuggarna? Fotona som dräller i datorn? Fem teakbord från 1957? Bufféer från 1940-talet? Kemiböckerna från artonhundrafrösihjäl?

Nu vet jag: bloggen! Men i vilken form?

Min blogg på hålkort. Jag ska lägga alla kort i buntar med gummisnodd runtenom och fylla källaren.
Share
13 kommentarer

Teaterröster

Ännu ett Dramaten-besök har lagts till handlingarna. ”Drottningens juvelsmycke” tar fyra (4!) timmar (timmar!) att se och var en sådan här upplevelse:

I dipparna somnade den djefla mannen. Så länge han inte snarkade var det helt ok.

Funnes det aktier till salu i en spirande storstjärna, skulle jag ha investerat i Peter Engman. Även om han alls inte är spirande – det är bara det att jag aldrig tidigare har lagt märke till honom.

Tulledutt.

Liksom Johnny Depp baserar sin rolltolkning av Jack Sparrow på Keith Richards, är Peter Engman som Ferdinand på Dramatens scen ibland farligt snarlik en ung Jonas Hallberg i Måndagsbörsen. Och skitrolig! Tvärtom är det med Gunnel Fred som pratar så här:

Jag önskar åtminstone av hans namn få välja det, so …. och det är
Laz…
Detta är en fråga, som fordrar sva... Är Lazuli en fli..?
Jag hatar honom. Jag vaurien min familjs ytte…
Av samma skäl tar jag för avgjort, att Lazuli ej är en fli…, ty jag har aldrig sett honom annorlunda kostymerad än som …

I pausen, när vi åt och drack så att vi nästan sprack, gick jag fram och tillbaka genom den hemliga dörren. Det måste man göra på Dramaten. Åh, känner ni inte till den hemliga dörren?

Var är den, var är den, den är så hemlig så att jag inte ser den!

Åskådarnas genomsnittsålder var ungefär 82,3, vilket fungerar alldeles utmärkt eftersom Dramaten numera är utrustad med ramper och hissar samt hörselslingor och … tadaaa … hörlurar med kontinuerlig beskrivning för de synskadade. Framför mig satt en man som tröttnade på den beskrivande rösten och tog av sig lurarna. Så att alla vi andra också skulle få höra, kanske?

När Rolf ”Vi hade i alla fall tur med vädret” Skoglund tar några steg mot Tintomara hör vi en beslöjad röst:

– Han tar några steg mot Tintomara och hon vänder honom ryggen.

När Tintomara blir bestulen på smycket hör man:

– Han smyger fram och tar av henne smycket. Hon märker ingenting eftersom hon sover.

Detta skulle man ju ha [paw rihk-titt]. När någon på jobbet beter sig underligt och lägger armarna i kors istället för att slå sig på knäna och skratta när man är hur rolig som allrahelst, hör man:

– Hon lägger armarna i kors och ser trumpen ut eftersom hon har bekymmer på hemmafronten.

När Femåringen påstår att pyjamasar är till för små barn och inte för honom, hör man:

– Han bara testar gränserna för att sådan är femåringens natur.

När jag leende lyssnar på en människa som berättar om sin senaste dröm där den och den slogs med ögon i tomatsoppa i Gävle fastän det var Karlskrona och liksom på 800-talet och enorma myror dök upp och massa flaggor fick ben, hör man:

– Lotten låtsas lyssna men gör det inte.

Share
26 kommentarer