Antinomi behagar kräva väskredovisning. Och inte duger det att skylla på att jag inte använder handväska eftersom det duger finfint att hälla ut ryggsäckens innehåll, säger hon. I all hast så här på morgonkvisten följer jag order. Det kan ju inte ta lång tid, tänker jag. (Innan jag börjar fnula med text inne i bilden. Skrrnff.)
Hump och släng – jag borde förstås ha arrangerat och tänkt efter och lagt till några saker som ska få mig att framstå som … något.
- Förstoringsglas (en nyfiken en).
- Tändstickor (en hjälpsam en).
- Nycklar (en helt normal en).
- SAOL (en helt normal en).
- En leksakspistol (en kontroversiell, rädd pacifist till joggare).
Behöver jag förklara att nubbeglasen bara råkade glömmas kvar häromdagen? Att fickkniven har hängt med sedan artonhundrafrösihjäl? Att det som ser ut som en basketboll är ett anteckningsblock? Eller att mobilen inte är med på bilden eftersom den inte bor i väskan utan i en ficka? Och att bilden de facto är tagen med mobilkameran eftersom storkameran ju är med på bilden? Näh.
Men … sickna små pengar som ligger där på datorn. Vad kan de vara av för nationalitet? Jag åker ju aldrig utomlands. Vi tar en närmare titt.
Och vad är det där obeskrivbara bredvid den lilla ensamma halstabletten?
Sensmoral? Öh. Jag citerar förstås Oscar Wilde, som ju brukar ha rätt.
”It is a very sad thing that nowadays there is so little useless information.”
Fast idag hade han fel.
Jag citerar en känd filmreplik:
”Varje kvinna med självaktning har en bultsax i handväskan”
Det intressanta är naturligtvis vad som står i den där basketbollen. Vilket stort objektiv du har förresten. Hoppas du bär ryggsäcken på båda axlarna så att du inte pajar ryggen. För övrigt utgår jag från att schweizerkniven har både bultsax och locktång.
Jag slår upp första sidan i basketbollen. Där står:
”Poetry is what gets lost i translation”.
Måsvingefrisyr.
Heffaklump.
”Ny formula.”
– Jag hör vad du säger och ska ta med mig det till ledningsgruppen.
Smör rimmar på beurre.
Visste väl att du skulle ha ett spännande väskinnehåll, Lotten! Bra jobbat.
Jag hade ett alldeles oinplanterat förstoringsglas i min väska, undrar om det gör mig till ”någon”.
Din basketboll påminner om en byrålåda jag har hemma i hallen. Jag kanske ska slå upp första sidan i den ikväll när jag ändå är gräsänkling. Eller så kollar jag på fopoll istället. Apropå smör, jag undrar om det finns några onomatopoetiska ord på mat?
borste!?!?!?
Men är det inte ett förstoringsglas där långt uppe till höger? Eller har du gått och skaffat monokel?
Anonyma, okända mäniska: Frågan är högst befogad. Hur i hela friden kan jag som inte har borstat håret sedan bröllopet 1991 ha en borste i ryggan? Svar: Jag vet inte, I’ve been framed, it’s a set up!
Ö-helena: Nope, inget förstoringsglas. Men två nubbeglas, är det dem du ser? Fast egentligen är det en bra idé … jag skulle vilja ha monokel.
En oförklarad sak på bilden är snodden till stegräknaren. Jag krossade själva räknaren i svängdörren på Coop, men har lyckats spara snodden som den satt fast i. Den ligger i slutet av ordet ”Allergiapotek”på bilden. (Kollar nu … japp, den är tillbakastoppad i väskan. Ordning minsann.)
Ja, just det. Ett nubbeglas med den prydliga påskriften ”Nubbeglas” var det som jag tolkade som ett förstoringsglas.
Onomatopoetiska matord är inte lätt att finna.
Gurgelvatten kanske — men det ingår knappast i matförrådet. Eller barns felsägning: pangkakor. En idag så främmande specialitet som näktergalstungor, är väl inte onomatopoetiskt, men men nog tänker man på ljud vid denna gamla rätt och härnedan finns den i ett något poetiskt sammanhang.
Lucullus
Aldrig satte Lucullus sin fot i köket.
Honom bjöd okokta näktergalstungor emot.
Han ville se färdiga rätter och snygga pastejer.
Han älskade bordets plaisirier och middagens trivsel.
Så aldrig satte Lucullus i köket sin fot.
(Alf Henrikson)
– – –
Min väska är liten och tämligen innehöllslös. Men den finns och det gladde mig speciellt i går då jag trodde mig ha slarvat bort densamma. Den innehåller diverse små papper, en plånbok, en tandborste, en kam, några hårsnoddar och ett nyligen makulerat pass. Ett pass som var ett av de första EU-passen som utfärdades för 10 år sedan. Nu har jag besökt Lunds passpolisstation, som temporärt är belägen nästan så långt söderut man kan komma i denna stad. Inte riktigt praktiskt då man bor i norra delen, men med diverse lokal- och regionbussar fungerade färden dit och hem igen.
Numera fotograferas man direkt på plats vid ansökningstillfället, utan glasögon, ej leendes och stirrandes rakt fram. För tio år sedan var det viktigt att ett öra syntes och att glasögonen satt på näsan och ett liten leende spela i mungipan som syntes. Nåväl fotot nu blev just inte vackert, men det kanske återger den man är och inte den man tror sig vara. Nästa vecka kan jag uthämta mitt nya fula pass, som endast kommer att vara giltigt i fem år denna gång. Men inte var priset halverat inte. Inte riktigt halverad, men betydligt kortare var jag denna gång. Mina 172 centimeter från 1998 har krympt till 168 nu. Livets gång eller något sådant …
Att saker har en förmåga att stanna kvar bara för att man glömmer att flytta på dem kan jag förstå. Som småpengar t ex.
Men menar du att vi ska tro att du haft den här ryggsäcken sedan tiden för ettöringar? Eller ens tioöringar?
Jag kör alltid rygga. Jag har tappat bort handväskor. Ryggor, nej. Jag ruskar ut dom sådär och då kan man hitta allsköns grejer. Åh pengar!
Och en bra kvinna reder sig själv!
Varför ett kycklingben? Är jag den ende här som har suttit större delen av dagen i tänkarställning för att komma på vad benet kommer från (en kyckling gissningsvis) och varför du sparar på det?
Så här sitter Pseudonaja.
Men jag med! Jag har ingen aning om varifrån kycklingresten kommer. Och närifrån. Samt varför. Naturligtvis har jag inte sparat avskrädet med flit. Man skulle förstås kunna ana sig till att ryggsäcken är en sophög med avgnagda fläskkotletter och gamla päronskrutt, men så är inte fallet. (Jag äter allt utom pinnen på päron, jue.)
När det gäller pengarna, måste jag ha burit på dem sedan i mars, när vi i radion snackade om slantar som inte gäller längre och jag hade med mig en hel burk med skrotslantar. För ryggsäcken är ju blott ett år gammal.
Veka och hakke — onomatopoesi måste vi ju skriva mer om.
”Lamm” – det låter mjukt, men kanske inte fullt så smakrikt som det faktiskt är.
Biff – det stämmer ganska bra om det är en mör köttbit man tuggar på.
Kycklingben – när man säger det hör man riktigt hur det fastnar i halsen. Eller ryggsäcken.
Ett äkta onomatopoetiskt matord har jag nu kommit på. Knake! Den lundensiska lundaknaken har sitt namn från det tyska Knackwurst som har med knaka eller knastra att göra. Ljudhärmande så att det förslår och visst knakar det om lundaknaken när man sätter tänderna däri.
Den äkta onomatopoetiska matvaran.
Ett kycklingben i ryggan – det var väl inte så farligt!?
Häromdagen hittade jag en ostfralla i en jackficka inslagen i en pappersservett. Den har nog legat där ett år … (Och när jag tänker på saken har jag nog glömt att slänga den.)
En annan gång för många år sedan hittade jag en mycket torr akvariefisk i min handväska när jag stoppade ned handen för att ta upp en halstablett. Den hade nästan samma form så det var mycket nära att jag bara stoppade in den i munnen.
Med mindre än att den flugit så måste den fått lift av ett barn eller möjligen en katt. Men än idag vet jag inte hur det gick till.
Tack, Dieva! En akvariefisk! Så ljuvligt! Ah!
En av mina kolleger på NE hittade en gång i botten på sin väska en mumifierad banan. Riktigt vacker, faktiskt.
Ja, så har jag ju haft myror i handväskan också …
De var på jakt efter halstabletten.
Dricker man snabbt som en tonåring så låter det faktiskt ”mjölk, mjölk, mjölk”. Sedan finns det andra luriga matord som låter mer onomatopoetiska än de i själva verket är, som jams, curry och schnaps.
Akvariefiskar låter nästan inte alls. Det är väl därför de kan ligga så länge utan att bli upptäckta.
Ketchup, åtminstone av märket Heinz och i traditionell glasflaska, är ganska onomatopoetisk tycker jag.
Och schnaps som någon sörplar i sig …
I går läste jag en recension i Svenskan om den nya Nordstedts etymologiska ordbok.
Där, i recensionen t.v., får man reda på att Ketchup tydligen är hindi från början.
den blyga -ketchup från hindi? Jag trodde det var från malaysiska/indonesiska Ketjap (tror det betyder sås) ex vis Ketjap Manis, Asin eller Benteng.
Alla de stora engelska ordböckerna håller med Örjan om att ketchup kommer från malajsiska (som i sin tur har hämtat det från kantonesiska), så det ska sannerligen bli intressant att se hur den nya ordboken får ihop det där med hindi!
Åhh – artonhundrafrösihjäl, såna uttryck hör (?) man inte för ofta, nu blev jag lite glad i ordhjärtat!
Tycker ditt väskinnehåll ser hemskt sympatiskt ut, det ser ut som innehållet i en väska vars ägare nog skriver en blogg jag vill fortsätta läsa… ;o) Vet inte riktigt hur jag hittade hit… Jo, jag googlade på Hjalmar Söderbergcitatet : ”Det är skönt att bli gammal, vara ung var för djävligt”. Jag hade kunnat mörda för en sån jacka som du hade när du var femton… ;o)
Det är den här jackan du menar, väl? Jag har den i källaren!
Ja, örjan och ö-helena :
Fel av MIG – inte boken.
Där ser man hur det går när man litar på sitt minne och inte faktakollar!
Men nu glömmer jag det aldrig…
Apropos artonhundrafrösihjäl läser jag just nu Angelas Ashes . BRA!
wv=nyyod..!