Hoppa till innehåll

16 sökresultat för ””

Ono-mat-opoesi

Don Martin-lexikon här.

Onomatopoetiska ord är ljudhärmande. Som exempel brukar man alltid rabbla sörpla, bom, susa, krasch, knarra, slafsa rissla, pang och kvittra. Själv brukar jag dra till med kartong. (I alla fall om man slår på den och den inte är full av kuddar, så det så.) Prutt, fis och fjärt kan få till och med antikunskapsfolket att fnittra.

(Liten parentes bara. Har ni träffat dem – antikunskapsfolket? Som säger:
– Nej, ska du börja berätta om ord nu igen!

– Vaddå, vasarunu, nej förklara inte, prata bara som folk! Tyst!

– Nej, det har jag inte hört talas om, och inte vill jag veta något om det heller.
Ah vaddå, jag var inte född då.
– Blablahajblablablaj, jag är liksom fem år och stoppar fingrarna i öronen!

Är det fullt i hjärnan, eller? Nåväl. Slut på liten frustrerad parentes som alls inte kommer från oben utan bara kommer.)

I gårdagens kommentatorsbås skrev jag att smör rimmar på beurre. Inte vet jag om det var det som triggade associationskonstnären hakke att börja fantisera om onomatopoetisk mat. Vips drog Veka upp fler exempel, som ju måste dras upp till blogginläggsytan.

  • gurgelvatten (som ju inte är mat)
  • pangkakor (som näppeligen smäller)
  • näktergalstungor (say what?)

Jo:

Aldrig satte Lucullus sin fot i köket.
Honom bjöd okokta näktergalstungor emot.
Han ville se färdiga rätter och snygga pastejer.
Han älskade bordets plaisirier och middagens trivsel.
Så aldrig satte Lucullus i köket sin fot.

(Alf Henrikson)

Knake är en onomatopoetisk, lundensisk korv som är så tjock och blank så, påminde Agneta om. Skinnet är så hårt spänt att det med ett kraftigt knak spricker när man sätter tänderna i det. Kex är förstås onomatopoetiska om de inte har glömts bort i en gammal utflyktsväska eller doppats i varm choklad.

(Ibland öppnar man dörren till kommentatorsbåset och vinkar in lagom många anfallare och försvarare som gör som de ska så att vi vinner matchen. Ibland fylls kommentatorsbåset av fantastiska, helt oberäkneliga tusenkonstnärer och gökungar. Nu öppnar jag båsdörren och har ingen aning om vad som komma skall. Lovely.)

Share
28 kommentarer

Älska din väska, och jag ska säga vem du är

Antinomi behagar kräva väskredovisning. Och inte duger det att skylla på att jag inte använder handväska eftersom det duger finfint att hälla ut ryggsäckens innehåll, säger hon. I all hast så här på morgonkvisten följer jag order. Det kan ju inte ta lång tid, tänker jag. (Innan jag börjar fnula med text inne i bilden. Skrrnff.)

(Klicka på bilden vid skumögdhet.)

Hump och släng – jag borde förstås ha arrangerat och tänkt efter och lagt till några saker som ska få mig att framstå som … något.

  • Förstoringsglas (en nyfiken en).
  • Tändstickor (en hjälpsam en).
  • Nycklar (en helt normal en).
  • SAOL (en helt normal en).
  • En leksakspistol (en kontroversiell, rädd pacifist till joggare).

Behöver jag förklara att nubbeglasen bara råkade glömmas kvar häromdagen? Att fickkniven har hängt med sedan artonhundrafrösihjäl? Att det som ser ut som en basketboll är ett anteckningsblock? Eller att mobilen inte är med på bilden eftersom den inte bor i väskan utan i en ficka? Och att bilden de facto är tagen med mobilkameran eftersom storkameran ju är med på bilden? Näh.

Men … sickna små pengar som ligger där på datorn. Vad kan de vara av för nationalitet? Jag åker ju aldrig utomlands. Vi tar en närmare titt.

Självklart är det en ettöring (1855–1972) och
tre tioöringar (1855–1992).

Och vad är det där obeskrivbara bredvid den lilla ensamma halstabletten?

Ett kycklingben, förstås.

Sensmoral? Öh. Jag citerar förstås Oscar Wilde, som ju brukar ha rätt.

”It is a very sad thing that nowadays there is so little useless information.”

Fast idag hade han fel.

Share
28 kommentarer

Idag ska jag ringa till Midsommarvägen

Vad ska ni göra?

Jag har lyckats tillverka en midsommarkrans som ser ut som dagen efter.

 

Såja. Nu har vi i direktsändning ringt till Börje på Midsommarvägen i Luleå för att önska glad midsommar. Annat var det häromdagen, när Sulo …

… kom till studion …

… för att göra armhävningar.

Jobbar man på midsommarafton? Ja, så här:

(Nej. Jag fick inte testa nubbar i SR. Jag fick inte ens klirra med flaskorna.)

Om jag hade vågat vara lite crazy hade jag nu satt mig på en parkbänk med sushi och glögg. Jag hade kanske klätt mig i lederhosen och nynnat på Stairway to Heaven. Istället ska jag försöka hitta fyra liter jordgubbar som 1) smakar något 2) kostar mindre än 40 kr litern.

Bilduppdatering 1

Femåringen och jag lägger här sista handen vid Godzillafastsättningen. I år nådde vi inte ända upp. Om jag har krympt, stången vuxit eller gropen blivit grundare har vi ännu inte bestämt oss för.


Bilduppdatering 2

Bästisgrannen (som har slutat snusa) stal cigarrfimpen av sin bror (som har slutat snusa) och spetsade den på en gaffel för att – som vore cigarren en tandkrämstub – tillsamans med min bror (som har slutat snusa, men börjat igen) klämma ut det allra sista nikotinet. Själv satt jag och övade mig på att skriva svårlästa meningar.

Share
26 kommentarer

Telefår

Att gå på museum är kul. Jag tar alltid med mig mer eller mindre frivilliga barn och så hör jag mig själv förklara sådär mammigt att konst utvecklar sinnena och att man får använda sin egen fantasi ibland men att ibland fattar man precis vad konstnären har velat förmedla. Jag tror att vi en gång stod i en hel timme framför tavlan nedan, läsandes om vilka konstnärliga friheter Carl Gustaf Hellqvist hade tagit sig när han målade.

Konstverk som blev ett metakonstverk där inte verket i sig utan historiska fakta gjorde verket så mycket mer intressant.

Och se här! Vilken succé hade jag inte gjort med dessa konstföremål tillsammans med barnen?

– Titta barn! Underbart!
– Ska jag säga något konstigt, mamma?
– Eh, ja?
– Ska man tänka att vi låter som får när vi pratar i telefon?

Via. Konstnären heter Jean-Luc Cornec. (Egentligen hittade jag fåren någon annanstans via en länk på en länk på en länk, men jag gick så att säga vilse i länkeriet. Sorry.)

Share
14 kommentarer

Gissa vem som kom på besök

Gitarrist med känslig syn?

Nope, det där på bilden är inte mitt vardagsrum. Det är Sveriges Radios väntrum.

I radiostudion får jag intervjua en vansinnig massa människor varje dag. Mina programledarkollegers roll är att säga:

– Men ska det verkligen vara på det här viset?
– Vad tänker just du göra åt saken?
– Hur länge ska det få vara på det här sättet?
– Ligger inte en stor del av ansvaret på dig?
– Hur känns det?
Hur känns det?
– Hur känns det?

Min roll är att säga … äh, jag vet faktiskt inte, men det brukar bli:

– Åh … åh … kommer du ihåg hur det var 1979 när …
– När jag var liten kunde man …
– Men jag har läst att …
– Precis som jag!
– Fast min pappa som är kemist …
– Förlåt att jag avbryter, men vad menar du med ”alla säger att arbetarklassen inte finns längre”?

Den där sista flög ur mig häromdagen när vi intervjuade en mycket, mycket, mycket lyckad författare. Som fräste ifrån, blev arrogant och snorkig. Och liksom började föreläsa om marxistisk teori. Författaren är upprörd för att

  1. samhället i 20 år har påstått att arbetarklassen inte finns (visste jag inte!)
  2. arbetarklassen finns visst (självklart!)
  3. ingen respekterar arbetarna längre (vem respekterar inte vem saru att du sa?).

Arbetarna? Längre? Respekterar? Finns? Vabaha?

Jag menar … arbetarklassen? Here I am! (=Jobbar konstant, föder för många barn, bor i en industristad och är fattig som en kyrkråtta. Såvaddå? Men det duger nog inte. Som arbetarklass ska man tydligen jobba med musklerna. Men jag går ju på gym också ..?) Bah.

Men är det inte ..?

Då är det roligare att ta emot två fullständigt bedårande musiker: Joachim Nätterqvist och Jonas Olofsson, som kallar sig Narcissistic Street. Och ja. Det är Arn. (Ytlig? Vaddå, jag?)

—-
Bonuscitat
Tillie: I don’t care to see a member of my own race getting above himself.

Share
15 kommentarer

Att sitta i komposten

Det var en gång en hockeymatch i OS 2002. Sverige spelade mot Vitryssland och jag led, sprang i cirklar, kastade mig på golvet så gravid jag var, skrek och hejade och bar mig åt. Precis när Salo släppte in en fladderpuck bakom sig, tog den just då mycket roade djefla mannen en bild på mig. Se till vänster, där står en chockad svensk i orange t-shirt.

Igår under Sveriges match mot Spanien hade jag precis lugnat ner mig och accepterat både bytena och att vi inte skulle vinna utan bara spela oavgjort. I Spaniens målögonblick i 92:a minuten tog Åttaåringen en bild på mig:

Ska köpa ansiktsfärg av bättre kvalitet till på onsdag.
Den djefla mannen tog inte det hela på allvar.

Efter slutsignalen ville jag vältra mig i tv:s analyser och lyssna på besvikna kommentarer och ösa ilska över domarens insats. Men två av de elva barnen på plats hade övat in en utomhusdans som omedelbart skulle tittas på. Inte en minut kunde de vänta och de okänsliga vuxna förstod varken mig eller min sorg.

Jag lydde, och det visade sig att det där med att sitta i komposten och titta på dansvideopotpurri till knappt hörbar musik från en mobiltelefon var ju inte så dumt. Ont ska visst med ont fördrivas.

Share
20 kommentarer

”Jamen min hund är väldigt ren av sig” (uppdat.)

Det är vansinnigt enkelt att fotografera en söt katt.

För några veckor sedan beklagade jag mig inför alla radiolyssnare.

– Det är ju så synd om mig. Jag har inte klappat en katt sedan jag var nio år!

Egentligen är det alls inte synd om mig. Jag saknar kattklappandet lika mycket som att äga en segelbåt, att tävla 800 meter i DM eller att ha ögon i nacken. Inte alls, alltså.

Omedelbart efter ynkandet ringde Sörmlands samlade pälsdjursägare till radiostudion för att berätta att

  1. jag bara var hypokondriker
  2. just deras lilla älskling var särskilt ren och allergifri
  3. man faktiskt kan operera/vaccinera/hypnotisera bort allergin
  4. det finns raser som inte är allergena.

En av dem som ringde, var envisare än de andra. Hon ringde hem till mig på kvällen och övertalade mig till ett allergiförsök. Javisst serru, jahadå, hum hum rajraj, svarade jag och förträngde alltihop.

Förmodligen kommer jag att skriva något om ”eftertankens kranka blekhet” på denna plats om ett par timmar. Klockan 16:00 ska jag klappa en sibirisk katt. Bästisgrannen följer med som förkläde och hjälper till med eventuell iltransport till sjukhuset, om jag på skattebetalarnas bekostnad ska få vård för min dumhet. (Ja, jag har även med mig Betapred mot anafylaktisk chock samt några andra, mildare medikamenter.)

Uppdatering
’Schäkta dröjsmålet, jag skulle bara.

Men: ”Everything that doesn’t kill me, makes me stronger!”

Några i kommentatorsbåset oroades över det ickevetenskapliga i detta allergitest. Det får man verkligen hålla med om.

  • Är vi t.ex. säkra på att den sibiriska katten inte har umgåtts med en vanlig bondkatt på förmiddagen?
  • Kan vi se på de sibiriska katterna att de verkligen är sibiriska?
  • Kanske gick en häst genom katternas hus i morse, kontaminerade luften och förstörde de ickeallergena enzymerna?
  • Hyposensibilisering kan inte framkallas på en halvtimme.

Ah well. Vi kom in i ett kliniskt välstädat bostadshus, som var ett växthus för sibiriska katter. Några gick utomhus, några var inne, tre små ungar var med sin mamma i ett särskilt rum med vattenfontän. Jag klappade klumpigt en katt på ryggen och tog sedan det stora steget och kliade en kattunge bakom höger öra.

Inget hände.

Som en Shrek med en fågelunge i näven försökte jag klappa och gulla en kattunge som såg ut som jag. Ok, den var ju mjuk och gosig och levande, men förvirrande lik ett gosedjur från Coop. Bästisgrannen agerade samtidigt som en jonglör med 50 års erfarenhet och pratade med katter som katter tydligen ska talas med:

– Så söt man kan vara! Åååh. Nämen. Och se! Oj! Komsikomsi, såååhjah. Åååh.

Herrejisses och hjälp, den rör ju på sig, kan den gå sönder, hur ska man hålla? När fick jag så här stora händer? Vänta, om detta hade varit ett spädbarn, hur hade jag hållit då?

Efter en halvtimme var testet med gott resultat avklarat. Jag kände ingenting!

  • Efter 35 minuter kliade det på hakan.
  • Efter 40 minuter hade jag svårt att andas.
  • Efter 45 minuter kliade det i båda ögonen.
  • Efter 48 minuter nös jag 28 gånger.
  • Efter 50 minuter stod jag i en dusch och desinficerade mig, knaprandes på allehanda piller. (Och ringde det då på dörren så att jag fick gå ner och öppna med schampo i håret? Ja.)

 

Höger öga före testet och nu efter drygt fyra timmar. Känns mycket värre än det ser ut.

Nu mår jag ok eftersom den allra bästa medicinen kommer från USA (i somras) och gör en seg, dåsig och allmänt lycklig.

Resultat: Jag är fortfarande allergisk och inte ens sibiriska katter funkar. Men vad ska jag med en katt till? Jag har ju avloppsrör, blommiga golv, halvmålad panel, stökig källare och en hel del annat att klappa på.

Läs om Annas katt-test.

Share
23 kommentarer

Idag: begravning

Gerhard Voigt var en av mina kolleger på Nationalencyklopedin. Första gången jag träffade honom var han en nypensionerad professor (rättsmedicinare) som inte gillade att fiska och golfa och som istället ville arbeta dygnet runt med oss andra redaktörer.

För så var det. Vi jobbade hela tiden.

– Har du suttit här hela natten? kunde man i ett helt naturligt tonfall fråga den som redan var på plats om man kom tidigt till kontoret.
– Retorisk fråga, va? kunde den jobbande svara.

Vi fick samsas om datorerna, som bara räckte till 70 % av oss. Några fick inte ens en stol att sitta på, utan satt på golvet med artiklarna utspridda runt omkring. När arbetsdagen var slut, samlade vi ihop och sorterade artiklarna i redigerade och icke-redigerade högar och hoppades vinna jakten på datorplats dagen efter. Det var kanske ok för en 25-åring som precis hade avslutat studierna.

Men till denna hierarkilösa miljö kom professor Gerhard Voigt, som var van vid sekreterare, delegering samt ordning och reda. Förvånansvärt snabbt föll han in i varje morgons datorkamp, accepterade order som att gå och koka kaffe, jobba 15-timmarsskift och dela telefon med fyra andra. Lunch åt han aldrig, men ibland kunde han ses tugga på en rå falukorv framför datorn. Många gånger när vi svarade i telefon var det någon förskrämd student eller av respekt darrande kollega som bad om ursäkt för att de fanns:

– Förlåt. Förlåt. Skulle det [gulp] möjligtvis [svälj] gå att bli kopplad till [harkel] professor Voigt? Förlåt.
– Aaarå. GEEERHARD! TELEFÅÅÅÅN!

Vem var då Gerhard Voigt? Jo, en ung tysk läkarstudent som blev inkallad i Hitlers armé, instängd i Stalingrad, överkörd av en stridsvagn, flyttad till Sverige och sedan legendarisk obducent, lärare, mentor och jag vet inte allt. Vi älskade honom.

Så här lät det på förmiddagsfikat på redaktionen en dag runt 1989:

– Jag har skoskav.
– Jag är trött.
– Jag ligger efter med 136 artiklar.
– Min mamma har blivit galen.
– Den här maten är inte god.
– Jahaja. Det påminner mig om när vi låg i Stalingrad och inte hade något att äta på flera veckor.

Sa Gerhard Voigt på sin brutna svenska. Här tystnade vi alla och begrundade detta faktum. Vi hade i alla fall mat. Vi var inte tvungna att kriga för Hitler och bli loppbiten inne i de knähöga stövlarna utan en chans att lufta fötterna på fjorton dagar. Men jag var inte riktigt nöjd, utan spärrade upp mina blåa, blåa ögon och sa:

– Men Gerhard. Vad åt ni då då?
– Då Lotten, sa Gerhard lugnt, då åt vi ingenting.

En annan gång satt en frustrerad och relativt högljudd redaktör och hamrade på tangentbordet. Hon tjoade, fnös, svor och gestikulerade mot den mörka skärmen med den blinkande, gröna markören. Precis när jag och Gerhard gick förbi henne, vrålade hon i falsett:

– Nej! Jag dööööör!
– Ja, gör det. Du hade blivit ett mycket vackert lik, sa Gerhard medan han fortsatte att gå.

Det var Gerhard Voigts forskning som såg till att Volvos bilar utrustades med nackstöd och säkerhetsbälte, det var hans rättsmedicinska kunskaper och yttersta noggrannhet som löste tusentals mordfall och det var Gerhard som förklarade passionen för sitt yrke så här:

– De döda hjälper ju oss andra att överleva.

Nu finns han inte i livet längre; idag var vi i Lund på hans begravning. Men han finns i alla citat och minnen som jag tänker släpa med mig resten av livet.

Där precis i mitten sitter jag på mottagningen i en för begravningar på tok för ärmlös klänning och planerar ett hyllningstal.
(Det gick bra.)
Share
27 kommentarer

Vi är guuuuule …

… nä, det är ingen schwung i det där.

– Hur känns det?

Denna hårda arbetsdag med fyra timmars radio-direktsändning från Parken Zoo gav mig erfarenheter som att

  • väcka en husvagnsägare som var klädd i endast tatueringar
  • motionssimma med en amerikanska (jag är nästan alltid klädd i bikini i radio)
  • granska en vit tiger som revirkissade
  • köra vilse med SR-bil på cykelstigar
  • förgäves leta efter Fantomen
  • möta djur i skamvråbur (den busiga krokodilen, den busiga bältan och den busiga apan)
  • intervjua en djurparkschef
  • intervjua en vd
  • bli kallad ”lilla vän” av en på alla sätt och vis liten man
  • kolla på pirayor
  • svettas i floder
  • stuka en axel.

Nu har jag laddat inför Sveriges match mot Grekland genom att dricka öl och ikläda mig landslagströja. Måste bara sparka i kakelugnen före matchstart, så går det säkert bra. Vänta nu, var lade jag barnen?

Såja.

Uppdatering:
Fredrik Ljungberg manglades, Chippen blev skadad, Henke ville bli utbytt men blev det inte och Grekland spelade bedrövligt så att Zlatan och Petter ”Håkan Mild” Hansson gjorde varsitt mål. Alla som intervjuas på tv är jättefulla nu.
Share
23 kommentarer

Äsch, vad är väl en fot i kläm?

Potatisen i himmelriket.
(Potatis i brännvin är däremot nästan som kusingifte.)

Föga anade jag igår när jag vaknade att dagen skulle ha detta i sitt sköte:

  • Gräsklipparen började vid lunchtid att brinna.
  • Gasen i grillen tog på eftermiddagen tvärslut.
  • En potatis drunknade i whisky.
  • Mitt i Tysklands match mot Polen stod jag i källaren med vatten till fotknylarna.

(Konstig ordföljd? Japp. Och källaren? Ni tar er alla åt hjärtat och kippar efter luft. Källaren? Är det sant? Källaren-som-ju-är-full-av-minnen! Stackars liten Lotten! Vojne vojne.)

Tyskland spelade som sig bör enligt en dot-to-dot-plan medan Polen inte hann backa tillbaka i försvar, så jag tog en snabbrusch genom huset för att stänga fönster och dörrar. Alla släktingar och grannar satt framför tv:n och drack whisky när jag ropade ÖVERSVÄMNING så det skallrade i löständer och hörapparater ända till den närliggande Rollatordalen.

– Översvämning i källaren! ropade den djefla mannen bistert.
– Översvämning i källaren! sa jag förväntansfullt och tänkte på bloggvirke.
– Översvämning i källaren? sa min mamma förvånat.
– Är ni försäkrade? sa min svärmor.
– Kolla på Polens målvakt, han spelar i Celtic, sa Skotten.

Svart, läbbigt vatten sprutade upp genom en golvbrunn och vi fick snabbt order om att gå hem till grannarna om vi behövde gå på toa. Den djefla mannen ringde till

  • kommunen
  • f.d. ägaren till huset (vi har bott här i snart tio år)
  • en rörmokarkompis (som på västgötska sa ”Har ni hela servisen full mä skit?”)
  • ett akutnummer så att en gigantisk, illaluktande pumpbil vid halvelvasnåret brummade och blinkade orange så att hela gatan andades partystämning.
Science fiction-lock på pumpbilen.

Tyvärr pumpades sten, bajs, skrot och grus ur närmaste A-brunn upp i en enda sörja, vilket är lika lovande som när Karl-Oskar börjar hosta blod. Under artoskopin ner i asfalten hördes:

– Dänn glappar. Ä han [kameran] grinig?
– Jag ser inte ett skit!
– Det ä väl skit vi ser?

Nu kommer kabelmarkeraren och i morgon bitti kommer grävgubben. Om detta hade varit en Kalle Anka-serie hade jag nu sett alla sedlar få vingar och omringats av massa fladdrande
kr
kr kr kr kr kr kr kr kr kr kr kr kr kr kr kr kr kr.

FAQ:
– Ligger den 3,5 meter långa rörsprickan på vår tomt eller på kommunens mark?
– På vår tomt förstås.
– Men är vi inte försäkrade mot sådant här som ju faktiskt inte har med naturkatastrofer att göra?
– Javisst, men rören är från stenåldern så försäkringen gills inte.
– Varför sitter mormor och tittar på tv:n när den är avstängd?
– Hon kanske är avloppschockad.

Jag hade här en spegel i handen och med solkatten såg jag all skit perfekt.
Share
25 kommentarer

Kan du inte hitta det du letar efter? Försök att förfina din sökning: