Ni vet försäkringskassefusk? Jag har en egen variant av denna företeelse:
Jag glömmer hela tiden att anmäla att jag är hemma med sjukt barn. Jag vabbar gratis ideligen och ständigt – och hur går det med BNP dårå? Och hur rättvist är det? Vi med dåligt minne och kass framförhållning känner oss kränkta för att man måste anmäla sig i tid, visst då?
Men vad gör man då, hemma med den sjuka Åttaåringen? (Hon har en hosta som påminner om falsk krupp eller gammal hund.)
Man äter upp pepparkakshuset. Som smakade härsket, dammigt och allmänt trist.
Man anordnar en väckarklockshappening till den svårväckta djefla mannen.
Man byter ut den ruttnande brevlådan till en plåtdito. (Man tappar även i farten alla tänkbara skruvar och muttrar i lövhögarna runt omkring och måste krafsa omkring bland äckelpäckel bakom soptunnan.) Tillägg: ”Brevlåda” kallar vi den, men det heter egentligen postlåda. Brevlådan är den gula som alla använder när vi skickar post. Apropå gammal hund. Ser ni cementgrindstolpen till höger på bilden? Det är grannskapets hundtoa. Varje morgon när vi hämtar tidningen kliver vi över en floooood av hundkiss. Det ser ut som femlitersspill, inte något litet stänkande. Jag satte upp en lapp med ”hundkiss – nej tack” på stolpen, men hundarna verkar inte hinna läsa när de är morgonnödiga. Har ni några tips? Elstötar? Illaluktande pepparkorn? Älgstudsare? Bara ett oändligt tålamod?
—-
Harkl. Tänk om det inte är hundkiss.
