Hoppa till innehåll

Månad: januari 2008

Dagens outfit

Promenader utan mål eller tävlan är inget för mig. Möjligtvis är de intressanta om det vankas bävrar eller mat i andra änden, men annars inte.

Men den galna Bästisgrannen drar sedan åtta dagar ut mig på snuspromenader. Hon har slutat snusa och blivit hooked on promenader. Jag spjärnar emot och stånkar och stönar och drar ut på det och skyller på onda hälsenor och dåliga skor.

– Snicksnack, säger hon och petar in ännu lite mer hushållspapper under läppen. Jag sitter här tills du kommer med.

Och så sätter hon sig på min dator! Så jag lyder. Men för att göra det lite intressantare tar jag tid med stoppur så att vi har koll på mellantider och går ett par sekunder snabbare varje dag.

Men nu nu har jag kommit på det ultimata vapnet.
Jag klär mig såpass fult att hon inte vill ha mig med!

—-
PS. Det funkade inte. Dessutom valde hon en ny runda så att den gamla tidsnoteringen blev helt ointressant!

Share
22 kommentarer

Nyårsaftonens outfit x 2

När vi om 40 år stapplar omkring med käpp och hörapparater och letar nya åldersfläckar på varandra, kommer jag och min djefla man att titta på 2007 års nyårsaftonsbilder och sucka:

– Det var tider det.
– Titta, du kunde fortfarande stå på stolar.
– Och du hade tänder.
– Men inte minns jag att det var maskerad?

Fast det var det ju inte. Det var en helt vanlig fest där alla kvinnor hade den lilla svarta med högklackat till, skottarna hade kilt, barnen hade ostrukna skjortor och klämmor i håret och granen barrade ner allas våra dekolletage.

Svårläst parentes:

 

Apropå det. Vet ni att jag långt upp i vuxen ålder trodde att dekolletage uttalades [dekålletɑ:sch]? Jaja, sje-ljudet ska skrivas ʃ, å-ljudet är förmodligen ɔ och det där e-ljudet som ju inte ska vara där borde nog vara ett ɛ, men vi ska inte vara så himla fonetiska idag. Uttalade urringningen fel gjorde jag i alla fall.

Slut på svårläst parentes.

Tillbaka till maskeraden som inte var. När min djefla man skulle ta på sig fracken, hade byxorna krympt. Man tager vad man haver, sa han och tog sina allra finaste kamouflagebrallor för att som en kameleont smälta in bredvid julgranen.

Här står han vid tolvslaget och spelar gitarr ute i korsningen där vi träffar våra okända grannar en gång per år.

Själv hade jag vid påklädningen nylonstrumpekris. Nylonstrumpor må vara sköra som läskpapper och obekväma i grenen och fyinitusan fula när de har förstärkt tåområde och man inte orkar ha på sig sina finskor längre – men de gör de flesta ben vackra. Mörka skuggor liksom accentuerar eventuella muskler och … ja.

Men jag hade inga. Då stod valet mellan nätstrumpor (ja, det hade jag minsann!) och guld-tajts som aldrig någonsin ens hade provats.

Här borde jag skriva en förklarade bildtext. But oh no, jag låter er blott bländas av det vackra.

Men ni vet vad som händer när man är guldig? Porerna proppas igen och så dör man. Så det gjorde jag bortåt morgonkröken.

——
Helt frisk är bloggen inte. Kommentarerna verkar lagga — de kommer liksom när man tittar på en dubbad film i otakt med tiden. Tiden, tiden är förvriden.

Share
12 kommentarer